Skandal i saluhallen : detektivroman: -

By Vic Suneson

Hummern var kokt och ganska stor. Den kända skådespelaren från nationalscenen stod förbluffad och stirrade på kräftdjuret han just hittat i fickan på sin vida rock. Tumult uppstår och vad som känns som alla saluhallens gäster tränger sig närmare för att se vad som pågår när skådespelaren hamnar i en våldsam diskussion. Mummel och spekulationer avbryts plötsligt av ett gällt skrik. På en av serveringarna sjunker kåsören Eric Yfverbo ihop vid ett av borden. Händerna knyts som i kramp och benen sparkar lätt, men strax blir han alldeles stilla. Död. Vad är det egentligen som pågår i saluhallen i centrala Stockholm? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 20, 2017
• ISBN: 9788711703793

Book preview

Ur materialet till Mitt liv

av Eric Yfverbo

I

Fredagen den 17 mars 1972.

---

Möte med gammal skolkamrat

Våren kom tidigt i år. Om det nu var meningen att det skulle bli vår på allvar. Men när jag min vana trogen sneddade över Östermalmstorg mot saluhallen så prunkade stånden, som kommit tillbaka sedan förnedringstiden då man byggde tunnelbana, med påskris i alla jordens färger och mellan dem tulpanerna som kommit programenligt från Holland. Det var en fest för ögat.

Jag tycker om att gå över Östermalmstorg. Det är gamla traditioner i ny skepnad. Jag måste erkänna att jag är förälskad i Östermalm – precis som Strindberg var. Möjligen på ett annat sätt. Han var ju rätt infam, han. Jagad av makterna och ständigt på flykt från sig själv. Jag är mera rotfast. Även om jag kan vara väl så bitsk.

Jag tror torget är som bäst just i fastlagen. Då blommar det verkligen upp. Blandningen av gammalt och nytt är också påtaglig. Visserligen var det här man halshögg överste Hästesko, beryktad från finska kriget, någon gång i slutet på sjuttonhundratalet. Och visserligen vimlade här av krogar som fått vika för otaliga grillbarer. Här låg också den berömda Ladugårdslandsteatern i ett hus som byggts om för att numera inrymma Folkan, där jag kunde konstatera att Kar de Mumma fortfarande har ett fast grepp om publiken.

Och mitt i fonden ligger saluhallen. Om jag inte minns alldeles fel – och det gör jag sällan – så ritades den av Isak Gustaf Classon som bland annat är känd för att han är skyldig till Nordiska Muséet, som jag skulle vilja kalla Mordiska Muséet. Hallen invigdes adertonhundraåttioåtta på hösten. Men dess storhetstid började under första världskriget då man förbjöd bröd- och köttförsäljning ute på torget. Man har numera säkrat dess framtid stadsplanetekniskt sett.

Jag ska gärna erkänna att dess strama 1800-tals-arkitektur är vacker och den stora porten i hörnet inbjudande. Det är naturligtvis inte alls detsamma som Les Halles i Paris – innan man flyttade – men det är en miljö som skapt för inköp av världens goda, genomsnittligt alltid i hög klass.

Jag stod i solen och tittade på den när en skäggig yngling av omisskännlig typ tilltalade mig. Det vill säga han tilltalade mig inte alls.

– Borde rivas, sa han i litet slö ton.

– Varför det? undrade jag.

– All gammal skit ska bort, sa han och släntrade i väg mot tunnelbanan.

Nåja, tänkte jag, det där huset nedanför Engelbrektskyrkan är då inget att skryta med. Fasaväckande.

Jag gick in i hallen – sedan jag väntat på grön gubbe – och väl därinne tänkte jag än en gång på hur väl den var skapt i sina proportioner. Det nästan katedralhöga taket bärs upp av smäckra pelare och ljuset genom lanterninfönstren är jämnt och mjukt. Jag gick mellan längorna där innehavarnas namn i vitt på svart tavla fogas till en gulmålad balustrad som berättar vad innehavarna av de skilda stånden heter.

