Margita. Tredje boken

By Birgitta Sandberg-Hultman

Det är sent femtiotal och Margita Berggren har hunnit fylla sjutton år. Hon har lämnat jutesäckarna och arbetar nu för Västra Företaget i den lilla byn Ellebäck. Arbetet är fortfarande enkelt; dag ut och dag in står hon framför tvättstället och sköljer ur tuschverktygen efter dagens arbete. Men snart ska en av ritkontorets ingenjörer sluta och hans plats är vigd åt henne. Arbetslivet börjar sakta men säkert ta sig för Margita Berggren. Detta är en den tredje fristående boken i serien om Margita Berggren och hennes ungdomstid i 1950-talets Sverige. Följer unga Margita Berggren under hennes formativa år i 1950-talets Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2021
• ISBN: 9788726815726

Book preview

skaffa.

Banana Boat Song

– Så du står här och diskar du.

Margita såg upp i spegeln. För ett ögonblick mötte hon Bror Franssons blick. Hon smålog till svar. Hon försökte komma på något lämpligt att säga, men fann inget. Istället sköt rodnaden upp i hårfästet. Men guskelov, Bror var försvunnen från spegelbilden. Han satt redan på sin plats.

Att han!

Margita böjde ner huvudet mot tvättfatet för att ingen skulle lägga märke till de röda kinderna. Att han!

Det var första gången Bror Fransson över huvud taget sagt någonting direkt till nykomlingen. Margita sneglade upp i spegeln igen. Bror, den yngste av ingenjörerna, var lite knepig. En butter ungkarl med snedgångna skor, slipsen på trekvart och opressade byxor. Det var någonting med Bror Fransson som inte stämde! Bror var nämligen en Fransson! Ende sonen till förre verkstadschefen, en av forna tiders pampar i byn.

Vitt och obefläckat – med den klarblå himlen ovanför takåsarna upp till oändligheten – speglande sig i den stilla flytande ån – såg byggnaden ut som ett drömskt sjukhus. Ett sekelskiftets obefläckade luxuösa vårdanstalt för sköna bemedlade damer med nervösa besvär. Västra Företaget. Ett stort vitt gnistrande hus i fyra våningar. Skimrande vitt som – jaa – det vitaste vitt.

Spegelbilden i ån böljade sakta och fullkomligt harmoniskt likformig i det lätta strömdraget. Som ett ödets vänliga ironi rymdes hela spegelbilden i den blanka vattenytan mellan åns krökning i norr – där vattnet försvann in under järnvägsbron för att sedan löpa bort ur ögats synfält för att inte återkomma i synfältet igen förrän utanför byn uppifrån de vidunderliga höjderna mot länsgränsen – och mot söder, ner mot de grunda stupen mitt i byn, forsande in under bron med de välvda stenräckena, förbi lilla röset med det svarta järnkorset, för att sedan åter flyta lugnt rakt ut ur byn. Ett ödets vänliga nyck? Eller en noggrann planering av företagsgrundaren en gång för länge sedan, en gång under industrialismens väldiga uppbyggnadsdagar?

Välkrattade grusade gångar löpte mellan ansade gräsmattor längs åkanten. En park med planterade träd med väldiga kronor, med välplanerade och konstfullt anlagda rabatter och kummel på sluttningen ner mot de brusande vattenmassorna inne i byn. Med en nybyggd mäss- och konferensbyggnad på andra sidan fabriksbyggnaden in mot byn, stor som det anstår en världsomspännande industri i medvind. En mäss med egen estrad i det största restaurangrummet. En restaurang med konstfull utsmyckning i tegelväggarna och! – hela byggnaden omgärdad av en rosenträdgård innehållande en liten damm med guldfiskar, överlöpt av en välvd träbro med bamburäcken.

Så såg det ut; det stora industriföretaget vid åkanten.

Den stora industrin i den lilla byn. Västra Företaget i Ellebäck.

