Ravenfeather

By Ted P. Carlsson

Ur de karga norska bergen släpps en forntida ondska lös ur sitt fängelse, i utbyte mot en armé och löftet av ett sällan skådat krig mellan Demoner och Magiker. Dess enda krav är återställandet av sin forna kraft, stulen av en odödlig häxa.
En häxa med kraften att växa vingar svartare än döden.
En krigare tränad av den sista klanen Skuggkrigare.
En kvinna modigare än någon man.
Roisin Ravenfeather.
Med en spion i deras mitt tvingas Roisin alliera sig med en udda trupp magiker. En shaman, två topptränade magiska legionärer, en zombie och en ung kvinna vars framtid håller långt mycket mer än vad som kunde tros.


"Ravenfeather" är den första volymen i en serie om Roisin Ravenfeather och hennes äventyr genom den magiska världens hemligheter och hot.
Ett högoktan magisk action-äventyr och karaktärsdrama om kärlek och förlust, död och heder.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 28, 2017
• ISBN: 9789175694245

Ted P. Carlsson

Som så många elva-åringar från den tiden då Harry Potter var en ny fantastisk sak som tog världen med storm, så tänkte Ted "Jag kan också skriva sånt här". Den övertygelsen ledde till en femton år lång jakt på den perfekta historien att skriva. Utbildningar inom film och litteratur hjälpte för att utveckla idéer, samt egna studier om Joseph Campbells teorier omkring historieberättande. I övrigt är han en vanlig nörd med överaktiv fantasi och en kärlek för mytologi, litteratur, manga, serier, filmer, historia, underrättelsetjänst, kampsport, parkour, zombies, asiatisk mat, research, cosplay och de många internettrender som kommer och går.

Book preview

ögonen.

KAPITEL 1

EXORCISMER & RÖDTEIP

London, England

Den svarta bilen kördes längs gatorna av en man med solglasögon, passerande gamla lägenhetsbyggnader. Den andra mannen i passagerarsätet trummade en rytm med långa fingrar under svarta handskar. Båda var så lika till utseendet att de kunde varit tvillingar, en illusion som förstärktes av att båda hade samma rakt stående utväxta militärfrisyr och guldbrunt hår, samma långsmalt bredaxlade och smidigt atletiska kroppsbyggnad.

Dessutom var dem klädda i svarta kavajer över T-shirts, jeans och blankpolerade skor. Båda hade hälsosamma solbrända ansikten med kantig haka, tunna Amor-bågade läppar och höga kindben.

Bröderna Beauforth var mycket lika men Skillian var faktiskt fem år äldre än sin tjugosexåriga lillebror Killian. Deras namn sa de själva var ett tecken på hur ytterst fantasilös deras mor var.

Deras utseende till trots så kunde man se att de var mycket olika som personer. Skillian var kyligt professionell och sammanbiten, medan Killian hade skrattgropar på grund av sitt evigt gladlynta sätt.

En tredje man satt i baksätet och blickade i tankar bortom sidorutan. Han var afrikan, mycket smal och lång med torr hud och djupt liggande mörka ögon. Hans ansikte var så stelt att han verkade ha glömt hur man log, vilket gav honom ett skrämmande intryck när han gick i sin långa mörka trenchcoat. En mycket gammal man som kunde spåra sin blodslinje tillbaka till en folkgrupp kallad Ewe i Mellan-Afrika. Han mindes fortfarande året då han vaknat och upptäckt vad han dömts till. 1733.

Flera hundra år av liv han inte trodde var möjliga. Han var gammal, han hade varit gammal före sin ålder redan när han var i livet och hade sett nästan allting sedan sin död.

Var det inte här någonstans?, frågade Skillian med en tydlig amerikansk Boston brytning.

Där tror jag, sa Killian, mannen med handskarna, med samma tydliga brytning och pekade. Jag tror det där är Jonathan.

En man med bomberjacka, svart keps, jeans och kängor stod lutad mot porten till ett lägenhetshus och de parkerade. Jonathan Miller nickade och log när han kände igen dem. Han hade ett blekt runt ansikte med intelligenta mörkblå trötta ögon.

Skillian, hur är det med, din gamla jänkare?, hälsade han med sin breda cockney dialekt och skakade hand med mannen i solglasögon.

Miller, hälsade Skillian. Vad är det vi kollar på?

De gick in i det gamla lägenhetshuset. Det var så slitet och nedgånget att det enda rätta att göra åt den tragiska synen skulle vara att riva ner det och göra en lekplats av hela rasket. Men bostadsbristen var som den var, och fattigdom och kriminalitet hade gjort hela området till en fläck som var lättare att ignorera än att göra något åt.

Några amatörer har tillkallat en ande som vi tror ljuger om vad den egentligen är, sa Jonathan och ledde dem uppför en trappa. Vi har haft koll på dem den senaste veckan och jag tror att den är starkare än vi kan ta hand om. Purvis rapporterade att hon hittat svavel, och ni vet vad det innebär.

Klass Tre Ondsint Ande, nickade Skillian.

Är det som den där legenden med dockan? Anna-någonting?, frågade Killian.

Ungefär, sa Jonathan. Det är så det brukar börja, men den här är lite… annorlunda.

Vad har den gjort hittills?, frågade den smale mannen i en raspig hes röst med en märklig blandning av arabisk och västafrikansk dialekt. De brukar alltid göra något för att få stanna.

Det är ett gäng pensionärer som låter den ta dem på en spinn och återuppleva sina ungdomsdagar. Den ger dem kraft, men de ger den fäste att stanna. De festar och spenderar sin pension på allting som finns till salu sent om nätterna, sa Jonathan och ledde dem bort från trappan längs en korridor. På tal om det, Killian.

Han höll fram en hand och flinade snett. Killian grymtade, tog fram några sedlar ur fickan och gav över dem till Jonathan.

Jag hade vunnit om det inte gått till Sudden Death, muttrade han och drog av handskarna med tänderna.

