Lyckan är som glas

By Catherine Cookson

Charlie Macfells barndom på bondgården kantas av både hårda slag och ord från hans despotiske far, som aldrig tyckt att han är man nog. Men det hans far ser som svagheter är egentligen ödmjukhet och godmodighet. Kvalitéer som gör honom omtyckt, även om dessa egenskaper ibland också gör honom lätt att utnyttja.När första världskriget bryter ut ser Charlie detta som en väg bort från sina mörka barndomsminnen. Det går inte att fly från sitt förflutna och Charlie måste, förutom kriget, också möta sig själv i en inre kamp på slagfältet. Kommer han att fortsätta låta andra styra i vilken riktning hans liv ska gå? Eller kommer han att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft till att ta makten över sitt eget liv?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 4, 2019
• ISBN: 9788711749760

Book preview

The Catherine Cookson Charitable Trust

Lyckan är som glas

Saga

Lyckan är som glas

är översatt från engelska av Britte-Marie Bergström efter

The Cinder Path

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1979, 2018 The Catherine Cookson Charitable Trust och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711749760

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

I

Moor Burngården

1

Välsigna maten på detta bord, Herre. Välsigna mitt arbete som har givit oss den och giv mig krafter för den här dagen. Amen.

Amen. Amen. Amen.

Innan ekot av det sista Amen hade dött bort hade Edward McFell satt sig till rätta i den stora karmstolen vid övre ändan av bordet och under de tysta sekunder som följde pressade han sin kraftiga bak fastare mot sätet innan han med en nästan omärklig rörelse med huvudet gav de tre personer som stod bakom sina stolar tillåtelse att sätta sig och den äldre kvinna och unga flicka som låg på knä strax innanför dörren tillåtelse att resa sig.

Där Mary MacFell tyst satt mitt emot sin man undrade hon, och det var inte första gången, vad som skulle hända om hon plötsligt öppnade sin hårt hopknipna mun och skrek. Ändå visste hon vad som skulle hända: han skulle släpa ut henne och kasta henne så stor hon var i hästarnas vattenho. Och om det enligt hans uppfattning inte fick henne att ta sitt förnuft till fånga skulle han skicka henne till dårhuset för att ruttna där medan han själv fortsatte här med sitt dagliga arbete så som Gud hade bestämt.

Hennes man stod på mycket god fot med Gud. Ibland trodde hon faktiskt att han gav Gud order för dagen: I dag, Gud, ska du inte bara göra rent i lagården utan också vitlimma den. Sen ska du lägga upp betorna i en hög, allihop, kom ihåg det, och du ska göra det själv och inte vänta dig att Dawson eller Ryton ska hjälpa dig. Han kallade alltid folk vid efternamn, andra bönder använde deras förnamn. Hal Chapman på Brooklandsgården kallade alltid sina drängar Bob, Ronnie, Jimmy. Men inte Edward MacFell. Nej, om Gud hade haft ett förnamn skulle han ändå ha kallat Honom Gud, inte Bob, Ronnie eller Jimmy... Jimmy Gud. Det lät lustigt, Jimmy Gud.

Det var inte ofta hennes tankar gav henne anledning att skratta, för hennes sinne för humor som aldrig hade varit särskilt utpräglat var helt avtrubbat, men nu trängde ett underligt ljud fram ur hennes strupe och drog allas blickar till henne. Hennes mans ögon, som inte tycktes ha någon vita utan bara bestå av ett tjockt ogenomskinligt brunt ämne som gick i färg med hans grovhuggna väderbitna ansikte och tjocka mörka hår i vilket det inte fanns en strimma grått trots hans fyrtioåtta år, var oavvänt fästade på henne.

I hennes sons klara grå ögon fanns den där ständiga ömheten som irriterade henne därför att den var ett uttryck för hans främlingskap i förhållande till omgivningen och den närmaste släkten och det inbegrep också henne.

Ibland tyckte hon att hennes man trots all sin slughet och sin makt var okunnig och blind därför att han inte kunde se att det inte fanns någonting av honom i hans son och inte kunde inse att den uppfostran som han envisades med att ge sin son till slut skulle skilja dem från varandra. Han tänkte göra sin son till godsägare och brydde sig inte det minsta om att han inte hade något som helst intresse för jordbruk. Det enda han tänkte på var att läsa och ströva omkring i trakten, ibland som om han var förvirrad eller inte riktigt klok. Dessutom var pojken, som nu var sexton år, lång och ljus och lika olik fadern till utseendet som till läggningen. Ändå visste hon att hennes man var omåttligt stolt över sin son — han var nästan lika stolt över honom som över sin gård och sina tjugo hektar odaljord.

