Man mördar inte en överlärare

By Albert Olsson

I lärarrummet sitter kollegorna Marbäck, Grönblad och Granberg och hämtar sig med varsin kopp kaffe i handen. En kopp kaffe står orörd. "Filip har inte syns till". Ingen har sett till Filip Granberg, överläkaren på den lilla folkskolan. Från fönstret på glänt hörs barnens gälla skrik. Vad kan ha hänt? Eleven Agust låter meddela att Granberg ligger på golvet i klockrummet. Helt stilla och till synes livlös...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726741001

Book preview

författaren.

1

Utanför det nybyggda skolhuset hade våren skickligt arrangerat sina accessoarer: tre vitblommande kastanjer som gungade sina ljus i en mild bris, en sol som blänkte av hälsa, gröna gräsmattor på vilka barnen lekte tafatt, slog kullerbytta och sparkade boll.

De automatiska ringklockorna skrällde, lekarna tog slut och barnen strömmade mot ingångarna, sjundeklassarna mot sidodörren, för de läste i biblioteket, och de andra klasserna genom stora ingången, uppför kalkstenstrappan och in i korridoren, som genast började genljuda av skrik, prat och skratt.

Lärarna satt ännu kvar nere på lärarrummet. De satt tysta, betryckta, snodde med fingrarna och tittade på allt utom på varandra.

Dörren stod öppen ut till den lilla tamburen, som var gemensam för lärarrummet och överlärarens expedition.

Dörren till överlärareexpeditionen var stängd, men genom den stängda dörren hörde de som satt i lärarrummet överlärare Granbergs vasst försmädliga röst och lärare Marbäcks häftigt uppbrusande stämma. Orden trängde inte ut, men det var inte möjligt att missta sig på den stämning som rådde inne på överlärareexpeditionen: — åter en av de allt vanligare sammanstötningarna mellan överlärare Granberg och folkskollärare Marbäck.

Plötsligt slängdes dörren till expeditionen upp.

— Gud, var har nu hänt? undrade fru Granberg, som tjänstgjorde som lärarinna vid mannens skola.

Folkskollärare Marbäck kom rusande ut från expeditionen. Han var mycket blek. Det var ovanligt, ty Marbäck brukade annars alltid vara högröd när han återvände ut till kollegerna efter någon batalj inne hos överläraren.

De andra betraktade bekymrade Marbäck, särskilt den unga fröken Birgit Salander, folkskollärarinna och av vissa tecken att döma lätt förälskad i den nästan 20 år äldre Marbäck.

Fröken Grönblad, 40 år, reste sig från soffan där hon efter vanan suttit i ett hörn och kurat.

— Det har ringt. Det är bäst vi går, innan åskvädret tränger hit ut. Ja, du ursäktar att jag säger så, kära Sigrid, men din man börjar bli outhärdlig. Elakare karl finns inte.

Fru Granberg nickade nervöst men sade ingenting.

Folkskollärare Marbäck satte sig med en duns i soffan.

— För mig får det ringa hur mycket det vill. Det får snart vara slut med det här tyranniet.

Och så tillade han så högt att det skulle kunna höras in på expeditionen:

— Jag hoppas du ursäktar, kära Sigrid och ni andra, men kan någon säga mig en sak: HUR MÖRDAR MAN EN ÖVERLÄRARE?

Fröken Grönblad rusade upp och högg Marbäck i armen.

— Sådant säger man inte, Alf, sade hon strängt … Ni kan gå, sade hon till de andra. Alf och jag kommer sedan.

— Jag tycker vi ska gå alla, sade Sigrid Granberg. Vi …

Hon tystnade, då hennes man i detsamma visade sig i dörren.

— Nå, Marbäck, är du färdig med ditt bråkande nu snart? Gå till era klassrum allesammans. Har ni ännu inte lärt er att passa tiden?

Överlärarens hårlösa hjässa glänste i en solstråle som smugit sig in mellan expeditionsrummets annars väl fördragna gardiner.

De gick förbi överläraren, den ene efter den andre, en tyst skara. Unga fröken Salander skalv av obehag när hon gick förbi den lille torre men obarmhärtige, alltid obarmhärtige, Granberg och skickade en flyktig tanke till hans hustru Sigrid, en liten tanke av ömkan, medan hon innerst inne mest var nyfiken på vad som kunde ha vederfarits kollegan Marbäck. Marbäck var alltid strikt, alltid artig, alltid påpasslig. Hon beundrade Marbäck …

Fröken Salander stannade utanför dörren, ute i den stora hallen, vars röda tegelväggar såg dammiga ut i vårsolens påträngande ljus.

