Vargsagan: Vargkorset

By A. N. Lexén

Sextonårige Wille och fjortonårige Hugo, två bröder från den lilla byn Horndal, är som andra tonåringar med kärlekstrassel, starka vänskapsband och skoltrötthet - ett normalt tonårsliv där inget oförutsett händer.
Men ödet har andra planer och efter en skräckfylld mardröm får Wille ett märkligt halsband av sin mamma. Snart märker han att tillvaron inte är vad den verkar vara och Hugo döljer en tung hemlighet för honom.
När en ny kille börjar i Willes klass blir det upptakten till ett äventyr som för Wille och Hugo, samt deras vänner Oscar och Lovisa, långt bort från deras hemby. Färden går genom tätvuxna skogar och över väldiga berg, samtidigt som de jagas av demoniska varelser och illvilliga väsen. Deras vägvisare är en gåtfull, talande varg som leder dem norrut mot fjälltrakterna vid norska gränsen.

-----
Det här är berättelsen om Wille och hans bror Hugo, som en dag får reda på att de är gudar och måste lämna sitt hem i människornas värld för att ta sig till gudarnas boning i Asgård. Det blir en intensiv jakt där de jagas av ondskans väsen och måste samarbeta för att hålla sig vid liv tills de når fram till tryggheten.
De måste konfrontera mörkret inom sig och deras vänskap sätts på prov när de ställs inför farliga beslut och skräckinjagande fiender, men de träffar också nya vänner som visar att vänskap och kärlek är värt att kämpa för.

En berättelse om äventyr, magi, sorg och skräck - men också humor, vänskap, kärlek och att få vara den man är.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 22, 2023
• ISBN: 9789180804639

A. N. Lexén

Anders Niclas Lexén föddes 1990 i byn Horndal i Sverige. Hans föräldrar var skilda och uppväxten präglades av växelvis boende, nya familjer och nya orter. I tonåren fick han diagnosen lindrig autism, vilket följde med honom in i vuxen ålder. Som tonåring läste han mycket fantasy - främst av David Eddings, J.K. Rowling och Terry Goodkind. I vuxen ålder började han intressera sig för olika mytologier, främst den fornnordiska mytologin, och han drömde om att skriva egna fantasyberättelser. Genom boken Vargkorset vill han starta sin nya serie Vargsagan, där han vill knyta samman mytologier, lokala berättelser och kulturer med varandra. Till vardags är Niclas utbildad Rättsvetare inom Skatterätt och Fastighetsrätt. Han har under 15 år arbetat som fritidsledare och elevassistent.

Book preview

1. Mardrömmen

Mörker och dimma omslöt honom från alla håll, samtidigt som han långsamt föll nedåt.

»Var är jag…?«

Wille kände knappt hur han föll genom dimman, istället kändes det som om han sakta sjönk djupt nedåt.

»Märkligt…underligt…«

Han provade sträcka ut sin hand, och rörde sakta vid den mörka dimman som omgav honom.

»Är detta…verkligt…?«

Wille fortsatte sjunka och orkade inte tänka. Ju mer han försökte koncentrera sig desto mer trött kände han sig, och hans ögonlock slöts just som ett ljussken flimrade till.

Han öppnade hastigt ögonen och stod på grusvägen framför sitt hem. Det röda huset såg lika välkomnande ut som det brukade göra med den djupa skogen bakom sig.

Någon stod vid trappan nedanför ytterdörren men han kunde inte se vem det var. Personen var vänd bort från Wille och det skarpa solljuset bländade honom. Han kisade med ögonen och satte upp handen som skydd, och siluetten han såg avtecknade sig skarpt i ljuset.

I samma stund som personen vände sig mot honom mörknade himlen ovanför dem, och Wille drog kraftigt efter andan när en våg av mörker välde in över hans hus och personen vid trappan.

Personen sträckte ut sin hand, och plötsligt slog det Wille vem det var som stod och väntade på honom.

Oscar var Willes bästa vän och de hade hållit ihop sedan de gick i lågstadiet. Han var alltid den som ville hitta på saker, och alltid den som drog in dem i äventyr.

När Oscar stod där med handen utsträckt mot honom, samtidigt som mörkret bokstavligen slog ner över huset likt en våg och nådde honom till knäna, försökte Wille skrika men fick inte fram ett ljud. Istället började han springa mot Oscar och sträckte ut handen när han närmade sig sin vän, som stod orörlig medan mörkret böljade sig fram runt dem.

När han bara var några meter från Oscar föll Wille förvirrad omkull. Mörkret låg som en sjö runt dem och nådde honom upp till vaderna. Han stretade emot, men mörkret drog honom nedåt och höll honom i ett järngrepp.

Wille sträckte upp handen så långt han kunde mot Oscar, som stod lutad över honom, och drog djupt efter andan när han drogs ner i det becksvarta mörkret.

Oscars siluett flimrade till ovanför honom innan den försvann och ersattes av mörker. Wille försökte röra sig uppåt, men någonting drog honom nedåt med en sådan kraft att han tillslut inte orkade streta emot längre.

