Solfågeln

By Wilbur Smith

Någonstans under Botswanas klippor ligger en försvunnen stad. Dr. Ben Kazin är säker på sin sak - trots att allt han har att gå på är ett suddigt fotografi och sin egen magkänsla. Hans misstankar ska dock snart bli bekräftade. Ett oväntat möte, och en beryktad förbannelse, leder Ben till en upptäckt som är betydligt större än han någonsin kunnat ana. Det visar sig nämligen att förbannelsen är alldeles verklig. Plötsligt har Ben, hans bästa vän och kvinnan de båda älskar, kommit i kontakt med en tvåtusen år gammal ledare från den försvunna civilisationen. Hur kan en sådan förbindelse ens vara möjlig? Och vad var det egentligen som gjorde att staden gick under? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129722

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Solfågeln

SAGA Egmont

Solfågeln

Översatt av Karin Andræ

Originaltitel: The Sunbird

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1999, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129722

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min hustru Danielle

Del 1

M önstret skar genom det mörklagda visningsrummet och exploderade ljudlöst på duken – och jag kände inte igen det. Jag hade väntat i femton år på detta, och när det äntligen kom kände jag inte igen det! Bilden var suddig och vag och sa mig ingenting, för jag hade väntat mig ett fotografi av någon fornlämning – en skalle kanske, eller lergods, ett guldarbete, pärlor… Vad som helst, men inte detta surrealistiska mönster av grått och vitt och svart.

Louren tyckte synd om mig och gav mig den ledtråd jag behövde. Taget med en Leica på åttatusen meter, klockan sex och fyrtiosju den fjärde september.

Ett flygfoto alltså. Mina ögon och min hjärna anpassade sig till den nya informationen, och jag kände omedelbart den första ilningen av spänning i magtrakten. Louren fortsatte med samma sakliga röst:

Det började med att jag anlitade den här fotofirman för att göra en kartläggning från luften över gruvfyndigheterna. Avsikten var att spåra eventuella nya ådror och över huvud taget få en samlad bild av området. Den här bilden är bara en av ett par hundratusen, killen visste inte ens vad han fotograferade. Men analysfolket kände igen det och gav den till mig.

Han vände sig mot mig, och han såg blek och allvarlig ut i det blå ljuset från projektorn.

Ser du det, Ben? Alldeles ovanför mitten. Övre högre hörnet. Jag öppnade munnen för att svara, men rösten fastnade i halsen på mig och jag förklädde ljudet till en hostning. Förvånad upptäckte jag att jag darrade. Magen drog ihop sig i en blandning av hopp och fruktan.

Detta är en klassisk akropolis med dubbla befästningsvallar. Och här syns tornen.

Han överdrev förstås. En skarpögd iakttagare kunde ana suddiga konturer, skissartade streck som med lite god vilja kunde tolkas som resterna av en borg.

Norr, kraxade jag, var är norr?

Längst upp i bilden, så det stämmer, Ben. Kan tornen vara orienterade efter solen?

Jag svarade inte. Det här gick alldeles för fort. Ingenting i mitt liv hade hittills varit lätt, därför var detta misstänkt och jag sökte efter svaga punkter.

Skiktningar, sa jag. Troligtvis strata av kalksten i graniten. Det kan ge upphov till sådana mönster.

Dösnack! sa Louren med känsla. Han hoppade upp ur stolen och gick fram till bildduken med långa steg, tog pekpinnen av ebenholts som låg på pulpeten och pekade ut marmoreringarna omkring silhuetten, det som han gärna ville se som den yttre ringmuren. Tala om för mig var du har sett sådana här geologiska mönster tidigare.

Jag ville inte erkänna det. Jag ville inte göra mig sårbar igen genom att hoppas.

Det kan jag inte svara på, sa jag.

Fan ta dig! Han skrattade och det var gott att höra, för han skrattade inte ofta nu för tiden. Jag borde ha vetat att du skulle göra motstånd. Du är fan ta mig den eländigaste jävla pessimisten i hela Afrika.

Men jag framhärdade. Det kan vara vad som helst. Ljuset som spelar oss ett spratt, en form, en skugga. Låt oss säga att det är gjort av människor, det troliga är ändå att det bara är rester av odlingar, jordbruk, trädgårdar.

Hundrafemtio kilometer från närmaste sötvattendrag? Glöm det, Ben! Du vet lika väl som jag vad det är.

Säg det inte! Jag var uppe ur skinnfåtöljen och högg tag i hans arm på bråkdelen av en sekund. Säg det inte, upprepade jag. D-de… det betyder otur. Jag stammade alltid när jag blev upprörd, men det är det minst påfrestande av mina fysiska handikapp och jag har för länge sedan slutat bry mig om det.

Louren skrattade igen, men det var inte något naturligt skratt. Han hade blivit rädd när jag tappade fattningen, det blir han alltid. Jag är nämligen mycket stark, och nu hade jag gripit alldeles för hårt om hans arm. Generad och skamsen släppte jag taget.

Var ligger allt det här, Lo?

Men han fortsatte att retas med mig. Jag säger ingenting förrän du erkänner att det här kan vara någonting, sa han. Jag vill se dig släppa din förbannade försiktighet för en gångs skull. Släpp taget och tro på det här, Ben. Gör det!

All right, mumlade jag, oändligt motvilligt. De svaga linjerna på fotografiet tyder på att det kan stämma den här gången.