Hon såg fröken Grönblad passera förbi överläraren.

— Du borde sinnesundersökas, hörde hon fröken Grönblad säga till Granberg.

Fröken Salander såg överläraren ge fröken Grönblad en arg blick.

— Det är kanske du som borde sinnesundersökas, du som … började överläraren men hejdade sig.

— Jag vet åtminstone vad jag har, men du äger inte det du tror du har, svarade fröken Grönblad.

— Vad menar du med det? frågade överläraren misstänksamt.

— Precis vad jag säger, hjärtligt avskydde Filip, genmälde fröken Grönblad och seglade ut i hallen, fyllig, med runda rån och höfter och en något baktung gump.

Överlärarens springvikarie, Stig Persson, en nitisk, ung lärare, som sällan ansåg sig ha tid att tillbringa sina raster i kollegernas sysslolösa sällskap, kom från materialrummet med en karta.

Birgit Salander klev uppför trappan till korridoren, där lärosalarna var belägna. Bredvid henne kom med lättare steg än man kunnat tro henne om Vera Grönblad seglande. Fröken Grönblads annars muntert bruna ögon var bekymrade.

— Jag undrar vad det hela egentligen rört sig om sista tiden, sade hon fundersamt. Det låter inte som de vanliga trätorna. Tonen är en annan. Och Alf ser inte längre så överlägset tvärsäker ut. Annars har han alltid varit självsäker, till och med litet otrevligt självsäker ibland.

— Du ska inte säga något ont om Alf, sade fröken Salander.

De båda lärarinnorna hade nått fram till fröken Salanders skolsalsdörr. Där stannade de. Inifrån ljöd elevernas sorlande röster.

Fröken Grönblad såg allvarligt på sin unga kollega. Sedan klappade hon fröken Salander på armen och sade medlidsamt:

— Det är onödigt att också du bränner dig på honom. Men jag kan trösta dig med att det går över. Och har du ögon till att se med …

Fröken Salander blev pionröd över hela sitt lärarinneaktigt oskyldiga ansikte och så långt neråt halsen som den snävskurna halsurringningen tillät insyn.

— Vad menar du? Menar du att jag skulle vara …

— … förälskad i honom. Ja, just det.

Fröken Salander hade god lust att svara men den andras klara blick kom henne att tystna. Inte förrän nu erkände hon för sig själv hur fäst hon var vid Alf Marbäck, hur förälskad hon dessa sista månader blivit i honom.

Nere i hallen hörde de en dörr smälla igen. Det var Marbäck som försvann in i biblioteket där han detta läsår på grund av den allmänna trångboddheten höll till med sin klass.

De båda lärarinnorna såg neråt hallen. De såg Sigrid Granberg komma gående uppför trappan till korridoren. Nere i tamburdörren blänkte överlärarens beniga huvud och han skrek efter den avtågande hustrun:

— Den här gången är det allvar, minns det, Sigrid! Allvar … och kom inte och prata och lägg dig i vad jag gör eller inte gör. Min egen hustru … Ja, vad slags hustru är hon då?

Fröken Salander försvann in i sin skolsal, men fröken Grönblad blev stående kvar och inväntade fru Granberg.

En pojke kom smitande ut för att dricka vatten. Ett skarpt ord från fröken Grönblad skickade honom emellertid huvudstupa in igen.

Fru Granberg såg trött ut. Hon hade en gång varit en levnadsglad ung kvinna, något av en skönhet, omsvärmad av manliga kolleger och andra. Av någon anledning, som ingen riktigt kunde begripa sig på, gifte hon sig helt oväntat med Filip Granberg. Sedan dog hennes glädje och vårfriska lynne. Mycket berodde det kanske på att äktenskapet var barnlöst. Hur som helst: Sigrid Granbergs skratt slocknade. Hennes skönhet slocknade även. Slocknade hastigt. Istället fick hennes ansikte ett drag av det slags vekhet, som framkallar ömhet hos andra.

Fröken Grönblad gjorde fru Granberg sällskap.

— Säg, vad rör det sig om, Sigrid?

Fru Granberg knäppte sina händer medan hennes blickar stirrade genom fönstret mot skolgården.

— Jag förstår inte riktigt … riktigt … Det rör sig om några papper.

— Papper?

— Ja, papper av något slag som skulle kunna …

— … som skulle kunna, säger du. Vad skulle de kunna?

— Det vet jag inte. Fru Granbergs röst blev med ens mindre meddelsam och hon skyndade till sin sal för att påbörja den något försenade lektionen.

