Mördaren inom mig

By Vic Suneson

Telefonen ringde och hon lyfte luren och svarade kort med en irriterad rynka i pannan. Rösten i andra änden var sträv och avgjort manlig. Hon hade hört den förut, men visste inte vem den tillhörde. "Hur går det med mordplanen?". Kriminalförfattaren Lou Bright blir indragen i en allvarlig polisutredning när det sker ett mord som är slående likt ett som hon skrivit om i en av sina romaner. Kommissarie O.P. Nilsson och hans medhjälpare inser snart att de har med ett mycket komplicerat fall att göra och tvingas anstränga sig till det yttersta för att lösa gåtan. Är författaren Lou Bright inblandad i det brutala mordet eller är det hela en olycklig slump? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2017
• ISBN: 9788711703717

Book preview

trapphus.

Ett mord planeras

1

Planeringen av mordet var det svåra.

Louise reste sig från skrivbordet och gick fram till fönstret. Nedanför på Hornsgatan var trafiken inte särskilt tät så här på eftermiddagen. Över taken på de av flagnande puts fläckade fasaderna på de gamla rivningshusen på andra sidan puckeln kunde hon bortåt synranden ana raden av torn med stadshusets gyllene kronor som dominerande element. Och så klumpen av höghus i city. Ner till Riddarfjärden, för dagen troligen soligt blå, nådde inte blicken.

Hennes kastanjebruna hår var mjukt och varmt. Det hölls i styr av en knut i nacken med ett ärggrönt band. Mest för att det retade Jarl, som alltid talade om att hon var galen i färger. Figuren var kraftfull, litet i överkant, kanske, inte direkt skapad för hemmapyjamas, som också hade en grön nyans. Fortfarande för att reta Jarl, vad det nu skulle tjäna till. Egentligen var de ju färdiga med varandra.

Ansiktet var litet kantigt, inte vackert men intressant. Bestämd mun och haka, välansade ögonbryn och bruna sökande ögon med något oroligt på djupet.

Kanske var det ett arv från skotska förfäder. Hennes far hade varit stridsflygare och stupat i det senaste världskriget vid slaget om Storbritannien.

Hon återvände till skrivbordet, konstaterade att hennes cigarretter var slut och att det låg tolv fimpar i askfatet, gjorde en liten grimas och gick ut i det stora hörnrummet.

Hon hade alltid tyckt att möblerna var för tunga. Chippendale med grön sammet i soffa, fåtöljer och stolar, ett runt bord med marmorskiva, Bokharamatta. Dessutom två skinnfåtöljer av ädlaste märke. Flygeln, som ingen spelade på, fick märkligt nog god plats i det stora rummet. Trots att Jarls skrivbord med bokhyllan bakom tog bort en bra bit av golvytan.

Hon hittade en cigarrett i skrinet på rökbordet intill kakelugnen, den enda som fanns kvar i hela huset, men som gav rummet en extra hemtrevlig prägel.

Varför kunde hon inte möblera om litet mera i deras gamla nerslitna lägenhet?

Därför att här hade Jarls far bott, här hade Jarls farfar bott. Det som varit gott nog åt dem dög även åt sena tiders barn. Och hade man inte fått reparerat, moderniserat, ett helmodemt kök? Hade man inte alla tänkbara hushållsmaskiner? Hade man inte städhjälp en gång i veckan? Var det inte lugnt och skönt att ha det som det var? Inte bara rusa i väg och ändra om gång på gång.

Sitt eget rum hade hon dess bättre fått ordna som hon velat. Men det räckte inte. Hon ville skapa om hela lägenheten. Nya, ljusare tapeter. Nya, lättare gardiner – inte de tunga, mörka som samlade så mycket damm. Men Jarl hade sagt nej.

Saknades det pengar? Knappast. För all del, förlaget gick visst inte riktigt så bra som man kunde önska. Men ännu hade ingenting saknats. Och sina egna inkomster från böckerna kunde hon disponera som hon ville. Men hon fick inte röra vid något av det gamla för Jarl. Han var obotligt konservativ.

På den punkten.

Jarls senaste förslag, som sannerligen inte var konservativt, det skulle hon aldrig acceptera. Förr eller senare måste en av hennes böcker slå till, det kände hon på sig.

Och vad skulle hända då?

Tillbaka till friheten? Med risk att plötsligt hamna i samma svåra situation som då morbror Lennart måst komma till hjälp så gott hans klena ekonomi nu rådde med.

Det verkade vara ett tills vidare olösligt problem.

