Desertören

By Max Klintman

Året är 1943. Danmark är ockuperat och många svenskar stödjer Tyskland. De två svenska artisterna Ingrid och Greta Rydell pendlar mellan att uppträda i Malmö och Köpenhamn. Efter en föreställning i Köpenhamn tar motståndsrörelsen kontakt med systrarna och vill skicka ett meddelande till Sverige.Uppdraget kommer att förändra deras liv."Desertören" är en spänningsroman om livsöden, om hur krig förändrar människor och delar familjer. Det är också en historia om mänsklighet mitt bland krigets fasor. Och om vad vi är beredda att göra för varandra.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2020
• ISBN: 9788726539912

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Malmö, Sverige, november 2003

–Jag önskar att hade gjort mer.

Ingrid Rydell placerade kaffekopparna på soffbordet och slog sig ner i soffan mitt emot sin gäst. Hon tvekade över om hon skulle fortsätta med historien. Hon berättade gärna om sitt liv och saker som hänt under kriget. Vad som hände den tyske soldaten och hennes syster behöll hon alltid för sig själv. Och hon var inte säker på att den här unga journalisten skulle återge historien på rätt sätt. Hon ville inte att det skulle låta som att hon var någon form av hjälte.

–Men du var inblandad? I flykten över sundet?

–Min del var inte särskilt stor om jag ska vara ärlig. Jag och Greta försökte bara leva våra liv som vanligt. Speciellt för Hugos skull. Vi drogs in i något som tvingade oss att visa vår medmänsklighet. Jag önskar att jag hade gjort mer.

Journalisten tog en klunk av sitt kaffe och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Han hette Lars, men Ingrid hade redan glömt hans efternamn. Närminnet hade blivit allt besvärligare att handskas med. Det som hände under kriget var däremot inpräntat i hjärnbarken som en gammal tatuering, även om minnet hade börjat blekna med åren. Därför var det viktigt att berätta nu, medan hon fortfarande mindes allt glasklart.

– Vad fick er att vilja hjälpa till?

– Det var nog mest slumpen. Vårt yrke gjorde att vi drogs in i något vi inte var beredda på. Vem vet om jag hade hjälpt honom om han inte hade varit så snygg?

– Vem då?

– Har du ett par timmar över? Historien är lång, ändå måste jag berätta från början. För att du ska få helheten.

– Jag har ingen brådska. Men du kanske har något viktigare för dig på din nittioårsdag?

– Frida och barnbarnen har redan varit här med en frystårta. De såg lättade ut när de åkte och lär inte besöka mig igen på minst en vecka. Jag pratar så länge orken finns. Den tryter rätt fort nuförtiden. På morgonen kan det kännas som om bilen är tankad och servad, men den kan få slut på bensin och bli skrotfärdig närsomhelst, utan förvarning.

Lars nickade och drog upp en liten bärbar bandspelare ur fickan.

– Har du något emot om …

– Vill du ha kakor förresten? Det var dumt av mig att inte fråga innan jag gick ut i köket.

– Tack, det är bra. Har du något emot om jag spelar in?

Ingrid stirrade på apparaten. Fram tills nu hade det inte känts som om intervjun var på riktigt. Som om det bara var ännu en del av hennes långtgående minne. Att se den lilla svarta mackapären i journalistens hand, gjorde att allt kändes verkligt. Hon nickade åt Lars att börja spela in.

Han tryckte in en knapp och placerade bandspelaren på soffbordet.

Ingrid slöt ögonen ett par sekunder innan hon började.

– Du måste komma ihåg en sak. Stämningarna i Sverige och Danmark var annorlunda på den tiden. Även bra människor beundrade Hitler. Det låter konstigt att säga det, men det har alltid funnits och kommer alltid att finnas människor som har lätt för att dras med i auktoritära stämningar och som samtidigt gillar att ha någon att skylla sina problem på. Till en början var min åsikt att ju mindre det berörde mig, desto mindre brydde jag mig. Vi levde i en liten bubbla där vi reste runt i Skåne och östra Själland och uppträdde inför en publik som törstade efter underhållning. På andra sidan Östersjön rasade kriget och skördade miljontals offer. I Danmark var det lugnare.

