De blå nunnornas hotell

By Bengt Martin

Lammet. Bengt ska träffa Lammet. Ungdomskärleken som han inte har sett på år och dagar. Han måste bara ta sig dit först, genom dimman. Men vad är det för illavarslande djur som dyker upp? De gula ögonen vill stoppa honom, men han fortsätter att gå. Hela vägen till De blå nunnornas hotell. Han vet inte längre vad som är verkligt och vad som är fantasier och hallucinationer. Är det hans mamma som skriker så hjärtskärande, trots att hon är död?"De blå nunnornas hotell" är en gåtfull och nostalgisk roman där författaren långsamt tar sig igenom sin egen skärseld. Det är en läsupplevelse utöver det vanliga och ett äventyr för samtliga av läsarens sinnen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788726940114

Book preview

I

Den gamla biografen De bld nunnornas hotell låg vid den söndriga spårvagnens sista hållplats, strax intill havet.

Jag kom dit en eftermiddag och diset höll på att ta kål på mig; det var svårt att få luft, när jag äntligen fick den var det lika svårt att bli av med den.

Jag såg ett inte så stort trähus i grått med randig baldakin. Ovanför denna lyste blå glóellampor, en del av dem var döda men jag kunde ändå utläsa texten De blå nunnornas hotell Jag reflekterade inte över det egendomliga namnet. Det borde jag gjort.

Mistlurar råmade.

Det väldiga havet – jag hörde det otåligt, ursinnigt bearbeta klipporna som om det inte hade tålamod att vänta de tusentals år det skulle ta att pulvrisera dem.

Det var mödosamt att se tydligt, allt var mer som förnimmelser. Egentligen var jag först inte säker på att det var mistlurar jag hörde. Jag stod som förlamad av alla dunkla intryck och försökte förstå.

Spårvagnen vände, for tillbaka till staden.

Jag såg baklyktorna och lyssnade till jämret från skenorna. En ensamhet utan like våldtog mig.

Havsfåglar vrålade. Jag fick en plötslig värk i hälarna. Jag tyckte att håret lossnade när jag försökte kamma mig. Nerverna? Jag petade i mig en valium.

Det blåste en hård nordlig vind.

Jag kom för tidigt, minst en timme. Jag har alltid varit ute i god tid. Jag kammar mig förresten i tid och otid, det har jag efter min pappas tvillingsyster.

Jag promenerade förbi biografen, ner till vattnet. Fortfarande såg jag illa i dimman men det gick lättare att andas nu, trots vindpinan som inte gav några pauser. Ingen stillnad.

Jag gick efter ljud.

Vid strandkanten upptäckte jag att mina skor var genomvåta. Det krasade av snäckor och musselskal under sulorna.

Jag såg i fyrljuset från udden ett underligt litet djur som försökte ta sig närmare. Djuret i skymningen gjorde mig rädd. Jag kände hur det fattade tag i mina byxor. Det gav ifrån sig ett gåtfullt läte, som jag aldrig tidigare hört, och försvann.

Jag hade sjunkit ner ett stycke i sandbottnen och böjde mig framåt.

Djuret var kvar, det försökte etablera kontakt. Nu såg jag att dess ögon var nattgula.

Jag sträckte fram en hand; det hade en ljummen tunga som gled ut och in, ut och in, det försökte att med små finurliga klor gripa tag i handen. Det önskade intensivt meddela sig, det förstod jag. Men budskapet blev förborgat, nådde inte fram.

Djuret med de gula ögonen ville alldeles tydligt varna mig, det kände jag intuitivt. Varför?

Det var plötsligt upplöst, borta.

Alla dessa måsar och tärnor och trutar och uppkastade döda näbbrockor, som låg som en vit matta på stranden med bukarna upp (hur kunde jag veta i mörkret att det var näbbrockor?)

En ny spårvagn anlände.

Den stannade exakt vid det bräckliga regnskyddet. Ingen steg av och jag kunde varken se förare eller konduktör.

Spårvagnen återvände, det gnistrade som ett egensinnigt fyrverkeri mot elledningen ovanför dess tak.

Jag tyckte mig höra en gammal kvinna skrika från ett av biografens små fönster i övervåningen.

– Hjälp. Hjälp. Hjälp! skrek hon med en förbryllande basbaryton som verkade hårt tränad. Hennes stämma förenade sig med vågornas och mistlurarnas till en dånande körsång.

Det var ingen hallucination men för säkerhets skull svalde jag ett antihörselhallucinationspiller.

I min axelväska flaskklirrar alltid tryggt ett flertal verksamma motgifter och bedövningsmedel.

Livets afton har sin lampa med sig (alla dessa frukter som faller och faller mot jorden i dova dunsar). Bördan lägger sig tillrätta under färden – vem påstod det?

Jag närmade mig biografen. Betraktade affischen över kvällens program, Joseph Loseys Eva med Jeanne Moreau – en film om förnedring och sexuell besatthet. Jag hade sett den för längesen. Jag var besatt av Jeanne Moreau.

Jag hade inte uppmärksammat att entrédörren öppnats.

En gråhårig vacker man kom ut från De b14 nunnornas hotell. Det fanns en godhet kring honom som man inte tog miste på, en värmebölja man inte kom undan.