En varulvs långa svarta klor förlängde hans händer där fingrar egentligen skulle ha varit. Mörka som svartvargpäls med spetsar vassa nog att skära igenom Kevlar. Han knäckte med lederna i ett ackord av poppande ljud. Han log brett nog att visa huggtänder.

Skillian tog av sina solglasögon för att avslöja helt gula ögon utan pupiller som matchade hans Smiley T-shirt. Han stoppade glasögonen i bröstfickan på kavajen, blicken spelande runt väggarna som om han såg saker som ingen annan kunde se. Han verkade heller inte blinka lika ofta som andra. Killian kliade sin kind med ena handens pekfinger-klo och såg nöjt nyfiken ut på ett mycket karaktäristiskt sätt.

En man och en kvinna väntade på dem i korridoren, lutade åt vardera väggen, båda irriterade över nykomlingarna. Janet Purvis och Nicholas Angleton var precis som Jonathan utredare och detektiver åt Det Magiska Samhället. Deras jobb var att lösa brott mot Den Magiska Kodexen och deras enhet loggade fler övertidstimmar än någon annan för att se till att någonting som Häxbränningarna inte skedde igen. Men Utrednings Enheten hade sina begränsningar. Direkta hot mot Det Magiska Samhället behövde något vassare – Respons Enheten.

Alla medlemmar rekryterades rakt ur den frivilliga Legionärskårens toppskikt. Bara de bästa tilläts att gå igenom den rigorösa träningen som förvandlade en vanlig Legionär till en Respons Operatör. Ungefär en tiondel faktiskt klarade av det. De som överlevde och utstod träningen fick skriva upp sig för tio år aktiv väl kompenserad tjänstgöring, sen släpptes fria från det Geise trollband som läggs på alla Operatörer. Sedermera fick man erbjudandet att skriva upp sig igen, ett år i taget – vilket de flesta gjorde tills de inte längre kunde uppfylla de årliga fysiska testerna.

Killian och Skillian Beauforth var bland de bästa som kommit ur Legionärskåren de senaste femton åren.

Janet Purvis bar en blå huvjacka och svarta läderkängor, hon hade ljusbrunt axellångt hår och var en skönhet som inte behövde smink för att dra till sig blickar. Nicholas Angleton var normallång, normalbred, normal-allting med ett intetsägande ansikte och kort hår. Han var klädd i en dåligt sittande grå kostym som skulle passa lika väl på ett bröllop som på en begravning. Han var i själva verket så intetsägande att han kunde sätta sig ner bredvid någon och personen skulle inte märka honom. Händigt för en utredare och tjuvlyssnare.

Skillian nickade hälsning åt de båda och började fråga ut Miller om mer detaljer och blinkade inte när Miller svarade.

Hallå, Purvis, sa Killian retsamt och vinkade. Saknat mig?

Som fotsvamp, snäste Purvis mordiskt.

Hon hade en skrovlig och hes röst och var allmänt känd för att alltid vara på dåligt humör. Hon blåste ut en eldtunga ur mungipan och fnös rök.

Glas vatten?, frågade Killian med ett undertryckt skratt.

Jag kommer sparka dig om du inte kniper igen, hundpojke, fräste hon och flammor läckte ur hennes mun.

Hon kunde inte hålla sin magi i schack om man irriterade henne, något som Killian upptäckt inom tre minuter av deras första möte. Mannen i rocken stötte till Killian med armbågen och såg hårt på honom.

Killian tittade bort och sa vekt: Kniper igen.

Hallå, Oswald, sa Purvis och nickade. Hur är det med dig?

Jag mår bra, tack, svarade mannen i rocken och nickade en hälsning åt Angleton som vinkade tillbaka med två fingrar i en lat honnör. Hur är det på kontoret? Hur är det med Lily?

Hon äter mycket kött, sa Purvis med ett krokigt leende.

Vilket är något jag aldrig trodde att en guldfisk kunde göra.

Det var inte hennes fel att någon experimenterade på henne, sa Oswald med en axelryckning. Vinnys har inget sånt, tack och lov.

Purvis log åt det lama skämtet.

Det är fyra stycken, sa Skillian när han återvände. Han såg upp i taket ett par sekunder och fortsatte med en underton: "Och det ser ut som om de håller på att tillkalla anden nu. Miller och Angleton har lagt ett Skimmer över hela byggnaden, så vi behöver inte vara oroliga för att dra till oss uppmärksamhet, alltså kan vi föra så mycket liv vi tycker behövs."

Vad är det för typ?, frågade Purvis innan Killian hann.

Hon gav honom en stink-blick och gjorde en grimas.

Definitivt en Klass Tre, svarade Skillian. Räkna med att den kommer slå tillbaka.

De fyra männen stod runt en cirkel av symboler och runor, mumlande en trollformel. De kunde känna hur deras alldeles egna lyckoande tog sig igenom den tunna väggen mellan verkligheterna till den slitna plysch leksaken föreställande Snurre Sprätt. Den låg i mitten av cirkeln och stirrade upp i taket med sina slitna plastögon. En ledsam syn med sin smuts och det nästan helt avslitna örat hängande löst åt sidan.

"Incantatem."

En dammig virvel tog form ur intet utan att dra vind omkring sig och snirklande ner mot dockan. En liten knappt märkbar spricka i dimensionerna var allt som pensionärerna hade lyckats frammana med sin amatörmässiga magi. Anden var nästan helt hos dem, tydligare än någonsin innan med skarpa konturer och ett avlångt hundliknande ansikte. Anden flöt långsamt mot dockan, lekande ut med tentakler, och männen stirrade hungrigt på processen. Snart skulle de vara ute och leva ut sina gamla sinnens drömmar med en ung mans vigör.

Varelsen i dockan vände om. Den hade hört två klickande ljud som när man knäpper med fingrarna. Männen hade också hört det.

Utan förvarning exploderade dörren i tusen brinnande flisor med en eldpelare. Männen duckade undan eldstormen. Skillian skakade vänsterhanden för att släcka flammorna han frammanat i handflatan och kom in först med andra handen hållande en pistol.

