Kvinnofejd

By Albert Olsson

"Kvinnofejd" är en historisk roman med mångfacetterade kvinnor i förgrunden. Romanen skildrar inte bara sanningsenligt de medeltida gränsbygderna mellan Danmark och Sverige utan blandar äventyr med kärlek och spänning. Dramatiken går het på medeltida Skausgård. Gårdsdottern Sidsela är fast besluten att gå sin egen väg och hennes egensinnighet sticker i ögonen på de andra kvinnorna på gården. Svägerskan Elise och systern Tora tycker att Sidsela förhärligar sig själv, tar för stor plats och borde veta sin ställning. En maktkamp blossar upp som visar att kvinnorna på medeltiden var långt ifrån underkuvade.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726741032

Book preview

Albert Olsson

Kvinnofejd

SAGA Egmont

Kvinnofejd

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1982, 2023 Albert Olsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726741032

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Skaug Skaugsen var på väg uppför den sluttning från vars högsta punkt han kunde se gårdshusen, som tryckte i skydd för den ofta pinande östanvinden.

Skaugs näsa insöp med välbehag den litet svårbestämda lukten från stubbåkrarna där det ännu syntes märken efter de inkörda sädesskylarna, där sparvarna slogs med varann om spillsäden.

Skaug hade dubbla rynkor i pannan. Nu när säden var under tak var han ett stort bekymmer mindre. Inbärgningen hade gått liksom av sig själv både i Åsgård hos Mette och hennes man, Saxe, och på hemmagården Skaugsgård, där det mesta ansvaret efter utseendet att döma låg hos Eske, den fåmälde, men i en oemotsagd verklighet hos Skaug, fadern till både Eske på Skaugsgård och Trotte på Folkesgårdarna.

Orsaken till rynkorna i Skaugs panna var varken gård, skörd, husfolk eller skatter, orsaken till Skaugs bekymmer var Sara, som gick hemma på Skaugsgård och skötte arbetet med allt som rörde spinning och vävning, saftning och saltning och mathållning för gårdsfolket.

Sara hade varit gift med, eller var gift med, så som Skaug såg det, prästen i strandbyn, herr Petrus. Äktenskapet var det inget fel på och det hade väl fortsatt till den dag då antingen Sara eller herr Petrus låg på rygg med döda ögon vända mot loftet.

Men så hade påven i Rom, ärkebiskopen i Lund och hela kyrkans maktlystna följe trätt fram med sin äktenskapliga slaktarkniv och skilt hustru från man och fordrat att hustrun skulle fördrivas från sitt hus och hem, med barn och med allt hon hade fört med sig.

Skaug hade trots sitt envisa motstånd måst böja sig för kyrkans lag och kyrkomötets beslut och tvingats hämta hem Sara från hennes hem i strandbyn, en avfärd som inte hade kunnat försiggå utan buller och tårar.

Sedan hade Sara, under det att de i strandbyn med en stor fest i fyra dagar firade Skaugs son Trottes giftermål med Björg Hellesdatter, smugit iväg till prästgården och krupit ner i säng hos herr Petrus. Man hade med lock och pock nödgats ta henne tillbaka till Skaugsgård, där hon trivts om det inte varit för Skaugs yngsta dotter och älsklingsbarn Sidsela, som befunnit sig i folkesgårdarna ända fram till tiden för Trottes bröllop med Björg. Björg som hade svårt för att dra jämt med Sidsela hade sagt att Sidsela borde återvända till Skaugsgård före vintern.

– På Folkesgårdarna tänker jag inte stanna, hade Sidsela svarat.

– Jag förstår att du har någonting emot Björg, hade Skaug nickat då Sidsela redogjorde för samtalet med Björg. Du kan ju inte begära att det är du som härskar i Folkesgårdarna när det nu finns husfru på stället.

– Det är inte orsaken.

– Vad är det då? Säg mig det.

Det hade Sidsela inte sagt, men oron i Folkesgårdarna kvinnorna emellan hade förmått Trotte att efter mycken tvekan och helt avsides givit Skaug en antydan om att det vore bäst att Sidsela flyttade tillbaka till hemgården.