Louren kastade huvudet bakåt och gapskrattade. Just snyggt, sa han. Vilken entusiasm!

Det var åratal sedan jag hade sett honom så här förväntansfull och upprymd. I detta ögonblick hade han glömt sin roll som allvarlig finansman och verkställande direktör för Sturvesants finansimperium.

Berätta nu, bad jag vädjande.

Kom, sa han, allvarlig igen, och vi gick fram till det långa bordet vid väggen. På den gröna filtklädseln låg en karta utbredd och fastnålad. Bordet var högt, och jag klättrade kvickt upp på en stol så att jag fick full överblick över kartan. Nu var jag nästan jämnlång med Louren som stod bredvid mig. Tillsammans betraktade vi kartbladet.

Flygserie A. Södra Afrika. Kartblad 5. Botswana.

Mina ögon rörde sig snabbt över kartan på jakt efter någon markering – ett kors eller något annat i blyerts eller tusch.

Var? sa jag. Var är det?

Du vet att jag har mineralfyndigheter på sammanlagt femtiotusen kvadratkilometer där nere söder om…

Längre kom han inte. Lägg av! Försök inte sälja aktier i Sturvesant Minerals till mig. Var i helvete är det?

Vi har just lagt ut landningsbanor som tar emot ett jetplan. Arbetet är klart till veckan.

Det kan inte vara så långt från guldfyndigheterna.

Det stämmer, sa Louren. Varva ner innan du går i spinn. Han njöt av att hålla mig på sträckbänken.

Hans finger rörde sig till synes planlöst över kartan – och stannade plötsligt, samtidigt som mitt hjärta slutade slå. Det såg bättre och bättre ut. Latituden var den rätta och alla ledtrådar som jag så mödosamt hade samlat under så många år pekade hitåt.

Titta här, sa han. Trehundratjugofem kilometer sydost om Maun, åttiosju kilometer norr om den sydvästra flygfyren i naturreservatet i Wankie, undangömt i famnen på en liten bergskedja som beskriver en båge. Här ligger det, mitt bland klipporna och buskvegetationen.

När kan vi ge oss i väg? frågade jag, ivrig som ett barn på julafton.

Louren ruskade på huvudet. Ojoj! Plötsligt tror du verkligen på det här!

Någon annan kan hinna snubbla över det.

Det har legat på samma plats i tusen år – en vecka mer eller mindre…

En hel vecka! skrek jag.

Jag kommer inte loss. Jag har årsmötet i Anglo-Sturvesant på fredag och på lördag är det tuffa förhandlingar i Zürich, men jag förkortar det besöket för din skull.

Hoppa över det, bad jag. Skicka någon av dina brajta underhuggare i stället.

När någon lånar ut femtio miljoner verkar det oartigt att inte åka dit och hämta pengarna själv.

Herregud. Det är ju bara pengar, medan det här, det här är verkligen viktigt.

Ett ögonblick betraktade Louren mig och hans ljusblå ögon var fundersamma.

Femtio miljoner är bara pengar? Han skakade på huvudet. Du har nog rätt, sa han sedan med förundran i rösten, som om han plötsligt hade skådat ljuset.

Han log vänligt, som man ler mot en kär vän.

Men jag har bestämt mig återtog han. Tisdag. Vi flyger i gryningen, det lovar jag. Vi rekar från luften, sedan landar vi vid Maun. Peter Larkin känner du väl?

Jag kände Peter. Han hade en safarirörelse utanför Maun. Jag hade anlitat honom till två av mina expeditioner i Kalahariöknen.

Jag har redan talat med honom. Han tar hand om det praktiska. Vi reser lätt och snabbt, en Landrover och ett par lastbilar. Jag har bara ett par dagar att avvara och det är ett problem, men jag chartrar en helikopter som hämtar mig och sedan får du rota runt så mycket du vill på egen hand.

Medan han talade gick Louren före mig ut ur visningsrummet och vi fortsatte till det långa galleriet.

Solsken strömmade in genom de höga fönstren och lyste på målningarna och skulpturerna där inne. Det var en blandning av afrikanska och internationella konstnärer, levande och döda. Sturvesant och hans förfäder hade investerat sina pengar klokt. Mina ögon gick till en ljuvlig nakenstudie av Renoir, fylld av livsglädje och sensualitet.

Louren stegade i väg över den tjocka orientaliska mattan som dämpade alla ljud, och jag följde honom utan svårighet. Mina ben är lika långa som hans, och lika starka.

Om du hittar det vi hoppas att du ska hitta, så kan du gå vidare. Inga begränsningar. Då ordnar vi ett permanent läger med landningsbana, assistenter och annan personal. All utrustning du behöver.

Gode gud, låt det hända, bad jag tyst.

Louren stannade och vi grinade mot varandra som två sammansvurna.

Har du över huvud taget någon uppfattning om vad det kommer att kosta? frågade jag. Vi kanske måste gräva i fem eller sex år.

Låt oss innerligen hoppas det, svarade han.

Det kan lätt springa upp i tjugofem miljoner.

Bara pengar ju, som du själv mycket riktigt påpekade för två minuter sedan. Och återigen skrattade han sitt bullrande skratt.

Vi gick nedför trappan medan vi pratade i munnen på varandra, båda två lika upprymda och förväntansfulla.