Pensionärerna var inte riktigt vad Respons Enheten förväntat sig. De var äldre, men inte hjälplösa. Dem här herrarna såg ut som före detta RAF stridspiloter som höll sig i form i väntan på nästa krig. Boxning som uppvärmning, Rugby innan lunch och Monster Truck-tackling till eftermiddagen, allt för att kunna slåss mot vilken fiende som än skulle få för sig att ta sig över Engelska Kanalen.

Oswald kom in bakom Killian och Skillian, händerna knutna längs sidorna. Som gamla soldater som riskerade att förlora sina drömmar reagerade de just så. Pensionärerna angrep Respons Enheten och då hände väldigt mycket, väldigt snabbt. En man med en farfarskeps, Flatcap, fintade en jabb mot Killians vapen – han reagerade igenom att sänka det, och Flatcap träffade Killian perfekt på näsan med en vältränad rak höger. Han ryckte och snubblade bakåt med den gamle mannen följande som en artritisk stridsvagn.

Demonen lossade ur dockan i en skugga med egna planer på hur den skulle hålla sig kvar. Spökaktiga armar utsträckta flög in en av pensionärerna som vek sig dubbel och föll huvudstupa till parketten.

En annan av männen kraschade in i Oswald med händerna om hans krage. Mannen var klädd i Cardigan med så tunt hår att det hängde som ett moln om huvudet.

Vad fasen gör din sort med de här pojkarna?!, röt han och slet ut en gammal militärkniv någonstans ifrån.

Han högg Oswald rakt i hjärtat. Kniven gled in med ett torrt dunk. Oswald rörde sig inte. Han hade genomlevt värre saker än en gammal rasists åsikter. Till och med värre än att bli huggen i bröstet med en femton centimeter klinga.

Vad är du?!, tjöt mannen skräckslaget.

Han snubblade bakåt. Oswald slet ut kniven, ryckte tag i mannens krage och lyfte upp honom tills de var ansikte mot ansikte, mannens fötter hängande tomt i luften.

Jag är en zombie, väste Oswald.

Skillian avlossade ett skott mot dockan sekunden efter att anden lämnade den och sekunden därpå såg den fjärde mannen komma mot honom. Han sköt ett nytt skott i golvet mellan mannens fötter, mannen hoppade till och Skillian slungade vapnet som ett knogjärn i mannens ansikte. Han vimlade runt och föll till golvet. Den Besatte Mannen som fallit, välklädd i fluga och kavaj inför kvällens tänkta strapatser, stångade Skillian i magen med huvudet. Den rasande attacken förde dem båda in i väggen. Han sparkade Skillian när han låg ner, stampade och skriade som en galning. Skillian värjde sig, vecklade upp sig när det kom en öppning och siktade pistolen under gamlingens haka. Mannens ögon lös inifrån med vitt ljus och tänderna var som en vansinnig katts. Så fort vapnet kom nära slocknade ljuset och mannen blinkade: ande-skepnaden hade flytt kroppen. Skillian slog till honom med pistolkolven.

Cardigans ögon verkade tändas som en ficklampa framför Oswald och han ryckte fram i zombiens grepp, huggande efter halsen med vassa tänder. Oswald gjorde sitt bästa för att hålla honom borta. Cardigan hittade fotfäste och slungade undan Oswald med sådan kraft att han krockade med Skillian tvärs över rummet, rocken flaxande som en mantel.

Anden släppte sin nya kropp, flydde in i Flatcap som just fick reda på att man inte ska ge sig på en man med klor. Killian hade inte räknat med Flatcaps fint och betalat för det med en blodig näsa. Han hade tappat sin pistol men det spelade ingen roll. Han parerade två slag med armbågarna, återbetalade den blodiga näsan och skulle just knocka Flatcap med en egen rak höger när anden besatte gamlingen. Killians knogar knakade mot mannens huvud.

Den Besatte stångade in i honom. Det verkade vara dess favoritattack. Killian spände magmusklerna och stötte knät som en pistong mot den besatte. Anden flydde igen och Killian var tvungen att knuffa undan mannen.

Skillian kunde se det. Det här fungerade inte. De kunde inte döda gamlingarna, men gamlingarna kunde döda dem. Till råga på allt så lyckades mannen i kavaj och fluga snubbla ut igenom den sönderbrända dörröppningen. Det var droppen. Undflydda av en pensionär.

Ner!, röt Skillian med pistolen tätt mot sidan.

Killian vecklade samman som en marionett med avklippta trådar och duckade mot golvet.

Mannen i kavajen kom ut i korridoren. Han fick syn på Jonathan Miller stå redo att möta honom, knäckande med knogarna. Åt andra hållet stod Purvis som uttråkat höjde ett ögonbryn med händerna i fickorna. Han sprang mot henne. Purvis flinade, ställde sig redo med fötterna brett isär och formade en kon med händerna. Innan mannen kunde räkna ut vad hon sysslade med blåste hon ut igenom konen. En eldtunga fyllde korridoren och sköt fram i en vägg av flammor. Skrikande på ett väldigt omanligt vis och bromsande så snabbt att han snubblade kom mannen till halt. Elden dog ut, Purvis flinade elakt och blåste ut en puff framför sig. Mannen hade sprungit rakt förbi Angleton men såg hans näve när han försökte fly åt andra hållet. Han föll till golvet som en säck potatis.

Skillian höjde och avfyrade pistolen tre gånger. De tre gamla männen föll ihop nästan samtidigt när deras ben rycktes från under dem. Två av dem tog sina ben och tjöt högljutt i smärta. Men inte den siste.

Cardigan tog emot sig, ögon lysande inifrån och fräste. Det var en ofattbar kombination, för att inte säga rakt igenom fasansväckande, att se en pensionär bete sig som ett enormt kattdjur.

Och vi har en vinnare, sa Killian för sig själv.