Hennes dotter Bettys ögon, som var stelt fästade på fadern, var en kopia av hans egna. Den enda skillnaden var att det bruna i de små irisarna var klart och att det syntes en vit kant runt dem. Hennes näsa var också likadan som faderns, den var inte bara lång och smal utan svällde till en klump i spetsen. Och hennes mun, som nu när hon var fjorton var en tjockläppad putande rosenknopp, skulle säkert bli bredare och sensuellare och skilja sig från hennes övriga drag.

Mary MacFell spratt till när hennes man sa till Fanny Dimple: Sluta fumla, kvinna! Och vad har jag sagt till dig om dina händer?

Hans röst bröt den avvaktande tystnaden vid bordet. Det var inte någon grov eller högljudd röst och den hade inte heller den typiska northumberländska skorrningen, men det var en röst som alltid fängslade dem som hörde den. De som hörde MacFell tala för första gången kunde för det mesta inte dölja sin förvåning, för det var en kultiverad, melodisk röst som motsade hans brist på bildning och kontrasterade med hans kraftiga kropp och grova anletsdrag.

Edward MacFells blick flyttades nu från Fanny Dimples knotiga arbetsmärkta händer till hennes ansikte, där den slappa huden drogs uppåt av hennes stramt åtdragna hår som var samlat i en knut i nacken och dolt under en vit stärkt mössa som såg ut som en kapotthatt.

Om du inte kan hålla dina naglar rena får du klippa dem ner till roten, annars ska jag göra det åt dig!

Dom är redan klippta ner till roten, herrn.

Kniven och gaffeln studsade nästan ner från bordet, så häftigt kastade han dem ifrån sig. Understå dig inte att käbbla emot, kvinna!

Med ansiktet förvridet av vrede blängde han på sin tjänarinna som hade varit ensam piga i huset i många år och hon blängde tillbaka, som om hon alldeles hade mist besinningen, vilket de som satt vid bordet trodde att hon hade. Sedan vände hon sig bort, tog två skålar med gröt från en bricka som lilla Maggie Benton höll i och gick bort till ändan av bordet där hon ställde den ena skålen framför sin matmor och den andra framför sin unge husbonde. Hon gick tillbaka till brickan och tog den sista skålen. Den ställde hon, inte alltför varsamt den här gången, framför husets enda dotter.

Utan att göra något försök att gå tyst lämnade hon sedan rummet, gick ut i den långa, smala förstugan som fick sitt ljus från två små fönster på ömse sidor om ytterdörren, genom en dörr klädd med grön boj och ut i köket. Och det var när hon vände sig om för att stänga den dörren som hon på nytt gav uttryck åt sitt trots. Hon sträckte ut armarna, grep tag i handtaget och slog häftigt igen dörren.

En vanlig dörr skulle ha gått igen med ett brak, så våldsamt hade hon slagit igen den, men den bojklädda dörren föll bara igen med en dov duns.

Han med sina fina dörrar!

Den bojklädda dörren var ett nytt förvärv. När de rev den gamla herrgården hade hennes husbonde gått dit enkom för att köpa dörren och efteråt hade han personligen övervakat Fred Ryton och Arnold Dawson när de hakade på den på den gamla repiga ekdörrens plats.

Fanny kom nu fram till bordet där Maggie Benton stod och gapade på henne och den lilla flickan tog ett djupt andetag innan hon utbrast: Å mrs Dimple!

Maggie visste vad det var som hade gjort mrs Dimple så upprörd: det var askstigen. Men att käbbla emot husbonn och det just när han hade läst bordsbönen! Hon hade aldrig varit med om något liknande. Vänta bara tills hon kom hem och berättade det!

Han är hård och elak. Fanny lutade sig över bordet mot Maggie med hakan framskjuten.

Ja. Ja, det är han, mrs Dimple.

"Han tror att han är Gud Fader själv och kan skrämma vettet ur en bara med en blick. Men här är en som han inte kan skrämma. Han är en otuktig hycklare, det är vad han är. Han med sina morgonböner och som tvingar oss att falla på knä! Han härmar fint folk igen. Jag var tvungen att falla på knä tillsammans med dom andra när jag tjänade hos lord Cleverley, men vi var tjugoåtta tjänare inomhus och hans nåd var en fin herre. Men han där inne, han är en skam för Gud och drar andra med sig. Och du vet vad jag menar, Maggie Benton, inte sant?"