Där arbetade Margita Berggren; verkmästare Berggrens långbenta dotter. Verkmästare Berggren själv också för den delen. I spegeln ovanför tvättstället kunde Margita se en stor del av ritkontoret, hennes nya arbetsplats. Hon fann det lika lustbetonat varje eftermiddag att stå vid tvättstället under spegeln och rengöra tuschverktygen efter dagens arbete, och då och då kasta en blick upp i spegeln. Hennes egen ritplanka syntes inte i spegeln. Den stod på fönsterbänken längst in i ritsalen; en liten bordsplanka, dold bakom de övriga golvfasta ritplankorna. Men snart skulle en av ritkontorets ingenjörer sluta och då skulle hon, Margita, få överta hans plats. Så var det sagt. Det kittlade i hennes maggrop av förväntan. Det skulle bli underbart att få sitta där i raden bland ingenjörer; att sitta som de bakom ett stort manövrerbart ritbord med ritmaskin.

Hon torkade av vinkelhakarna och ritstiften och kastade åter en blick ut genom spegeln. De var så snälla allihop; karlarna på konstruktionsritkontoret. Hjälpsamma och snälla. Men visst kände hon sig ändå lite utanför. De var vuxna karlar allihop på avdelningen, etablerade ingenjörer sedan massor av år. De visste väl inte heller riktigt hur de skulle förhålla sig till en ung flicka som hon, det begrep hon så väl. Men helt ensam var hon ändå inte. Vägg i vägg med ritkontoret, med ingång just vid sidan om tvättstället, residerade Gunilla i ljuskopieringen. Ingen ungflicka precis, men inte så förfärligt gammal heller. Fortfarande ogift. Om än med fästman.

Margita lutade sig åter över tvättstället och lät tankarna fara. Lite hur som helst. Och till Bror. Trots att det nu var många år sedan, kunde hon med lätthet framkalla det stiliga paret Fransson på näthinnan. Hon – fru Fransson – med de största vidunderliga hattar på huvudet. Och han – verkstadsingenjör Fransson – körandes en glänsande jättelik svart Ford. I den familjen var Bror ende sonen, yngsta barnet. En äldre dotter hade gift sig under pompa och ståt för åtskilliga år sedan och flyttat utomlands. Franssons själva fanns inte längre i livet.

Ingenting var sig längre riktigt likt i byn. Byn var större och mer anonym. Nästan alla chefer hade skaffat bil och flyttat till stan. Inte var det någon pompa kvar heller – eller ens damer med kvarnhjulshatt. De stiliga gamla damerna med hatt hade dött ut och tagit hattarna med sig. Numer fanns bara fruhattar på fruarna. Små löjliga tingestar med en fasanfjäder bakom örat. De jättelika hattarna med svaj och rönnbärsklasar vid kullens fot var ett minne blott.

Och så Bror! Lika vanlig som vem som helst annan – bara lite knepigare.

Margita suckade ljudlöst och återvände i sinnevärlden till ritkontorssalen. Framför Bror Fransson satt Harald Andersson som skulle sluta. Framför Harald satt Sune Forsberg som självmant eller påtvingat – Margita visste inte vilket – hade tagit henne under sina vingars skugga. Det var han som sade åt henne vad hon skulle göra. Det var honom hon frågade när hon hade problem. Men ingen hade egentligen lärt henne någonting. Hon hade fått sin plats längst in i ritsalen och uppgiften att tuschrita av alla befintliga småritningar med standarddetaljer; skruvar, fjädrar, muttrar och brickor i hundratal. Dragstift och passare hade hon fått låna av Sune. Hon var väl hemmastadd med passare och dragstift från läroverkstiden inne i stan och från sitt eget tecknande hemifrån. Men riktigt hur hon verkligen skulle göra, det hade hon gärna velat ha lite handledning i. Men Sune och de andra visste väl inte riktigt vad de skulle göra med henne. Det var första gången de hade en ung flicka på avdelningen. Första gången de hade en ungdom över huvud taget. Och själv var hon för blyg och rädd för att våga fråga. Ändå kände hon hur vänliga alla var; hur väl de ville henne. Efter hand som hennes arbete fortskridit hade Sune ändå börjat uppmärksamma hennes brister och börjat ge lite råd och yrkesknep och också gett henne mer verktyg. Så visst! Och nu gick det riktigt bra. Hon tuschade fjädrar på löpande band och svettade sig igenom hundratals usla små rundningar med passaren dagligen. Det var det roligaste arbete hon någonsin haft.