Borgerskap, tänkte jag, och ingen ståndsriksdag.

Jag tror att det är Per Wästberg som har sagt att saluhallen är ett tempel för kroppens andakt. Själv är jag inte särskilt andaktsfull men en dag tror jag att jag ska skriva något riktigt fint om saluhallen.

Förnyelse i förgängelsen, skulle kunna vara en fin titel för denna brytning mellan gammalt och nytt.

Nytt är till exempel att man numera kan spisa i saluhallen. Ja, inte som på lyxkrog. Men kloka butiksinnehavare har vidgat verksamheten så att man kan få sig en öl och till den något gott från butiken. Själv har jag – som mina läsare vet vid det här laget – längst in i ett hörn inte ett stambord men en reserverad plats där jag sitter till lunch tisdagar och fredagar.

Jag gillar att ha livet litet inrutat. Bara litet. Irrationella moment är alltid välkomna.

I dag åt jag löjrom med rostat bröd och drack mina vanliga två öl.

Så hände något lustigt.

Jag satt där i lugn och ro bland de andra gästerna och njöt av min löjrom som den förtjusande fröken Elisabeth just serverat. Det var ingen bland gästerna jag kände igen, men de kan knappast ha svävat i tvivelsmål om min egen ringa person. Skandalskrivaren. Bortom serveringen i gången utmed platsen för de delikata humrarna, tångkrabborna och räkorna tyckte jag mig se en för mig aktuell figur: Förre butiksinnehavaren Knut Kroon. Jag skall komma tillbaka till honom en dag, var så säker. Han är verkligen värd ett eget kapitel.

Plötsligt blev det stort glam och tornej där borta. En av allt att döma välbärgad dam i pälsbrämad ulster talade med hög och skarp röst. Jag kunde först inte upptäcka vad det hela handlade om, men alla i serveringen – ja, jag fick nästan intrycket av att alla i den delen av hallen stirrade och några reste sig. Själv fick jag också resa mig för att se.

Damen var uppenbarligen mycket upprörd. Hon talade med svepande gester och hög röst. Man fick nästan det intrycket att hela hennes trinda kropp rörde sig i rytm med ordsvallet. En dam med skinn på näsan, nödtorftigt dolt av alltför mycket puder.

Ansiktsfärgen tenderade mot slaganfallet.

Framför henne stod min vän Lars Holmqvist och såg mycket olycklig ut. Denne min vän som sköter sin ärvda butik med den äran är verkligen värd ett bättre öde än att råka ut för hysteriska damer.

Mellan andra gäster fick jag så småningom åter syn på den upprörda damen. Hon viftade med ett par konservburkar. Någon intill mig sa något om butiksråtta och kleptomani. Lars Holmqvist såg om möjligt än mer olycklig ut.

– Det var det löjligaste, sa en yngling med välvårdat skägg som hade sällskap med en riktigt snygg flicka som förstörde sitt utseende med ovårdat hår och slapp klädsel. Käringen påstår att nån måste ha stoppat burkarna i fickan på henne utan att hon märkt det. Skitsnack!

– Det kanske är sant, sa flickan vänligt.

Jag undrar, jag, tänkte jag. Hur många gamla änkenåder från Öfvre Östermalm skulle inte ta chansen att stoppa något i fickan när tillfälle ges? Men damen ser snarare ut som nyrik. Ett farligt släkte. Har alltid någon eller några som hon kan falla tillbaka på. Omedvetna sponsors, skulle man kunna säga.

Nåja. Allt lugnade ner sig så småningom. Lars tog tillbaka burkarna och bad om ursäkt – vad han nu hade att be om ursäkt för – och damen försvann insvept i sin pälsbrämade ulster som nu inte putade nånstans längre. Annat än där det var meningen att den skulle puta. Framtill, det vill säga upptill. Och baktill. Det vill säga nertill.