Jag är tillbaka halv åtta på måndag kväll. Kan du möta mig vid flygplatsen, Alitalia flight 310 från Zürich? Under tiden hinner du klara av dina förberedelser.

Jag behöver en kopia av fotot.

Det ligger en och väntar på ditt arbetsrum. Du har en hel vecka att dregla över den. Han tittade på sitt guldur. Sablar, jag är sen.

Han gick tillbaka mot dörren, och i samma sekund kom Hilary Sturvesant in från pation. Hon var klädd i vit tennisdräkt och hennes ben var långa och vackra, en högrest flicka med mjukt, guldbrunt hår ner till axlarna.

Går du redan, älskling?

Jag är ledsen. Jag skulle ha förvarnat dig om att jag inte hinner äta lunch, men Ben behöver någon som kan hålla kvar honom på jorden.

Så du har berättat det?

Hon vände sig om och gick fram till mig, böjde sig ner och kysste mig på munnen helt lätt och utan minsta tecken till avsmak. Sedan tog hon ett steg tillbaka och log stort mot mig. Varenda gång hon gör så, är jag slav under henne i ytterligare hundra år.

Vad tror du om det, Ben? Är det möjligt?

Men innan jag hann svara hade Louren lagt armen om hennes midja och de log båda ner mot mig.

Han är på väg att gå upp i limningen. Han tuggar fradga och gör baklängesvolter. Han vill ge sig av ut i öknen nu i denna minut. Sedan drog han Hilary till sig och kysste henne.

Hilary är tolv år yngre än Louren, hans fjärde fru och mor till det yngsta av hans sju barn. Hon är mellan tjugo och trettio, men med en äldre kvinnas mognad och resning.

Ge Ben lite lunch, min älskling. Jag är redan försenad. Louren började gå mot dörren.

Jag längtar redan efter dig, sa Hilary.

Detsamma.

Hilary tog mig i handen och ledde mig ut på den stora stensatta pation. Fem tunnland gräsmatta och fabulösa planteringar sluttade mjukt ner mot ett vattendrag och en liten konstgjord sjö. Båda tennisbanorna var upptagna och en skrikande skara halvnakna små barn sprattlade i simbassängen så att skummet yrde och glänste i solen. Två tjänare dukade fram lunch på det långa bordet, och med fasa upptäckte jag att ett halvt dussin unga mammor i tenniskläder låg utsträckta i vilstolarna bredvid baren. De var fortfarande röda och varma efter tennisen, och alla verkade dricka Pimms No. 1 ur höga immiga glas.

Kom, sa Hilary och gick före. Jag stålsatte mig och gjorde ett lika desperat som fruktlöst försök att räta på ryggen.

Flickor, får jag presentera Benjamin Kazin för er. Han är chef för Institutet för afrikansk antropologi och förhistoria. Ben, detta är Marjory Phelps.

Jag vände mig mot dem i tur och ordning och kände igen de alltför översvallande hälsningarna, medan jag i min tur framhävde det bästa jag har: min röst och mina ögon. Det var lika svårt för dem som för mig.

Barnen kom till min räddning. Bobby fick först syn på mig. Farbror Ben! Farbror Ben! skrek hon och slängde sina kalla, våta armar om min hals innan hon drog med mig för att hälsa på resten av Sturvesantarna och hela horden av vänner. Det är mycket lättare att umgås med barn än med vuxna, för antingen märker de inte någonting alls, eller också frågar de rakt ut: Varför går du så där böjd?

För en gångs skull var jag inte så närvarande som jag brukar, och barnen tröttnade snart på mig – alla utom Bobby, för hon är alltid lojal. Sedan tog Hilary över mig och jag återbördades till de unga mödrarna. Jag kan inte motstå vackra kvinnor, och när väl det första pinsamma ögonblicket är överståndet kan jag vara riktigt underhållande.

Och eftersom lilla hjälpsamma Bobby serverar whisky med samma generösa hand som hon häller upp Coca-Cola så var jag ganska påstruken när jag återvände till institutet vid tretiden på eftermiddagen.

Kuvertet på mitt skrivbord var märkt Privat och konfidentiellt. I hörnet satt en gul klisterlapp där det stod: Det här kom vid lunchtiden. Ser spännande ut! Sal.

Jag inspekterade sigillet. Det var obrutet. Sally hade inte öppnat kuvertet, men jag visste att det måste ha krävt all hennes självkontroll, för hon är nästan abnormt nyfiken. Själv kallar hon det ett undersökande vetenskapligt sinnelag.

Eftersom det inte skulle ta mer än högst fem minuter innan hon stod i mitt rum rotade jag fram en ask pepparminttabletter och stoppade en i munnen för att i någon mån dölja whiskyångorna. Därefter öppnade jag kuvertet och drog ut den blanka förstoringen, tände skrivbordslampan och ställde förstoringsglaset på stativ över bilden.

Sedan lutade jag mig tillbaka och betraktade rummet. Jag lät blicken vandra runt till alla föremål från det förflutna som trängdes i bokskåpen och på hyllorna. Bokskåpen går från golv till axelhöjd och där förvarar jag mina arbetsredskap, det vill säga böcker bundna i brunt och grönt kalvskinn, och med titlar i bladguld. På hyllorna ovanför böckerna står avgjutningar av de varelser som har föregått människan. Enbart huvud och axlar. Australopithecus, Proconsul, Robusta, rhodesiamänniskan, pekingmänniskan – allihop föregångare till Neanderthal och slutligen Cromagnon själv – Homo sapiens i all sin glans och skändlighet. De tittade uppmärksamt på mig medan jag vände mig till dem.