Skenet från oräkneliga stjärnor lyste upp som en regndans framför hans ögon när han långsamt föll genom ett skimmer av blå-violett ljus.

»PLASK!«

Wille föll genom vad han upplevde som ännu en vattenyta, och sjönk allt snabbare. Tillslut fick han fast mark under sig, vartefter han föll på knä när han kände hur yrseln spred sig i kroppen och han mådde genast illa.

Han reste sig sakta och såg sig förvirrat om i vad som kändes som havets botten. Allt var svart, han kunde bara ana rörelserna omkring sig och provade ta ett steg fram.

Ett ljussken spred sig omkring hans fötter och svepte undan mörkret som om det vore löv.

Ljus och mörker virvlade runt Wille som fann sig stående på ett bastant stengolv, omgiven av ett ljummet ljus. Han såg sig omkring och fann att stengolvet sträckte sig gott tio meter åt vartdera hållet.

Wille hade aldrig sett något liknande, det såg ut som att någon lagt stenar för hand och format en perfekt symmetri i golvet. Han kollade bakåt och såg till sin förvåning att golvet såg precis lika brett ut åt det hållet. Han kunde inte se några väggar, utan stengolvet verkade fortsätta genom det virvlande skenet som omgav honom.

»Så mycket att göra, och så lite tid…«

Wille hoppade till och snodde runt när den dova rösten hördes bakom honom. En siluett uppenbarade sig några meter ifrån där han stod. Figuren bar en lång, mörk kåpa vars huvudbonad effektivt dolde ansiktet.

»Vem är du?« frågade Wille nervöst.

Siluetten svarade inte, men började röra sig mot honom och stannade knappt en meter framför honom. En kuslig dimma spreds runt dem, och Wille darrade nervöst när han stirrade på främlingen som dolde sig under huvan. Den kyliga dimman reste sig som ett töcken mellan dem, och han anade att främlingen log illavarslande.

Främlingen höjde långsamt ena handen och pekade mot honom. Wille tog reflexmässigt ett steg bakåt och ett kusligt, skärande skratt hördes från främlingen.

»Är du rädd?« hördes en ihålig röst under huvan.

Wille försökte skaka på huvudet, men modet svek honom. Någonting fick det att knyta sig i magen och han ville springa därifrån, men benen lydde honom inte.

»Jag skulle vara mer bekymrad av vad som fanns bakom dig om jag vore du«, sa främlingen som med ett skärande skratt sänkte armen och tog ett par steg bakåt.

Wille kände hur han blev iskall inombords, han kände sig iakttagen. Långsamt, som om han var i trans, vände han sig om och kände hur han ville skrika. men rösten stockade sig.

Bakom honom stod han själv, eller åtminstone något som påminde om honom. En kuslig siluett uppenbarade sig likt en mörk spegelbild bara några centimeter framför Wille.

Chocken över att ha någon så tätt bakom sig förbyttes i skräck när Wille insåg att någonting var fruktansvärt fel. Siluetten log ett kusligt leende som blottade spetsiga tänder.

Wille lät blicken vandra från de skräckinjagande tänderna, förbi näsan och till ögonen. Han kände hur han blev knäsvag, för där ögonen skulle funnits stirrade han istället in i smala springor av mörker. Figuren hade inga ögon utan svarta, tomma ögonhålor.

Wille kände hur hans fötter började röra sig bort från varelsen, han sprang åt vänster samtidigt som han kände hur den strök sig förbi honom. En smäll hördes när varelsen dunsade i marken precis där han nyss stått, samtidigt som främlingens röst hördes bakom honom.

»Ge upp, pojk, du kan inte fly från den«, skrattade främlingen vars röst ekade dovt i tomrummet.

Wille sprang genom den kyliga dimman, som nu låg som ett tjockt töcken runt honom. Han snubblade och landade på marken med en dov duns. Just som han vred på huvudet såg han varelsen komma flygande mot honom genom den tjocka dimman, med munnen öppen och huggtänderna blottade.

Wille satte instinktivt armarna framför sig och kände en skarp smärta som borrade sig in i hans armar. Det sista han upplevde innan hans medvetande domnade bort var främlingens kusliga skratt som ekade inifrån dimman.

»Wille, vakna!«

Wille öppnade långsamt ögonen och blinkade förvånat till. Han befann sig i sin säng, i sitt eget rum. Mörkret var borta, likaså främlingen och den rysliga varelsen. Han märkte hur han stod upp i sängen, och hade nästan snubblat över kanten. Nedanför sängen stod hans två år yngre bror Hugo och stirrade skräckslaget på honom.

»Du skrek så det ekade i hela huset«, sa Hugo skärrat.

Wille såg sig förvånat om. Han visste fortfarande inte om han var vaken på riktigt den här gången. Men han behövde inte fundera på det särskilt länge innan dörren till hans sovrum kastades upp, och deras mamma for in i rummet med ett panikslaget ansiktsuttryck. Hennes blåa skjortklänning fladdrade vilt när hon stannade upp och betraktade dem.