När Skaug antytt för Eske och Sara att Sidsela skulle återvända hade Eske ingenting haft att invända: han och Sidsela kom bra överens, men Sara blev upprörd och sa i stridslysten ton att i så fall tänkte hon återvända till sin präst och sin prästgård i strandbyn.

När Sara talade med Eske om denna sin plan, var Eskes enda kommentar att Sara inte vore riktigt klok, om hon genomförde den. Folk skulle komma att göra henne ont, sa han.

Sara hade med en axelryckning avvisat Eskes farhågor.

– Vad menar du att folk skulle kunna göra mig för ont? frågade hon.

På den frågan kunde Eske inte ge något klart besked. Han nöjde sig med att säga, att den som gav sig i strid med kyrkan gav sig ut på farlig is, alldeles såsom den gjorde, som gav sig i strid med kungen.

– Du går här hemma mellan gårdshusen och låter skrämma dig av allting, sa Sara.

– Ånej, så livrädd är jag då verkligen inte!

Därmed hade den senare tidens diskussioner mellan Eske och Sara ebbat ut. Ingendera grävde ner sig i onödiga farhågor. Följderna av det man gjorde eller det man underlät att göra fick bära syn för sägen.

Skaug hade märkt spänningen hemma och talat med Eske.

– Om Sidsela kommer hem, så rymmer nog Sara tillbaka till Petrus.

– Så dum kan hon väl ändå inte vara, var Skaugs kommentar till Eskes yttrande.

– Så dum kan hon säkert vara. Det vet väl du, far, lika väl som jag. Vi har ju sett sådant ske förut.

Skaug sade ingenting till Sara. Han tänkte att han först borde gå bort till Trotte och Björg i Folkesgårdarna för att försöka ta reda på hur det förhöll sig med den antydda missämjan svägerskorna emellan.

När Skaug kom fram mellan gårdshusen hos Trottes fick han se att någon satt på vattenhon medan en kvinna, som han antog var Sidsela, stod framför den sittande med ryggen vänd åt Skaug. Ingen av de två lade märke till att Skaug kom. Mannen skvalpade med handen i det alggröna vattnet i hon.

– Det är väl inte du som ska bestämma vad jag ska göra eller inte göra, Sidsela. Vart jag ska gå eller inte gå. Vart jag får komma eller inte komma. Tag dig inte vatten över huvudet, slutade den sittande med ett skratt, fullt av hån men också av överlägsen lekfullhet.

Mannen märkte plötsligt att någon kom fram bakom Sidsela. Han såg på den mäktiga teckningen och den nästan fyrkantiga gestalten att det var Skaug Skaugsen som kom.

Åsynen av Skaug kom mannen, som var Matteus kyrkmålare, välbekant både för Skaug och för bygden efter de målningar han gjort i sockenkyrkan, att tystna.

Matteus tycktes förvirrad och grimasen i mungipan stelnade. Han öppnade munnen för att säga någonting men blev förekommen av Skaug.

– Jaså, Matteus kyrkomålare har sina vägar åt detta hållet. Men någon ny jungfru att måla har vi inte. Ingen helig jungfru. Vi har Sidsela men hon är inte helig. Inte behöver hon målas heller.

Skaug såg med en glädje som han halvhjärtat försökte dölja på sin yngsta dotter.

– Jag trodde inte det behövdes något försvar för att jag går kring i bygderna, i denna och andra, och hälsar på folk. Och så ville jag se hur det går för Björg. Vi kände varandra ganska väl sista tiden hon bodde i strandbyn.

Skaug sa endast jaså, kyrkmålarens påpekanden var riktiga och krävde inget begrundande. Han frågade i stället hur de hade det ställt där i gården. Sidsela svarade att allt var som det skulle. Björg var inte hemma. Hon hade gått för att söka upp Trotte, som tillsammans med ett par gårdskarlar höll på att hjälpa ett sto som hade svårt att få fram sitt föl.

Skaug sade ingenting ytterligare utan började gå runt och titta in i de olika gårdshusen: i sädeshuset där kärvarna låg upp under taket, i stall och lagård där djuren dock var ute på bete. I svinstian grymtade smågrisarna som nafsade varann i öronen, medan suggorna plöjde trynen i dyngan.