Han reste sig och raskade framåt. Den besatte skuttade rakt mot honom. Killian fick tag i dess klädsel, vred om hela kroppen och de båda spann i sidledes. Killian släppte mannen som skruvade igenom luften och kraschade ner i vardagsrumsbordet och klöv det i två. Den gnydde och tog sig upp igen. Oswald tog upp en tung bok, gick fram och knockade Cardigan. Ljuset i mannens ögon slocknade och han blev still. Striden var slut. Bröderna pustade där de stod. Oswald vände den tunga volymen i sin hand och läste på ryggen: Brott och Straff, av Fjodor Dostojevskij.

Det fick honom att le.

Det var spännande. Det är en bra dag idag, skrattade Killian.

Han gnuggade ögat och tog fram ett par handklovar och låste fast mannens armar bakom hans rygg. De var speciellt designade för andar och låste fast varelsen i kroppen. Den levde, men kunde inte röra sig. Dem buntade samman de medvetslösa männen och satte dem i soffan. Purvis ledde in mannen i kavajen, missade dörröppningen med flit så att mannen var nära att slås medvetslös igen.

Det här är knappast någonting värt att ringa in Respons Enheten för, sa hon irriterat och fnös en lång flamma värd en drake.

Sluta klaga, Purvis, sa Miller när han trängde sig in i rummet och gav henne en hård blick. Det är inte bra för huden, eller karriären. Ta och läs protokollet som omväxling. Är ni okej?

Vi är okej, sa Skillian.

Oswald pillade i kniv-hålet i sin rock där han stod bredvid badrumsdörren. Killian mumlade något med en blodig näsduk under näsan. Miller nickade och ställde ner en sliten portfölj på golvet som han började gräva runt i. Fortfarande muttrande om protokollet knuffade Purvis ner sin arresterade pensionär bredvid de andra tre männen och tog emot en sliten läderinbunden pocketbok när Miller kastade den till henne.

Vilken formel borde vi ta för den här?, frågade hon med sin slitna stämma och drog ett finger längs registret. Sju-tvåan?

Miller skakade på huvudet.

Ta sju-sjuan. En Klass Tre kan lämna spår av idéen i sina offer, så kör med sju-sjuan bara utifall. Vi vill inte att de ska kalla på den igen om ett par veckor.

Vi måste rensa rummet på spår, sa Angleton och tog fram en svart pinne och en blank sten ur fickan. Hammare.

De samlade lade handen skyddande över ögonen när han knackade mot stenen och ett blänkande ljus som en kamerablixt slog ut. Magi, precis som allting annat i naturen, lämnar spår på allting det kommer i kontakt med och beroende på vilken sorts magi som använts så kunde det påverka omgivningen. Till och med magiskt damm kunde orsaka trubbel. En kvinna i Edinburgh hade en gång flyttat in i ett hus där en exorcism utförts och prompt börjat kunna se spöken. En ung man i Cornwall hade börjat komma ihåg saker som hänt i nyinköpta begagnade bil som skett långt innan han ens var född. En speciellt minnesvärd situation hade varit när en Succubus brutit mot Kodexen och tillfångatagits, men Utredarna hade missat att den lagt ägg under golvplankorna i det hus den bott. Det var en oändlig röra när trettiotvå Succubus bebisar bokstavligen kravlade ur golvet och gav sig efter familjen som flyttat in.

Allt på grund av att en magiker varit för lat för att städa upp efter sig.

Alla väggarna i lägenheten bar spår efter klor och skuggor inbrända i tapeten. Killian ryckte tillbaka när han upptäckte en skugga som såg ut att komma emot honom med sina långa klor och grisansikte. Angleton såg sig omkring och suckade.

Det här kommer ta en stund.

Vad sa jag om att klaga, Angleton?, snäste Miller. "Rota fram din egen Grimoire och exorcera den här istället".

Han petade med foten på den paralyserade besatta mannen liggande på golvet.

Fyrtiofem minuter senare kom Skillian och Miller gående ur byggnaden. Skillian tog på sina solglasögon med en smidig knyck på handleden. De hade alltid kommit bra överens, Skillian som Operatör och Miller som en ex-Legionär, och en av Stor-Britanniens främsta Utredare. De pratade kortfattat för att undvika problem med rapporten senare medan Oswald och Killian väntade vid bilen. Killian petade försiktigt på sin ömma näsa. Skillians telefon ringde och han svarade, skakade hand med Miller och pekade ursäktande åt telefonen.

Skillian här, sa han. Åh, hej, boss. Nej, vi är lediga, vi buntade några söndags-shamaner. Purvis, Miller och Angleton har precis städat upp... Nej, de verkade inte överlyckliga att kalla in oss men Miller följer protokollet. Han hälsar.

Han vinkade åt Miller över axeln när denne lade ett finger mot kepsens skärm som adjö och satte sig i sin egen bil med Angleton och Purvis. Skillian stannade upp och rynkade ögonbrynen.

Kan du ta det där igen?, sa han. Okej. Okej. När var det här? Igår? Vad var det som tog sån himla tid? Nej, det spelar ingen roll, vi tar reda på det senare. Vi åker till kontoret direkt. Hörs senare.

Killian ryckte frågande på axlarna.

Vad har hänt?

En explosion eller något i en norsk nationalpark. Radarn var nära att kollapsa och Julius är på väg till Kontoret. Vi är inkallade på jour med Nödprotokollet. Vi är på Kod Röd tillsvidare.

Men jag har en dejt, gnällde Killian. Tjejen från Hyde Park.

Vilken av dem?, frågade Oswald.

Hon med labradoren, svarade han och gjorde en grimas. Jag gillade inte hon med terriern, den kollade konstigt på mig.

Knip igen, Killian, sa Skillian. Hoppa in.

De satte sig i bilen och Skillian styrde ut dem i trafiken. Killian trummade med sina behandskade klor tills han tröttnade och undrade om han inte borde börja tugga tuggummi mest för att ha något att göra. Han kände sig alltid så uppjagad efter en insats att han inte kunde sitta still. Skillian var raka motsatsen. En gång tidigt i karriären hade han kallats till en utryckning men utan sitt vapen så han hade flygtacklat gänget Alkemister han var där för att neutralisera, sen gått därifrån för en kopp kaffe och en munk.