Telefonen ringde inne i hennes rum och hon gick tillbaka dit över hallen. Vilket bråk det hade varit innan hon fått den telefonen, då. Varför dög inte den på skrivbordet i hörnrummet med sidoapparat i sängkammaren? Därför att hon ville ha en egen telefon, ville visa att hon var en fri människa, inte ett nummer i bokförläggare Gregerssons katalog. Och där stod den nu, vit och glittrande, och skrällde. Hon lyfte luren med en irriterad rynka i pannan.

– Ja, sa hon bara.

Rösten var sträv och avgjort manlig. Hon hade hört den förr. Men hon visste inte vem det var.

– Nåå? Hur går det med mordplanen, då?

2

Skrivbordet var stort.

Det läderklädda, gröna underlägget, almanacksbladen, askkoppen, bjudcigarretterna i silverskrin och bordslampan med rund, vid skärm i grönt verkade ensamma på den blankbonade almytan.

Bakom skrivbordet fanns ett avlastningsbord med en korg märkt IN och en korg märkt UT. Båda var tomma. Där stod två pipställ som däremot var välfyllda. Dunhill, Stanwell, Lillehammer i skön blandning. En bullig tobaksburk i keramik. Och så den ljusgrå telefonen och chefstelefonen.

I de breda fönstren frodades välskötta blommor, hibiscus och murgröna. En liten sammanträdesgrupp vid fönstret mot kyrkogården var strikt saklig. En bokhylla fyllde hela kortväggen fram till dörren ut till sekreterarens rum. Hyllorna dignade under bundna och häftade böcker med färggranna ryggar. Mattan var heltäckande, mjuk och mörkgrön.

Ett imponerande chefsrum.

Mannen bakom skrivbordet var också imponerande. Han satt till synes helt avslappad nersjunken i skrivbordsstolen, en slocknad pipa slokade i mungipan, hans rörelser var avmätta och nästan värdiga när han vände ett blad i den bok han läste med uppenbart intresse. Han var tung, dock knappast så tung som han verkade, kanske mera kraftfull. Han hade rödlätt hy och ingen dålig näsa. Varken i ansiktet, för vackra flickor eller för vad som säljer på bokmarknaden.

Bokförläggare Jarl Gregersson var tredje generation i en utvecklingskedja som kunde tecknas sättare, faktor, boktryckare, förläggare. Som chef för ett aktat förlag gav han intryck av orubbligt lugn, säkert omdöme och fast vilja.

Han lyfte blicken från boken och såg ut genom fönstret mot vårgrönskan på kyrkogården runt Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm. De grå ögonen var fasta, man kunde ana att han vid tillfälle skulle kunna se rätt igenom en människa. Det till synes flegmatiska var också till stor del en pose. Han var en hårt arbetande, framgångsrik man.

Lugnt släppte han ifrån sig boken på det blanka skrivbordet, reste sig utan möda och vandrade över den heltäckande mattan till fönstret mot kyrkogården. Han slog upp det på vid gavel och andades in tre djupa andetag vårluft. Så gjorde han fyra raska knäböjningar, slog ut några gånger med armarna och drog ännu ett par djupa andetag. Därpå erinrade han sig vad han nyligen läst om luften på Stockholms gator och stängde snabbt fönstret.

När han återtog sin plats bakom skrivbordet drog han försiktigt upp byxvecken i den ljusa vårkostymen.

Chefstelefonen surrade och han sköt lugnt ner boken i skrivbordets enda låda, knäppte på en knapp och svarade kort och koncist.

– Ja!

En raspig röst hördes över högtalaren och begärde företräde. Bokförläggaren ändrade inte en min. Möjligen dök det upp en liten rynka över ena ögat.

– Kom in, du, sa han.

Mannen som öppnade och stängde dörren med påtaglig försiktighet var lång och en aning kutryggig. Ansiktet gick i samma långsmala format, det fanns något ivrigt, nästan hungrigt över gestalten. Kostymen var peppar och saltmönstrad, välpressad och slipsen utplånande diskret. Håret var klippt i en litet kantig lugg, gråsprängt, men hade troligen varit cendré. Lennart Friland, morbror till bokförläggarens hustru Louise, var till namnet kamrer i förlaget. Men hans funktion var mera oviss. Han fungerade ibland som lektör, hade litterär utbildning, åtog sig också emellanåt korrekturläsning, var litet grand av en litterär springpojke och extra sekreterare åt chefen. Han hade introducerat sin systerdotter som författare hos Gregers och kanske själv blivit mest överraskad av den vändning sakerna tagit. Giftermålet mellan Jarl och Louise hade emellertid befäst hans ställning inom förlaget, den tidigare litet osäkre litteraturhistorikern hade fått mera skinn på näsan.

Hans attityd av aktning för chefen betonades emellertid klart då han försiktigt satte sig i besöksfåtöljen, lutade sig en aning framåt och harsklade sig innan han tog till orda.