»Vad händer?! Varför skrek du?«

Wille mötte sin mammas blick.

»Jag drömde någonting obehagligt«, lyckades han få fram.

Hans mamma la armen mot hans panna.

»Du är iskall!« utbrast hon med förvånad stämma.

Wille kände sig knäsvag, hans huvud kändes som om det skulle klyvas på mitten och bultade frenetiskt. Han kände hur han skämdes, han var sexton år och hade inte haft mardrömmar på flera år. Han brukade retas med sin bror som fortfarande sov med mjukisdjur på nätterna, men nu hade han väckt både sin mamma och sin bror mitt i natten.

»Det är en timme kvar innan ni skulle ha klivit upp«, sa deras mamma och kastade en hastig blick på klockan ovanför dörren. »Det är ingen idé att ni går och lägger er igen, vi går ner och värmer lite saft så får du berätta vad det här handlade om. Ta på er era kläder innan ni går ner.«

Wille insåg med ens sin belägenhet där han stod upp i sängen i bara kalsonger, och hoppade genast ner från sängkanten och rafsade åt sig sina byxor. Han mötte sin brors blick som såg både bekymrad och road ut.

Hugo tog upp en kudde och kastade på Wille, vilket resulterade i ett kuddkrig följt av en brottningsmatch som Wille i vanlig ordning vann. Hugo kippade efter andan mellan skratten när han låg på magen i sängen och bad om nåd. Wille suckade för sig själv och släppte Hugo, som genast gick in till sig för att hämta sina kläder.

Att han aldrig lär sig, tänkte Wille medan han spände skärpet runt midjan. Han hade tränat kampsport i flera år och var betydligt starkare och vigare än Hugo, som var något längre än honom men inte särskilt spänstig. Trots det gillade han deras brottningsmatcher, det var en syskongrej.

Wille gick ut ur rummet och hoppade till när dörren till hans sovrum oväntat smällde igen bakom honom.

»Hur är det?« frågade Hugo när de möttes vid trappavsatsen. »Behöver du hjälp ner?«

Wille mötte förvånat hans gråa ögon. I vanliga fall skulle de knuffa varandra och försöka se vem som kunde tränga sig först nerför trappan. Men av Hugos blick verkade det som om han beslutat sig för att ta det lugnt den här morgonen.

»Jag klarar mig«, sa Wille och darrade när Hugo sträckte ut armen för att stötta honom.

Genom hallen kunde de höra deras mamma stå i köket och värma äppelsaft. Wille kände sig lite bättre till mods när de gick in genom köket och satte sig på soffan i vardagsrummet. Så länge han kunde minnas hade de alltid fått äppelsaft när de varit sjuka eller på annat sätt inte mått bra, och konstigt nog verkade saften alltid ge dem energin tillbaka.

Väl nedsjunken i soffan ställdes en mugg ner på bordet framför honom och Wille stirrade på den ångande äppelsaften. Hugo satte sig bredvid på schäslongen med en egen mugg, och deras mamma sjönk ner i fåtöljen mitt emot.

»Wille, berätta vad som hände«, sa hon med lugn röst.

Wille tog en klunk ur sin mugg och kände värmen från äppelsaften sprida sig genom kroppen. Hans darrningar upphörde genast, och han kände sig mer avslappnad. Det var magiskt hur äppelsaften kunde värma upp hela kroppen så snabbt. Han tog några klunkar till och började långsamt berätta vad han kom ihåg från den hemska drömmen.

Medan han berättade märkte Wille hur hans mamma blev mer bekymrad, samtidigt som Hugo verkade förvirrad.

När han slutligen berättade om främlingen och den skräckinjagande figuren reste sig deras mamma hastigt.

»Den här främlingen, sa han något till dig?« undrade hon.

»Han frågade om jag var rädd, och sa att jag inte kan fly från den«, svarade Wille. »Men det var väl bara en dröm?«

Hans mamma svarade inte utan gick med raska steg genom vardagsrummet och drog ut ena lådan ur den stora byrån som bar upp TV:n. Hon tog upp någonting litet som hon höll hårt i handen och vände sig mot dem.

»När ni kommer hem från skolan idag måste vi prata, det är någonting…«, hon avbröt sig och sänkte rösten med darrande stämma, »som jag måste berätta för er.«

Wille och Hugo tittade förvånat på varandra, och sedan lika oförstående på deras mamma.

»Sträck ut handen, Wille«, sa hon med bestämd röst.

Wille gjorde som hon sa vartefter hon försiktigt placerade innehållet i hans hand och slöt hans fingrar om det. Hon kramade hans hand en lång stund innan hon släppte taget.

Han öppnade försiktigt handen och stirrade förbluffat på den invirade trasan i sin hand. Hugo lutade sig försiktigt över honom för att få en bättre blick när Wille vecklade ut tyget.