Mina herrar, började jag högtidligt och sedan harklade jag mig. Jag tror att vi kommer att lyckas den här gången.

Vem talar du med? frågade Sally i dörren.

Det var en retorisk fråga, för hon visste förbannat väl vem jag talade med. Hon stod lutad mot dörrkarmen med händerna djupt nedstuckna i fickorna på sin lortiga, vita laboratorierock. Sally har mörkt hår som hon håller ihop med en snodd, hög panna, stora gröna ögon, perfekt näsa, höga kindben, alltihop understruket av en bred, sensuell, leende mun. En stor flicka med muskulösa ben i de snäva jeansen. Undrar just varför jag alltid tänder på stora flickor?

Var lunchen god? frågade hon och började röra sig mot bordet som en krabba, på snedden, för att kunna kasta ett öga på innehållet i brevet. Sally läser obehindrat upp och ner.

Storslagen, svarade jag och lade kuvertet över fotot. Kall kalkon, hummersallad, rökt lax och en mycket god anka, tryffel i gelé, torrt vitt vin.

Din skitstövel, viskade hon mjukt. Hon älskar god mat och min manöver med kuvertet hade inte undgått henne. Hon får egentligen inte tala så till mig, men jag kan inte hindra henne.

En halv meter från mig stannade hon.

Och whisky med mintsmak. Mums!

Jag rodnade. Jag kan inte göra något åt det, lika lite som jag kan göra något åt att jag stammar, och hon brast i skratt och kom och satte sig på skrivbordskanten.

Ben, ut med det! Hon tittade på kuvertet. Jag har varit sprickfärdig sedan det kom. Jag skulle ha ångat upp det om inte vattenkokaren hade varit trasig.

Sally Benator, liksom jag med en doktorsgrad, har varit min assistent i två år, det vill säga precis lika länge som jag har varit förälskad i henne.

Jag flyttade mig åt sidan så att hon kunde sätta sig i stolen bredvid mig och tog bort kuvertet. Få se hur du tolkar det här.

När Sally satte sig snuddade hennes arm vid min, och den lätta och snabba rörelsen gick genom hela min kropp som en elektrisk stöt. Under de här två åren hade hon blivit som barnen, hon märkte inte längre min puckel. Det var lätt och naturligt att umgås med henne och jag hade redan utarbetat en tidtabell för vår relation.

Jag måste ta det mycket försiktigt för att inte skrämma bort henne, men med tiden skulle hon ha vant sig vid mig så att hon kunde tänka på mig som älskare och man. Jag räknade med ytterligare två år. Om de föregående två åren hade varit långa, så var det ingenting mot vad de närmaste två skulle bli.

Hon lutade sig över skrivbordet och kikade genom förstoringsglaset. En lång stund var hon alldeles tyst. Sedan höjde hon huvudet och tittade på mig.

Ben, sa hon. Å Ben, jag är så glad för din skull! Det var något i hennes snabba reaktion som irriterade mig.

Du drar förhastade slutsatser, fräste jag. Det kan finnas ett dussin naturliga förklaringar till det här fenomenet.

Nej. Hon skakade på huvudet, fortfarande leende. Försök inte med några dimridåer. Det är det här du har letat efter. Du har arbetat så länge och trott så intensivt. Var inte rädd nu.

Hon reste sig och gick snabbt fram till bokstaven K i bokhyllan. Där står det tolv volymer med författarnamnet Benjamin Kazin på ryggen. Hon tog ut en och slog upp försättsbladet.

Ophir, läste hon, av Benjamin Kazin. En personlig undersökning av den förhistoriska guldåldercivilisationen i södra Afrika, med speciell referens till staden Zimbabwe och legenderna om förfäderna och om den försvunna staden i Kalahari."

Hon kom fram till mig.

Har du läst den? frågade hon. Den är riktigt intressant.

Det finns en möjlighet. En liten, mikroskopisk möjlighet.

Var ligger den? frågade hon. Bredvid mineralfyndigheterna som du trodde?

Jag nickade.

Ja, i närheten av guldådern. Men den skulle kunna ge så oändligt mycket mer än Langebeli och Ruwane.

Hon grinade triumferande och böjde sig över förstoringsglaset igen. Med fingret snuddade hon vid pilen som angav var norr låg. Hela staden.

Om det är en stad, sa jag.

Hela staden, sa hon med eftertryck, vetter mot norr. Mot solen. Med akropolis bakom. Här har du solen och månen, de två templen, gudarna. De falliska tornen, det finns fyra, fem, sex, kanske sju stycken.

Sal, det där behöver inte vara torn, det är inte mer än mörka skuggor på ett fotografi som är taget på åttatusen meters höjd.

Åttatusen! Sals huvud flög upp. Då är det ett väldigt område!

Jag var alltför upprörd för att sitta stilla och reste mig upp ur stolen.

Ta det lugnt. För guds skull.

Och den nedre staden utanför murarna. Den breder ut sig kilometer efter kilometer. Den är enorm, men jag undrar varför den är halvmåneformad. Hon rätade på ryggen, och för första gången någonsin slog hon armarna om mig och gav mig en spontan kram. Å, så spännande!. När åker vi?

