Tara, Barbros första häst

By Elisabeth Hjortvid

Länge, länge - i flera år - har Barbro sparat ihop pengar. Hela sommaren jobbade hon på ålderdomshemmet, men nu har hon äntligen tillräckligt. Till hösten kan hon köpa hästen hon alltid drömt om!Barbro har funderat under lång tid, men bestämmer sig tillslut för att köpa en connemara-valack. När han kommer till Barbro heter han Easter Joy, men Barbro döper om honom till Tara. Nu är han helt och hållet hennes häst! Att rida in en treårig Tara är dock svårare än man kan tro. Ibland är han vild som få, ibland helt ointresserad. Det blir en resa med både snesteg och utveckling, för både Tara och Barbro.Böckerna om Tara handlar om connemara-valacken, livet i stallet och träningen på ridbanan. En serie för riktiga hästälskare!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 10, 2019
• ISBN: 9788726143614

Book preview

Elisabeth Hjortvid

Tara, Barbros första häst

Saga

Tara, Barbros första häst

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1974, 2019 Elisabeth Hjortvid och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726143614

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Viktiga beslut

Barbro Ek, nästan arton år, stod uppspetad på en snickarbock och borstade frenetiskt på en smutsig, vitkalkad grishusvägg. Dammet stod tjockt i luften och Barbro hostade då och då och försökte hålla huvudet så långt ifrån väggen som möjligt. Det luktade betydligt mera gris, när hon borstat en stund.

Typiskt, tänkte hon, att Erik som skulle hjälpa mej med stallet håller sej undan nu. Snickra inredning blir förstås roligare det.

Hon klev ner från bocken, torkade sig i ansiktet med ärmen och gick ut för att andas frisk luft en stund. Hennes mörkblå overall var gråvit av kalkdamm och den gamla slokhatten, som hon satt på för att skydda håret, såg inte mycket bättre ut. Barbro fick syn på sin spegelbild i fönstret och fnissade litet. Vacker var hon då sannerligen inte! Overallen var visserligen bekväm och praktisk med alla sina fickor, men den var inte precis välsittande. Hon såg helt enkelt jättefet ut, och det var hon faktiskt inte. Slokhatten var också förfärlig, tänkte hon kritiskt, men det var i alla fall praktiskt med kort hår vid sådana här tillfällen.

Plötsligt greps hon av en känsla av vild förtjusning. Hon höll på att bygga stall till en egen häst! Det var helt enkelt otroligt spännande! Och allra mest fantasieggande var, att den häst hon skulle köpa just nu gick omkring någonstans och inte visste någonting – kanske fanns den på en liten bondgård på Irlands vindsvepta västkust?! Det var ju connemarans hemland, och en connemara skulle hon ha, det hade hon bestämt sig för den där gången på Elmia. En liten häst med snälla ögon och lurvig man . . . En liten häst som skulle bli alldeles hennes egen! Barbro lutade sig mot väggen och försjönk i drömmerier.

En enda gång hade hon sett connemara-ponnyer. Det var på den stora Elmia-utställningen i Jönköping för ett år sedan. Hon hade varit där med sina föräldrar och sin yngre bror Erik. Fadern, som var lantbrukare, hade varit mest intresserad av jordbruksmaskinerna, men den övriga familjen hade gått för att titta på hästarna. Barbro var intresserad av connemara-ponnyer sedan hon läst en artikel om dem i Hästen. Nu kunde hon berätta för sin mamma och Erik den spännande historien om de arabiska hästarna, som i rykande storm kämpade sig genom vågorna in till land, medan fartygen, några skepp från den oövervinnerliga spanska armadan, slogs i spillror bland klippor och undervattensskär. De överlevande hästarna hade emellertid beblandat sig med västkustens vilda bergsponny och så hade connemara-rasen uppkommit.

Erik hade varit mycket intresserad, mindes Barbro, och hennes mamma, som var historielärare, hade berättat mer om den spanska armadan.

– Det var faktiskt sant, hade hon sagt, att några skepp ur armadan hade förlist utanför Connemaras kust. En av befälhavarna hade överlevt och skrivit en rapport till sin kung om händelsen. Om några hästar hade klarat sig, det visste man väl inte så noga, men det kunde mycket väl vara sant. Om en människa klarade av att simma i land, så borde ju en häst också kunna det.