Om hon bara kunde …!

Hon drog en pappershandduk mellan passarens ben och knep ihop munnen. Hon måste ta det lite lugnare! Hon försökte låta bli att arbeta så fort, att inte ha så bråttom. Men hon jagade upp sig själv vid blotta åsynen av alla buntar med hundratals detaljritningar som hon skulle gå igenom och göra om. Men ju snabbare hon ritade, ju snedare blev cirklarna på fjädrarna. Då arbetade hon ännu fortare för att bli färdig med en ritning med sneda cirklar för att kunna stoppa undan den och börja med en ny! Det blev en evig kretsgång med sneda cirklar! Hon suckade ljudlöst och gned energiskt pappershandduken genom passarbenen.

Hon måste försöka ta det lite lugnt!

Ingen hade med ett ord sagt annat än att hon hade all tid i världen på sig för det här arbetet så hon behövde inte alls hasta.

Framför Sune satt farbror Gustav. Farbror Gustav! Ja, ja! Margita drog på munnen. Det var hennes pappas uttryck så klart, Gunnar Berggrens, stockholmarn. Han satte egna namn på alla! Det var han som sagt farbror Gustav någon gång i tidernas begynnelse. Äldst på avdelningen var farbror Gustav i alla fall, i såväl ålder som visdom. Därtill var han den farbroderliga typen med rundnätt figur och väst från vars ficka det dinglade ett suddgummi i gummiband. Alla sa farbror Gustav.

Viktor Ström, som satt vid ett bord vid motstående långvägg – bakom skåp med utställda företagsprodukter – skötte avdelningens pappershantering samt distribution av färdiga ritningskopior. Ingenjör Berg, ritkontorschefen, hade ett eget rum innanför ritsalen. Så var det Gunilla i ljuskopieringen och hon själv. Sju personer. Fler än så var de inte på konstruktionsritkontoret.

På andra sidan korridoren satt verktygsritarna.

– Psst! Gunilla stack ut sitt blonda huvud från ljuskopieringen och vinkade. Är du inte färdig snart?

Margita nickade. Hon plockade ihop sina färdigtvättade verktyg och slank in genom dörren till kopieringen. Gunilla hade inget emot små pratstunder då och då. Hon lockade gärna in Margita på kopieringen då hon kom åt.

– Kommer du in och hjälper mig i morgon? Gunilla slog ut med armarna över den väggfasta bänken där det låg högar av såväl färdigkopierade som okopierade ritningar.

Margita nickade och bläddrade i högarna.

– Bara jag får för Viktor så, sa hon och släppte tillbaks en ritningsbunt på disken.

– Det får du, var Gunilla snabb att svara. Jag har redan frågat.

– Ja då så. Flickorna tittade på varandra och fnissade. Då så.

Som genom ett trollslag – från den ena dagen till den andra – sedan Margita kommit till ritkontoret – hade Gunillas liv förändrats från en stressig och enahanda tillvaro inne på ljuskopieringen till en trevlig, sällskaplig tillvaro där hon vid alla arbetstoppar kunde få den hjälp hon begärde. Margita hade från första stund sagt ja till att hjälpa till på ljuskopieringen när det behövdes. Och – och det var nästan ännu roligare – från sin tid i företagets reception kände hon verkstadens alla vrår – så hon hjälpte gärna till med att byta ritningar ute på verkstaden. Det var skojigt. Hon trivdes som fisken i vattnet. Men det var väl just det som var så trevligt, den där omväxlingen! Att vara en ritkontorstjej, men ändå kunna få jobba inne på ljuskopieringen tillsammans med en annan ung flicka ibland. Och att springa på verkstaden!

– Jaså du, fortsatte Gunilla. Hon tittade under lugg och lade armarna i kors över sin kraftiga midja. Jag hörde att Bror pratade med dig.

Margita skrattade.

– Pratade! Det var väl ändå att ta i. Jaså du står här och diskar du, sa han. Precis så sa han. Jaså du står här och diskar du. Margita fnissade och sänkte rösten. Visst är han väl knepig va. Är han inte?