Invirat i det tunna lagret med tyg låg ett märkligt halsband. Det påminde om ett kors, men det var helt olikt något annat kors som Wille sett förut. Det hade utsnidade kanter i de tre nedersta spetsarna och ett djupristat kors i mitten. Men det var den översta spetsen som fångade hans uppmärksamhet. Istället för kanter som i de andra tre ändarna såg det ut som något slags uppåtvänt djurhuvud. Det hade fint utsnidade öron, en nos och tydliga ögon markerade. Genom huvudets mun löpte själva kedjan som man skulle ha runt halsen. Både kedjan och korset bestod av mörk metall, och kändes tung i handflatan.

Wille kunde känna en konstig energi från halsbandet, nästan som om det försökte kommunicera med honom.

Han tittade på Hugo som såg uppslukad ut av halsbandet, och vände sig mot deras mamma som hade tårar i ögonen.

»Det kallas för ett »Vargkors«, sa hon medan hon torkade bort tårarna. »Jag vill att du har det på dig från och med nu, och att du inte tar av dig det.«

»Mamma, vad är det här egentligen?« frågade Wille misstroget men hans mamma bara skakade på huvudet.

»Vi får prata ikväll, ni måste iväg till skolan«, svarade hon och började plocka bort de tomma muggarna från bordet.

Wille kastade en blick mot klockan ovanför spisen och insåg med lätt panik att hon hade rätt. De hade pratat i en och en halv timme. Skolan började om en timme, och de hade inte ens hunnit äta frukost än. I samma ögonblick som hans mage började kurra kom Hugo och ställde ner varsin tallrik med ägg och smörgås på bordet.

Wille stirrade förbluffat upp, han hade varit så uppslukad av halsbandet att han inte märkt att Hugo rest sig från soffan.

De åt snabbt under tystnad, sedan skyndade de sig att ta på ytterkläderna och skulle precis gå ut när deras mamma tog tag i Wille och snurrade honom mot sig, innan hon fäste halsbandet runt hans hals och knäppte igen låset.

»Ta aldrig av dig det«, upprepade hon innan hon gav dem båda en kram och föste ut dem genom dörren, som knarrande slog igen med en smäll efter dem.

Bägge pojkarna såg förvånat på varandra innan de började gå längsmed vägen. De gick en stund under tystnad. Deras hus låg bakom en skogsdunge knappt trettio minuters promenad från skolan. Huset låg ensligt till, och närmaste grannhus låg liksom skolan en bit därifrån.

De hade gått den här vägen många gånger och var vana att gå, även om det var mörkt. Trots det kändes vägen längre än vad den brukar när de korsade järnvägen, och tankarna for runt i Willes huvud.

Hugo bröt tystnaden med genom att börja sjunga, vilket inte var ovanligt. Hugo hade en klar och fin sångröst, och Wille tyckte om att lyssna när han sjöng även om han aldrig skulle erkänna det.

»Äsch, kom igen«, sa Hugo, och skrattade när han såg Willes min. »Det är säkert bara något som skyddar mot otur.«

De började klättra över den branta åsen som skymde skolan. Trots att Horndal var en liten by var den ändå stor nog för att det skulle finnas en skola med högstadium.

Wille kände hur snön gled under hans fötter. Han tänkte på alla gånger som han och Hugo rullat nedför åsen, och kommit hem med djupa rivsår på armar och ben. Han förde handen till halsbandet och kände dess tyngd. Han kunde inte släppa tankarna som kommit efter den märkliga morgonen, men beslöt sig för att låta det vara tills de kom hem.

Wille tittade leende mot sin bror innan han böjde sig ner och tog upp lite kramsnö, som han snabbt formade till en boll och kastade allt vad han förmådde mot Hugo.

Hugo som gick två steg framför honom märkte inte den hårda snön som kom farande mot honom, innan den träffade hans bakhuvud med ett smack. Den blöta snön rann nerför Hugos mörkblonda hår och ner i hans nacke.

Tjutande av skratt sprang Wille allt vad han orkade nerför åsens sluttning mot skolbyggnaderna nedanför, medan snöbollarna ven förbi hans huvud och Hugos klara sångröst förbyttes i ilskna svordomar.

Medan han hörde Hugos klafsande steg bakom sig sicksackade Wille över fotbollsplanen, innan han kom fram till högstadiebyggnaden där han ryckte upp dörren.

Wille duckade snabbt när en snöboll for över huvudet på honom. Han stängde kvickt dörren och höll emot en stund innan han släppte handtaget för att sedan springa mot övervåningen samtidigt som han hörde lärarna skrika efter Hugo som sprungit in med famnen full av snö.

Wille kunde höra springande steg bakom sig och trodde att det var Hugo som följde efter honom uppför trappan, men när han tittade bakåt såg han ingen där.

Förbryllad såg han sig omkring. Det var inte första gången han hört märkliga steg, eller för den delen dörrar som slog igen bakom honom, de senaste veckorna. Han skakade på huvudet och tog av sig ytterkläderna innan han gick in i klassrummet.

