Upprorsmakarna

By Vivian Stuart

Den femte boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Problemen i den brittiska kolonin Australien är många och svåra. Den nye guvernören Bligh - mer känd för Bounty og myteriet - har redan skaffat sig en oförsonlig fiende: New South Wales-kåren, även kallad rom-kåren på grund av den vinstgivande bisysslan.
Guvernör Blighs andra oförsonliga fiende är de irländska rebellerna, som er ute efter hans liv!

Och hur ska ska det nu gå för Jenny Taggart-Broome?

Kolonins svårigheter drabbar som så ofta de "vanliga" människorna hårdast ...

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Sep 2, 2022
• ISBN: 9789979642787

Book preview

Upprorsmakarna: Pionjärerna 5

Upprorsmakarna

Vivian Stuart

Upprorsmakarna – Pionjärerna 5

Originalets titel: The Traitors 1

Copyright © Vivian Stuart, 1981

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-278-7

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

PROLOG

Abigail Tempest såg under olycklig tystnad på när hennes far satte sporrarna i hästen och galopperade utför den långa, ogräsbevuxna infarten. Hon väntade tills han hade kommit utom synhåll, sedan sa hon, fortfarande med pannan mot fönsterrutan.

— Pappa har gett sej av, Rick. Jag som hade hoppats att han skulle ändra sej ... för han hade verkligen lovat mej. Han hade gett mej sitt ord.

Richard, hennes bror, kom och ställde sig bredvid henne. Han bar örlogsflottans uniform med kadetts gradbeteckningar, förvärvade efter två år till sjöss som volontär. Han såg en aning skeptiskt på hennes böjda, blonda huvud. Han var sjutton, ett år äldre än Abigail, men han var ett huvud längre än hon och, enligt sin egen uppfattning, oändligt mycket mer erfaren i världsliga ting.

Han gjorde sitt bästa för att inte låta nedlåtande när han sa:

— Du förstår inte det här, Abby. Pappa kunde inte gärna tacka nej till en inbjudan till lord Ashton. Han är amiral och pappas beskyddare och dessutom är han ...

— Han är före detta amiral, avbröt Abigail. Och stackars pappa behöver ingen beskyddare som kan hjälpa honom fram i flottans tjänst längre, eller hur?

— Nej, medgav hennes bror, men jag gör det. Det är tack vare hans nåds inflytande som jag har fått kommendering ombord på Seahorse. Och hon är en fregatt på fyrtiotvå kanoner, som du säkert vet.

— När landet är i krig skulle du knappast ha fått svårt att få tjänst ändå, invände Abigail.

Hon vände sig bort från fönstret och såg på honom och Richard blev förskräckt över den smärta han såg i hennes ögon. Hon var en så söt flicka, tänkte han, med den där slanka, smidiga kroppen och det blanka, rågblonda håret ... söt och begåvad och med en förtjusande sångröst och avsevärd skicklighet på piano. Hon befann sig på tröskeln till att bli vuxen kvinna och hon borde ha varit sorglös och lycklig, omgiven av en hord av uppvaktande kavaljerer, men i stället ... Han suckade och tog hennes hand, medan hon fortsatte med bitterhet:

— De kommer att spela efter middagen, Rick. Det gör de alltid. Och med höga insatser, som pappa inte har råd med.

— Han kanske vinner, sa Rick, men utan övertygelse.

Som svar gjorde Abigail en gest ut över det glest möblerade rummet bakom dem.

— Ser du ingenting ... är du blind? Tavlorna är borta och alla farfars böcker och mammas älskade porslin ... till och med det där skåpet, som hon var så glad över, det som Thomas Sheraton hade gjort. Jag vet att du har varit borta i två år, Rick, men du kan väl ändå inte ha undgått att lägga märke till hur annorlunda allting är?

— Jag såg att det bara fanns tre hästar i stallet och ingen vagn, medgav Rick, men ...

— Resten är sålt, förklarade Abigail. Utmätningsmännen kom för tre veckor sedan och tog med sej mammas skåp och pianot. De skulle ha tagit stackars lilla Lucys dopbägare i silver också, om jag inte hade förbjudit dem. Domstolen hade skickat hit dem för mr Madrons räkning — han hade begärt utmätning.

— Madron? Menar du fodergrossisten, den Madron?