– Knepig! Jösses flicka. Du pratar ju precis som far din. Knepig! Men okej, okej, visst är han väl lite knepig. Gunilla lutade barmen mot ritningsbänken. Han säger ju inte så mycket precis och fruntimmer är han visst inte ett dyft intresserad av.

– Nähä, sa Margita. Det drog skrattlystet i mungiporna.

Gunilla lutade sig fram över bänken med ritkopiorna. Hon väste mellan tänderna.

– Det sägs att han dricker.

– Äsch, väste Margita tillbaks.

– Jo men det … det säger dom.

Margita skrynklade ihop huden på näsan och fnös.

– Det är nog inte så farligt med det, sa hon.

Gunilla hävde barmen och tog ny sats.

– Å jo, fnyste hon. Han och ett par andra ungkarlar åker in till Statt varje lördag. De har stående bord och bil hos Taxi-Sören. Det vet ju hela byn.

Margita skrattade.

– Än sen då? frustade hon. Vad gör inte de andra gubbarna på lördagarna då? Så snart jobbet slutar klockan tio åker de raka vägen till Bolaget i stan. De som inte har egen bil åker med andra eller får hämtat åt sig av fabrikschauffören. Det vet ju också alla människor!

– Äh, du är ju omöjlig. Gunilla rätade upp sin lekamen och skakade på huvudet.

– Neej då, fortsatte Margita sitt försvar av Bror. Jag menar bara att det där om vilka som dricker – det kan man nog diskutera.

Gunilla skrattade och plockade ihop sina buntar ritningar.

– Då kommer du in här i morgon och hjälper mig då.

– Javisst.

– Skynda dig iväg nu då. För du har väl Godtemplarna i kväll som vanligt?

– Som vanligt och som vanligt. Margita skrattade. Alla kvällar ägnar jag väl inte åt föreningen. Men för all del, visst, i kväll ska vi repetera till Kamratmötet.

– Ja det var väl det jag kunde tro.

– Det gick ju bra. Det kommer att gå strålande!

Lars log brett och de andra instämde. De behövde alla den uppmuntran de kunde få. Och visst; repetitionen hade gått bra, den hade verkligen gått bra. Men saknaden efter Lennart den borne ledaren var stor. De kände alla det tunga ansvaret att föra avdelningens arbete vidare.

– Djävla Jan! utbrast Lotta plötsligt. Hon sparkade undan en stol och fnös ljudligt.

Margita skrattade till. Ja, nog var Jan en skitstövel alltid. Men det visste de ju alla vid det här laget. En blond stilig yngling med fräck tunga och sinnelag som inte var att lita på.

– Tänk att du vågade! fortsatte Lotta.

– Det man måste, det vågar man, sa Margita. Men hon log snett i ena mungipan.

– Men visst var du väl nervös.

– Oh ja. Såg du inte hur mina knän skakade?

Som ordförande efter Lennart hade Jan, som varit vice, tillträtt. En stor strunt, oförmögen att ta ansvar. Vid det senaste avdelningsmötet hade han inte kommit över huvud taget. Alla hade vänt sig till Margita.

– Du får göra det, Margita. Snälla, du måste! Du är den enda som kan.

Det var Margita de iklädde Lennarts fallna mantel. Lars som varit en stomme i avdelningen i flera år ville på inga villkors vis vara med i styrelsearbetet. Han trivdes bäst som bakomkulissenarbetare.

– Kom nu flickor och pojkar! Lars plockade ihop sin bunt papper och slog ut med armarna. Vi hinner upp en vända på fiket innan de stänger, fortsatte han. Där kan vi varva ner en kvart över en coca-cola.

Lisbet for förbi dem alla i snömodden. I farten snodde hon till sig Lars halsduk och kastade den om halsen på Margita. Varken Lars eller Margita låtsades om vad som hände. Men Margita kände det lätta trycket från halsduken och fick bemöda sig om att inte kasta blickar på dess ägare. Lite småförtjust i Lars hade hon nog alltid varit; en så rasande snygg kille! Och så trevlig! Rannsakade hon sig noga så tog hon gärna små promenader ner till byn under lunchrasterna för att kanske få en skymt av honom. Det var också sant. Men han hade aldrig, förrän nu i vår, visat något intresse för henne som annat än kompis, så hon hade inte visat någonting hon heller. Men plötsligt hade han börjat kasta ögon. Det var Lisbet som berättat det först, sedan Eva. De sa att Lars alltid tittade efter henne när hon gick och så där. Och Eva och Lisbet visste nog; för de var intresserade av Lars de också, det var ingen hemlighet. I varje fall Eva, som åtminstone ett par gånger haft Lars att följa sig till porten.