Wille såg inte det blåflammande ögat som stirrade ner på honom från taket. Det flimrade till och försvann ljudlöst, vilket lämnade korridoren i en kuslig tystnad.

Ida såg efter sina söner när de försvann bakom vägkrönet. Med stigande oro gick hon till sovrummet och letade reda på papper och penna, varpå hon satte sig vid skrivbordet och började skriva.

När hon var klar tog hon den lilla lappen och gick bort mot fönstret. Hon satte fingrarna i munnen och visslade en klar, klingande melodi. En silvervingad falk landade på fönsterbläcket och hon surrade fast lappen vid dess ben, innan den återigen flög iväg och försvann i mörkret. Ida stirrade längtansfullt åt det håll som falken försvunnit, innan hon drog en djup suck och återvände till köket.

»Så börjar det då«, mumlade hon för sig själv, samtidigt som hon tog fram en nyckel och låste upp en lucka i skafferiet där hon plockade fram flera gyllene äpplen.

2. Vilt slagsmål

Wille kände hur nervositeten stegrade, han kunde inte svaren och tiden höll på att rinna ut.

»Fem minuter kvar!«

Rösten ekade genom rummet men Wille hörde knappt, han hade svårt att koncentrera sig. Svetten rann nerför pannan när han tittade en gång till på det blanka svarsfältet framför sig. Han såg sig omkring i rummet och flera av hans kamrater verkade också kämpa. Någon låg ner med huvudet på bänkskivan och såg ut att gråta.

»Tre minuter kvar!«

Amanda Svedin, en rultig kvinna i femtioårsåldern, lät sin skarpa blick vandra över klassrummet. Hon var deras klassföreståndare, och hade vid lektionens start delat ut det tjocka häftet som utgjorde nationella provet i årskurs nio.

Wille tog ett djupt andetag och började skriva utan att riktigt veta vad det var han svarade. Matematik hade aldrig varit hans starka sida, och han misstänkte att han inte svarat rätt på särskilt många av frågorna i häftet.

Han tittade upp mot Lovisa som satt snett framför honom. För ett ögonblick ville han bara sätta sig bredvid henne, stryka hennes gyllenbruna hår och hålla om henne.

»Sista minuten!«

Wille, som glömt bort tiden medan han dagdrömde, ryckte till och krafsade ner några sista siffror samtidigt som Amanda reste sig och ställde sig i mitten av rummet.

»Släpp pennorna!«

Wille sjönk ner på stolen och kände sig helt slut i huvudet. Han tittade bort mot Oscar, som gjorde tummen upp åt hans håll. När det gällde matte var Oscar ljusår ifrån honom, för medan Wille kämpade för att ta sig igenom talen fick Oscar det alltid att se enkelt ut.

»Wille!«

Han rycktes upp ur sina tankar och tittade på Amanda Svedins utsträckta hand.

»Wille, jag bad om häftet«, sa hon irriterat.

Wille tog upp häftet och kände hur det hastigt rycktes ur hans hand. Han såg sin lärare raskt samla in resten av häftena och gå tillbaka till sitt bord.

»Innan vi slutar har jag någonting att berätta«, sa hon bryskt och inväntade tystnad.

»Vi har fått en ny elev i klassen«, fortsatte Amanda med allvarlig röst. »Och jag vill att ni visar er från er bästa sida.«

Så fort hon sagt det öppnades dörren till klassrummet och en kille som Wille aldrig sett tidigare klev in genom dörren. Han var smal och såg ut att ha ett osäkert ansiktsuttryck, när han lät blicken vandra över rummet.

Wille tyckte killen såg ovanligt nervös ut när han stod i dörröppningen och inte tycktes veta om han skulle gå in.

»Det här är Liam Rottespieg«, sa Amanda. »Han har precis flyttat hit och kommer att gå sista terminen här.«

Liam gick långsamt fram till mitten av rummet.

»Hej«, sa han försiktigt och lyfte handen i en hälsning.

Resten av klassen tittade förvånat på honom.

»Liam du kan sätta dig bredvid Wille så länge, vi får gå igenom dina skolresultat senare«, sa Amanda innan hon vände sig mot tavlan för att påbörja nästa genomgång.

Den smala mörkhåriga killen drog ut stolen bredvid honom och slog sig ner utan att säga ett ord. Wille fick en konstig ilning i ryggraden men försökte att inte låtsas om den. Han märkte att han fingrade på sitt halsband och sedan fäste han åter blicken på Lovisa. Om hon bara visste hur han kände för henne, tänkte han längtande och lät tankarna vandra iväg. Det kändes som om han svävade på moln, och han märkte inte när resten av klassen lämnade rummet.

Det var inte förrän Amanda stod alldeles bredvid honom, och med barsk röst påkallade Willes uppmärksamhet som han förvirrat märkte att han var den enda eleven kvar i klassrummet. Han ursäktade sig och skyndade ut ur klassrummet, innan han styrde stegen mot matsalen där lunchen strax skulle serveras.