Maggie vände bort blicken och sänkte huvudet. Jo, hon visste vad mrs Dimple menade. Det antogs att ingen visste det, men alla på gården gjorde det. Utom unge herr Charles och frun, tänkte hon. Ändå hade hon sina misstankar om frun. Hon visste egentligen aldrig vad frun tänkte, hon var så tyst av sig. Men det fanns en som hon önskade att han inte visste om det, men hon visste att han gjorde det. Ja, han visste om det, hennes pappa visste om det, det kunde man se i hans ansikte.

Hennes stackars pappa. Han hade inte långt kvar. Hon skulle komma att sakna honom när han gick bort. Men inte så mycket som Polly skulle göra. Polly skulle bli alldeles utom sig av sorg när han dog, för Polly hade skött om honom så länge. Hon hade känslor, Polly, och det hade de fått se i morse, för tänk hur upprörd hon hade blivit över det där med askstigen och Ginger Slater.

De visste allesammans att Ginger Slater skulle komma till askstigen klockan nio och det var det som var så grymt, sa Polly, att han skulle behöva vänta på att få stryk. Om husbonden hade gett honom det genast när han kom på honom med att titta i bilderboken igen kunde hon ha förstått det, sa Polly, men att låta honom vänta en hel dag och tänka på det, det var som att bli dömd till att hängas, sa hon.

Eftersom Ginger var ett fattighusbarn väntade han sig förstås att bli illa behandlad och det var inte första gången han hade varit på askstigen och det bara för böckernas skull. Det var konstigt därför att han hade liksom alla andra som bodde på gården eller vid bygatan haft möjlighet att åka i kärran till skolan. Han hade gjort det en tid, men sedan tyckte husbonn, precis som alla föräldrarna, att han inte behövde gå så mycket i skolan. De var i själva verket emot det allesammans, särskilt föräldrarna, för det betydde att de gick miste om sina löner, så de höll för det mesta barnen borta från skolan under den ena eller den andra förevändningen. Hon hade själv fått sluta därför att hon hade klent bröst, men när hon gick i skolan hade hon lärt sig bokstäverna och att läsa lite. Men Ginger, som inte alls var dum, hade aldrig lärt sig läsa. Läraren hade pryglat honom tills baken var hudlös, men han kunde fortfarande inte läsa. Och ändå ville han lära sig det mer än någon annan. Ja, det ville han. Det var därför han försökte få tag i böcker och det var därför han skulle komma till askstigen.

Den enda som hade fått någon riktig skolutbildning var Polly. En gång när deras pappa var lite bättre hade hon gått i skolan i över ett år, men när han blev sämre igen och forkarlen Bob dog ungefär samtidigt så var det slut med det, för hon kunde inte gå de sexton kilometerna fram och tillbaka för en halv dags undervisning. Och hon ville också lära sig läsa och skriva, precis som Ginger.

Som om Fanny hade läst hennes tankar sa hon: Den där pojken är begåvad, han vill lära sig läsa och skriva. Men hur i all världen kom han upp på vinden och fick tag i den där sagoboken?

Han måste ha klättrat upp för stupröret.

Ja, det är enda vägen. Men varför frågade han inte unge herr Charlie? Han skulle ha knyckt en bok åt honom. Jag skulle ha gjort det själv om jag hade vetat att han så gärna ville ha en. Men varför nån vill läsa det begriper jag inte, vi får veta tillräckligt många olämpliga saker genom att lyssna och se utan att lära oss dom i en bok.

"Det var inte någon olämplig bok, och den var gammal. Alla nummer av veckobladet Chatterboxes för 1895 fanns i den. Unge herr Charlie lånade Polly den en gång och hon läste högt ur den för oss om mr Dickens och hans lilla Nell. Och det fanns underbara bilder i den. En som vi skrattade åt föreställde grisar som drog en plog. Det var i Frankrike. Jag berättade det för Ginger och att det stod att grisar är kloka och kan läras att räkna. Visste ni det, mrs Dimple? Maggie bet sig i läppen och blev tankfull. Det kanske var för att jag berättade att grisar är kloka som han tog den där boken."