– Hejsan ungdomar.

– Hej. Ungdomarna växlade hälsningsfraser med kaféägaren och slog sig ner.

– Skönt. Vi hinner sitta en kvart i alla fall innan han stänger, stönade Lisbet och krängde av sig sin jacka.

Margita lät sig omslutas av de surrande rösterna medan hon till synes omärkligt borrade ner sig i Lars halsduk. Hon hade fortfarande halsduken om halsen då hon bröt upp. Lars gick samtidigt.

– Hej då Margita. Vi ses.

– Hej då Lars. Margita började sin vandring ner mot byn. Lars bodde åt andra hållet. Hon hade hunnit ner till charkuteristens vid brofästet då Lars ropade.

– Men Margita för sjutton! Du har ju min halsduk!

Nu eller aldrig, hann Margita tänka innan Lars hann ifatt henne.

Andedräkten stod som en rök runt Lars då han stannade framför henne. Hans intensivblå ögon gnistrade i mörkret. Det var som om Margita såg honom för första gången. Nej inte riktigt. Så var det inte. Inte som första gången hon såg honom. Men som första gången hon såg honom på det här sättet! I ett par år hade de känt varandra, men det här var första gången de egentligen såg på varandra. Inte för ett ögonblick vek Margita undan med blicken. Så länge hade hon i hemlighet kastat ögon på den attraktive Lars att hon utan en sekunds tvekan lade hela sin trollbindnings kraft i sin blick. Utan ett ord tog Lars hennes block och böcker och placerade dem på stenmuren utanför charkuteristens. Fortfarande ordlöst tryckte han upp henne mot murpelaren, sökte hennes mun med sin och kysste henne länge och lidelsefullt.

Uppe på bergskrönet mot Bergby på andra sidan bron och ån skymtade silhuetten av det halvfärdiga stora medborgarhuset. Det var en riktig spöknatt. Det var kallt och stjärnklart och byggskelettet grinade kolsvart och ruvande mot himlafällen.

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft från den.

Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!

Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.

Och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut.

(Alf Henrikson)

En liten dikt på en papperslapp. Ett tidningsurklipp upptejpat på luckan i sekretären. Tejpen hade gulnat och lossat lite i kanterna, men texten fanns där. Alltjämt lika tjusande och pockande.

Det var i väntrummet hos tandläkaren som Margita funnit dikten i en veckotidning. Diktaren hade hon aldrig hört talas om, och orden på raderna hade i första ögonblicket förefallit henne stötiga och osammanhängande. Rent av löjliga. Makaroner och klutar och hägg, vad var det för en salig blandning? Men orden hade bitit sig fast i hennes hjärna och vid nästa tandläkarbesök hade hon letat reda på den där tidningen igen. Orden hade av någon oförklarlig anledning inte lämnat henne någon ro. När hon läste dikten vid det där andra besöket i tandläkarens väntrum hade pusselbitarna fallit på plats. Diktraderna hade fått liv och hela innebörden hade plötsligt uppenbarats för henne. Orden på tidningssidan var ingenting annat än en hisnande kärleksförklaring till självaste livet. En påminnelse om livets svindlande korthet. Att inte slarva bort! Hon hade i smyg rivit ur sidan och klistrat upp dikten mitt på luckan på sin sekretär hemma i barnkammaren. Det var ett par år sedan nu. Klippet hade gulnat och tejpen lossnat lite i kanterna. Men hon läste dikten ofta, trots att hon kunde orden utantill. Hon kände att hon behövde den. Behövde diktens ord som en broms för sin egen intensitet. Som en påminnelse om att stanna upp, att ta till vara!

