Tara och Kastanj

By Elisabeth Hjortvid

När Barbros barndomsvän Kajsa får hästen Kastanj, ett ståtligt halvblod, har de två tjejerna mer att prata om än någonsin. Barbro är ägare till den vackra connemara-valacken Tara, så det blir mycket hästsnack och häng i stallet. Tjejerna börjar snart att planera en lång ridtur tillsammans med Tara och Kastanj. De vill ut på ett äventyr. Men riktigt hur äventyrligt och spännande det kommer att bli kan ingen av dem förutse...Böckerna om Tara handlar om connemara-valacken, livet i stallet och träningen på ridbanan. En serie för riktiga hästälskare!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 8, 2020
• ISBN: 9788726143607

Book preview

Elisabeth Hjortvid

Tara och Kastanj

Saga

Tara och Kastanj

Omslagsfoto: Shutterstock

Den här boken är ett historiskt verk. Den är ett uttryck för tiden den skrevs i, och kan ha föråldrat eller kontroversiellt innehåll. Eventuellt stötande material är inte uttryck för förlagets hållning

Copyright © 1977, 2019 Elisabeth Hjortvid och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726143607

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Kajsa får en present

Genom det vintriga landskapet hördes dämpade ljud av hovslag mot en snöig väg.

En järngrå häst med en väl påpälsad ryttare dök fram mellan de höga plogvallarna. Hästen hade rimfrost kring nos och ögon och andningsröken stod som ett moln i luften. Flickan på ryggen var frusen och rödnäst och hade dragit händerna långt in i jackärmarna, medan hon lät tyglarna hänga.

Skimmeln skrittade livligt framåt och såg ut att bekymra sig föga om sin ryttare.

– Tara, sa flickan plötsligt och ett pälsfodrat hästöra vreds mot den talande.

– Vet du om att du fyllde fyra år i går? Alla hästar har födelsedag på nyårsdagen, förstår du, även om de flesta säkert är födda senare på året. Jag önskar jag visste när du föddes, men det står inte i dina papper. Bara årtalet.

Hästen fortfor att hålla örat halvvägs bakåt och verkade uppriktigt intresserad av sin ryttares mjuka småprat. Under det senaste halvåret hade han nästan uteslutande skötts av sin nya ägare, Barbro Ek, och han hade vant sig vid att hon ofta pratade med honom, både i stallet och under ridturerna. Han hade lärt sig känna igen hennes röst och den ingav honom nu en känsla av trygghet och lugn.

Tara var en äkta irländsk connemara, en mycket mörk skimmel med kolsvart man och svans och en liten gnistrande vit stjärn i den breda pannan. Huvudet bar han högt och stolt och såg sig omkring med stora mörka ögon. Glimten i dem avslöjade mycket – vänlighet, intelligens, livfullhet och samtidigt det där obestämbara som antyder en Personlighet.

Plötsligt tvärstannade han och Barbro rycktes omilt ur sina funderingar. En knallgul välfylld grusbil svängde just ut från Vägförvaltningens upplag. Den närmade sig raskt och Barbro kände en lätt osäkerhet.

Tara brukade visserligen inte vara rädd för bilar, men han tyckte inte heller om att de kom alltför nära. Här var det dessutom smalt mellan plogvallarna och alldeles för mycket snö för att man skulle kunna lämna vägen.

Hon tryckte till med skänkeln för att få hästen att flytta sig lite längre ut på kanten. Lydigt tog han ett steg, men i samma ögonblick började lastbilsflaket att höja sig och hela gruslasset satte sig hasande och rasslande i rörelse...

Barbro hann uppfatta en explosionsartad rörelse under sig och i nästa sekund låg både hon och Tara sprattlande i den djupa snön i diket på andra sidan plogvallen.

Båda kämpade vilt för att ta sig upp och Barbro blev tvungen att släppa tyglarna, när hästen fick fotfäste på vägrenen.

– Nu sticker han väl ändå, tänkte hon andlöst och gjorde en våldsam ansträngning för att kravla sig upp ur snön. Med blicken fixerade hon sin häst, som om hon på så sätt kunnat hypnotisera honom att stanna kvar. Till sin förvåning såg hon att han stod alldeles stilla och med spetsade öron lyssnade efter den försvinnande grusbilen. Så ruskade han häftigt på sig och vände huvudet mot matte. Nu hade också hon hunnit ta sig upp ur diket och försökte skaka av sig snön på samma sätt som hästen. Det lyckades inte så bra – små kalla rännilar av smältvatten sipprade redan ner längs ryggraden.

Småhuttrande satt Barbro upp igen och fortsatte ridturen. Tara verkade helt obesvärad, men själv hoppades hon innerligt att de skulle slippa möta fler lastbilar. I vanliga fall red hon nästan alltid på små lugna skogstigar, men man blev så snöig av att rida i skogen och den här gången hade hon ett ärende fram till samhället, som låg några kilometer från den gård där hon bodde: Tara och Barbro hade båda fått inbjudan till födelsedagskalas.