— Jag menar hans son, Reuben. Gamle Tobias Madron har dragit sej tillbaka. Reuben påstod att pappa inte hade betalat för fodret till hästarna och boskapen på tolv månader. Abigail gjorde en desperat gest med händerna och Richards hjärta sjönk, medan hon fortsatte sin nedslående litania. Nu slipper Reuben Madron i alla fall oroa sej för att han inte ska få betalt längre, för nu har vi ingen boskap att utfodra. Pappa sålde de båda sista arrendegårdarna i början av den här månaden och de tre hästar vi har kvar får lov att leva på hö.

— Men ... men han har väl inga skulder nu? Om han sålde gårdarna måste han väl ha betalat allt han var skyldig?

Abigails underläpp darrade och Richard såg henne skaka på huvudet.

— Han har fortfarande spelskulder. Jag vet inte hur stora. Det ville han inte tala om för mej Käraste Rick, du har inte hört det värsta än.

— Har jag inte? Tala om det då, för guds skull!

Hon tvekade medan hon såg osäkert på honom.

— Har pappa inte sagt någonting till dej? Inte en antydan om sina planer för framtiden?

— Nej. Abby, för tusan, jag kom ju först i går eftermiddag. Han har knappast talat med mej om någonting mer än min resa. Han ville höra allt om den och jag berättade, förstås. Mycket annat har det inte funnits tid till, dessutom var jag dödstrött. Jo, vi talade förstås om mamma. Han berättade hur tapper hon var under den sista sjukdomsperioden och om hur mycket han saknar henne. För det gör han, Abby. Han hade tårar i ögonen när han talade om henne.

— Jag vet, svarade Abigail tonlöst. Hon vände sig bort och gick och satte sig i en av de stora öronlappsfåtöljer, som stod framfor den sprakande stockvedsbrasan. Elden gav inte ifrån sig mycket värme och hon petade ilsket i den med eldgaffeln, innan hon lade på ännu en stock. Hon fortsatte över axeln: Vi saknar henne alla, Rick. Det ... Åh, det hade kunnat vara så annorlunda om mamma bara hade fått leva! Pappa lyssnade till henne. Han följde hennes råd, men han bryr sej inte om vad jag säger. Han säger att jag är ett barn.

— Nå, är du inte det då? retades Rick i ett försök att få henne att le, men försöket lyckades inte. Abigail skakade på huvudet. Elden tog sig äntligen och hon lutade sig tillbaka i stolen och höll fram båda händerna mot brasan.

— Nej, försäkrade hon. Jag är inget barn längre. I den situation jag befinner mej har jag inte råd att vara det. Pappa är inte sej själv, Rick. Det där hemska såret i huvudet han fick vid Köpenhamn har påverkat honom på ett fruktansvärt sätt och det blir värre och värre. Så länge mamma levde höll han sej i schack, för hennes skull. Oh, han drack mycket redan då och spelade med sina vänner, men han höll sej fortfarande inom vissa gränser. Jag tror att han hoppades att sjölorderna skulle behöva hans tjänster, när kriget mot Frankrike bröt ut igen. Han skrev och han uppvaktade förste lorden, men de ville inte ge honom ett nytt fartyg.

— Han är inte i sådan kondition att han kan gå till sjöss, insköt Richard när hon gjorde en paus. Han gick och satte sig mitt emot henne. Fortsätt, Abby. Du nämnde hans planer för framtiden men du har inte sagt någonting om vad det är för planer.

— Jag kommer till det, men först vill jag att du ska inse hur pappa har förändrats. Han ... sista gången han var till amiralitetet levde mamma fortfarande. Han stannade i London en vecka och någon, en vän han träffade där, tog honom med till en spelklubb. Jag tror att den heter White’s och jag vet att prinsen av Wales brukar gå dit med sina rika vänner ur högadeln, så insatserna är höga. Han ... oh, Rick, pappa vann, han vann mycket pengar. När han kom hem köpte han en ny jakthäst åt sej själv och en dogcart och en fin liten ponny åt mamma. För att hon skulle kunna åka ut när hon blev bättre, sa han. Men ... Hon tystnade när rösten stockade sig i hennes hals.

Men stackars mamma hade inte blivit bättre, tänkte Richard. Och hans far hade troligen aldrig vunnit så mycket pengar igen. Han hade fortsatt att spela, men han hade blivit en förlorare. Beviset fanns runt omkring dem, precis som Abigail hade sagt. Han sneglade upp på väggarna, där tavlorna tidigare hade hängt, mest familjeporträtt, framför allt från hans mors familj. Det syntes ljusa fyrkanter på tapeterna, där tavlorna hade hängt och suddiga fläckar i det hörn, där det sheratonska porslinsskåpet hade stått. De här tecknen hade han inte lagt märke till när han först kom in i rummet — han hade varit alldeles för förtjust över att vara hemma och för ivrig att få berätta om sina egna äventyr, för att lägga märke till förändringen hos sin far.