– Jag måste tala med dej, sa han långsamt och med rätt ljus röst. Det här att skaffa författare är svårare än vi trodde.

– Prat, sa Gregersson och nu sken misslynnet igenom. Ska jag själv behöva ge mej ut på fältet?

– Nej, nej, protesterade Friland. Men jag ville hålla dej orienterad. Låt mej bara fortsätta. Det finns ju ännu några vi inte har kontaktat. Det är klart att det går. Det måste gå. Men … jag vet inte varför. Det verkar som om dom tyckte att genren sett sina bästa dagar.

– Inte om man håller på kvalitet.

– Sen finns det en del som är rädda för att få en falsk etikett på sej, fortsatte Friland. Som om dom skämdes, vilket ju är löjligt.

– Vi kan använda pseudonymer, påpekade förläggaren. Även om det förtar en del av effekten. Men man kan använda en pseudonym och så vid lämpligt tillfälle släppa ut det rätta namnet.

– Det är klart, medgav Friland. Men … dom tycks inte gilla pseudonymer heller.

Förlagschefen stoppade omsorgsfullt en ny pipa som han valt ut bland kollektionen i pipställen.

– Jag trodde man talade om de unga lejonen, sa han med sarkasm. Dom är alltså rädda om skinnet.

Så satte han sig upp med en knyck.

– Men vi har ju Malmgrens manus. Hur var det?

Friland höjde ögonbrynen och snörpte med munnen.

– Njaa, det är ju fint. Litet tungt, kanske. Jag läser det i portioner. Försiktigtvis. Han gör en lustig parallell mellan gamla Rom och vårt eget kära fosterland. Har vassa synpunkter och kan sin sak.

Pipan drog tillfredsställande.

– Gott om detaljer, va?

Friland funderade.

– Ja … och nej. Jag tror inte han var så … framstående på det speciella området.

Förlagschefens skratt var bullrande.

– Vad vet du om det då?

Friland undvek frågan.

– Det märks ju att den är skriven… vad ska jag säga … i påverkat tillstånd. Tänka sej att han skulle dö så där.

– Det var faktiskt väntat. Han hade supit hårt i många år, även om han dolde det ganska bra. Men … den kvällen han gav mej manuset … då var han långt på väg. Delirium var det naturliga resultatet.

– Död två dar senare.

– Uum. Men en kraftkarl… ett geni…

– Varför tog du honom inte till sjukhus?

Långsamt rätade den kraftfulla gestalten i stolen på sig. Förlagschefen blev nästan magnifik i sin vrede.

– Skulle jag … vad tusan … en försupen författare som inte ens brukade komma ut på vårt förlag annat än med kvasilitterärt vänstervrövel.

– Det skulle Paulman höra.

– Jag skiter i Paulman och hans socialetiska serie. Må vara att den får fina recensioner på sina håll. Men den säljer inte. Vi kan inte idka välgörenhet. Egentligen borde vi ha ett rejält statsanslag för serien.

– Där författarna vill riva ner det bestående samhället?

– Må så vara. Men man måste ju ha alla sorter. Du tror väl inte vi får några anslag från moderata samlingspartiet för att ge ut Malmgren och hans kompisar? No sir. Men den här nya serien …

Han tystnade och svängde om i stolen när dörren till rummet plötsligt kastades upp som om den öppnats av en tornado.

Kvinnan på tröskeln måste kallas junonisk. Blenda Gregersson-Hall, bokförläggarens två år yngre kusin, skulle med framgång kunnat spela Valkyrian om hon kunnat sjunga. Dessbättre var så inte fallet. Men naturen hade som kompensation begåvat denna kraftfulla kvinna med mycket god smak i fråga om kläder, tyger, moder och haute-couture. Hennes från början blygsamma företag var nu en framgångsrik modefirma i Stockholm.

Hennes blonda hår svallade, barmen under blusen i den strikta mörkblå dräkten svallade, hon gjorde en gest värdig en Zarah Leander och steg in över tröskeln. Minkstolan hamnade över en stolskarm och hon pekade med ett anklagande finger på Friland som raskt rest sig och stod i vördnadsfull givakt halvt framåtlutad.

– Ha, lille kamrern, sa hon med mörk röst. Finns ni kvar i sinnevärlden? Bra. Men var god lämna oss.

Även förlagschefen hade rest sig, ty det gör en gentleman när en dam kommer in i rummet. Även om det är gentlemannens kusin.

– Magnifikt, sa han och log ett snett leende. Vilken olycka att du inte valde teatern.

Friland bockade sig ut.

3

Louise stod alldeles stilla med telefonluren i handen.

Hur många gånger hade han ringt nu? Och vem var han? Den där sällsamma rösten … på något sätt pockande.