Var inte dum, flicka. Hur skulle han kunna välja just den om han inte kunde läsa? Att du kan läsa har tydligen inte gjort dig förnuftigare.

Men han hade sett boken, mrs Dimple, när Polly lämnade tillbaka den till unge herr Charlie och den var lätt att känna igen eftersom den var stor och hade svarta pärmar.

Fanny stirrade ett ögonblick på Maggie. Sedan skakade hon otåligt på huvudet och sa: Låt oss fortsätta... Hör! Nu ringer klockan och han håller nästan på att slå sönder den så bråttom har han att stoppa i sig mat så att han blir stark i högra armen. Gud straffe honom! Och Han kommer att göra det endera dagen. Fanny gjorde en hotande åtbörd med handen åt Maggie. Gud låter ingen driva med honom, han kommer att få vad han förtjänar, han där inne. Hon gjorde en gest mot den bojklädda dörren. Och jag hoppas att jag är här då. Jag kommer att dansa på hans grav, det kommer jag att göra.

Att mrs Dimple vågade säga sådana saker! Maggie skakade på huvudet medan hon såg på när den äldre kvinnan ställde de täckta faten på brickan med en smäll och sa: Dom fick sin frukost serverad på tallrikar en gång, men nu ska det vara fat med lock som passar till den bojklädda dörren. Ja, vad får man inte se i sina dar. Gå nu! Hon lyfte upp brickan och satte den i händerna på Maggie och hennes sista ord fick flickan att nästan springa mot dörren: Jag hoppas det kväver honom.

2

Det påstods att det hade funnits en gård i Moor Burn under de senaste tre hundra åren men att huset en gång för länge sedan inte hade varit mycket mer än en stuga. Jorden hade från äldsta tider brukats av en släkt som hette Morley och i två hundra femtio år hade den ene Morley efterträtt den andre och när det gick bra för dem byggde de i tur och ordning till huset.

Den sista tillbyggnaden hade gjorts 1840 för att härbärgera den dåvarande ägarens ständigt växande familj. Men det faktum att mannen i fråga avlade femton barn och att bara två levde tills de blev trettio och att båda var flickor höll på att göra honom galen och han var övertygad om att det vilade en förbannelse över gården, för i hans bibel stod det antecknat att fastän det aldrig hade funnits mer än två Morleys i någon generation hade de som överlevt dittills varit av manligt kön, så han beslöt att ge sig av därifrån.

Det var ungefär vid den tiden som William MacFell en dag år 1858 kom ridande från den skotska sidan av Carter Bar tillsammans med sin hustru efter att ha deltagit i hennes fars begravning. Och han var en lycklig man då, i varje fall så lycklig som hans natur tillät honom att vara, för hans hustru hade fått ärva en ansenlig penningsumma.

Det hände sig inte bättre än att giggen som de hade hyrt nästan tappade det ena av sina två hjul strax efter det att de hade kört förbi Kirkwhelpington och det var bonden Morleys yngsta dotter som träffade på dem och förde dem över fälten och längs stigarna till gården, den gård med full besittningsrätt som var till salu. Det var då som William MacFell bestämde sig för att bli bonde — med hjälp av sin hustrus pengar. När hans hustru påpekade för honom att det skulle bli ett helt annat liv än det man hade när man arbetade i en hattaffär för herrar hade han helt kort svarat att det var just därför han ville bli bonde.

Christine MacFell hade inte protesterat mot att hennes pengar användes på det sättet. Hon hade slutat protestera för många år sedan när hon insåg att hennes föräldrar hade haft rätt från början och att hon hade sänkt sig till en lägre social nivå när hon gifte sig med hattmakaren. Hennes försök att få fram den verkliga människan som hon trodde doldes under den tystlåtne mannens skinn hade misslyckats på ett skrämmande sätt, för det som hade kommit fram var en man med ett häftigt lynne som han använde som vapen när han hindrades på något sätt.

Christine och William MacFell slog sig alltså ned på Moor Burngården och fastän man kunde vandra omkring i den delen av grevskapet i timmar och inte se en själ, och husen var få och det var långt mellan dem, blev William MacFell snart välkänd. De som bodde i de kringspridda stora husen ignorerade honom, han betydde mindre för dem än en av deras hundar. De riktiga bönderna skrattade åt honom bakom ryggen på honom. Handlandena expedierade honom men utan respekt — i deras ögon var han en riktig nolla. Bara arbetarna som han anställde på gården var rädda för honom, för den trygghet som de hade känt under bonden Morley var borta, därför att de visste att om de förargade den nuvarande ägaren skulle han utan vidare kasta ut dem ur deras stugor.