På vägen ner till entrévåningen satt Liam och väntade på honom i trappan. Wille kände sig osäker när han närmade sig den främmande killen. Liam log försiktigt mot honom när han kom närmare.

»Hej«, sa Liam lite osäkert och tittade upp på Wille när han passerade bänken där Liam satt. »Wille var det va?«

Wille nickade och hälsade tillbaka. »Och du heter Liam«, konstaterade han medan han fortsatte gå nedför stentrappan. »Var kommer du ifrån?«

»Tyskland«, svarade Liam leende och släppte förbi ett par åttondeklassare som var på väg åt andra hållet. »Så, händer det något kul på den här skolan?«

Wille stannade till och började berätta om stället där de brukade hänga ibland på kvällarna, och om deras kampsportklubb där de brukade träffas några gånger i veckan, något Liam verkade tycka lät intressant.

Wille skulle just fråga om han ville hänga med och prova, när han blev avbruten av ett oväsen i korridoren nedanför.

»DU BÖGEN!«

Orden skar genom korridoren och drog genast till sig flera blickar från elever som satt och läste på bänkarna.

Wille tog några snabba steg nedför de sista trappstegen och tvärnitade i korridoren nedanför. Längst bort i korridoren såg han Hugo stå med ryggen mot ett skåp, och framför sig hade han två killar i årskurs åtta som stod med armarna lutade mot skåpen och effektivt blockerade Hugos möjligheter att komma därifrån.

Wille började med raska steg gå mot stället där hans bror befann sig, samtidigt som en av killarna slog Hugo i magen så att han sjönk ihop på golvet.

»Vad är det med dig?« frågade en av killarna och såg ner på Hugo, som stod på knä och höll sig för magen.

»Du kanske vill ha en annan sorts smärta?« fortsatte killen sarkastiskt innan han böjde sig ner, tog tag i benen på Hugo och började dra honom över golvet.

Wille kände vreden koka inom sig. Han var nästan framme när Oscar dök upp från andra hållet, grep tag i den ena killens arm och drog den så hårt bakom hans rygg att killen tjöt av smärta.

I samma stund som den andra killen vände sig om för att hjälpa sin kamrat kastade sig Wille över honom.

Det blev ett stort tumult när bägge pojkarna rullade runt på det hårda golvet och fäktade med armarna, men Wille som tränade judo, hade snart kopplat ett grepp runt sin motståndares hals och höll sitt byte i ett stadigt grepp med ansiktet nedtryckt mot golvet.

Under tiden hade den andra killen slitit sig loss och svingade ett slag mot Oscars huvud, som han nätt och jämt lyckades undvika genom att ducka.

När killen måttade ytterligare ett slag grep en hand tag i hans arm och svingade honom hårt ner på golvet, varpå Liam satte sig gränsle över killen.

Oscar kom bort till Wille som försiktigt reste sig och lät honom ta över hans grepp runt den andre killens hals, vartefter Wille sprang fram till sin bror som försökte resa sig mot skåpen.

Vid det laget var korridoren i ett enda stort kaos när andra elever flockades runt de stridande. Flera lärare försökte både få iväg elever till matsalen och bilda sig en uppfattning om vad som pågick.

Det var inte förrän Amanda Svedin och ytterligare en lärare trängde sig förbi muren av folk som övriga elever började röra sig ut från byggnaden och mot matsalen.

Amanda ställde sig över pojkarna med armarna i kors och bister uppsyn, samtidigt som den andra läraren hjälpte Wille att resa Hugo upp från golvet. Hon lät blicken vandra från Oscar som höll den ena killen i ett järngrepp runt halsen med ansiktet mot golvet, till Liam som stod med knäet nedtryckt i ländryggen på den andre killen, och slutligen till Wille som höll upp sin bror under armarna.

»Oscar och Liam, släpp dem«, sa hon med barsk ton.

Oscar lossade försiktigt sitt grepp runt killens hals och Liam tog bort sitt knä från den andre killen.

De bägge killarna reste sig hostande och försökte springa därifrån, men stoppades av den andra läraren som bryskt högg tag i deras armar och höll dem kvar.

»Ingen går någonstans innan vi har rett ut det här«, sa Amanda skarpt, vartefter den andra läraren började släpa de protesterande killarna mot lärarnas arbetsrum som vid det här laget var tomt eftersom de flesta lärare var upptagna med att schasa iväg elever till matsalen.

Oscar och Wille tog tag på varsin sida om Hugo, och följde efter med Liam och Amanda tätt bakom sig.

Förhöret som följde pågick i nästan en timme och hela historien uppdagades. Killarna som trakasserat Hugo blev avstängda från skolan under tre dagar, och skickades hem under högljudda protester med hemuppgifter.

Hugo undersöktes av skolsköterskan och denne konstaterade att han inte ådragit sig några större skador, frånsett en mindre hjärnskakning av att ha farit in med huvudet i skåpet. Hon tryckte bestämt ner honom på britsen med förmaningen att han skulle ligga där i åtminstone en kvart tills hon försäkrat sig om att hans pupiller svarade ordentligt på rörelser och ljus.