Hon slet blicken från tidningsraderna och återvände till det mer jordnära. Just nu fick det vara hur det ville med livet och häggen. Just nu hade hon vare sig tid, eller var ens tillräckligt kurant, för att kunna ta tillvara livets eventuella små sötebrödstunder. Hon strök en fuktig hårslinga ur pannan och pressade ett par svettiga fingertoppar mot tinningarna. Alltid var det samma sak! Alltid skulle hon bli sjuk och febrig när hon hade som mest omkring sig. Förbannat var det! Bara tio dagar kvar till Kamratmötet. Hur i jösse namn skulle de hinna bli klara med allt? På träningarna till kabarén var det alltid någon som kom för sent, eller rent av inte kom alls. Likadant var det på mötena för de praktiska arrangemangen. Och Jan, den förbannade Jan, som struntade i allt!

Trettionio och sju i feber! Sablar! För det kändes också! Margita bläddrade i den tättskrivna almanackan och plitade dit ytterligare några rader. Hon måste komma iväg med det snaraste till Birgitta, korresponderande sekreteraren, och lämna över en ny bunt inbjudningar. Med risk för liv och lem lånade hon dupliceringsapparaten på jobbet under lunchrasterna och drog spritkopior. Hon hade ont i magen för jämnan, var livrädd att ekonomichefen skulle komma på henne. Blotta tanken gav henne feberfrossa över hela kroppen och knip i magen. Men ingen annan hade någon möjlighet att komma åt en dupliceringsapparat, så det fanns inget val.

Och så Lennarts fallna mantel! Margita suckade och nöp lätt i sitt eget klänningstyg. Till och med Lennart själv försökte hänga den på henne. En kväll efter jobbet hade hon blivit upphunnen av Erik Nilsson, ordföranden i IOGT. Han hade bett henne komma och prata på deras möte. Högre makter ville stänga IOGT-avdelningen i Ellebäck eftersom den var liten och inte ens särskilt aktiv. Men de medlemmar som fanns ville självfallet ha avdelningen kvar och nu skulle det komma besök från ovan. Därför sökte avdelningen hjälp från ungnykteristerna.

– Varför inte be Jan som är ordförande, hade hon frågat, men herr Nilsson hade skakat på huvudet.

– Vi vill nog gärna att det är Margita själv som kommer. Det är Lennarts önskan också.

Margita själv! Hon hade accepterat. I själva verket visste hon inte hur hon skulle ha kunnat säga nej. I alla fall hade hon pratat på det där mötet med en kraft som hon inte ens visste att hon hade. Himlat en del hade hon väl också gjort om hon skulle vara ärlig. Hade talat om den styrka och trygghet som de i ungdomsavdelningen hämtade ur vissheten att de hade en vuxen avdelning bakom ryggen. I själva verket hade de bägge avdelningarna inte ett dyft samröre.

Efteråt hade alla varit så rasande tacksamma för att hon kommit, och Lennart själv som närvarat på mötet, hade sökt upp henne efteråt och bett henne ta under allvarligt övervägande att axla ordförandeskapet i SGU efter nästa årsmöte. Några dagar senare hade herr Nilsson på sin avdelnings vägnar överlämnat en ask choklad som tack för hjälpen. Tills vidare skulle de få ha sin avdelning kvar.

Det var första gången sedan skoltiden som hon talat inför publik!

En frossbrytning genomskakade hennes kropp. Hon drog koftan tätare omkring sig och skakade med i frossan. Det var kanske bäst att hon gick och lade sig en stund. Vilade sig lite och lyssnade på CG Hammarlunds Bilradion. Familjen var på landet som vanligt om lördagseftermiddagarna så hon hade några timmar för sig själv.