Och sedan var det askstigen.

Askan från husets brasor och köksspis och från elden i svinstian hade strötts ut på gården för att torka upp gyttjan vid dåligt väder och under årens lopp hade återstoden bildat en ganska stor hög bakom ladugården. Ladugården låg nästan mitt emot köksdörren och mellan den och ladan fanns en smal gång som ledde till en öppen plats som på två sidor kantades av en ligusterhäck där askan tömdes, eller den i varje fall hade tömts, för en av de första saker som William MacFell gjorde var att befalla sina arbetare att jämna ut askhögen. Han bestämde att man skulle göra en stig från ladugårdens baksida där marken var jämn till det ställe trettio meter därifrån där den sluttade ner mot bäcken bredvid vilken den förfallna stugan med sina två rum låg.

När askhögen hade jämnats ut var bara tre fjärdedelar av stigen färdig, men pigan förlängde den bit för bit varje morgon genom att hälla ut stora hinkar med aska från huset på marken.

Varför ville han att stigen skulle leda ner till bäcken, frågade lantarbetarna varandra. Stenstugan skulle aldrig användas igen och vem ville gå och titta på bäcken just där den bara var ett par meter bred?

William MacFell angav inte skälen för att han lät stigen gå ner till bäcken, men det visade sig snart att han hade en annan användning för den och det första exempel han gav på det var när han tog sin åttaårige son i kragen, kastade ut honom på askan och gav honom stryk med en björkkäpp.

Det var början.

Jimmy Benton var den näste som fick känna på hur det var att bli kastad på askstigen. Han var sju år då och arbetade på gården. Jimmy hade redan som mycket liten fått smak för råa ägg. Han hade upptäckt att de höll honom i gång och tog bort den gnagande hungerkänslan i magen.

Den morgon då han stal två ägg i hönshuset kom William MacFell på honom. Han hade tagit ifrån honom äggen och utan ett ord lyft upp honom i nackbastet och utan att bry sig om pojkens flaxande armar och ben och skrik hade han kastat honom på stigen, där askan hade skrapat av huden på hans handflator och bara knän. Han hade kastat först det ena och sedan det andra ägget i huvudet på pojken och sedan sparkat honom i baken så att han lyftes upp från händerna och knäna och föll handlöst i marken.

Pojkens far hade velat gå och klå upp William MacFell, men modern påminde honom om att det gällde deras levebröd och pojken hade ju bara skrapat händerna och knäna.

För barnen på gården blev askstigen ett hot. Mödrarna i stugorna skrämde inte längre sina ungar med busen utan med askstigen. En sak sa arbetarna på gården till förmån för sin husbonde: han hade inga favoriter när det gällde askstigen, för han lät sin egen son få känna på den lika mycket som de andra.

Så underliga är naturens vägar att Edward MacFell i stället för att hata sin far beundrade honom och om han någonsin hade älskat någon så var det fadern. Modern, som man skulle ha väntat sig att han skulle vända sig till eftersom hon var en känslig och blid kvinna, brydde han sig nästan inte alls om. Det berodde kanske på att han undermedvetet kände att hon inte älskade honom, för han var hennes mans avbild både till karaktären och utseendet.

Edward MacFell var tjugosju år gammal när fadern dog. William hade inte skrivit något testamente av det enkla skälet att han hade trott att testamenten påskyndade döden och därför hade Edward enligt lagen rätt till två tredjedelar av egendomen och hans mor till en tredjedel. Att modern nästan omedelbart efter det att den juridiska sidan av saken var ordnad tog sin andel och lämnade gården för att slå sig ner hos en kusin i Skottland kom inte som någon överraskning för honom. Han kände snarare en stor lättnad. Han hade inte längre ansvaret för henne. Nu kunde han se sig om efter en hustru, en hustru som var annorlunda men som liksom modern var av god familj.

Han visste bara alltför väl att folket i trakten inte hade haft någon hög tanke om hans far och han grep sig an med att visa dem att han var annorlunda, att han inte var någon vanlig usel liten bonde utan lika god som någon annan i grevskapet, och han beslöt att göra gården till en mönstergård eftersom den hade den bästa betesmarken i grevskapet förutom sädesfält som gav hyggliga skördar. Till och med Hal Chapman på Brooklandsgården hade varit tvungen att erkänna att det inte fanns någon annan gård som den på flera kilometers omkrets och han var en auktoritet i jordbruksfrågor, Chapman.