Har du tänkt på att, tekniskt sett, har månen blivit invaderad av utomjordingar?, frågade Killian plötsligt efter en lång stund tystnad.

Han såg på Skillian bakom ratten, sen över axeln på Oswald.

Nej, Killian, det har jag inte.

Okej, sa han nedslaget. "På tal om Utomjordingar, förresten.

Borde vi ringa Vinny?"

Hon är i Japan, grymtade Skillian.

Åh, tack, Kapten Uppenbar, du har räddat byn, sa Killian i en sarkastisk sing-sångröst. Hon är fortfarande en del av teamet. Om radarn var nära att kollapsa så kommer vi behöva henne för alla de där elektroniska prylarna som smarta personer vet mer än mig om.

Oswald, sa Skillian och nickade.

Zombien i baksätet tog fram sin telefon och ringde.

Uh, precis, sa Oswald osäkert när Vinny svarade. Det har hänt något, vi behöver dig på kontoret. Okej. Ses snart, flyg säkert.

Han lade på och sa: Hon är redan på väg.

Beauforth bröderna utbytte frågande blickar.

Tokyo, Japan – ungefär 48 timmar tidigare

Moderna Tokyo är en fantastisk levande organism. Pulserande och ändlöst vaket med miljontals invånare i konstant rörelse. Hela landet Japan hade en otrolig kultur och tradition som avundas i hela världen. Dess historia är lång, blodig och stolt. Tokyo, då kallad Edo, hade en gång varit Den Magiska Världens centrum och i framkant inom alkemi, magisk teori och krigsföring. De hade burit den stolta titeln Solriket. Men de föll samtidigt som Europa under det sena 1500-talet. Demoner hade attackerat den ickemagiska befolkningen och det hade oundvikligen lett till att de attackerade Magikerna. De som flydde och gömde sig överlevde.

Alla nationer med en mörk historia har hemligheter och en av dessa är mörkare och äldre än alla andra. En hemlighet som omfattade två kontinenter och som dolts under flera sekel. Den beskyddas av den sista levande magiska krigarklanen.

Hon bodde högst upp i ett höghus.

Trädgården var omgärdad av tre meter höga murar med en liten stuga mot bortre muren. En fiskdamm med karpar i mitten av en mycket grön gräsmatta, ett träd med rosa körsbärsblommor stod ensamt med en gunga i den lägsta grenen. Under ett sluttande tak till stugans sida stod en träbalja och tvätt bänk. Till andra sidan av stugan fanns en ruta i lagd sten med en gammaldags Wing Chun träningsdocka i solitt trä tronande i mitten. Dess ben och armar stack ut så att den liknade ingenting annat än en gigantisk kaktus.

Sex-tjugotvå, sex-tjugotre, flåsade Aisho Nakamura och tryckte sig uppåt, skakade och föll till marken med en pust.

Hon flämtade med en rostig smak i munnen.

Jag orkar inte fler.

Kom igen, fnittrade hennes mentor ett stycke bort. Ni ungdomar är så klena. Titta på mig.

Roisin Ravenfeather stod med fötterna stickande rakt upp i skyn och utförde sin egen version av armhävningar, stående på händer sänkte hon ner sig tills hon nästan nuddade nästippen, sen rätade upp.

Hon var mycket blek med fräknar pyntande en brygga över näsan från kind till kind med brinnande rött långt hår uppsatt i en tjock bunt i nacken. När hon hade det utsläppt så böljade det ända ner till ryggslutet.

Hennes drag var mjuka med rundad haka och tydliga kinder.

Hennes ansikte var ungt och vackert, hennes kropp nära två meter av muskler som repknopar under skinnet och all kvinnlighet som Nordeuropéer ofta har med vida höfter och trind byst. Ändå var hennes enorma ålder synlig i ögonen.

Fyrahundra år har passerat utan att ta ut sin rätt. Det var svårt att tro det om henne, hon hade varit tjugosju när hon fick evigt liv och hade inte åldrats en dag sedan dess.

Ser du? Sexhundra-tjugofem, flinade Roisin.

Hon var inte ens svettig ännu. Aisho var så pass att hennes T-shirt och shorts var genomdränkta.

Det är inte din bästa sida, flåsade Aisho och torkade sitt ansikte med handryggen. "Att skryta sådär, Danna Roisin."

Hon var nära hundranittio centimeter lång, ovanligt för en japansk kvinna, smal med en kampsportares bredaxlade kroppsbyggnad och kolsvart hår klippt nästan som en pojke – kort i nacken och längre kring tinningarna och luggen. Hennes ansikte var smalt och distinkt, en speciell sorts skönhet som man inte skulle glömma. Även utan de dragen så hade någonting hänt henne som permanent skulle sätta henne i minnet på de hon träffade. Hennes kinder var djupt ärrade från öra till öra så hon alltid bar ett groteskt brett leende. Hennes ögon hade en ljust brun nyans som koppar i solljus och nästan kritvit hud. Förutom nu, efter en timmes uppvärmning och ytterligare en timmes styrketräning så var hon skär som en nyfödd.

Roisin lutade över mot ena handen och stod med perfekt balans som en sjöstjärna. Hon var klädd i en Hakama, den sorts mycket vida byxor som svärdsutövare gärna använder och en vit ärmlös tunika. Hon höjde ena ögonbrynet och såg ut att minnas något, svingade åt sidan och landade på huk.

Var det inte idag som din flickvän skulle flyga hit i en av de där farkosterna?, frågade hon med händerna mot kinderna.

Hon är inte min flickvän, svarade Aisho med ett nervöst skratt. Och de kallas flygplan. Ska vi sätta igång?

Roisin reste sig upp, vecklande ut likt en trana till sina imponerande två meter, lade ena handen mot ryggslutet och höjde andra mot Aisho.

Om du tror du kan.

Aisho ryckte fram med en spark. Foten passerade igenom luften i en virvelvind av svarta fjädrar.

Men jag trodde du tyckte om henne, sa Roisin, plötsligt sittande ovanpå träningsdockan med svarta fjädrar fallande från henne. Hon borstade av svart dun från armen. Jag förstår inte det här århundradet, ni verkar göra allting mer komplicerat än det behöver vara.