Wille, Oscar och Liam satte sig i en soffa på rektorns kontor med Amanda Svedin mitt emot sig. Hon såg bister ut och la sina armar i kors över sin beigea kofta.

»För det första«, började hon. »Jag vill aldrig mer se sådana judogrepp användas på skolan. Ni var åtminstone förståndiga nog att inte krama åt runt halsen killen, men jag hoppas att ni inser att han kunde ha kvävts.«

»För det andra, nästa gång det händer något ska ni hämta mig – är det förstått?!« frågade hon skarpt.

Alla tre pojkarna nickade långsamt.

»Bra«, sa Amanda. »Jag vet att det går fort ibland, men en av er hade i alla fall kunnat hämta mig.«

»För det tredje, ni kommer att få en varning och ett brev med er som förklarar allvaret och jag förväntar mig att få tillbaka breven påskrivna av era föräldrar imorgon.«

Amanda tittade på klockan och reste sig.

»Ni har missat lunchen«, sa hon med en djup suck. »Men jag har ringt och bett personalen i köket att ställa undan lite mat åt er. Jag vill att ni äter och sedan återvänder till era lektioner. Och inget sölande, förstått?«

Alla tre nickade igen och reste på sig.

»Wille, kan du stanna kvar en liten stund bara?« frågade Amanda när de var på väg till dörren.

Wille vände sig om och såg på sin lärares blick att det inte var någon idé att säga emot. Han satte sig i soffan igen samtidigt som dörren bakom dem stängdes.

»Wille, visste du att din bror var utsatt?« frågade Amanda. »De fick reda på det här om honom och har varit på honom varje dag de senaste två veckorna.«

Wille kände sig förvirrad och skakade på huvudet. »Nä, jag visste inte ens att han var b…jag menar att han gillar killar«, svarade han och såg skamsen ut. »När jag hörde vad killarna sa trodde jag inte att de menade något med det. Menar du att han är…«

Wille fick inte fram orden, han kände sig fortfarande förvirrad från morgonen och nu det här. Hugo, hans bror som han umgicks med varje dag och som han kände att han kunde prata med om allt, hade hållit det här hemligt för honom. Tankarna for runt i huvudet, hur hade han missat detta.

Amanda såg eftertänksamt på honom som om hon funderade på hur mycket hon skulle berätta. »För två veckor sedan«, sa hon tillslut, »kom det fram att Hugo gillade en kille i klassen som tydligen inte hade samma känslor för honom. Jag märkte efter ett tag att Hugo blev utfryst i klassen, och när jag pratade med honom kom historien fram, varpå jag pratade med hans lärare.«

Amanda lät det sjunka in en stund innan hon fortsatte. »Eftersom saker inte blev bättre av att läraren tog tag i det hade jag ett samtal med klassen i fredags, och efter det blev saker bättre. Det blev ett annat klimat, och jag tror att Hugo och den här killen är vänner idag. Tyvärr var det några killar i parallellklassen som också fick reda på det här och inte tog det lika bra som Hugos klass gjort.«

Amanda tittade hastigt på klockan igen.

»Hugo är kvar hos skolsköterskan, om det inte är alltför allvarligt med honom så ta med honom till matsalen«, sa hon. »Jag ska prata med hans lärare igen, och om kökspersonalen frågar säger ni att det var jag som bestämde att Hugo fick äta nu. Ni har säkert en del ni vill prata om.«

Wille reste sig osäkert och började gå mot dörren. Han kände inte igen sig i verkligheten längre. Hans bror, som han älskade högt, hade hållit detta hemligt för honom.

Han bestämde sig för att hämta Hugo och styrde stegen mot skolsköterskans kontor.

»Tack för hjälpen där borta«, sa Oscar, samtidigt som han och Liam gick in i matsalsbyggnaden. »Var har du lärt dig att svinga folk sådär?«

»Nyfiken?« frågade Liam med ett slugt leende, och föste snabbt in Oscar i den gamla teatersalongen under matsalen. »Jag kan visa dig några grepp.«

»Kan du inte visa det ikväll på klubben?« undrade Oscar förbryllat. »Vi skulle ju till matsalen.«

Liam sa inget, utan stängde dörren bakom dem och vände sig om mot honom. Oscar kände hur han ville skrika, men orden fastnade i halsen på honom när han stirrade in i Liams blåflammande öga.

»Är du okej?« frågade Wille när de klev ut från skolsköterskans kontor. »Hon sa att du skulle ta det lugnt.«

Hugo såg skamset på sin bror och nickade. Han kände hur alla blickar i korridoren riktades mot honom.

Den hemska känslan i magen hade blivit bättre, men Hugo kunde höra viskningar från andra elever när de klev ut i vinterkylan.

»Hatar du mig?« frågade han.

Hugo kände hur tårarna började rinna ner för kinderna och märkte att Wille la sin hand på hans axel.