Då han återvände hörde han på avstånd Sidsela säga till Matteus att han gjorde klokt i att hålla sig borta från Folkesgårdarna i fortsättningen.

– Det är andra gången på en månad du är här och frågar hur det står till med Björg. Det är inte din sak att hålla reda på sådant. Frågar du Trotte en gång till så har du frågat honom en gång för mycket. Trotte vill inte ha dig springande här mellan husen.

– Har han sagt någonting om det då?

– Nej, inte han, men Björg.

– Nå, det kan man förstå. Havande som hon är.

– Vad vet du om det, Matteus?

Sidselas röst nästan bröts av förskräckelse inför vad Matteus kunde tänkas säga …

– Har du ingen hemma som kan ge oss en klunk öl, Sidsela? sa Skaug.

– Jo då. Bryne är i kokhuset. Jag hör henne bak den gläntade dörren. Och så är jag ju hemma. Om du går in i stugan, far, så kommer strax ölet.

Skaug vände sig till kyrkmålaren.

– Kom nu, du penselstrykare, så ska vi dricka öl tillsamman.

Skaug steg in i stugan. Kyrkmålaren följde honom i hälarna, efter att ha givit Sidsela en skadeglad blick.

När de satt vid ölet, sade Matteus – han hade en känsla av obehag, när han märkte med vilken värderande blick Skaug betraktade honom:

– Jag har tänkt lämna bygden och dra iväg till andra kyrkor, norröver eller söderut. Eline går och vantrivs i strandbyn och längtar hemåt. Fader Nonno, priorn i predikarebrödernas kloster, ser gärna att hon far, han har haft tillräckligt av Eline genom knivskåran i ansiktet, som hon gav honom utanför Helsingborg för ett par år sedan. En och annan man i strandbyn hade väl gärna velat leka en kärlekslek med Eline, men hennes ögon kan skjuta blickar som blixtar, så ingen har riktigt försökt …

Matteus hade väntat sig att Skaug skulle uppmana honom att försöka bringa Eline på fall, men Skaug var ingen människa av den sorten och dylika tankar och dylikt talesätt var honom inte bara främmande, de låg inte alls i linje med de tankar han börjat hysa för Elines del. Barnlösheten i familjerna började väcka hans uppmärksamhet. Eske hade inga barn, Trottes barn var liksom Eskes döda. Nya var kanske redan på väg. Hos Mette och Saxe fanns bara Vibeke, som borde hetat Margrete, om det hade utvecklat sig så som Skaug velat, ett barnbarn med drottningnamn hade legat högt upp på Skaugs önskelista om och när han tänkte på arvsföljden. Själv höll han den stund för mycket avlägsen, då han skulle lägga sig ner för att dö, förresten kom döden när Gud eller Hel så ville, ens egna önskningar hade ingenting att betyda.

Ett ögonblick svepte en annan tanke genom Skaugs hjärna. Den där kyrkmålaren kunde gott lämna strandbyn och trakterna i denna del av landskapet. Och vad Eline beträffade, så borde hon hållas fjärran från apostla- och helgonmålarens färgfläckade fingrar. Att Matteus hade långa fingrar när det gällde att tränga in under kvinnokjolar hade han förstått av Sidselas tal under den tid då Matteus målare varit inneboende i Skaugsgård. Något bestämt hade Sidsela inte sagt, och Skaug hade inte frågat.

Skaugs tankar gick från målaren till Eline, som hade både släkt och gårdar bakom sig. Ett förmånligt gifte för Eske och inte alls oävet, helst som det bar sig så väl att Eske, den tystlåtne mullvaden, hade fått Eline i ögonen.

Skaug tog sig en rejäl klunk ur ölkannan och torkade sig med tummen i skägget. Han tittade forskande på Matteus.

– Jag har tänkt att jag skulle laga så att Eline kom tillbaka till Rönne å … okränkt, sade Skaug. Det sista ordet lade han tonvikt på och log brett … Det är nog bäst att du mer håller dig till målarborsten än till Eline.

– Eline bestämmer väl själv över sitt liv, menar jag.