När han nu tänkte tillbaka insåg han emellertid att det hade funnits en betydande förändring. De känslosamma tårarna, den kvantitet konjak hans far hade druckit. Det explosiva utbrottet, när en av de trögtänkta tjänarna hade avbrutit dem ... allt detta hade varit tecken som han hade lagt märke till och valt att ignorera, liksom han hade valt att ignorera det förhållandet att de nuvarande tjänarna var tröga och klumpiga och dessutom färre än förr.

Mer signifikativt än någonting annat hade faderns avsked, när han lämnade dem för en stund sedan, varit. Pojken rynkade pannan. Edmund Tempest, som alltid hade varit den hövligaste bland män, hade rutit åt Abby, nar hon försökte förmå honom att tacka nej till amiralens inbjudan och sin sons närvaro hade han nätt och jämnt låtsats om. Och när trettonåriga Lucy kom springande utför trappan utanför ytterdörren för att vinka adjö till honom, hade deras far bryskt befallt henne att gå in igen, till synes likgiltig för de tårar hans hårda ord hade gett upphov till.

Och nu grät Abigail ... tyst och med ansiktet vänt från brodern. Richard själv hade en värkande klump i halsen, när han lämnade stolen och satte sig vid hennes fötter och tog hennes små smala händer i sina.

— Det är bäst att du berättar resten också, Abby, uppmanade han. Förr eller senare måste jag ändå få veta det, även om inte pappa behagar anförtro sej åt mej. Vad är det för planer han har?

Hon gjorde ett tappert försök att tala lugnt.

— Han tänker resa till Botany Bay och bli nybyggare och ta mej och Lucy med sej. Han ska börja ett nytt liv, säger han. Du har ju din försörjning, så han tänker sälja huset och allting annat som det är — allt vi har kvar — för att skaffa det kapital han behöver och betala vår resa.

Richard stirrade, som om han vägrade att tro sina öron.

— Botany Bay? Men det är en straffkoloni! Och det ligger på andra sidan jorden. Abby, för guds skull, hur kan han ha kommit på en så vansinnig tanke? Har han ... har pappa mist förståndet?

— Det finns stunder när jag allvarligt är rädd för det, bekände Abigail. Hon lyfte sitt tårdränkta ansikte. Han har förändrats så, Rick! Men den här idén har han fått av en officer, som är hemma på sjukpermission från kolonin. Major Jeseph Foveaux i New South Wales-kåren. Han bor som gäst hos Fawcetts på Lynton Manor. Och, tillade hon torrt, jag kan tänka mej att han också är hos lord Ashton i kväll. Jag här hört att han ska vara en mycket skicklig kortspelare. Pappa har varit mycket tillsammans med honom sedan han kom hit och frågat ut honom om förhållandena i kolonin.

— Men det är i alla fall en straffkoloni, invände Richard. Vad skulle den kunna erbjuda för nytt liv?

— Ett alldeles utmärkt liv, om man får tro major Foveaux, svarade Abigail. Han tycks ha gjort sej en förmögenhet där — först på fastlandet, där han var ägare till över tvåtusen tunnland jord och sedan som kommendant på en ö som ligger fjortonhundra kilometer bort — ett ställe som han kallar Norfolk Island. Han berättade för pappa att det är dit de skickar de allra’värsta fångarna — de som försöker göra uppror eller rymma från huvudkolonin i Sydney.

— Och dit tänker pappa resa?

— Nej, inte till Norfolk Island — till Sydney, Tydligen är det så, att alla som reser dit som fria nybyggare tilldelas så mycket mark de vill ha för ett symboliskt pris. De får också fångar som arbetskraft som avlönas enbart med uppehället. Major Foveaux har försäkrat pappa att hän inte kan undgå att göra en strålande förtjänst om han tar med sej livdjur av bra kvalitet och om han går med i ett handelssyndikat, som kårens officerare har bildat. Jethro Crowan, den fåraherde som pappa har anställt, ska följa med oss som förman och ha ansvar för djuren under resan.

Richard satt tyst och försökte bedöma möjligheterna i de planer hans syster hade berättat om. För hans far kunde de kanske erbjuda hopp under de nuvarande omständigheterna, men för Abby och den ömtåliga lilla Lucy ... Han reste sig plötsligt och började gå av och an över golvet, fylld av olyckliga tankar.