Välsignade lördagseftermiddag! Det var den bästa stunden på hela veckan. Margita njöt ohämmat de fina timmarna efter jobbet då hela helgen låg lång och oförbrukad framför henne. Ett pärlband av ännu icke levda timmar. Massor av tid att ägna åt hermodsbreven och åt brevskrivning. Studierna på Hermods gick friktionsfritt nu. Så snart hon fick sina svar i retur, hade hon nytt färdigt materiel att sända iväg. Bra resultat hade hon också, aldrig lägre än fyror, som det hette nu för tiden. Ett gammalt AB hette Fyra. En Femma för ett Litet. Till och med språken löpte, om än inte lika ledigt som de övriga ämnena. Hon hade skaffat en del utländska brevvänner att träna engelska och tyska på. Kenneth i Iowa i USA och Hiroshi i Tokyo och Sebastian i Schweiz. Hon hade snappat upp dem alla i Brevvänner sökes i Bildjournalen. Så var det libanesen i Libanon också! Hon strök sig eftertänksamt om hakan. Det var under tiden i receptionen på företaget som hon fått tag i hans adress. Ett julkort hade kommit från Libanon till en person som inte längre fanns kvar på företaget. Kortet hade legat länge och väl i receptionen och till slut hade hon tagit sig före att skriva ett brev till avsändaradressen och tala om att adressaten inte längre fanns kvar på företaget. Hon hade fått svar omgående och sedan dess hade libanesen och hon brevväxlat. De gamla språkragatorna på läroverket skulle väl inte tro sina öron om de fick reda på att hon hade en världsomspännande korrenspondens med andra ungdomar. Och än mindre att hon med goda resultat lade ämne för ämne i realskolekursen på Hermods under sina fötter. Hon skrattade torrt. För vad brydde hon sig om de där gamla ragatorna? Hade hon inte lovat sig själv att reda upp sitt liv dem förutan kanske va? Hon strök sig över hakan igen och lyssnande till ekot av det egna skrattet som hängde sig kvar bland tidningsurklippen på väggarna. Men brydde sig om, det var just jämnt vad hon gjorde. Ärren från satkärringarnas nålstick under läroverkstiden satt som värkande bölder innanför skinnet och rädslan fanns kvar. Den förbannade rädslan för allt och alla. Hon levde ett själsligt dubbelliv, den saken var klar.

Fråga Margita, sa de alla. Gå till Margita, hon kan nog fixa det. Från tidningsurklippen på väggarna viskade orden in i rummet. Fråga Margita. Hon vet nog!

Oh, de skulle bara veta hur hon svettades och bet på naglarna i ångest över allt hon företog sig. Hon svettades fortfarande över det där talet på IOGT. Hela dagen hade hon sprungit på toa. Det hade inte varit en ände på behoven. Natten efter talet hade hon badat i svett. Om och om igen hade hon hört sina egna ord dunka i huvudet. Så var det hela tiden. Med allting. Och de förbannade pappren på dupliceringsmaskinen! Hon vaknade om nätterna i ångest och hade mardrömmar om ekonomichefen. Trots att hon kände sig nästan säker på att han inte skulle neka henne att låna apparaten och dra stenciler åt nykterhetsföreningen, om hon frågade om lov, så vågade hon inte fråga. I själva verket var hon så in i norden feg och rädd att det var stor skam åt det. Men nämnde hon det någon gång, bekände hur det var, så var det ingen som trodde henne.

Lördagseftermiddag. Den bästa stunden på hela veckan, Javisst. Margita bytte ställning och lade det vänstra benet över det högra istället för tvärt om. Men också den hemskaste! Hon både längtade efter och fruktade dessa eftermiddagar. I huset var det alltid tomt och tyst vid den här tidpunkten. Alla åkte till stan och handlade. Det var en ritual så säker som amen i kyrkan. Det tysta huset och de ensamma timmarna var en välsignelse, en balsam för själen. Men de var källan till övergivenhet också! I det tysta rymdes all saknad och den verkliga ensamheten. Gråten låg alltid på lur, hon visste det. Rätt som det var kunde hon börja stortjuta. För allt och för ingenting. Solglittret utanför fönstret och fågelkvittret i björken fyllde henne med på samma gång saknad som längtan. Varför följde hon inte med till stan? Eller till landet? Stan! Hon vred sig olustigt på stolen. Nej, stan var ingen riktig stad. Där fanns inga trafikljus och inga spårvagnar. Inget myller av människor och inga gnistrande neonljus. Där fanns inget Gröna Lund och inga Djurgårdsfärjor. Inget Slussen. Där fanns inte …!