Köpenhamn, Danmark, augusti 1943

– Jag avskyr den där tyska dängan, viskade Ingrid. Måste vi sjunga den överallt?

Hon log mot sin syster Greta och skakade lätt på huvudet.

– Bara tills du hittar en rik grosshandlare att gifta dig med.

Greta sköt ut hakan och skrattade dämpat för att ljudet inte skulle höras på andra sidan ridån.

– Jag ska alltså sjunga Berliner Luft resten av livet?

Ingrid hann inte svara innan orkestern började spela introt. Ett par sekunder senare lyftes ridån och publiken klappade pliktskyldigt när tjejerna började dansa.

– Das isst der Berliner, luft, luft, luft, sjöng Ingrid.

– So mit ihrer olden, duft, duft, duft, sjöng Greta.

När de var klara med kvällens sista nummer skyndade sig systrarna av scenen. Ingrid var våt av svett och såg att hennes syster var nästan lika varm. Utanför var sensommarkvällen fuktig och het. I teaterlokalen var det rena bastun. Värmen hade fått över ett dussin danskar att lämna lokalen innan de hunnit dra igång sista numret. Greta var röd i ansiktet och slog sin näve i handflatan.

– Typiskt tyska officerare.

Hennes röst var hes och ansträngd.

– De förbannade stövelklamparna ska alltid ha de bästa platserna. De borde inte få vistas bland vanligt folk! Låt dem sitta i sina smutsiga skyttegravar och ruttna bort!

Ingrid såg gestalten som framträdde ur mörkret bakom scenen, stelnade till och armbågade Greta i sidan.

– Schy!

– Aj! Vad …

Även Greta stelnade till. Framför dem klev en lång och tunn man ut ur skuggorna. En cigarett hängde ur mungipan och han gick med bestämda steg mot systrarna.

–I er forsinket i aften, sa Aksel utan att visa några känslor.

Systrarna slappnade av. Aksel var ännu en av de personer som praktiskt taget bodde på teatern. De visste inte om han var vaktmästare eller scenchef, men han väntade ofta på dem när de lämnade scenen. Ändå var de inte beredda på att se honom. Oron över att bli påkomna med att säga något opassande övertog förnuftet. Det förvandlade alla mörka gestalter till potentiella angivare.

Greta rätade på ryggen, kisade och lät ansiktet glida uppåt, mot taket.

– Det blir inga extranummer ikväll. För varmt! Det är rena kolgruvan här inne!

Aksel suckade och vinkade in ett gäng balett-tjejer. De skyndade sig förbi utan att ge Ingrid och Greta en enda blick. Greta räckte ut en tunga bakom de unga tjejernas ryggar och gick mot omklädningsrummet. Ingrid och Aksel skyndade efter.

– Mine venner har brug for jeres hjelp.

– Vilka vänner? svarade Greta, fortfarande med näsan riktad snett uppåt.

– Motståndsrörelsen, viskade Ingrid, ännu andfådd efter dansen.

Hon hade misstänkt att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli tillfrågade att hjälpa motståndsrörelsen på något sätt. Aksel hade redan berättat för sina vänner att tjejerna ofta tog färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Och han hade en del vänner hon inte ville umgås med. Han hade varit en av de första som gått med i organisationen efter tyskarnas ockupation 1940.

Motståndsrörelsen var inget för Ingrid. Till att börja med var hon svensk. Dessutom var hon inte särskilt politiskt intresserad.

Aksel svarade inte, såg sig omkring och sänkte sedan rösten ytterligare.

– Erik Häggström. I har mødt ham før. I skal møde ham i teaterbaren om en halv time!

– Vad får Aksel att tro att vi är intresserad av att göra detta? frågade Greta.

Aksel svarade genom att rycka på axlarna och gå iväg. Ingrid kom på sig själv med att le och försökte bli allvarlig. Hon lyckades inte sudda ut spänningen i rösten.

– Klart vi ska träffa Häggström!

Ingrid slängde av sig de fuktiga kläderna hon dansat i och började tvätta sminket från ansiktet. Greta suckade och sjönk ner i en smutsig tygfåtölj som stank av svett och billig parfym. Hon gjorde ingen ansats att börja klä om sig.