– Jag är Leonard, Lammets far. Du är välkommen, Bengt, sa han.

Hans röst verkade skolad.

Åter hörde jag från byggnadens innandöme:

– Hjälp. Hjälp. Hjälp!

Jag såg frågande på mannen-biografägaren. Lammets far.

Jag tror att han log. Förklarade ingenting, det var som han inte hörde det ångestfyllda skriet. Eller som om han lyssnat till det så ofta att det förlorat sin betydelse och inte heller fordrade ett klarläggande.

Var det från min sida ändå bara ett fantasifoster?

Det kändes som om jag höll på att bli tokig; min tunga svullnade, ögonen rann ur sina hålor. Jag fick ett våldsamt behov av att redovisa hela mitt tröttsamma förflutna men teg, eftersom jag blixtsnabbt blev medveten om att Lammets far gått rätt in i mig, att han kände alla mina skrymslen och hemligheter, och att födda gråterskor någonstans stod beredda med rosor i sina svullna händer.

Lammets far och jag trädde in genom porten under den randiga baldakinen av målad plåt.

Huset riste i stormen, dörrhandtag klapprade, glasrutor fladdrade och klingade och genom alla glipor sipprade den hotfulla blåsten in i lokalen.

– Jag antar att du noggrant vill studera interiören. Du är ju författare numera, sa han och förde mig in i biografens murriga foajé.

Han lät högtidlig eller ironisk, jag kunde inte avgöra vilket eftersom hans mjuka händer samtidigt gjorde avtryck pa min rygg – det kändes som om de skulle treva sig vidare genom mina lungor och ut på andra sidan. Händerna grep tag om mina axlar och han snuddade vid min örsnibb med sin mun.

Ingenting förvånar mig när allting förvånar; jag betraktade hans introduktion som helt naturlig, och när han förevisade mig den lilla biljettluckan dekorerad med slingor i jugend, var jag beredd att hugga av mig bägge fötterna om det vore hans högsta önskan.

Gammaldags biljetthäften låg slängda pa ett litet bord bakom glaset i kassan.

Där fanns också en disk från vilken man till föreställningarna sålde ovanliga tilltugg. Hur ovanliga skulle jag senare bli varse.

På väggarna kryllade bioaffischer och omslag till filmtidskrifter, över allt brann lampetter i form av rosa och blå blomkalkar, också dessa i jugend.

Jag överrumplades av en häftig längtan att bli omhändertagen, jag kröp som en dåre in och ut genom alla heta galler. Leonard öppnade dörren till biosalongen.

– Etthundratjugusju platser härnere, tjugutvå på balkongen.

Bänkarna var av trä. Enbart trä, ingen förmildrande mjukhet och jag tänkte: nu går vi ronden, vimpelprydd sjunker min gondol genom tunga bolster.

En sjuksal,

Ridån var så oerhört vacker att det vattnades i munnen; gredelin sammet prydd med en broderad påfågel i färger jag aldrig tidigare sett. Fågelkroppen delade sig på mitten då ridån revs isär.

Lammets far demonstrerade.

Bakom det nu öppnade täckelset såg jag bioduken, vilken under långliga tider emottagit alla väsensskilda budskap för att vidarebefordra dem till en förväntansfull, ibland förvirrad, publik.

Duken var grå av ålderdom och utmattning.

Leonard eskorterade mig till maskinrummet.

– En gammal AGA-projektor med likriktare kräver mycket ström, förklarade han. Distributörerna sänder filmbobiner som jag spolar upp på hjul. Jag sitter ofta här och runkar under filmerna. Inte för att de är sexuellt upphetsande, det är själva ljudet när filmen rullar som gör mig kåt. Kan du förstå?

Jag nickade.

Under mitt hjärta hade en sjungande koltrast byggt sitt rede. Jag förundrades inte ett ögonblick över den begynnande bindningen till främlingen eller över snabbheten.

Hans djärvhet, hans direkthet gjorde mig slapp – jag lät mig föras med som aldrig tidigare i mitt liv. Jag lät mig ledas. Hans närhet: en möjlig befrielse från orons torn.

Jag såg honom sitta på en liten stol i maskinrummet och liksom vänta på droppen som far bägaren att rinna över; det var oemotståndligt.

Jag försökte röra vid hans gråa hår, jag blundade, öppnade mina läppar, jag väntade.

Han kysste mig inte. När jag dyrkade upp ögonlocken förstod jag att han inte avsåg att lämna sig själv för en enda sekund. Ändå…

Ändå!

Han var stark som ett ståtligt äppelträd, han doftade friska kalla frukter och jag tänkte att jag skulle kunna älska honom, inte minst om han låg i respirator.

Så var mitt första möte med Lammets far.

Jag anade inte att en magnifik pärla blev till under hans skal, att den skulle bli dyrbar.

Jag önskade göra konster i mörkrum.

Bakom balkongen med sina tjugutvå platser låg familjens bostad.

Leonard slog, utan att knacka, upp dörren till ett av rummen, vilket tillhörde hans hustru, Rebecka.

Hon satt och skrev på en skrivmaskin som sett bättre dagar. Hon satt så lågt att hennes armar och händer kom att bilda en egendomlig vinkel. Det såg komiskt ut. Luften därinne var tung och syrefattig.