»För fan, Hugo, du är min bror och jag älskar dig precis som du är. Jag blev bara förvånad, du har aldrig berättat om det här förut«, sa Wille medan han la armarna om Hugo och kramade honom.

»Kom, vi behöver äta«, fortsatte Wille och började dra iväg honom mot matsalsbyggnaden.

De såg inte Oscar eller Liam någonstans när de gick in genom matsalsdörren, och Hugo undrade om de redan hunnit äta. De satte sig vid ett av borden, och personalen kom fram med två tallrikar med spaghetti och köttfärssås.

»Så, vem är den nya killen?« frågade Hugo.

Wille berättade att Liam kommit in i klassen efter deras nationella prov och att han fått honom som bordsgranne. De hade inte hunnit prata mycket med varandra, men Wille tyckte att han verkade schysst.

»Jag vill tacka honom«, sa Hugo. »För det han gjorde i korridoren.«

»Men när började du gilla killar?« frågade Wille och tog en klunk vatten ur sitt glas.

Hugo ryckte på axlarna och berättade lite skamset att han börjat spana in en kille i klassen som heter Max. Max hade dock avslöjat honom, skrattat åt honom och sedan berättat för resten av klassen. Efter det ville ingen umgås med honom, inte ens de vänner som han brukade hänga med ville veta av honom.

Deras lärare hade bett Amanda Svedin komma dit och hålla i ett samtal med hela klassen.

Efter det hade stämningen blivit bättre, och även om Max inte delat Hugos känslor blev de vänner.

Wille skulle precis börja säga något när hans mobil plingade till.

Hugo såg hur Willes ansiktsuttryck frös till när han tog upp mobilen ur fickan.

»Vad är det?« frågade Hugo och fick en otäck känsla när Wille räckte över sin mobil mot honom.

Han tog mobilen och såg att det var ett bildmeddelande från Oscar. Han satte nästan tuggan i halsen när han såg vad bilden föreställde.

På bilden syntes Oscar ligga livlös i en blodpöl på scengolvet i teatersalongen. Textmeddelandet nedanför löd: »Vill du komma och leka teater med oss? /Liam«.

De stirrade på varandra i vad som kändes som en evighet, innan de flög upp från bordet och ut ur matsalen.

Den gamla teatersalongen låg en trappa ner i samma hus som matsalen. Den hade inte använts ordentligt på många år, men en och annan lokal teatergrupp brukade ha föreställningar där ibland.

Det var nästan tomt i trappan som ledde upp till matsalen, och endast ett fåtal elever på väg ut från biblioteket tittade förbluffat när de flög ut ur matsalen och nerför trappstegen.

När de kom fram till teatersalongens ingång stannade de upp och tittade förvirrade på varandra. Det låg ett mörkt skimmer över den bastanta dörren, och de stirrade förhäxat på den en stund innan de ryckte upp dörren.

När de passerade det märkliga skimret kände Hugo en våg av fasa välla över honom. Han tittade på Wille samtidigt som de snavade in i den dovt upplysta teatersalongen, som av minen att döma kände samma sak.

Mitt på scengolvet låg en kropp orörlig i en blodpöl. Liam stod lutad över kroppen och reste sig med ett snett onaturligt leende som blottade en rad med huggtänder.

Dörren smällde plötsligt igen bakom dem, och Hugo snodde runt samtidigt som låset klickade till.

3. Poltergeisten

Wille och tog några snabba steg fram innan han tvärstannade och stirrade på Liams ansikte. Ur ena ögonhåla blänkte ett skarpt rött sken, och ur den andra ögonhålan flammade en mörkblå låga upp.

Hugo drog efter andan bakom honom men Wille märkte det knappt, han stod stel av fasa och påmindes om drömmen han haft samma natt.

»Liam, vad…«, började Wille fråga, men blev genast överröstad av en klagande, ihålig röst från denne.

»Jag förväntade mig att du skulle komma ensam«, morrade Liam, vars ögon nu lyste upp salen.

Han vände sig mot Hugo.

»Jag skulle ha oskadliggjort dig själv istället för att förlita mig på de där idioterna.«

»Vad menar du med det?« undrade Hugo och ryckte till. »Vem är du?«

Liam gav upp ett rosslande skratt.

»Vem tror du det var som gav dem idén att trakassera dig? Jag har förföljt er i två veckor och bara väntat på att få göra mitt drag. Du skulle ha legat utslagen på den där sängbritsen tills det här var över«, väste han.

En rörelse fångade Willes uppmärksamhet. Någonting rörde sig i det ena hörnet av scenen och han mötte förvånat den skräckslagna blicken från Lovisa, som satt fastbunden på en stol med en trasa i munnen.

Liam följde hans blick och skrattade hejdlöst.

»Ja, hon hörde tydligen om tumultet i korridoren och letade efter sin bror, så jag tog mig friheten att återförena dem«, konstaterad han förnöjt samtidigt som Lovisa kämpade emot repen som höll