Korridoren låg tom. Nedre hallen låg tom. På den långa raden av hängare trängdes barnens mössor och ytterkläder, blå jackor, röda luvor och på golvet låg stövlar, några par.

Genom de stängda dörrarna trängde ljudet av undervisande, frågande och förklarande lärarröster ut i hall och korridor.

Utanför skolsalsfönsterna lyste vårsolen lockande. Kastanjerna sänkte bugande sina ljus och sina blad för den ljumma västanvinden, som saltmättad och litet däven drev in från havet.

Gruset glödde varmt på den ena sidan om det röda skolhuset, medan gräset sträckte på sig på den andra sidan huset, blandat med vissnad draba och vilsen vårfryle.

Fröken Salander såg längtansfullt ut genom fönstret. Barnen var vårtrötta och intresserade sig inte ett dyft för Australiens lungfiskar. Lärarinnan suckade uppgivet, blev drömmande i blicken, och utan att hon märkte det vandrade hennes tankar helt lugnt bort från all världens lungfiskar och dröjde med oro vid kollegan Marbäcks manliga drag.

Någon fnissade. Fröken Salander tog sig hastigt samman. Utan att ta närmare reda på var fnissandet kommit ifrån, slungade hon av gammal vana ut ett konstaterande som alltid brukade träffa prick:

— Agust, det var du som fnissade.

Det blev med ens tyst i klassen. Fröken Salander såg på den store, klumpige Agust och upprepade sin beskyllning.

— Agust, det var du!

Agust reste sig upp. Den trånga bänken skramlade omkring honom.

— Nej, fröken det var inte jag.

— Det brukar vara du, sa fröken Salander trött.

— Ja, men den här gången var det inte jag, fröken. Det var Ivar.

— Så, var det Ivar. Vad sitter du och fnissar åt, Ivar?

Ivar såg förlägen ut.

— Det kan jag inte säga, fröken, svarade han.

— Säg du bara, Ivar. Man ska alltid vara uppriktig.

— Nå, då så, sa Ivar … Då får jag säga, att det var Agust som sa att Emilia luktar torrt kiss.

Klassen råkade i uppror. Väggarna bågnade under en skrattsalva, som fröken Salander gjorde sitt bästa för att dämpa. Det tog en stund innan lugnet blev återställt, men när så äntligen var fallet, sade fröken Salander:

— Sitt tysta ett slag, så skall jag gå ut i materialrummet och hämta en plansch över en lungfisk. Jag vill minnas att där finns en sådan.

— Fröken, den kan jag gå efter, erbjöd sig Agust.

Fröken Salander tvekade.

— Vet du hur en lungfisk ser ut då? undrade hon.

Agust lade sitt inte överdrivet klyftiga ansikte i eftertänksamma, djupa veck. Så lyste han hastigt upp.

— Nä, det vet jag inte, men den lever på bottnen i gyttjan, har fröken sagt.

Nytt fnissande. Fröken Salander dämpade otåligt klassens vårliga oro — gick till materialrummet och hämtade planschen med lungfisken och återvände efter en stund till klassrummet.

Materialrummet låg närmast trappan, som ledde från nedre hallen och upp i den blå korridoren. Det bestod av två avdelningar: en större, i vilken det förvarades planscher, läseböcker, sångböcker, apparater för fysikundervisningen, flaskor och burkar för kemiundervisningen, mineralier för geografin och en uppsättning kartor som hängde i ett ställ. I ett hörn lutade en lång låda som innehöll skjutbara tabeller med decimalsystemet. En brännplatta, två bollträn, några hörnflaggor och blå och gula band låg i en oredig hög tillsammans med en grusig fotboll och tre småbollar.

Från det nedre materialrummet ledde en liten trappa upp till ett mindre och övre rum, som saknade fönster. Där förvarades skrivböcker, räknehäften, arbetsblad, pärmar och annat som användes vid undervisningen. Detta rum kallades klockrummet, emedan det elektriska urverk, som drev skolans samtliga klockor, där hade sin plats.

Lektionen släpade sig fram. Barnen i samtliga klasser tyckte det varade en evighet innan de åter skulle få springa ut till sina lekar.

Fröken Salander tyckte att någon knackade på hennes dörr och gick och öppnade.

Det fanns ingen där. Borta vid materialrumsdörren skymtade hon någon men såg inte efter vem det var.

Fönsterna öppnades efter hand i det ena klassrummet efter det andra. Eleverna pustade. Termometern visade 24 grader.

Fröken Grönblad sökte Granberg på expeditionen men fann honom inte. Medan hon väntade studerade hon nyfiket ett blad i en samlingspärm som låg uppslagen på skrivbordet. Sedan gick hon.