Vi är bara vänner, sa Aisho.

Inför hennes ögon försvann Roisin i ett utdraget stråk. Aisho duckade och en hög spark svepte över huvudet. Sparken missade, men lyfte foten direkt för att knäa Aisho i sidan. Aisho slog tillbaka den med armbågen, skruvade runt plötsligt med en trettio centimeter Tanto-kniv i sin hand.

Roisin duckade rakt bakåt och skruvade åt sidan som om gravitation inte hade någon makt över henne. Hon sparkade ut och Aisho hoppade bakåt. Roisin tog chansen och rättade ut sin balans med fötterna brett isär.

Varför är du så intresserad av mina vänner, helt plötsligt?, fortsatte Aisho, spann kniven på handflatan, bytte grepp och sköt fram.

Hon svingade, sparkade och slog men Roisin duckade och undvek så enkelt att hon verkade dansa.

För att du är min student och jag bryr mig om dig.

Lägg dig inte i mitt privatliv.

Knappt hade meningen avslutats förrän Roisin duckade lågt samtidigt som hon sparkade runt. Smack! Aisho kände Roisins häl klämta igenom hela huvudet. Hon slungades sidledes och lyckades komma runt, hoppa upp och rundsparka Roisin över kinden.

Det varit en fantastisk manöver i nästan alla kampsportares bok. Nästan alla.

Roisin ryckte till men reagerade knappt mer än så. Aisho visste detta och följde upp. Hon landade på sin Tabi-stövels tår, gjorde full cirkel som en balettdansös och stack ut sin arm. Omöjligt förlängdes ett Kodachi-svärd från hennes hand som ur en fjädermekanism.

Roisins ögon flammade, hon flaxade bakåt med armarna plötsligt utväxta med enorma vingar, landade flera meter bort – på dammens vattenyta. Roisin stod enkelt på ytspänningen som på fasta marken med sin magi.

Hon släppte de svarta fjädrarna bakom sig. Ravenfeathers magi. Lite uppenbart, men hon kom från en tid där sarkasm och smarta termer inte hade någon plats. Hon kunde växa svarta vingar och flyga, så hon hette Ravenfeather.

Aisho blinkade okynnigt, redo för mer. Roisin log snett och kände ett stick i kinden där svärdet skurit henne. Ett litet skärsår från mungipan till ögonvrån fylldes lika snabbt som det kommit till med gyllene ljus. Roisin torkade kinden med tummen och den var lika slät och fräknig som innan.

Du har ingen anledning att vara otrevlig mot mig, Aisho-kun, sa hon med stål i rösten.

Aisho nickade en ursäkt, men sänkte inte sina vapen.

Förlåt, Roisin-sama. Det är bara komplicerat med allting.

Det är ingen fara, log Roisin, sträckte ut sin hand.

Ett svart svärd materialiserade sig ur tomma luften. Det hade ett tvehandshandtag som ett Katana svärd, femtiofem centimeter lång klinga och blänkte med en svärdsskida, Saya, av härdad vulkansten. Ett Shinobigatana smitt speciellt för henne.

Dammen buckade som en tunga och Roisin skjutsades framåt med svärdet redo att dras mot höften. De störtade samman i en virvel av armbågar och hugg, armlås och motlås, och sparkar. De högg högt och lågt mot varandra, svärden klinkade högt mot öronen när de stötte undan attack efter attack. Aisho sparkade ut och högg i en vid båge mot Roisins bringa med sådan kraft att den rödhåriga häxan var tvungen att ta spjärn med hälen för att inte kastas bakåt när hon parerade med svärdet. Att Aisho använde sån råstyrka betydde att hon ville få övningen överstökad. Bakom Roisins iris tycktes en rubin fånga ljuset och glittra rött.

Deras klingor skriade och Roisin sidsteppade ur Aishos mittpunkt, sparkade undan en svepande attack från Tanto-kniven, duckade med hela kroppen under ett hugg från Kodachi svärdet. Hon kom in under Aishos gard, och under hennes ben. Med Sayan slog hon Aishos ben från under henne. Hon slog i marken med en volt och en hård duns.

Innan hon hann ta sig upp på fötter hade Roisin gjort en full cirkel och höll spetsen av sitt svärd över Aishos hals.

Aouch…, gnällde Aisho från där hon låg. Det var nytt.

Jag har velat prova det tricket ett tag nu, log Roisin, sen gav en osäker tumme upp. Gick det bra?

Aisho svarade med en egen tumme upp och ett stönande sen lät armen falla till marken. Inte världens mest övertygande skådespel och väldigt typiskt henne. Roisin stack tillbaka svärdet i svärdsskidan och fick det att försvinna med en handledsrörelse.

Te?, frågade hon med en gest mot stugan.

Aisho lyfte på huvudet.

En annan gång, Roisin. Jag måste göra mig i ordning. Jag vill inte möta Vinny när jag ser ut så här.

Haneda Internationella Flygplats, Tokyo

Den unga kvinnan steg nervöst av planet och såg sig omkring på terminalen. Hon kunde inte läsa skyltarna men lyckades med viss möda hitta vägen ut och möttes av en vägg av människor i svarta föraruniformer och kepsar till ena sidan. De höll upp varsina skyltar med namn skrivna på kantonesiska, engelska, tyska, spanska och framförallt japanska.

Aisho stod lång som en flaggstång åt sidan av de andra förarna klädd i jeans, grön T-shirt och mörk långrock. Hon höll upp en skylt med "Vizencia Lucia Rosalie Garcia-Müller" skrivet så smått och trångt att det såg ut som om hon råkat nysa bokstäverna ur raka linjer. Hon blåste en rosa tuggummi-bubbla tills den sprack och hon tuggade tillbaka det medan hon spanade på de ankommande resenärerna. Vinny log när hon fick se henne. Aisho sken upp som en sol när hon fick syn på henne.

Vinny!, tjöt hon och omfamnade henne så hastigt att skylten flög iväg någonstans över axeln.