Barbro kom ihåg hur de sedan hade hittat några connemara-ston med sina föl i en liten inhägnad under ett träd. Ett litet hingstföl med lurvig päls hade kommit fram till dem och nosat förtroendefullt. Barbro var litet orolig för att mamman, en vacker isabell med lång, guldglänsande man, skulle bli arg på dem när de klappade sonen. Men stoet hade också kommit fram till stängslet och stuckit fram sin silkesmjuka nos för att undersöka främlingarna. Hennes små pälsfodrade öron hade hela tiden varit vänligt riktade framåt, och Barbro började tro att det var riktigt, det där som stod i alla hästböcker om connemarans goda lynne. Om hon någon gång fick en egen häst, hade hon tänkt då, så skulle det nog vara en sådan här. Det fanns ju en hel del som var ganska stora, somliga till och med över ponnyhöjdens 147 cm. Själv var hon dessutom inte så lång, knappt 160 cm, så visst kunde hon rida en ponny, fast hon inte var något småbarn längre.

Efter utställningen hade Barbro försökt ta reda på mer om connemararasen. Hon hade skrivit till några svenska uppfödare och fått veta att en treårig valack skulle kosta cirka femtusen kronor. Det var ju mycket pengar, men Barbro hade sparat envist i flera år och dessutom hade hennes föräldrar lovat, att hon skulle få låna lika mycket av dem som hon själv kunnat spara ihop. Den senaste sommaren hade hon arbetat som biträde på ålderdomshemmet i samhället några kilometer från gården, och det hade hon tjänat drygt en tusenlapp på. När sparkapitalet närmade sig tretusen fick hon äntligen klartecken av föräldrarna. Till hösten skulle hon få köpa en häst! Bete och vinterfoder skulle hon få gratis och någon ränta behövde hon inte betala på sitt lån. Stall kunde hon få inreda i den delen av ladugården som hade varit grishus. (Det hade Barbro redan tänkt länge på, och många tråkiga timmar i skolan hade hon ägnat åt att göra detaljrika ritningar över sitt framtida stall. Men detta sa hon inte till sina föräldrar. Vissa saker är olämpligt att berätta även för mycket förstående föräldrar.)

Stallet, ja! Här dög inte att sitta och drömma längre, om hon skulle hinna borsta de eländiga väggarna klara före kvällen. Dammet hade nu hunnit lägga sig och Barbro klev upp på sin snickar-bock och fortsatte borsta. När hon hade mätt upp sitt blivande stall hade hon tyckt att det var ganska litet, knappt sju meter långt och fyra meter brett. Nu verkade väggarna oändligt stora och taket med de tjocka bjälkarna hade oanade ytor att borsta.

Framåt eftermiddagen hade hon i alla fall avslutat den delen av jobbet, även om det blev lite slarvigare gjort mot slutet.

– Otacksamt, muttrade hon för sig själv när hon beskådade sitt verk. Inte syns det att det är gjort något och ingen kommer någonsin att förstå vad jag har slitit med de här usla väggarna!

Tanken att få måla allt detta piggade dock upp henne. Det var något som syntes! Dessutom skulle väl grislukten försvinna då, hoppades hon. Men mycket jobb återstod innan det var dags för målningen.

När Barbro gick upp mot mangårdsbyggnaden för att duscha och klä om sig före middagen, funderade hon på vad hon skulle ta itu med nästa dag. Drygt två veckor återstod tills skolan började och då måste det mesta vara klart. När nu det tråkigaste var gjort skulle nog Erik kunna förmås att hjälpa till också. Han var ett par år yngre än hon, men händig och intresserad av snickeriarbete. Han skulle få lov att rida på hästen någon gång, tänkte Barbro. De hade ju båda tagit ridlektioner inne i Växjö, men han hade aldrig varit lika intresserad som hon, fast han säkert hade minst lika mycket anlag för ridning.

Barbro hade ridit i fem år och var ganska duktig, men någon stjärna var hon minst av allt. Tävlingar gjorde henne alltid nervös och ingen av lektionshästarna trivdes hon riktigt bra med. Kanske berodde det på att hon