Edward MacFell var trettio år när han gifte sig och liksom sin far före honom siktade han högt. Han gick till och med längre än fadern, för han valde dottern till en kirurg från Newcastle. Kirurgen hade dött året förut, annars var det osäkert om han skulle ha gett sitt tillstånd till bröllopet. Men hans nittonåriga dotter Mary Rye-Davidson levde under en gammal fasters och farbrors förmynderskap och de verkade bara alltför angelägna om att bli kvitt sin nöjeslystna ljushåriga blåögda skyddsling. De lyckönskade varandra till att de hade tillbringat sin semester i Hexham, där deras brorsdotter hade haft turen att träffa den storväxte, välbärgade bonden.

Hur snart efter bröllopet som både Edward MacFell och hans hustru Mary insåg sitt gemensamma misstag kunde ingen av dem fastställa, men det var inom de första sex månaderna.

MacFell insåg för sin del att han hade gift sig med en tanklös ung kvinna som om hon hade kunnat skulle ha tillbringat tiden med att läsa, spela klavecin och piffa upp sig med nya kläder. Detta gick an eftersom det visade att hon var av god familj, men att hon inte hade en tanke på att använda sina händer till att laga mat eller hjälpa till i mjölkkammaren och inte ens kunde sköta hushållet gjorde honom ursinnig och för första gången i sitt liv började han uppskatta sin mor och hennes goda egenskaper, vilket han aldrig hade gjort under alla deras år tillsammans.

Vad Mary MacFell beträffade så väcktes hon ur sina flickdrömmar när hon insåg att hon hade gift sig, inte med en stark, tystlåten älskare utan med en man med ett mycket svårt humör som dessutom var egoistisk och okunnig. Under den första månaden av deras äktenskap trotsade hon honom som på lek, men det tog tvärt slut när hon en dag då hon kände sig uttråkad utan att be honom om lov tog giggen och körde in till Otterburn. När hon kom tillbaka nästan släpade han henne upp i övervåningen. Han bokstavligen slet av henne kläderna och sedan stack han sitt ansikte, som var rött av ursinne, tätt intill hennes och röt: Om du gör något sådant igen så kommer jag vid Gud att kasta ut dig på askstigen.

När Mary MacFells första barn föddes erfor hon en hemlig lycka. Vid födseln liknade hennes son henne och efter hand som han växte blev han mer och mer lik henne. Han blev lång, smal och ljus som hon. Det var bara hans ögon som skilde sig från hennes, för de var runda medan hennes var mandelformade och medan hennes var blå var hans gråa.

Det envetna draget i MacFells natur gjorde sig gällande igen när han blev överdrivet stolt över sonen som inte var det minsta lik honom, men när hans hustru två år senare skänkte honom en dotter som efterhand som hon blev större blev en kopia av honom själv både till det inre och till det yttre hade han sällan tid med henne. Och det visade sig på nytt hur underliga naturens vägar är, för hans lilla mörka dotter avgudade honom, medan hans son i hemlighet fruktade och hatade honom.

Och Charles MacFell hade aldrig hatat sin far mer än i det här ögonblicket då hans ögonlock pressades samman i en blinkning varje gång käppen vinande träffade inte bara Ginger Slaters smala bakdel utan också hans knäveck som lämnats oskyddade av att hans byxben hade dragits upp.

När slagen fortsatte att hagla och fick den lilla kroppen att hoppa på askan kunde Charlie inte se på längre, men när han vände sig om för att springa därifrån blev han stående vid åsynen av Polly Benton som kom fram vid andra ändan av häcken. Polly höll ena handen hårt tryckt mot munnen medan fingrarna på den andra handen krampaktigt drog upp hennes bomullskjol till dess att inte bara kängskaften utan också hennes bara skenben blottades.

Charlie stod och stirrade på henne och när hon tog ner handen från munnen blev han medveten om att vinandet från käppen hade upphört. Han kunde också höra hur gruset knastrade under faderns fötter på stigen och hur pojken som han hade lämnat kvar jämrade sig.

När han tog några steg fram mot Polly vände hon sig om och kom emot honom medan hon bet sig hårt i underläppen. Hennes ögon stod fulla av tårar. Ingen av dem