– Hade du inte så uppenbart gillat honom hade vi aldrig blivit tillfrågade. Du är som en öppen bok när du blir exalterad.

– Erik Häggström är diplomat och säkert jätterik.

– Erik Häggström är volontär på legationen och säkert helt pank.

– Vad har du fått det ifrån?

Greta skrattade.

– Han ser ut som en fattig volontär.

– Han ser ut som en rik diplomat.

Ingrid började gå mot dörren, men hejdade sig.

– Tar du hand om Hugo? frågade hon, utan att vända sig.

Greta tvättade vårdslöst av sig sitt smink med en redan smutsig vit handduk som låg på golvet bredvid fåtöljen.

Ett högt jubel hördes från salongen.

– Visst, men han har fått mat och väskan är redan packad. Om vi inte ses ikväll, glöm inte att färjan går klockan nio. Det är den enda imorgon!

– Nädu. Så roligt ska jag inte ha det ikväll. Vi ses sen. Och du får väcka mig.

– Det får jag väl alltid? Ha det så trevligt. Och akta dig för tyskarna!

När Ingrid klev in genom dörren till ölstugan, omfamnades hon genast av omgivningens kaos. Rummet var avlångt och inte större än en tågvagn. På de gråmålade väggarna hängde billiga tavlor av danska kungar. Röken slog emot ansiktet och i ett hörn trängdes en liten swing-orkester på en minimal yta. Framför dem dansade några par swing med hög intensitet och stor inlevelse. Som om de faktiskt roade sig. Ingrid undrade hur det var möjligt, i dessa tider. En lång man i frack hade till och med snörat på sig sina stepskor och dansade som Fred Astaire.

Hon hade precis stängt dörren efter sig när den slogs upp, en man och en kvinna ställde sig i dörröppningen och blickade ut över rummet. De pekade mot ett ledigt bord, men blev ändå kvar i dörröppningen.

– Steng døren for helvede! ropade bartendern bakom bardisken några meter bort.

– Undskyld, svarade mannen och slängde igen dörren med ett brak. Bartendern skakade på huvudet.

– Vil du have polititet her i aften?

– Undskyld, undskyld, svarade mannen igen, gick fram till bardisken och beställde två öl.

– To kroner, tak.

Ingrid fick syn på Erik vid ett litet bord ett par meter därifrån och skyndade sig dit. Hon hade precis slagit sig ner när dörren for upp igen.

Det blev helt tyst i lokalen. Hon vände sig om och såg två tyska officerare i grå uniformer som betraktade rummet med överlägsna miner. Den ene hade sin pistol i handen och den andre hade ett mörkt blåmärke över sitt vänstra ögonbryn. Han tummade på vapnet i hölstret intill höften.

Inför en isande tystnad vinglade de fram och slog nävarna i bardisken. Den var byggd i billigt, tunt trä, och glasen på bardisken skakade.

– Zwei bier!

Bartendern fyllde två ölglas och placerade dem framför tyskarna. Hans händer skakade lätt och läpparna var hoppressade, men ögonen såg fokuserade ut. Tysken med blåmärket fumlade fram sin läderplånbok och såg frågande på bartendern. Mannen bakom disken förstod först inte och sträckte sig av någon anledning efter tyskens plånbok. Tysken ryckte undan handen och skrattade. Bartendern förstod till slut och nickade.

– Fem kroner, fünf kroner.

Mannen betalade, vände sig mot den tysta omgivningen och gjorde en viftande och avfärdande rörelse med vänsterhanden innan han tog några klunkar av sin öl. Långsamt började lokalen återfå en del av stämningen. Orkestern fick upp fart igen, men ingen dansade längre.

Erik var en lång och bredaxlad svensk med klarblå ögon som Ingrid hade svårt att motstå. Ändå kunde hon inte dölja sin irritation när hon läste meddelandet på lappen som han gett henne. Erik själv såg inte ett dugg nervös ut, trots att officerarna var i närheten.

– Det här meddelandet behöver komma fram så snart som möjligt.

– Och vad får jag för att riskera livet?