Jag kunde inte svara för jag hörde inte frågan. Jag bara stod där och njöt av att känna hennes mjuka bröst mot mig.

När? frågade hon igen och tog ett steg tillbaka och såg mig i ögonen.

Vad? frågade jag. Vad sa du? Jag både rodnade och stammade, och hon skrattade.

När reser vi? När ska vi ut leta efter den gömda staden?

Nå. Jag funderade på den bästa formuleringen. Louren Sturvesant och jag reser först. Vi ger oss i väg på tisdag. Louten nämnde faktiskt ingenting om någon assistent. Så jag tror inte att det är meningen att du ska följa med på rekognosceringen, sa jag försiktigt.

Sally tog ett steg tillbaka, satte händerna i sidorna och blängde stridslystet på mig. Ska vi slå vad?

Jag slår bara vad när oddsen är någorlunda, så jag sa åt Sally att gå hem och packa. Hon är yrkeskvinna och reser lätt. Det gör jag också. När vi båda hade packat färdigt, det tog inte ens en dag, så ägnade vi de resterande sex dagarna åt att vänta och gräla, alternativt längtansfullt stirra på fotografiet som förresten började tappa lite av sin forna glans. När spänningen hade stigit så att det var risk för explosion låste Sally in sig på sitt kontor och arbetade med tolkningen av hällristningar från Drie Koppen och de målade symbolerna från Witte Berg. Klippmålningar, hällristningar och gamla texter är hennes specialitet.

Under tiden vandrade jag rastlöst omkring i institutets utställningslokaler medan jag försökte hitta damm på föremålen, funderade på nya sätt att få plats här uppe för allt som vi hade undanstuvat i lagerlokalerna, läste namnen i besöksboken framlänges och baklänges, lekte guide för skolklasser, gjorde allt utom att arbeta.

V i stod vid kaffebaren i ankomsthallen och hade god utsikt över lokalen.

Jäklar!

Vad är det? frågade Sal oroligt.

Brajta unga män, en hel armé.

Vad då brajta unga män, vad menar du?

Brajta unga män. Sturvesants små underhuggare. Där, du kan se fyra stycken framför bankkontoret.

Hur kan du veta att det är just Sturvesants män? frågade hon. Jag ser det på håret – kortklippt, på uniformerna – mörka kashmirkostymer och omönstrade slipsar, på ansiktsuttrycken – spända och magsårsbenägna, men färdiga att spricka ut i förbindliga leenden närhelst den store mannen uppenbarar sig. Och sedan lade jag till i ett sällsynt utbrott av uppriktighet: Dessutom känner jag igen två av dem. Revisorer. Jag måste pressa pengar ur dem varenda gång jag behöver en rulle toalettpapper till institutet.

Är det han? frågade Sally och pekade.

Ja, svarade jag. Det är han.

Louren Sturvesant kom ut genom dörrarna. Bakom honom travade ytterligare två brajta unga män. De fyra väntande männen började le exakt samtidigt. De skyndade fram mot Louren i rangordning, för ett kort handslag, och föll sedan in i formation omkring honom. Två av dem gick före och banade väg, medan de andra marscherade vid hans sida. Den förvirrade PR-mannen kom på efterkälken när pojkarna från Anglo-Sturvesant plöjde fram genom lokalen som en pansardivision.

Mitt i gruppen gick Louren.

Kom! Jag tog Sally i handen och vi gick emot dem. Sådant är jag bra på. Jag går in i knähöjd och den oväntade vinkeln klyver vilken folkmassa som helst likt Röda havet.

Anglo-Sturvesant var redan vid utgångsdörrarna, och jag släppte Sallys hand för att bryta igenom den innersta cirkeln. Jag lyckades vid första försöket och Louren snubblade nästan över mig.

Ben. Jag såg att han var trött och blek under solbrännan och hade blåsvarta ringar under ögonen, men det varma leendet mildrade anletsdragen. Förlåt. Jag skulle ha skickat bud till dig att inte komma. Vi har fatt problem och jag måste i väg till ett möte. Han såg uttrycket i mitt ansikte och lade handen på min axel.

Nej. Dra inga förhastade slutsatser. Vi åker. Vi möts på flygplatsen klockan fem i morgon bitti. Nu måste jag rusa. Jag är ledsen.

Vi skakade snabbt hand. Han tittade tillgivet ner på mig.

Till slutet, Ben? frågade han.

Till slutet, Lo, svarade jag och log mot honom. Under en sekund var vi två skolpojkar som blandade blod och svor varandra evig trohet. Så försvann Louren genom glasdörrarna.

Sally och jag satt tysta i bilen och vi var halvvägs tillbaka till Johannesburg innan hon bröt tystnaden.

Frågade du honom om mig?

Jag fick inte en chans. Du såg ju själv.

Ingen av oss sa något igen förrän jag svängde in på gården framför institutet och parkerade min Mercedes bredvid hennes röda lilla Alfa.

Vill du ha en kopp kaffe? frågade jag.

Det är för sent.

Du kommer ändå inte att kunna sova i natt. Vi kan lika gärna spela schack.

All right.

Vi gick genom de tomma läsesalarna och utställningslokalerna fram till trappan som ledde upp till mitt kontor och min privata lägenhet.