Aisho!, tjöt Vinny och kramade tillbaka.

Hur är det med dig? Får jag se på dig, sa Aisho och tog av hennes solglasögon för att ta en titt in i Vinnys ögon.

Vinny var en Brasiliansk-Schweizisk tjugotvååring med svart hår och skarpt violetta ögon. Hon var mager med ett runt mjukt älviskt ansikte och håret kortklippt och stilat med luggen kammad från vänster till höger. Med skjorta, kavaj, och knälång kjol höll hon en gammaldags utstrålning. Med Aisho lutande nästan dubbelvikt framåt och stirrande henne rakt i ögonen såg hon ut som ett barn med sina knappa 165 centimeter. Aisho log sitt förlängda leende och generad men smickrad log Vinny tillbaka.

Hon var själv lite av en sällsynthet i Det Magiska Samhället precis som Aisho. Hon var född i en familj med magiker men hade inte visat några som helst tecken på att ha magiska krafter själv. Bortsett från de lila ögonen så var hon en helt vanlig Reggie.

Du är fortfarande den coolaste tjejen från Väst Distriktet jag träffat hittills, fnissade Aisho och gav tillbaka solglasögonen.

Ska du säga, sa Vinny med ett flin och tog på sig dem. Du ser ut som du ska rida ut och slåss mot monster med en potatisskalare och tuggummi.

Sån är jag, sa Aisho och intog en superhjältepose. Jag tar mig till faran och räddar små söta flickor från hemska flygplatser. Moha!

Vinny fnittrade med rodnande kinder och såg på sina skor.

Aisho skrattade och lade handen över Vinnys axel för att leda henne ut mot en väntande bil. En medelålders man i en blå New York keps och vit skjorta tittade upp på dem från en tidning när Aisho vinkade åt honom. Han kastade tidningen igenom den öppna sidorutan och öppnade dörren åt dem. De satte sig i baksätet på den svarta BMW:n och Aisho gav chauffören några instruktioner på japanska. Vinny såg sig omkring igenom fönstren.

Fantastiskt, jag kan inte fatta att jag är i Japan.

Det var så jag kände när jag kom till London, log Aisho och drog ett finger längs ett av ärren. Jag har planerat hela resan. På söndag måste vi åka till Fuji så att du får se det i verkligheten. Oh, och vi måste shoppa! Jag vet ett jättebra ställe där vi kan skaffa en kimono, och jag tror de har en i svart och silver precis som du sa att du ville ha. Och vi måste äta Dumplings, för det där som ni har i England är inte den riktiga grejen.

Hon fortsatte att prata på om alla sevärdheter och maträtter, gestikulerande vilt och Vinny lyssnade samtidigt som hon tittade ut igenom fönstren, leende åt att hon faktiskt kommit till ett land på motsatta sidan av jordklotet.

På andra sidan gatan stod en lång blond man i en svart skepparkavaj och såg efter bilen. Hans ögon var djupt blå men ögonvitorna var sjukligt gulaktiga och rödsprängda. När bilen försvann i trafiken tog han fram en mobiltelefon. Han tryckte 1 och grön, sen lade den mot örat.

Det är Ryan, sa han med djup bullrande röst. Vi har hittat Väktaren.

Bra, svarade en elektronisk röst. Följ efter dem.

När de anlände till Aishos lägenhetsbyggnad började Vinny känna av just hur trött hon var efter den långa resan. Hon kvävde flera gäspningar och försökte hålla ögonen öppna. Hon visste att Aisho bodde på högst upp och Vinny såg upp de två dussin våningarna för att gissa vilket fönster som var hennes. Aisho tackade och betalade chauffören och tog Vinnys väska. Hon hälsade och nickade åt en annan hyresgäst på väg ut igenom porten. De gick in i en hiss och Aisho tryckte på knappen för översta våningen.

Så, Vinny, sa Aisho och lutade sig tillbaka mot väggen. Har du någon väntande hemma på dig?

Vinny gjorde en generad grimas och ryckte på axlarna.

Nej, jag har inte träffat någon sen du frågade sist. Ibland undrar jag om du inte är mer intresserad av mitt kärleksliv än vad jag är.

Och det är ditt problem. Kom igen, jag har träffat den där Beauforth. Skillian, hette han?, sa hon retsamt och vinkade med ögonbrynen upp och ner. Berömd, tyst och mystisk. Respons Operatör dessutom. Du kunde inte slita ögonen från honom när jag var där senast.

Kom igen, du vet hur blyg jag är, sa Vinny.

Jag vet, det är därför jag retas, sa Aisho utan minsta tecken på att ha menat något illa med det.

Det var det Vinny gillade med henne, Aisho kunde inte ens låtsas att vara elak.

Du då?, frågade Vinny. Har inte du någon?

Aisho skakade på huvudet.

Tyvärr, jag är gift med jobbet. Det finns knappt tid för att ta hand om en katt, så hur ska man ha ett förhållande?

Har du en katt?

Inte längre, flinade hon.

Vinny kisade konspiratoriskt.

Men det finns någon, eller hur? Jag kan se det på dig. Spill det, Nakamura, vad heter hon?

Hemlis, svarade hon och blinkade.

De anlände till rätt våning. Vinny märkte inte blicken som Aisho gav henne när hon vände sig att gå ut. De gick igenom en vitmålad korridor till en svart dörr identisk med alla andra längst bort från hissen.

Här bor jag, sa Aisho och tände taklampan igenom att knäppa med fingrarna. Det är inte mycket, men det är mitt. Du får ta in på hotell, vet du, va? Jag har inget gästrum, men det kanske jag sa?

Det var ett öppet sparsamt möblerat utrymme med bara det viktigaste. Bord, stolar, soffa, fåtölj, TV och bokhylla. En öppen dörr ledde till ett kök och en annan stängd dörr ledde till ett sovrum. Längst bort fanns en ståldörr med ett digitalt kodlås som gissningsvis ledde till taket. Fönstren vette mot en korsning så att man kunde se ända till Fuji berget ligga långt borta i mörker.