– Äh, det finns inga risker med detta, svarade Erik självsäkert och vek bort några mörkblonda hårstrån som klibbat fast i hans fräkniga panna. I ölstugan var det ännu varmare och fuktigare än i teatern. Med jämna mellanrum vandrade Eriks blick bort mot tyskarna, ändå försäkrade han att platsen de valt var okej. Han ville bara ha koll på männen.

– Det här är nästan spioneri, viskade Ingrid. Vet herr Häggström vad de gör med spioner? De skjuter dem långsamt. Åk själv.

– Det vet du att jag inte kan. Kontakta Granlund och ge honom pappret. Han fixar resten.

– Men jag förstår inte vad som står här.

– Det behövs inte. Granlund förstår.

– Och hur hittar jag Granlund?

– Fröken Rydell är en smart kvinna.

– Tack, det vet jag. Men jag är inte synsk.

– Det har jag inte påstått. Bara att fröken Rydell är smart. Eller hon kanske protesterar mot den observationen?

Ingrid tittade upp i taket ett par sekunder och drack sedan ett par klunkar öl.

– Vill Häggström eskortera en ensam dam på en fest ikväll?

– Jag föredrar att hålla en låg profil. Hoppas fröken Rydell har förståelse för det.

– Åjo, nog har hon förståelse för det, även om det inte var mig det handlade om.

– Vad du än säger. Men gärna en annan gång. Efter kriget har jag all tid i världen.

Ingrid nickade och sköt undan sitt ölglas. Tanken på att bli en amatörspion gjorde henne matt.

– Det ryktas om att tyskarna snart ska börja deportera de danska judarna.

– Då kanske fröken Rydell förstår varför detta är brådskande. Allt har börjat förändras. Den relativa frihet som Köpenhamnsborna har upplevt fram tills nu kommer snart att vara borta.

– Säg mig igen, varför måste just vi framföra detta meddelande?

Erik log och blinkade med ena ögat.

– Damerna ser så oskyldiga ut. Vem misstänker två vackra och harmlösa kvinnor som reser med en tioåring?

– Säg mig, Häggström, brukar han charma sina blivande spioner på detta sätt?

Erik flinade.

– Bara de kvinnliga. De andra får betalt på riktigt.

Kapitel 2

– Ingrid är här! Bli allvarliga! skämtade Greta när Ingrid klev in genom dörren till deras lånade Köpenhamnslägenhet.

Hon fnittrade ohämmat och det var uppenbart att hon var berusad.

Lägenheten ägdes av teaterns rika och mystiska ägare. Ingen hade träffat honom, men han var välbärgad nog att beställa trämöbler i barockstil av en lokal snickare. I taket hängde dyra takkronor och tavlorna på väggarna hade ramar målade i guld.

Ingrid kvävde en gäspning och gick mot bordet. De andra var nästan färdiga med maten. Greta nickade mot en välfylld tallrik bredvid Aksel.

– Vi har sparat en tallrik till dig.

Ingrid tog sina bestick och skulle just börja äta när Greta stoppade henne genom att lägga sin hand över gaffeln.

– Bara om du slappnar av och inte gnäller på mig.

– Varför skulle jag gnälla?

Greta fnittrade igen.

– För att jag …

– … Har druckit för mycket? För det har du säkert. Jag är för trött för att bry mig.

Hon vände sig mot Aksel i stolen bredvid. Han flinade och vände sig bort. Istället vände hon sig mot Hugo på andra sidan. Hugo såg upp mot henne med stora, bruna ögon. Han hade finkläder på sig, en vit skjorta med blå ränder och svarta byxor. Ögonen var rödsprängda igen och han såg äldre ut än de tio år han var.

– Hade du roligt med Jens och de andra pojkarna idag?

– Visst, svarade Hugo och tog en tugga av brödbiten han lämnat på tallriken. Fast de förstår inte vad jag säger. Och jag tror att Jens är lite korkad.

– Varför säger du så? Det är fult att kalla någon korkad.

– Han tror att flygplan startar genom att flaxa med vingarna.

Ingrid satte en hand framför munnen för att stoppa ett ofrivilligt skratt.

– Han har kanske aldrig sett ett flygplan lyfta, sa hon till slut.

Hugo fnös och tog en tugga av sin brödbit.

– Alla vet väl att flygplan lyfter genom att köra jättesnabbt?

På andra