Och här sitter jag nu blöt och läskig i alla fall, tänkte Barbro. Jag kunde precis lika gärna ha ridit genom skogen och det hade dessutom gått fortare. Typiskt mig... Undrar hur det gick med Kajsas present förresten?

Hon trevade i fickan efter det lilla paketet med porslinshästen och klämde försiktigt på det. Det krasade åtminstone inte, så kanske hade den klarat sig.

Kajsa fyllde sjutton år och de båda flickorna hade hållit ihop sedan småskolan, trots att Barbro var ett år äldre. En förändring hade kommit helt plötsligt det senaste halvåret och nu träffades de nästan bara på skolbussen.

Vad berodde det egentligen på? Nog trivdes de lika bra ihop som förr, tänkte Barbro och satte Tara i trav. Men själv hade hon ju aldrig tid nu, sedan hon fick en egen häst att sköta. Skolarbetet kom också i kläm och det var illa nog, eftersom hon skulle börja sista terminen i gymnasiet.

Kajsa gillade också hästar och hade liksom Barbro ridit på ridskolan i Växjö i flera år, och det hade hon fortsatt med när Tara kom och Barbro slutade i gruppen. De pratade fortfarande häst på bussen, men det var inte riktigt lika roligt längre. Barbro var mest intresserad av Tara och om honom kunde hon berätta hur länge som helst – att Kajsa inte var lika entusiastisk hade hon svårt att förstå. Från ridskolan kunde det ju heller inte finnas så mycket att berätta, tyckte Barbro, och glömde alldeles bort hur mycket det funnits att prata om på den tiden när bådared där. Och Kajsa satt ganska tyst på sin plats.

I utkanten av samhället låg kyrkan och prästgården och Barbro sneddade över kyrkplanen upp mot arrendatorsbostaden, där Kajsa bodde. Det var ett hemtrevligt rött hus med brutet tak och små runda garderobsfönster, som såg ut att nyfiket granska alla besökande.

Kajsa kom ut på trappan och hälsade glatt, medan hon brådskande drog på sig en väl använd militärpäls. Den klädde henne inte, men det glömde man, när man såg hennes vänliga ansikte med de röda kinderna och ögonen som var lika bruna och pigga som på en ekorre.

Alla tre fortsatte till ladugården, där Tara placerades i en rymlig box, granne med en storögd rödbrokig kalv.

– Jag har skurit lite morötter och lagt i krubban åt honom, sa Kajsa. Här finns hö. Du kan ta så mycket du vill.

– Jättefint. Jag ska bara ta av sadel och träns först, så kan du visa var jag får hämta vatten.

De lämnade Tara mumsande på sina morötter och Barbro visste att han var fullt nöjd så länge det fanns någonting att äta. Annat skulle inte han önska sig av ett födelsedagskalas... och det var väl för övrigt en inställning som han delade med åtskilliga människor, tänkte hon.

I Kajsas rum sprakade en brasa i den gammaldags kakelugnen och framför den stod två länstolar och ett litet runt bord med en tillbringare rykande het choklad, ett par muggar, en skål kall vispgrädde och ett stort fat nybakade bullar.

– Hjälp, så gott! utbrast Barbro lyckligt och sjönk ner i en av stolarna. Choklad med vispgrädde som är det bästa jag vet! Särskilt en sån här dag...

Hon berättade om ridturen och mötet med grusbilen och Kajsa lyssnade artigt men en smula tankspritt, tyckte Barbro.

Det blev tyst en stund och båda flickorna drack sin heta choklad och försökte låta bli att sörpla.

Plötsligt kom Barbro ihåg sin present.

– Du! sa hon och grävde i fickan efter paketet. Jag ska be att få gratulera så mycket! Tyvärr hade jag inte råd med en i naturlig storlek.

Kajsa såg förbryllad ut, men när hon fick fram den lilla bruna porslinshästen klarnade hennes ansikte och hon brast ut i ett hjärtligt skratt.

– Vad skrattar du åt? undrade Barbro. Den är väl inte trasig?

– Nej, den är jättegullig och alldeles hel... det är inte alls det. Tack snälla du! Men du ska få se varför jag tyckte den var så rolig.

Hon reste sig och gick fram till skrivbordet och hämtade ett fotografi, som hon räckte till Barbro.

Bilden var i färg och föreställde en kraftig mörkbrun häst som betade i en stenig hage. Man kunde se att det var ett sto och att hon hade en skarpt markerad strimbläs och en vit strumpa på höger bak. Kastanj stod det med spretig stil i ena hörnet på kortet.

– Hon ser trevlig ut, tyckte Barbro. Vad är det för häst? Någon ny på ridskolan?

– Hon är min! utbrast Kajsa med lysande ögon. Det trodde du aldrig, va?!

– Din???

– Min!!!

Barbro stirrade mållös ömsom på Kajsa, ömsom på kortet. Detta var verkligen en överraskning.

– Men du har ju aldrig sagt ett ljud om det, fick hon slutligen fram