— Abby, vill du resa? frågade han till sist och stannade framför henne.

— Oh, Rick, det är klart att jag inte vill! svarade Abigail förtvivlat. Det här är mitt hem — jag har aldrig bott någon annanstans och det har inte Lucy heller. Jag hatar blotta tanken på att lämna England. Och dessutom har jag hört att New South Wales ska vara ett hemskt ställe. Det sägs att det finns svarta vildar där, förutom straffångar av den allra värsta sorten, och det måste vara sant, för major Foveaux har inte förnekat det. Hon rös. Och, Rich, det där monstret kapten Bligh från Bounty är guvernör ... tänk dej bara!

— Pappa beundrar kapten Bligh, Abby, kände sig Richard tvingad att påpeka. Han har alltid sagt att han var rent av hjältemodig vid Köpenhamn. Och till och med lord Nelson berömde honom. Han ...

Abigail suckade.

— Rick, jag har inte sagt att jag inte tänker resa, bara att jag inte vill göra det. Om det kan hjälpa stackars pappa, om det kan ge honom ett nytt liv och en möjlighet att betala alla skulder, då kan jag inte tänka på mej själv. Om han reser är Lucy och jag tvungna att följa med i vilket fall som helst. Vi kommer ändå inte att ha något val, eller hur? tillade hon resignerat.

Det var sant, tänkte Richard. Om hans far verkligen hade bestämt sig för att sälja allt han ägde och lämna England kunde de båda flickorna knappast stanna kvar utan tak över huvudet eller någon, som försörjde dem. Själv kunde han dessvärre inte göra det på sin magra kadettlön. Det var knappt att han kunde försörja sig själv, när han var till sjöss. Och landet var i krig och flottan var mitt uppe i det. Han kunde bli dödad eller allvarligt sårad, som hans far hade blivit. Han kunde, som sin far, bli försatt ut stridbart skick och förpassas i land utan hopp om fortsatt tjänst och dömd att existera så gott han kunde på de ömkliga medel deras högheter ansåg tillräckliga, som kompensation för lägre officerare.

Hans far hade haft det här huset och inkomsterna från det gods, han hade ärvt, plus sin pension som sårad förste löjtnant. Men själv skulle han inte ha någonting, om huset såldes ... och det skulle kunna dröja år, tills han fick sin löjtnantgrad.

Abigail tycktes ha läst hans tankar, för hon sa milt:

— Du har inget ansvar för oss, Rick. Du har din karriär framför dej och jag tackar Gud för det. Hon åstadkom ett blekt litet leende. Käraste Rick, det är så skönt att se dej igen. Och vilken lättnad det är att jag äntligen har kunnat anförtro mej åt någon — någon som kan förstå min oro för pappa. Jag kan ju inte tala med Lucy så här som jag har talat med dej. Hon är så känslig och hon avgudar pappa. Hon ...

— Det gjorde du en gång också, Abby, påminde brodern henne.

— Ja, instämde hon utan värme. Det gjorde jag.

Att hon använde imperfektum visade tydligt nog hennes nuvarande känslor och Richard suckade, bittert medveten om sin egen hjälplöshet i den situation, som inverkade så på deras liv.

— Jag önskar att jag kunde göra någonting för att hjälpa dej. När tänker pappa resa? Eller har han inte bestämt sej än?

— Jodå, han har bestämt sej. Han berättade för mej i förra veckan att han har skaffat biljetter åt oss tre och Jethro ombord på ett fartyg som heter Mysore. Han säger att hon går på Ostindien och att hennes befälhavare, kapten Duncan, har försäkrat honom om att hon kommer att göra resan snabbt. Men ... Abigail ryckte uppgivet på axlarna. Det kommer väl i alla fall att ta oss sex månader att komma till Sydney, tror du inte det?

Richard nickade.

— Jo, det tror jag. Även om somliga gör resan på kortare tid. Mysore var troligen ett transportfartyg för fångar, som tog ett fåtal passagerare i hytterna på övre däck. De flesta av de fartyg, som gick mellan England och New South Wales hade hyrts av Kronan för att transportera dömda fångar till kolonin, det visste han, men han fann ingen anledning att göra sin syster oroligare än hon redan var, så han avstod från att säga det. Tids nog skulle hon komma underfund med det, när hon var ombord, stackars liten. En tröst var åtminstone att sådana fartyg alltid medförde en läkare, som skulle se till att fångarna fick ordentligt med mat och en hyfsad behandling och förhållandena under resorna hade på det hela taget förbättrats.