Hur går det med mordplanen?

En dum fråga. Det gick framåt, förstås. Men det hade ju inte med verkligheten att göra.

Förtretad slängde hon tillbaka luren och såg uppfordrande på telefonen, som om den var skuld till vad som hänt.

Hur kunde han veta att hon planerade ett mord?

En gång, det var faktiskt bara några dagar sedan, hade hon försökt spåra samtalet, talat med telefonvakten men det hade blivit en nit. Rösten ringde från en telefonkiosk. Annat var ju inte att vänta. Lönade sig inte att ödsla krafter på att försöka spåra figuren.

Men vem var han?

Det var en man. Eller var det? Det finns kvinnor med mycket mörka röster. Och så mycket han visste. Hur kunde han veta?

Att skriva något, tänka klart, koncentrera sig på sitt arbete, det var meningslöst. Rösten hade ännu en gång förstört hennes eftermiddag.

Det var ungefär fjorton dagar sedan hon fått det första samtalet. Då hade hon trott att det var ett skämt. Någon som kände henne och som ville skoja. Det var faktiskt nästan första april. Men sedan.

Sedan hade samtalen kommit igen. Nåja. Samtal var det egentligen inte. En enda gång hade rösten avvikit från sitt stående tema. Hur går det med mordplanen? Och då hade han sagt: För det är väl din man du ska döda?

Jarl?

Inte kunde Jarl spela ett så avskyvärt spel? Han var alldeles för jordbunden, alldeles för säker på sig själv.

Var han det?

Hur var det egentligen? Skulle hon inte rätt gärna vilja bli fri från Jarl? Hade inte äktenskapet misslyckats?

– Satan! sa hon högt och ljudligt och slängde en penna mot det där förrädiska fotot av Jarl som fortfarande stod på hyllan bakom hennes skrivbord. Där han såg så trygg och lugn ut.

Jo, jag tackar jag.

Lugn och trygg.

Med ett ryck slet hon sig loss från funderingarna. Det här gick ju inte. Middagen var inte helt förberedd och för resten hade hon behov av att se några andra ansikten omkring sig. Inte bara sitt eget i spegeln.

Ilsket rev hon papperet ur skrivmaskinen, kramade ihop det och släppte ner det i papperskorgen där det förenade sig med sina syskon. Så tog hon hela korgen och gick ut i hörnrummet där hon omsorgsfullt tömde den i kakelugnen, tände en sticka och såg sina sköna tankar gå upp i rök.

Hon bytte hemmapyjamasen mot en dräkt, såg sig som hastigast i spegeln och gjorde ett par små justeringar, hittade sin handväska och kollade att nycklarna var med. Det var närmast en gest, för ytterdörren stod som oftast oreglad. Man sprang ju in och ut ungefär hur som helst nere från förlaget och här uppe.

På något sätt tilltalade det henne.

Jag är nog ingen god husmor, tänkte hon, när hon dansade runt hisstrumman nerför trappans slitna kalkstenssteg. Men jag har ju en del andra goda sidor.

Dörren var till skillnad från övriga i trapphuset ny och elegant. Skylten snygg och diskret. Gregers förlag. Ingen kommentar. Ett gammalt ärbart och välkänt förlag som inte behövde någon presentation. Även om det bara var huvudkontoret som låg här och det strängt taget kunde ha stått direktionen också på skylten. Just nu satt väl Jarl i sitt arbetsrum som var exakt likformigt med deras hörnrum däruppe. Kanske läste han ett manuskript. Kanske satt han och tänkte. Möjligen höll han konferens.

Innanför dörren låg ett litet kapprum och så följde en korridor. arkiv stod det på en dörr. ASK skulle det ha stått på en annan, men den stod vidöppen och inifrån rummet hördes en minst sagt irriterad röst.

– Men du får väl för fan se till att böckerna kommer fram i tid, sa rösten. Annars … jävlar.

Då Louise försiktigt stack in huvudet runt dörrkarmen såg hon hur försäljningschefen på Gregers förlag, Åke Ask, med en bitter gest slängde på telefonluren.

– Jävlar! upprepade han. Denna gång rakt ut i luften.

Så svängde han på sitt mörka huvud och fick syn på Louise. Han reste sig med ett lätt fånigt leende, log med vita tänder och gjorde en inbjudande gest. Försäljningschefen på Gregers förlag såg nästan orättvist bra ut, mörkt vågigt hår och intensiva ögon som kunde bli lätt beslöjade.

– Hej Lou, sa han, och ursäkta språket. Men det var faktiskt bara Gusten jag talade med. Vi ligger efter i produktionsplanen och han skyller förstås på författarna som inte lämnar manus i tid.