Sal tände en brasa och ställde ut schackpjäserna medan jag bryggde kaffe. När jag kom tillbaka från köket satt hon med benen i kors på en läderpuff, försjunken i funderingar över schackbrädet i elfenben och ebenholts. Hon var klädd i en poncho i lapptäckesteknik, lika lysande färgsatt som de orientaliska mattorna på golvet, och det mjuka ljuset fick hennes olivfärgade hud att glöda. Jag tittade på henne och det kändes som om hjärtat skulle brista.

Kom så sätter vi i gång, sa hon.

Om jag bara lyckas rida ut stormen under hennes första, blixtrande snabba anfall så kan jag också nöta ut henne med bondespel och överlägsen teknik. Hon kallar det den krypande döden.

Till sist lade hon ner sin drottning med en lätt uppgiven suck. Hon reste sig och vankade omkring i rummet med armarna runt sig under ponchon. Jag smuttade på kaffet och betraktade henne, längtansfullt som alltid, när hon plötsligt svängde runt.

Vilken knöl han är! utbrast hon. Vilken arrogant skitstövel. Varför måste han åka med? Jag känner sorten. Om vi göra några viktiga upptäckter så kan du vara lugn för att det är han som tar åt sig hela äran.

Jag förstod att hon talade om Louren, och hatet i hennes röst gjorde mig förskräckt. Senare skulle jag tänka på just detta och då känna till anledningen. Men nu blev jag arg.

Vad i hela världen talar du om? frågade jag.

Sättet att uppträda, sättet att gå, hela den patetiska skaran av avgudadyrkare, den nedlåtande attityden när han utdelar favörer, hela karln!

Sally!

Såg du inte de där stackars små männen omkring honom, som praktiskt taget skalv av rädsla?

Sally, tala inte så där om honom. Inte till mig.

Såg du dig själv? En av de vänligaste, mest omtänksamma män som jag någonsin har lärt känna. En av de skarpaste hjärnor som jag har haft privilegiet att arbeta för. Såg du inte dig själv, hur du skumpade runt och viftande på svansen som de andra? Gud, du lade dig på rygg och tiggde om att bli kliad på magen! Hon var nästan hysterisk nu och tårar av ilska rann nedför hennes kinder. Vad jag hatade dig då. Och honom! Jag hatade er båda.

Jag kunde inte få fram ett ord. Jag stod stum och bedövad, och hennes ilska gick över lika fort som den hade kommit. Hon slog handen för munnen och vi stirrade på varandra.

Jag måste vara galen, viskade hon. Varför sa jag allt det där? Ben, å Ben. Jag är ledsen, verkligen så ledsen.

Så kom hon fram till mig och knäböjde framför mig. Hon lade armarna runt mig och kramade mig. Jag stod som en staty. Jag var kall av skräck och fasade för vad som skulle hända. För trots att detta var vad jag hade drömt om i hemlighet varenda dag i två års tid, kom det alldeles för plötsligt och utan förvarning. Jag kastades långt in på okänt territorium, ut på djupt vatten, utan återvändo. Sally lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen.

Kan du förlåta mig?

Jag kysste henne, för vad skulle jag göra, och hennes mun var varm och salt av tårar. Hennes läppar öppnades under mina och all rädsla försvann.

Älska med mig, Ben, snälla! Hon kände instinktivt att jag var hjälplös, att hon måste leda mig. Hon tog med mig till soffan.

Ljuset, viskade jag hest, släck ljuset.

Om du vill.

Två gånger i mörkret ropade hon högt. Å Ben, du tar i så förfärligt! Du vet inte hur stark du är!

Sedan, inte långt därefter, hörde jag ett utdraget rop utan mening eller sammanhang och jag kunde höra min egen hesa röst. Så var det bara våra flämtningar i mörkret.

Det kändes som om själen hade ryckts loss ur kroppen och svävade fritt i ett varmt och mörkt universum. För första gången i hela mitt liv kände jag mig fullständigt tillfreds, nöjd och säker. När Sally till sist talade kom det som en chock för mig.

Kan du inte sjunga för mig, Ben? Och hon tände den lilla lampan på bordet bredvid soffan där vi hade älskat.

Vi blinkade mot varandra, uggleögda i det dämpade skenet. Hennes ansikte var rosigt och håret en mörk trasslig massa.

Ja, sa jag. Jag sjunger gärna för dig.

Jag satte på mig morgonrocken och gick fram till skåpet där jag förvarade gitarren. När jag var på väg att stänga dörren råkade jag kasta en blick i spegeln på insidan, något som jag annars nogsamt undviker.

Jag tittade en gång till, uppmärksamt, för jag såg en främling framför mig. Det grova svarta håret inramade ett kantigt ansikte med mörka ögon och nästan flickaktigt långa ögonfransar, kraftig haka och hög blek panna. Främlingen log mot mig, stolt och skygg på samma gång.

Jag tittade ner på den främmande kroppen som jag hade plågats av sedan barndomen. Benen och armarna var överutvecklade, kraftiga och knutiga av muskler, en jättes lemmar. Jag var perfekt i utkanterna – men mitt i satt den hoptryckta, paddliknande torson, täckt av en fäll av lockigt svart hår. Jag tittade förundrat ner på denna märkliga kropp och kände för första gången i mitt liv att jag inte hatade den.

Sally låg kvar på soffan och jag satte mig bredvid henne med benen i kors och gitarren i knät.

Sjung något sorgset, bad hon.

Men jag känner mig inte sorgsen, svarade jag. Tvärt om, jag är glad.