– Ja, det säger den som ingenting har att bestämma över. Matteus grinade surt.

– Somliga lever sitt liv på jorden och endast där. Själv flyttar jag himmelen ner på jorden. Inför mina bilder böjer varenda bonde sitt huvud, när han träder in i kyrkan, för helgon och apostlar och Jungfrun och Kristus på korset, men vem böjer huvudet för en bonde?

Skaug insåg att målaren sade som sant var, det var nog så riktigt alltsammans. Och ändå var det inte hela sanningen. Skaug tänkte hårt medan Matteus sörplade i sig öl ur kruset. Nu hade han allt täppt till munnen på Skaug, den kaxen.

Matteus tömde kruset och ville ha mer öl, men de var ensamma i stugan, han och Skaug.

Det föll en djup tystnad mellan dem ända tills Skaug än en gång strök tummen genom skägget och öppnade munnen. Han visste med säkerhet, att han funnit någonting som skulle täppa igen munnen på målaren.

– Du har nog rätt, du, sa han och tittade på målaren, medan ett inte alltför stillsamt löje började spela kring hans mun … Nog målar du både helgon och apostlar och Jungfrun och Kristus på korset, och nog bugar vi oss för de bilder du gjort. Men får jag fråga dig, målare, vem betalar den som målar? Vem bekostar färgen och stegen du kliver på och borsten som du målar de heliga med? Ska jag tala om det för dig, eftersom du tycks mer än lovligt okunnig i hithörande ting, fast du säkerligen vet, att det är bonden som kommer från åkern, där han plöjt och sått och skördat, allt enligt himlens vilja och makt och inte efter de bilder du fäst på väggar och tak. Bonden, du. BONDEN. Och för honom får du böja dig för att få lov att komma in i kyrkan och måla. Nog böjer du rygg inför bondestämman och bönderna som ska bestämma om de vill ha dig klivande uppför deras kyrkväggar … Säg mig då, Matteus kyrkmålare, vad är du då för bönderna? Ingenting annat än deras dräng, åt vilken de betalar med föda, husrum och ett mynt eller två.

Matteus kände sig slagen, nedflyttad från sin stege, nedryckt från gemenskapen med de heliga som han målade. En böndernas dräng? En deras dräng? Det var både sant och inte sant. Det var en sanning genom vilken lögnen lyste.

– Nå då så, Skaug bonde, sa han högtidligt. Skicka då upp någon av de drängar du har gående hemma på gården för att uträtta det jag har uträttat, både i strandbyn och hemma i din egen kyrka, så får du se hur det går, även om du ger dem både borste och stege och färg. Ska jag säga dig vad dina drängar kommer att åstadkomma på din kyrkovägg. Ingenting. Hör du vad jag säger, Skaug bonde? De kommer att åstadkomma INGENTING. Jag är varken din dräng eller någon annans. Himlen gav mig gåvan att måla och bönderna betalar mig, för att jag ska måla. Och jag kan säga ifrån om jag vill måla eller om jag inte vill. Varken du, Skaug bonde, eller några andra bönder kan tvinga mig till det jag inte vill.

– Nånå, sa Skaug lent. Det finns ju ingen anledning att låta vreden rinna utanför kanten på kruset.

– Kruset är tomt, sa Matteus förargad.

– Vi får låta fylla det då, sa Skaug och tog en klunk ur sitt eget krus … Om man dricker måttligt varar ölet längre.

Han ropade på Sidsela. Men Sidsela kom inte. Han väntade en stund, sedan ropade han på nytt.

Strax efteråt öppnades stugdörren. Men det var inte Sidsela som kom utan Björg och Trotte. Trotte med vatten rinnande från fingrarna efter den sköljning han givit armarna ute i hon.

– Jag hörde ända ut på gården hur du ropade, far. Vad står på?

– Målaren har slut på ölet och önskar sig mera.

– Han ska inte ha mera, svarade Björg argt. Han springer här alldeles för ofta. Det är inte han som ska göra slut på ölet.

Trotte ogillade Björgs avvisande hållning.

– I den här gården har vi aldrig varit ogina. Det har inte hänt att den som ropat på öl förvägrats det.

Björg lämnade stugan.