Jag tog en stor klunk öl och återvände till lugnet och löjrommen. Den var fin.

Men någonstans i nacken hade jag en egendomlig känsla.

När det där så kallade pinsamma intermezzot – någon kanske rentav skulle kalla det skandal – pågick som bäst så stod det bestämt en man i vit rock alldeles bakom mig. På andra sidan balustraden. Han var förstås också intresserad av damen med burkarna.

Men han hade stått så stilla. Nästan hotande.

Jag drack en djup klunk till av ölet och tog mitt magpiller därtill. Så signalerade jag till fröken Ia att jag ville ha mitt andra glas.

Jag ska inte glömma Knut Kroon.

Då kom dagens andra lustighet. Egentligen var den rätt olustig. Vid bordet intill mitt satt två förtjusande unga damer, vars närmare bekantskap jag gärna skulle velat göra. De hade avvisat ett par andra kunder med påpekandet att bordet var upptaget och att det skulle komma två gäster till.

Nåja! Det är ett gammalt trick att få behålla ett bord för sig själv, men plötsligt visade sig de två gästerna. Det var en gentleman – visst var det en gentleman även om han verkade en aning bedagad – och plötsligt insåg jag vem han vår.

Industrimagnaten personifierad, gul ulster, hög ansiktsfärg – det har jag visst redan sagt – fluffig scarf kring halsen och ett allmänt intryck av välstånd. Han åtföljdes av något feminint som kunde vara en dotter, kunde vara en fru, kunde vara litet av varje. Snygg och välklädd.

De tog plats.

Och nu visste jag plötsligt vem han var.

Min gamle skolkamrat Putte Päron. Vi kallade honom Päron dels för att han hette Per, dels för att hans figur tidigt antog päronform.

Det har den fortfarande.

Han är numera chef för ett av våra mest expansiva företag – troligen snarare beroende på en viss förmåga att skaffa sig goda medhjälpare än egen kraft. Den söta flickan som hållit bordet åt honom var av allt att döma en andra dotter och hennes väninna, enbart en väninna. Men lika snygg.

Päron såg sig omkring och fick syn på mig. Man brukar säga att någon studsar till och det gjorde han onekligen. Så sänkte han ögonen till matsedeln, funderade med djupa rynkor mellan de buskiga ögonbrynen och beslöt sig för att ta tjuren vid hornen. Det vill säga mig.

Han såg upp igen, nickade och log. Jag log inte tillbaka men jag morsade.

– Hej, Päron! sa jag.

Det slog ner som en bomb vid deras bord. Flickorna stirrade med ohöljd skräck på mig, mannen som vågat kalla deras avgud Päron. Denne själv rodnade prydligt och reste sig. Han kom fram till mig och skakade hand. Det vill säga det var hans hand som skakade.

– Länge sen, sa han trevande.

– Åja, sa jag. Jag intervjuade dej sextiåtta. Men du tyckte inte om intervjun, så den blev aldrig tryckt. Tröttnar du aldrig på makt?

– Jag måste nog tillbaks, sa han trevande. Flickorna … mina damer … väntar.

Och så vände han och gick tillbaka till sitt bord och sina damer.

Då slog mig en tanke.

Kom han inte bortifrån Kroons?

Med dottern.

Kunde den store Päron sitta i Kroons klor? Nej.

Men dottern. Den vackra flickan.

Jag ska nog skriva mera om Päron nån dag.

---

(måste strykas ner kraftigt)

Kapitel I

Gravlax

1

Hummern var kokt och ganska stor.

Under den franskinspirerade markisen över serveringen var så gott som alla platser upptagna. Eric Yfverbo satt i sitt stamhörn och njöt av gravlax med rostat bröd och västerbottensost med ett välfyllt glas öl framför sig. Bakom sin disk arbetade unga Elisabeth – kallad la – oförtövat för att tillgodose gästernas varierande önskemål. Ute i den stora hallen rådde stim och glam. Det var fredag och många ville fylla kassarna – och samtidigt tömma kassorna.