Jag sjöng några av mina egna sånger. För första gången i hela mitt liv sjöng jag för min egen kvinna och jag lade in extra glöd och känsla i texterna, medan mina fingrar smekte fram tonerna ur gitarren. När jag hade sjungit färdigt lade jag ifrån mig instrumentet. Sally vände sig mot mig. Hon hade tårar i ögonen.

Berätta för mig om er två, om dig och Louren Sturvesant, bad hon. Jag skulle vilja förstå.

Frågan förvånade mig och jag satt tyst en stund.

Du behöver inte.

Nej, det är ingen fara, svarade jag snabbt. "Jag talar gärna om honom. Jag tycker att du har fel i ditt omdöme. Jag tror inte du kan döma honom eller hans familj enligt vanliga normer. Varken Louren eller hans far, alltså när han fortfarande levde. Min far arbetade för dem. Han dog av brustet hjärta ett år efter min mors död.

Lourens familj tog hand om mig då, min far hade varit trotjänare hos dem i hela sitt liv och hans far före honom. Och jag fick bara det bästa, gick i samma skolor som han gjorde och fick samma uppfostran…

Det handlade inte om smulorna från den rike mannens bord. Det var inte bara jag, utan fler föräldralösa barn som den familjen tog under sina vingars skugga.

Och nu är det Louren som finansierar institutet. Vartenda öre kommer från honom. Det är hans hobby och mitt liv. Du anar inte hur mycket han har lärt sig genom åren. Han är fantastisk…" Här avbröt jag mig.

Du älskar honom, eller hur?

Jag rodnade och tittade ner. Hur menar du?

Å för guds skull, jag menar inte så, du har just bevisat motsatsen. Men jag menar älskar i biblisk mening.

Han har varit min välgörare och vän i hela mitt liv. Den ende vän jag någonsin har haft. Är det så konstigt att jag älskar honom?

Hon sträckte ut handen och rörde vid min kind.

Jag ska försöka tycka om honom. För din skull.

D et var fortfarande mörkt när vi körde genom grindarna till Grand Central Airport. Sal satt insvept i sin kappa, tyst och innesluten i sig själv. Jag kände mig lätt om hjärtat, och lite vimmelkantig efter att ha pratat och älskat hela natten. I strålkasterbelysningen syntes Sturvesants privata hangar öster om landningsbanan. När vi kom närmare såg jag Lourens Ferrari parkerad på sin plats och bredvid den ytterligare ett halvt dussin bilar.

Å gud, stönade jag. Han har hela gänget med sig.

Jag parkerade bredvid Ferrarin, och Sal och jag började tömma bagageluckan. Hon drog fram sitt staffli, slängde det över axeln och dök genom den lilla sidodörren till hangaren med en stor mapp i ena handen och målarlådan i den andra. Jag skulle naturligtvis ha följt med henne men jag var så upptagen med mitt bagage att det tog tre eller fyra minuter innan jag var ikapp henne. Och då var det för sent.

När jag gick igenom den låga öppningen in i den klart upplysta hangaren gick det en ilning av obehag genom magen på mig. Den glänsande, hajliknande flygmaskinen utgjorde kuliss i en tablå som var sprängfylld av spänning. Sju av Lourens smarta unga män klädda i reglementsenlig fritidsklädsel, det vill säga skräddarsydda safarikostymer och skinnjackor med pälsfoder, stod i en diskret ring omkring de två antagonisterna.

Louren Sturvesant tappar sällan humöret och när han gör det är det efter lång och omsorgsfull provokation. Emellertid hade Sally Benator inom två minuter lyckats uppnå det som många experter aldrig klarar av. Louren var så arg att han skakade och hans sju små gossar stirrade förfärat på honom med gapande munnar.

Sally hade släppt sin utrustning på cementgolvet och stod med knutna nävar framför Louren. Hennes kinder glödde och hon såg honom rakt i ögonen.

Doktor Kazin sa att jag kunde följa med.

Jag ger fullkomligt fan i om kungen av England personligen har bjudit in dig. Jag har inte för avsikt att släpa med mig något fruntimmer på den första semester som jag har haft på sex månader.

Jag visste inte att det var en nöjesresa, svarade Sally spetsigt. Jag trodde det var en vetenskaplig expedition.

Louren höjde rösten till ett rytande:

Kan någon kasta ut den där maran härifrån?

Hans handgångna män började samfällt röra sig i riktning mot henne. Sally ryckte upp det tunga trästaffliet med båda händerna, och framryckningen kom av sig.

Jag skyndade in i tomrummet mellan kombatanterna och högg Louren i armen.

Lo, snälla. Kan vi prata? Jag nästan drog honom in på flygkontoret, fast jag tyckte att jag kunde märka en viss lättnad hos honom över att bli räddad av mig.

Fem minuter senare klev Louren ut ur kontoret, och utan att så mycket som titta åt vare sig Sal eller den lilla skrämda gruppen klättrade han in i jetplanet. Ett ögonblick senare uppenbarade sig hans huvud bredvid pilotens i cockpiten medan han justerade hörlurarna.

Jag gick fram till den yngste mannen i uppvaktningen.

Mr Sturvesant bad mig hälsa att ni ska ge mig ett handtag med bagaget. Sedan kan ni åka tillbaka till staden.

Medan en skara av Afrikas högst betalda stuveriarbetare bar Sallys och mitt bagage ombord på planet lyste hon av skamlös och oförfalskad triumf.