Nej, nej, inte tänka! Inte minnas. Inte drömma. Allt var slut. Förbi. Det fanns inte längre något Sedan. Inte längre något Nästa gång. Men pulsarna dunkade och tinningarna värkte. I minnet fanns allting kvar. Outplånligt. Hon lyfte blicken mot hyllan ovanför sekretären, mot amatörfotografierna på den långe gänglige pojken vid sin motorcykel. Allt tillsammans med en urklippt vykortsros innanför glaset till en modernt designad ram i mörkgrön plast med läderutseende.

Hon brast i gråt.

Snabbare än blixten rann de tio dagarna undan.

Lars var redan på plats när Margita kom. Föreningen hade fått låna företagsmässen på Västra Företaget för Kamratfesten. Det var bara för föreningarna att säga till och boka.

– Hej Lars. Så du har redan kommit.

– Javisst. Hej. Lars nickade till svar.

Lars var bra. Lars och Birgitta. Margita gick och hängde av sig ytterkläderna. Lars och Birgitta smet inte undan för att det kommit annat emellan. Vad de påtagit sig att genomföra, det genomförde de också. Margita kände instinktivt att de tog arbetet i avdelningen på allvar; att de tyckte att det var viktigt att jobba med ungdomsnykterheten som förebild.

– Ska vi köra igenom Tom Dooley ensamma en gång innan de andra kommer?

Lars höjde frågande på ögonbrynen samtidigt som han sträckte armen efter sin gitarr. Margita nickade. Tja varför inte. Förberedelserna i lokalen var redan klara, det behövdes bara ett ögonkast för att se.

– Har du varit här länge? Hon gjorde ett huvudkast ut mot lokalen. Allt är ju redan klart!

– Sure baby. Lars blottade ett par gnistrande tandrader i ett snabbt leende.

Baby! Margita rodnade lätt och vände sig hastigt bort. Baby! Det var inte likt Lars att säga så. Han var inte typen att köra med floskler. Så kanske ändå! Kanske var han lite intresserad i alla fall? Margita hoppade upp på scenen och satte sig tillrätta på ett bord. Lars hoppade vigt efter och slog sig ner bredvid, lutade sig över gitarren och slog an några ackord. Margita sneglade förstulet på ynglingen bredvid sig, tjugoett år gammal, fyra år äldre än hon själv, strängt taget vuxen.

– Okej? Han såg frågande upp.

– Okej. Hon nickade.

Egentligen önskade hon inget mer av festen än just detta, att få sitta ensam tillsammans med Lars. Hon sneglade igen och blev varm om örsnibbarna. Lars var så rasande attraktiv så det var rent hemskt. Lång och muskulös med gnistrande vita tänder och kolsvart krulligt hår och intensivblå ögon. Han såg ut lite grand som tattarenäcken Jon i Margit Söderholms Driver dagg faller regn. Men ingen skulle komma på idén att kalla Lars för tattare. Han var bara vacker som en sådan.

En efter en droppade de andra in; Birgitta, Ingalill, Kurre, Jan. Ungdomarna körde igenom allt från början till slut. Korresponderande sekreteraren Birgitta viftade med fler Ja-svar.

– Titta här! Ännu fler har tackat ja!

– Vilken tur att lokalen är stor!

– Ja minsann. Med en sådan uppslutning.

– Det är inte vettigt.

– Neej. Det är inte vettigt. Inte i ens vildaste fantasier hade man väl kunnat drömma om ett så massivt gensvar.

Margita hörde på med ett halvt öra. Med det andra örat och med pennan i högsta hugg prickade hon av serveringsrockar och dito förkläden på sina listor. Tre stycken av varje hade de fått låna i mässköket. Kaffe och kakor fanns på plats. Scenen var klar och skyltar och gobelänger på plats. Punkt efter punkt gick hon igenom. Återstod en och annan liten detalj bara att komplettera med. Och stämningen var hög.

– Det ser ut som om allting kommer att klaffa, sa hon och vek ihop pappren.

– Fint Margita. Fint. Och tänk va; detta utan att Lennart och Stig och Torsten har varit med!

Lisbet strök med handen över scendraperiet.

– Ja, det är fantastiskt. Margita såg sig omkring i lokalen. Men det är deras ande, vet du, sa hon.

– Vad då ande?