Männen såg på varann under tystnad.

– Du tycks inte vara väl anskriven, sa Skaug till Matteus. Hur kan detta komma sig?

– Det är inte jag som ska svara på den frågan, sa Trotte och såg forskande på Matteus.

– Inte jag heller, svarade denne snabbt.

I detsamma kom Sidsela. Skaug beordrade henne att ge målaren öl.

Sidsela lydde utan protester.

Trotte fick också ett krus som Sidsela hämtade åt honom.

Matteus drack av det nya öl han fått, men spottade genast ut det. De andra betraktade honom frågande.

Matteus lät kruset stå och reste sig från bordet.

– Jag ber att få tacka för förtäringen. Men det här ölet smakar piss.

Trotte rodnade harmset. Sidsela log.

– Den som inte tål ölet i Folkesgårdarna bör återvända dit varifrån han kommit, sa Trotte surt.

Matteus hastade ut.

På gården stötte han samman med Björg.

– Någon har pissat i ölet jag fick, sa Matteus ursinnigt.

– Du fick det inte av mig, utan av Sidsela, svarade Björg. Och Sidsela gör ingenting sådant.

Matteus skyndade bort mellan gårdshusen. Bak hans rygg stod Björg och log.

Innan han var riktigt utom hörhåll från gården vände sig Matteus om och ropade till Björg, att han visste hur hämnd såg ut.

Inne i stugan sa Skaug att det där med ölet gick över hans förstånd. Han skulle själv smaka på det.

Men Sidselas hand kom före Skaugs.

– Det ölet är både gammalt och surt, sa hon. Jag tog det från den sura tunnan.

Därmed slog hon ut ölet på golvet, där det våta en stund blänkte på den hårdstampade jorden.

Skaug var nöjd med svaret men inte Trotte. Han smålog invärtes. Så illa som Sidsela tyckte om målaren, var han övertygad om, att hon haft någonting för sig med ölet, även om hon inte pissat i det. Hur som helst så fick de bort målaren från gården och det var tillfredsställande, tyckte Trotte.

Matteus målare gick snett över åkrar och ängar med det långa benet före som man sa i bygden. Till Folkesgårdarna tänkte han inte återvända. Nu tänkte han ta Eline med sig och gå ner till Skåne och söka efter kyrkor att måla.

När Matteus kom tillbaka till strandbyn började han genast söka efter Eline, för han drevs av den förflugna tanken, att han skulle gå söderut redan samma dag.

Han gick runt i de gårdar som låg närmast kyrkan, klostret och byeken med bystenen, men fann henne inte.

Plötsligt stötte han samman med fader Nonno, som besökt en sjuk.

– Jag söker Eline, sa målaren. Vi ska gå söderut. I dag redan.

– Du och hon? frågade fader Nonno.

– Ja, hon och jag. Jag ska ta henne med till hennes hem.

– Hon är ingen landsvägsklövjerska och inget sällskap för helgonmålare. Hon ska följa med fiskelaget ner till Luntertun. Det är säkrare sällskap än att gå med dig. Vad vet du förresten om Eline, Matteus?

– Inte särskilt mycket mer än att hon är fager under ögonen och gärna håller sig till fader Nonno.

– Gå din väg, sa priorn, medan ärret på kinden blev rött … Och om jag ska säga dig någonting ytterligare, så är det att om du ränner runt i byn efter Eline, så lägger du sten på börda. Och gör du henne något förnär så ska jag se till att du får lida ditt straff!

– Hur då straff, fader Nonno? Straff från Gud eller från dig, fader Nonno?

Matteus log skamlöst, för han tyckte nu, men hade inte tyckt det förut, att Eline var en löskekvinna … Hon talade visserligen om att ge sig ner till Skåne och till Rönne å och till stenhuset som skulle vara under byggnad och som hon gärna ville se … Men hon hade ju sprungit bort från byn hon bodde i, störtat iväg tillsammans med svartbröderna Elaus och Markus bort från byn och fadern, som just då befann sig i hemmabyn på Själland.