— När ska den här Mysore segla? Och vet du från vilken hamn?

— Om tre eller fyra veckor, tror jag. Och hon ligger i Plymouth — hon hade just kommit in i hamnen när pappa sökte upp kaptenen. Det innebär i alla fall att vi inte har så långt dit. Bodmin-diligensen stannar vid Half Way House numera.

— Bra. Richard nickade. Då kanske jag kan vinka av er. Seahorse ligger i Devonport för genomgång och jag har hört att hon ska följa med lord Collingwoods flaggskepp till Medelhavet, här hon är klar. Han fortsatte att tala om sitt fartyg för att vinna tid och för att byta ämne. Han väntade sig inte att Abigail skulle dela hans entusiasm, vilket hon inte heller gjorde, även om hon gjorde ett osjälviskt försök att visa sitt intresse. Först när ämnet var uttömt återgick hon till att tala om deras far.

— Rick, sa hon med inte helt stadig röst. Jag tror inte att pappa innerst inne vill lämna England och sälja det här huset. Han har växt upp här, precis som vi, och jag vet att han älskar det här stället lika mycket som vi gör. New South Wales kommer att bli så annorlunda för honom och för oss. Jag ... Hon tvekade och såg osäkert på honom, medan hon försökte bestämma sig för om hon skulle fortsätta att anförtro sig åt honom eller inte.

— Du kan lita på mej, Abby, sa Richard med lätt rodnande kinder. Jag kommer inte att upprepa någonting som du inte vill ha upprepat — minst av allt för pappa.

Hon nickade och sedan fortsatte hon, nästan ivrigt, som om det hade varit en lättnad för henne att få avbörda sig.

— Som jag sa har pappa talat med major Foveaux, som är idel entusiasm när det gäller Sydney och dess möjligheter. Men jag ... jag har fått en annan syn på landet, en kvinnas. Och, Rick, det jag fick höra var betydligt mindre lockande än det major Foveaux berättar, precis som jag fruktade. Det var så jag fick veta att det fanns svarta vildar där och att de stjäl och mördar vilt på isolerade ställen, där det inte finns soldater som skyddar nybyggarna.

Richard stirrade på henne.

— En kvinna, säger du! Men var i hela världens namn har du lyckats hitta en kvinna som vet någonting om New South Wales, om jag får fråga?

Abigail log, belåten med sin lilla triumf.

— Faktiskt alldeles i närheten, i byn Fowey. En Mary Bryant, som är änka och något av en berömdhet i trakten. Jag hade hört talas om henne så jag sökte upp henne och

— Men Fowey ligger nära tjugo kilometer härifrån! avbröt hennes bror. Hur lyckades du ta dej dit utan att pappa fick veta det?

— Jag körde giggen med gamle Pegasus. Han är långsam men pålitlig. Pappa trodde att jag körde till St. Austell för att hälsa på Tremaynes, som jag ofta gör, så han protesterade inte. Klockan var över elva när jag kom hem, men pappa var ute, så det gjorde ingenting. Hon ryckte på axlarna åt sitt bedrägeri, som om det saknade all betydelse. Men hennes leende försvann, när hon fortsatte: På sätt och vis ångrar jag att jag for dit. Den bild mrs Bryant gav mej av kolonin var — oh, den var fruktansvärd, Rick! Jag har drömt mardrömmar om den sedan dess. Hon sa att staden Sydney var ett veritabelt syndens näste och att fångarna behandlas grymt och tvingas att arbeta i kedjor. De ...

— Var den här mrs Bryant fånge? avbröt Richard misstänksamt.

— Ja, det var hon, men hon är en verkligt respektabel kvinna, Rick, och hon har fått nåd av kungen. Hon berättade att hon ingick i en liten grupp som hennes man var ledare för. De rymde i en öppen båt, en segelkutter, tror jag, till Timor i Holländska Ostindien. Den arma kvinnan förlorade båda sina små barn och sin man under resan hem.

Minnen vaknade och Richard slog sig på låret med plötsligt iver.