Den store skådespelaren från nationalscenen stod mitt i gången bortom räkor, humrar och andra skaldjur och stirrade förbluffad på den hummer han just hittat i fickan på sin vida rock. Han gav upp ett tjut.

– Var fan kommer den här ifrån?

Lars Holmqvist störtade till. Skådespelaren stod med ett fast grepp om ryggen på skaldjuret och stammade.

– Ni tror väl inte … ni tror väl för fan inte … att jag har tagit den? Uslingen bara låg där i fickan.

– Det måste vara ett misstag, sa Lars.

– Misstag! brölade den store. Här begås inga misstag, Nån jävel har stoppat ner den i fickan, det är klart!

– Vi lägger tillbaks den, föreslog Lars och försökte ta hummern, men den store lät inte avspisa sig så lätt.

– Åhnej! Det här måste redas ut.

Som alltid när någon höjer rösten i en stor hall, när något ovanligt pågår så hade snabbt samlats en intresserad åhörarskara. Alla runtomkring tycktes stirra på den store skådespelaren. Vid de bortersta borden reste man sig för att se bättre.

– Jag har väl för fan råd att köpa min hummer! röt denne. Om jag just nu vill ha hummer. Och det vill jag inte!

– Något annat, kanske, föreslog Lars smidigt. Gravlax, löjrom eller var för inte några hekto räkor? Dom är inte så stora men mycket fina. Vi har annat …

Den store skådespelaren var fortfarande upprörd.

– Ni förstår att det här måste vara nån slags practical joke, eller hur?

– Högst beklagligt, sa Lars. Kan vi inte hitta på något annat?

Den store insåg plötsligt att han väckte annan uppmärksamhet än han var van vid. Han svepte ulstern kring sig och försökte sig på ett leende.

– Nåja, ingen kan ju tro att ni stoppat dit hummeruslingen. Får jag två hekto räkor. Egentligen skulle jag haft en hummer, men jag tror inte den skulle smaka. Nu!

Långsamt gled händelsen förbi. Kunderna i hallen hade ju annat att göra och allt återgick till normala gängor.

Tills man hörde ett skrik.

Det kom från serveringen och den som skrek var en ung kvinna. Hon pekade snabbt förstummad på något intill henne.

Kåsören Eric Yfverbo låg vräkt fram över bordet. Han hade vält ölglaset och händerna knöts som i kramp. Han sparkade litet med benen men blev plötsligt alldeles stilla. Ansiktet var pressat ner i resterna av gravlaxen. Han såg mycket död ut.

Personalen försökte hålla undan påträngande gäster som gripna av den mänskliga hyeneinstinkten ville fram och se. En hård och bestämd röst återkallade alla till ordningen.

– Jag är läkare, sa en medelålders man som suttit vid ett av de yttre borden. Släpp fram mig!

Hans obestridliga auktoritet besegrade nyfikenheten. Men trängseln var fortfarande stor.

Läkaren gjorde en snabb kontroll, konstaterade dödsfallet och sa över axeln:

– Ring efter en ambulans! Inte för att jag tror att det lönar sej, men man vet aldrig. Det förefaller vara hjärtinfarkt.

Någon sprang till telefonen och allt var ett ögonblick kaos. Så återtog läkaren kommandot.

– Ni kan ringa efter polis, också, sa han över axeln. Och försök få undan alla nyfikna. Jag ska se vad jag kan göra.

Det gick några oroliga minuter. Läkaren hade fått till stånd en sorts provisorisk bädd av några stolar och arbetade koncentrerat. Men han såg inte ut att lyckas.

Så kom då till slut två män med en bår från en ambulans och den tysta gestalten bars ut. Läkaren torkade sig i pannan. Det var något som bekymrade honom. Han hade uppgivit sitt namn, fått veta vart den döde skulle skickas och stod nu tveksam inför ett beslut.

Så gick han bort till Lars Holmqvist och frågade:

– Var finns det en telefon?