Där bak, gläfste jag. Och gör dig osynlig. Du har ingen aning om hur nära det var. Du var inte bara nära att missa den här utflykten, du var mycket nära att mista jobbet.

Vi hade varit i luften i tio minuter när piloten kom gående längs mittgången. Han stannade och tittade på Sal med öppen beundran.

Jösses! Han skakade på huvudet. Jag hade kunnat ge en månadslön för den föreställningen. Du var enastående.

Sally, som dittills hade varit klädsamt dämpad, piggnade genast till.

När jag käkar pojkar i den storleken spottar jag inte ens ut benen, förkunnade hon.

Piloten skrattade förtjust och vände sig mot mig. Chefen vill tala med dig. Vi kan byta plats.

Louren småpratade med flygtornet över radion, men han pekade på det andra sätet och jag tryckte in mig bakom ratten och väntade. När han avslutat samtalet vände han sig till mig.

Frukost?

Jag har ätit.

Som om han inte hade hört mig langade han över ett kallt kalkonben och en väldig skiva kyckling- och äggpaj ur matsäckskorgen.

Det finns kaffe i termosen.

Fick du ditt lån? frågade jag med munnen full.

Ja, trots lite panik i sista minuten.

Jag trodde inte du behövde låna pengar. Har du fatt det knackigt?

Oljeprospektering. Han skrattade. Riskpengar. Jag föredrar att spela med andras pengar och använda mina egna till de säkra investeringarna.

Han tog en tugga av kalkonen.

Väderrapporten är urusel, fortsatte han. Tjocka moln över hela norra området. Låga moln över öknen, det händer kanske en gång på tre år, men i dag är det den dagen. Vi gör ett försök att gå ovanför bergen och över ruinerna, men om vi inte lyckas så spelar det inte någon roll. Vi ser ingenting nytt uppifrån.

Han var avspänd nu, och av det tidigare raseriutbrottet märktes inte ett spår, han kunde växla humör mycket snabbt. Vi pratade och skrattade tillsammans. Louren såg verkligen fram emot detta. Med eller utan gömd stad så var det en ursäkt för att ge sig ut i den vildmark som han älskade.

Det är som förr i världen. Hur länge sedan är det vi senast satt tillsammans så här? Närmare tio år, va? Minns du kanotturen nedför Oranjefloden, när var det? Alldeles för länge sedan, hur som helst.

Vi måste göra det oftare.

Ja, sa han uppriktigt, som om det var något han själv bestämde över. Vi måste, men tiden är knapp. Det går så fort och jag fyller fyrtio nästa år. Hans röst var längtansfull. Tänk om man kunde köpa tid för pengar!

Vi har fem dagar på oss, sa jag.

Hela tiden hade vi gått som katten kring het gröt, och till slut kunde det inte undvikas längre.

Den där harpyan till assistent du har. Vad heter hon?

Jag talade om vad hon hette.

Sätter du på henne? frågade han.

Han sa det med så självklar röst att jag för ett ögonblick inte insåg vad han hade sagt. Sedan kände jag raseriet stiga.

Jag kunde ha dödat honom då, men jag ljög i stället med tjock, ostadig röst.

Nej, sa jag.

Det är lika gott det, mumlade han. Hon är en vild en. Nå, så länge hon inte ställer till med mer bråk…

Om jag ändå hade berättat det för honom då – men det var för privat, alldeles för skört och bräckligt för att tala om ännu, framför allt inte efter hans ord. Sedan var ögonblicket över och jag satt där, fortfarande darrig, medan han småpratade om de fem dagarna vi hade framför oss.

Under färden tätnade molnen och bildade en tjock, grå matta som sträckte sig i alla riktningar mot horisonten. Vi började närma oss målet.

Louren flög norrut med kartan i knät och ett stoppur i handen. Hans ögon gick mellan kompassen och hastighetsmätaren, och tillbaka till uret.

Ben. Det är bäst att du ber Roger komma tillbaka och ta över. Vi går ner i gröten och tar oss en titt.

Louren och piloten Roger van Deventer satt vid spakarna, och Sal och jag stod i dörren till cockpit medan planet sneddade ner mot de smutsiga molnen. Några grå slingor svepte förbi fönstren och snart var solen helt försvunnen.

Det var Roger söm flög, med hela uppmärksamheten på instrumentbrädan. Höjdmätarens visare dalade sakta medan hans grepp om ratten hårdnade. Vi sjönk stadigt genom den grå filten. Nu fällde han ut vingklaffarna och ströp gasen, Vi stirrade ut genom fönstren med ögon som tårades av ansträngning, för att fa den första glimten av marken. Vi sjönk mer och mer. Pilotens spänning övergick i rädsla. Den var så påtaglig att jag kunde känna den. Om han, den erfarna flygaren, var rädd så var jag fullt inställd på att vara panikslagen. Och inte blev det bättre när jag plötsligt insåg att han skulle flyga rakt in i en bergvägg hellre än att dra på sig Lourens vrede. Jag beslöt mig för att ingripa och öppnade munnen, men det behövdes inte.

Vi har flugit över, muttrade Louren och kollade sitt stoppur. Vänd uppåt, Roger.

Det verkar inte finnas någon botten här. Roger drog efter andan och lyfte planets nos. Han gav full gas och lättade på luftbromsarna.

"Inte