— Abby, den där kvinnan var en hjältinna! Jag har hört historien — vår förste löjtnant berättade om dem för inte så länge sedan, när han gav oss en lektion i navigering. Han sa att den där resan var en bedrift som till och med ställde kapten Blighs resa från Tofua i skuggan, för den här var längre och Bryant hade bara en kompass till hjälp. Deras navigatör var en man som hette Broome — eller något ditåt — och nu tjänar han vid flottan som navigeringsofficer. Men ... Han avbröt sig när han kände Abigails brist på gensvar och fortsatte i avsikt att försöka trösta: Men det där var länge sedan, minst fjorton eller femton år. De rymde medan amiral Phillip var guvernör. Förhållandena måste ha förändrats till det bättre, det är jag säker på. Efter vad jag har hört flyttar fler och fler fria nybyggare dit ut. Och jag tvivlar på att en man som kapten Bligh låter staden förbli — vad var det mrs Bryant kallade den? Ett syndens näste?

Abigails ögonbryn möttes i en tankfull rynka.

— Du kanske har rätt, medgav hon. Men det finns en person till jag kan fråga — mrs Bryant berättade om henne. En mrs Pendeen, som är gift med kyrkoherden i St. Columbia i Bodmin. Hon var dotter till biskop Marchant och hon kom tillbaka från Sydney mer nyligen, tror jag. Hon ...

— Hon har åtminstone inte varit fånge där, insköt Richard lättad. Han höll fram sina båda händer och Abigail tog dem medan hon reste sig från stolen och ställde sig framför honom. Hon mindes att Mary Bryant hade beviljats kunglig nåd, liksom hon själv, men hon hade tvivlat på det och trott att kvinnan möjligen var förvirrad. Gamle biskop Marchant hade dött för länge sedan, men det talades fortfarande om honom som en högt respekterad och till och med älskad man — närmast helig. Det vore absurt att tänka sig att hans dotter, numera hustru till en kyrkoherde, skulle ha kunnat komma till New South Wales som fånge.

Hon skakade på huvudet och svarade med övertygelse:

— Nej, naturligtvis inte. Det är därför jag vill träffa henne. Följer du med mej, Rick? Du kan alltid hitta på en ursäkt för pappa och han skulle inte ifrågasätta vad jag gör, om vi åker dit tillsammans.

— I giggen med gamla Pegasus mellan skaklarna? Det skulle ta oss en hel dag bara att komma dit.

— Vi kan följa med godsvagnen från St. Austell om vi ger oss av tidigt. Oh, snälla Rick, säg att du följer med!

Han log ner mot henne.

— Jag följer med, om det betyder så mycket för dej, Abby lilla. Medan han talade gick det upp för honom, att om hela hans familj flyttade till New South Wales var det fullt möjligt att han aldrig skulle få se dem mer. Han kände en klump i halsen och medan hans blick svepte över det sjabbigt möblerade rummet, de nakna väggarna och de tomma bokhyllorna, kände han sig för första gången i sitt liv bittert kritisk mot sin far. Precis som Abby och lilla Lucy hade han dyrkat och sett upp till båda sina föräldrar, men nu ... Hans grepp hårdnade kring systerns magra, arbetsmärkta händer.

— Pappa kanske tar hem en stor vinst i kväll och sedan kommer alla våra farhågor att vara obehövliga, sa han.

— Det är vad jag ber om, bekände Abby. Hon undvek hans blick medan två skarpröda fläckar syntes på hennes kinder. Jag vet att man inte bör be Den Allsmäktige om så ... så världsliga saker, men det är vad jag gör varenda kväll, Rick. Jag ber att han ska låta pappa vinna tillräckligt mycket för att vi ska kunna stanna här och — hon såg på honom igen och nu darrade hennes underläpp — jag har bett att han skulle låta dej komma välbehållen hem. Den bönen har han uppfyllt, men jag är rädd för att han aldrig kommer att uppfylla den andra.

— Det gör han kanske — i sin nåd och visdom, sa Richard utan övertygelse. Han stack systerns hand under sin arm. Det är dags att äta middag, eller hur? Vi letar rätt på Lucy och äter tillsammans. Vi har försummat den lilla kraken. Ska vi vrida tillbaka klockan och låtsas — bara för den här kvällen — att ingenting har förändrats?

Spelet hade börjat några minuter före midnatt efter en tämligen långdragen middag på Pengallon House. Efter mindre än ett dussin givar hade major Foveaux föreslagit att insatserna skulle vara obegränsade, vilket samtliga spelare gick med på.

Nu, när det första morgonljuset sökte sig in genom ett fönster i musikgalleriets bortre ände och rummens nerbrunna ljus började slockna ett efter ett, stod en förmögenhet på spel. Var och en av de röda markerna i potten representerade ett bud på trehundra guineas, de vita på etthundra och budgivningen hade redan från början varit hög.

Lord Ashton, som var medveten om sina förpliktelser som sällskapets värd, var orolig,