Lärare Marbäck satte sina elever att rita kartor och lämnade för en stund klassrummet för att gå och tala ett försoningens ord med överläraren, trots att han var klart medveten om det hopplösa i ett dylikt företag.

Till sin förvåning fann han inte överläraren på expeditionen.

På skrivbordet låg alltjämt samlingspärmen uppslagen. Marbäck ryckte förbluffad till, när han såg vad det var som låg uppslaget. Snabbt som tanken sträckte han fram handen, rev bladet ur pärmen utan att ge sig tid att öppna den. Han rev ovarsamt, och en bit av papperet slets loss och föll till golvet utan att han märkte det.

Marbäck tyckte sig höra steg ute i hallen, skrynklade samman pappersarket, smet ut ur rummet och in på toaletten, där han reglade om sig.

Någon kom. Marbäck hörde sitt hjärta bulta.

Var det överläraren? Nej, det var kortare steg. De försvann in på lärarrummet och vidare in på expeditionen, stannade där men kom så tillbaka. Någon tog i dörren till toaletten, fann att dörren var låst, varpå besökaren avlägsnade sig.

Marbäck skyndade sig ut. Han öppnade försiktigt dörren till hallen och såg fröken Gröndal gå uppför trappan.

Minuten efteråt befann sig Marbäck åter i sitt klassrum.

— Nå, hur går det med kartorna? undrade han lamt.

Ingen svarade. Långsamt gick han från den ena bänken till den andra, pekade med fingret än här och än där, medan han spänt lyssnade mot dörren i väntan på att överläraren skulle dyka upp. Var skulle han göra av papperet? Egentligen var det dumt alltsamman. Dumt av Granberg. Vad hade Granberg nu för bevis? Inga. Och ingen hade sett honom, Marbäck, ta papperet, och om ingen hade sett honom, så fanns inga bevis.

I källarvåningen under skolsalarna låg barnbespisningen.

Där gick personalen och dukade, eftersom det var lektionen före frukostrasten.

Från det öppna köksfönstret trängde matångorna upp utmed ytterväggen och in i lärare Perssons skolsal, där fönsterna stod helöppna.

— Stäng fönsterna, sade Persson nervöst och höll för näsan för att slippa lukten av kålsoppa.

En av flickorna reste sig tyst och stängde fönstren.

Pojkarna pustade.

— Här blir alldeles för varmt, opponerade sig någon.

Lärare Persson spetsade öronen. Han var mycket ung och mycket ambitiös.

— Är du inte riktigt klok, Tage, ska du opponera dig?

Tage kröp ner och svettades. Solen sken honom rakt i ansiktet.

De hade historia. Förhöret var avslutat, och de skulle läsa ett stycke om Gråkappans färder. Ordningsmännen delade ut läseböckerna, tappade en bok i golvet och fick uppsträckning av Persson för att han slarvade med den dyrbara materielen.

Det visade sig efter utdelningen att ordningsmannen räknat fel och tagit in två böcker för litet. Tage erbjöd sig att gå och hämta de erforderliga böckerna, men det ville magister Persson inte höra talas om.

— Om du ska gå, så kommer du inte tillbaka i dag, sa han och skyndade själv med långa steg bort genom korridoren, ryckte upp dörren till materialrummet men hejdade sig hastigt när han inifrån klockrummet hörde överlärarens uppbragta röst skrika ut:

— Det inbillar du dig ska ske! Nej, rättvisan ska ha sin gång! Rättvisan segrar alltid!

Så tystnade överläraren plötsligt och stack ut huvudet ur klockrummet.

— Vad gör du här? frågade han.

— Vi hade fått in för få läseböcker. Jag skulle bara hämta ett par, sa Persson.

Överläraren muttrade något om att sådant ska man se efter i förväg och drog in huvudet.

Stig Persson var en ung man, inte helt fri från nyfikenhet. Han undrade vem överläraren pratade med men kunde inte gärna stanna kvar, när han hämtat sina läseböcker utan var tvungen att snörvla iväg. På återvägen genom korridoren stannade han utanför fröken Grönblads dörr. Han hörde barnen stimma. Å, det var hon som var inne i klockrummet och pratade med Granberg. Det var förstås angående den där trätan mellan Marbäck och överläraren, vad som nu kunde ligga i den och vad den nu kunde röra sig om?

Persson öppnade försiktigt dörren för att säga till barnen att de skulle hålla sig tysta medan Fröken var borta men befann sig strax ansikte mot ansikte med fröken Grönblad. Den unge magistern harsklade sig