Matteus såg forskande på priorn. Priorns enda öga såg barskt ut. Jaja, själv kände sig Matteus trött. Han önskade sig bort. Hans förstånd varnade honom också. Både det han gjort, och det han sagt, var bördor att bära. Han hade inte tidigare sett det på det sättet. Den som ville leva längre fick se om sitt hus. Värja sitt hus. Vakta sin mun. Det sista var det värsta, för han ville gärna hävda sig gentemot byamännen liksom mot alla andra. Han var ju den, som kunde det inte andra kunde. Men det han gjorde, förstod de sig inte på.

– Jag ska ta Eline med söderut, sa han allvarligt och strök sig om hakan. Ingen ska göra henne något ont, så länge jag är i livet. Det kan jag svära på under korset.

– Eline far hemåt med sillfiskarna, sa priorn. Det är redan bestämt.

De skildes åt, priorn för att med värdiga steg gå den barslitna vägen tillbaka till klostret, Matteus för att söka efter Eline.

Han fann henne till sist i åldermansstugan där hon låg nerbäddad under fårfällar: feberröd.

– Gå din väg, Matteus, sa åldermansmoran.

– I dag säger alla till mig att jag ska gå, sa Matteus och gick härsken sin väg.

Eline låg i hög feber en veckas tid. Vagn ålderman sa, att han trodde, att Eline skulle dö. Tova å sin sida menade att Eline nog hade mer tåga i kroppen än så. Och så gick hon till klostret och talade med priorn som kom till åldermansgården i sällskap med klostrets infermarius. Denne gav Eline febernedsättande örtmedicin, som efter några dagar började göra verkan. Eline sov lugnt och vaknade med allt klarare sinne.

En dag frågade hon när fiskelaget skulle segla till Skanör.

– Du kan inte segla med dem. Du får vänta tills någon far söderöver, Andres hallandsfar eller någon annan.

Eline brydde sig inte mycket om, när hon kom iväg. Hon kände att det skulle dröja, innan hon fick krafterna tillbaka.

En eftermiddag när hon vaknade efter en lång sömn, såg hon att någon stod vid sängen och tittade ner på henne.

Eline teg men var förvånad. Den som betraktade henne teg, han också.

– Vet du vem jag är? frågade besökaren efter en stund.

– Åja, du är Skaug på Skaugsgård. Det finns ingen mer än du som har ett så borstigt skägg, spretande åt alla håll. Dig har jag sett förut mer än en gång.

– När du blir så att du kan gå uppe, ska jag komma och ta dig med hem till Skaugsgård.

Eline rynkade på näsan. Det låg så långt borta, tyckte hon, detta att hon skulle lämna sängen. Men det gladde henne också att någon bekymrade sig om henne.

– Jag ska hem, sa hon betänksamt. Det är nog på tiden, att jag far hem. Hellre hem än någon annanstans.

Skaug smålog, såg bort på Tova vid bordet och sa nånå, vilket han ofta gjorde när han var på gott humör och tog invändningarna mot hans vilja för ett gott skämt.

– Hem kommer du säkert, sa han lugnande och klappade Eline på handen med sitt långfinger.

2.

Eline Valdemarsdotter låg till sängs i åldermansstugan i strandbyn medan hennes ögon vände sig alltmera klarnande mot dagsljuset som föll in genom stugdörren. Om henne kan det sägas, att hon vid knappt kvinnomogen ålder blev bortgift till Andreas Sassarsen, en smått orolig man som blommade på en yttergren av Snaresläktens ätteträd, en man som genom arv kommit i besittning av ett flertal gods och gårdar, dels på ön Falster, dels ett par gårdar på östsidan av Jylland.

Andreas var inte intresserad av gårdsskötsel, häst- eller fåravel, vilket släkten tyckte var stor skada, eftersom just hästaveln gav god inkomst söderut vid handel med tyskarna som med sina baroner och hertigar skaffade sig välbeväpnade och beridna härar, vilka de helt eller delvis mot betalning kunde erbjuda hugade krigförare.

Andreas överlät skötseln av sina gods och gårdar åt brytar och förvaltare och flyttade efter ett par år, tillbringade på Falster, över till sin hustru Elines giftermålsgård på Själland.

Elines gård låg öster om predikarebrödernas kloster Antvorskov.