Nej, nej, jag gillar det, sa Vinny leende. Du ska se mitt ställe, det ligger kläder och disk precis överallt.

Okej. Soffan är mycket bekvämare än den ser ut. Jag hämtar några lakan åt dig. Du ser ut som om du kommer somna när som helst.

Hm?, sa Vinny sömndrucket. Nej då, jag är vaken. Tolv timmar flygresa? Ge mig mer, hon pekade med båda händer så som hon sett Killian göra när han druckit för mycket sockerdricka.

Jag skulle nästan tro på dig om du inte gäspat precis, fnissade Aisho. Du tog med dig pyjamas? Bra. Badrummet är där inne så du kan borsta tänderna. Ge mig en sekund så kommer jag strax med lakan.

Hon lämnade Vinny att göra sig hemmastadd och gick in till sitt sovrum. Det var lika sparsamt möblerat den övriga lägenheten bortsett från en boxningsboll som hängde i hörnet och en affisch för ett gammalt ninja tv-spel, Tenchu – Wrath of Heaven, på garderobsdörren. Mannen i spelet var muskulös med ett ärr över näsryggen, men Aisho gillade kunoichin Ayame med sina kurviga höfter bättre. Hon började leta i sin garderob efter lakan och ett täcke. Doften av tygerna rullade mot henne med en pust av sköljmedel och damm.

På ett smått oförklarligt vis ville hon inte ge Vinny några lakan.

När hon tog dem i sina armar så fick hon en bild av dem tillsammans baserat på en brist på lakan. Då kom hon att undra varför hon ens bjudit Vinny till Japan. Allvarligt, brist på lakan? Det hade känts som ett naturligt steg i deras vänskap när hon gjorde det, men nu undrade hon vad hon faktiskt hoppats på.

Var Vinny... mer än en vän? Vad ville hon göra egentligen? På riktigt, varför? Hur skulle det vara att vakna med henne ansikte mot ansikte inlindad i dessa lakan? Aisho hade inga vänner utöver Roisin.

Många bekanta inom Hokku, kollegor och stridskamrater. Men inga vänner. Ingen som skulle hjälpa henne flytta, eller lyssna på hennes gay-problem. Ingen som skulle lyssna på någon av hennes problem… Det var svårt att bli för nära någon om man riskerade att förlora dem när som helst. Sådan var tjänstgöring inom Hokku, hemligheter vävdes till draperier om allting som liknade sanningen och ett normal magiskt liv. Den internationella världen, Reggie såväl som den Magiska, må påstå att man får älska vem som helst så länge ingen skadas, dock vet alla som älskat någon av samma kön att världen är långsam och omåttligt medeltida i sina gärningar. Att vara gay var inte något man talade om. Aisho visste det mer än väl, hennes egen far var homofob. Men, ville hon ha en vän i Vinny, eller vara med henne? Det skulle inte hålla. Just på grund av Hokkus lag.

Var inte dum, tänkte hon. Vinny vet att du är gay och bryr sig inte.

Det gjorde nästan ont.

Vad tänker du ens?

Aisho hade skickats till Hokku på grund av sitt sargade ansikte.

Hennes far hade sagt att hon inte kunde älskas och hennes mor hållit med om det. Hokku var det enda livet för någon som henne.

Hon drog ner en extra filt och stängde igen garderobsdörren med armbågen. Om Aisho inte varit så distraherad så hade hon kanske sett ut igenom fönstret, men så som det var missade hon den blonde mannen som stod och stirrade rakt mot henne från den andra byggnaden.

Här har du, sa Aisho när hon återvände. Oh.

Vinny höll på att knäppa sin blå-vita pyjamas och Aisho tittade kvickt bort, lätt generad över att ha sett henne nästan naken. Vinny märkte det inte. De bäddade soffan och önskade varandra god natt och Aisho gick in till sitt eget rum.

Hon tänkte på Vinny och vad hon kanske skulle säga om hon visste att Aisho blivit förtjust i henne. Förtjust var det viktiga ordet.

De kunde ha roligt tillsammans, men sen skulle det tvunget ta slut och Vinny skulle flyga hem – och ut ur hennes liv. Hokkus lag tillät inte förhållanden med de utanför klanen.

Men Vinny gillade Skillian, vilket bara kändes som om universum skrattade åt henne. Tjej gillar väninna, men väninna gillar kille som inte gillar henne tillbaka. Det lät som en dålig romantisk komedi. Med den föga upplyftande tanken klinkande som en inlåst gruvarbetare mot sitt pannben gjorde hon fyra handtecken över sitt bröst. Magi fick hennes fingrar att lysa rosa i dunklet, sänkte hennes puls och hon somnade nästan omedelbart.

Ett lätt klirrande bröt igenom tystnaden. Safirblå ögon bröt mörkret som facklor. Det var nästan kolsvart i rummet, de få ljusstrimmor som tog sig igenom tjocka persienner gav knappt någon vägledning. Roisin stirrade upp i taket med sin långa röda hårman utspritt som en solfjäder över kudden. Hon hade inte behövt ljus för att se på mycket länge. Allt hon såg på badade för henne i ett lätt blått sken.

Hon såg mot en urna med åtta keramiska drakar stående på golvet. Drakarna slingrade kring urnan med huvudena riktade mot väderstrecken. Varje drakes mun höll en kula i tänderna ovanför en väntande paddas öppna gap. Liknande hade använts i Japan i hundratals år för att förutse jordbävningar innan seismografiska mätningsinstrument tog över. Roisins Drakurna hade varit en gåva från en Hokku vetenskapsman som hon känt sen han varit en hormonstinn tonåring och han hade varit i femtioårsåldern när han uppfann Urnan. Den kände av stora magiska händelser och om en drake tappat sin kula så hade något katastrofalt stort och magiskt skett någonstans i världen. Tanken hade varit att om Baal på något sätt återvänt så skulle det absolut vara en Klass 4 Magisk Händelse. En senare version hade utvecklats när U-båtar fått sonar installerat och Det Magiska Samhället hade anpassat en egen version som