Predikarebröderna – dominikanerna – eller svartbröderna som de dagligdags kallades för sina svarta kåpors skull, var en orden som grundade sin verksamhet på att sprida Ordet runt om i bygderna. Det var en intellektuell orden och bestod inte, som så många andra ordnar, av munkar som ägnade sig åt skogsbruk och jordbruk.

Ordens intellektuella inriktning utövade stor dragningskraft på bland andra Andreas Sassersen. Hans böjelse i denna riktning fann stöd hos vännen Rufus, mer böjd för sådant som växte på böckers blad än sådant som spirade i bondejordens mylla.

Elines mor Helga talade med Eline om kvinnors fruktsamhet.

– Sköter sig inte Andreas så som han skall och bör? frågade Helga, då Eline varit gift ett par år.

– Särskilt mycket lär han inte tycka om mig, svarade Eline. Jag får nästan truga mig på honom.

– Vid din ålder hade jag givit livet åt fem barn, nästan sex, det sjätte blev dödfött. Det sjunde var du, och du var välkommen. Du skrek värre än alla de sex andra tillsammans, så far din brukade säga att du kommit i fel bås. Det tror jag inte. Det var din mage det var fel på, eller på amman som jag var tvungen att taga den gången.

Eline talade med Andreas.

– Mor min säger, att det är på tiden att jag föder barn. Det tycker jag också. Jag märker nogsamt hur kvinnorna i gården viskar med varann, varje gång de kan syna mig från sidan. Jag vet ingen kvinna som inte fått barn vid min ålder.

Efter det samtalet var Andreas flitigare i sängen.

– Du tänker inte på mig, du tänker på någon annan, sa Eline vid ett tillfälle, då mannen dragit sig tillbaka från henne.

– Om inte jag duger, får du fråga någon annan, sa Andreas surt utan att mena vad han sade.

– Menar du att du vill se mig ihjälslagen på grund av äktenskapsbrott? frågade Eline ledsen.

– Nej, sa mannen, bry dig inte om vad jag sa. Det var inte allvarligt menat.

Men mannens ord sådde ont frö i Elines sinne. Och från den stunden tyckte hon sig, orättfärdigt nog, höra flera gårdsviskningar än förut.

Livet hade väl fortsatt i sin vanliga rytm om det inte burit så till att en av predikarebröderna kommit till gården och vid bordet börjat säga att människan måste frigöra sig från köttets begärelse om hon ville höra himmelriket till, med ett kraftigt tillägg, om att i köttet bodde inte allenast frestelsen utan Djävulen själv, som lockade människan på avvägar genom att visa mannen kvinnans ansikte och kroppens linjer.

Husfolket lyssnade andaktsfullt, men eftersom var och en hade sina jordiska sysslor att sköta och inte kunde stanna alltför länge för att lyssna till munkens ord, så grodde i sinnena endast få av orden om köttets begärelse och om kroppens av Djävulen inspirerade syndiga lustar. Ett ljus inför helgonen och en säck kål till kyrka och kloster jämte svinskank, fick göra vad de kunde, för att beveka himlen till överseende med folk som fick arbeta för att hålla svälten från dörren i nödår, torkår, vattenår, rövarår, krigsår, och år då vinden skakade korn ur axen eller drev bonden till gårdens försvar eller på kunglig befallning ut i krigståg och härnad.

Sedan munken gått och de av gårdsfolket som hade sysslor att uträtta avlägsnat sig, blev Andreas och Rufus sittande kvar i stugan.

– Vad säger du om det där att avstå från köttets begärelse? frågade Andreas Rufus.

Rufus vände på huvudet och såg att Eline stod på stuggolvet och lyssnade.

– Somliga kan det och gör det, andra varken kan det eller gör det, svarade Rufus efter en stund.

– Den som ingenting kan, han flyr, sa Eline och lämnade männen.

– Hon är ledsen för att hon inte får barn, sa Andreas. Men det är inte så säkert att skulden är min. Den kan ju vara hennes.

– Hennes mor har fött tio barn, sa Rufus eftertänksamt.

– Jag bryr mig inte om hur många barn Helga fött, sa Andreas strävt.

– Ditt namn kommer inte