Skendåd

By Christina Larsson

”Elna är död … Hon kom aldrig.”

När åttiofyraåriga Elna Oskarsson hittas död i sin lägenhet i Göteborg tyder allting på att hon bragts om livet. Kriminalkommissarie Ingrid Bergman och hennes team misstänker ganska snart att Elnas granne, Ragnhild, inte är lika oskyldig som hon först verkat. Samtidigt sker en rad explosioner i Göteborg, uppenbarligen utförda av en grupp militanta miljöaktivister.

Medan Ingrid kämpar med två till synes helt separata utredningar brottas hon även med problem på hemmaplan. Hon och maken Adam tycks glida allt längre ifrån varandra och Ingrid börjar till och med misstänka att han träffat någon annan.

Då sker ytterligare ett mord …

”Skendåd” är en bok om fanatism, girighet och falskspel. Det är den sjunde boken i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 13, 2020
• ISBN: 9789178298754

Book preview

SKENDÅD

Christina Larsson

Copyright © Christina Larsson och Word Audio Publishing, 2020

Omslag: Markus Andersson

ISBN: 978-91-7829-875-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

EN VECKA TIDIGARE

Smärtan strålade från nacken och ner i hela ryggen. Witold Pilecki hade suttit bakom ratten de senaste elva timmarna utan paus. Världen utanför hans lastbilshytt var inbäddad i ett grått novemberdis. Snart skulle det vara mörkt. Witold suckade tungt. Det sved i ögonen av trötthet. Vindrutetorkarnas monotona rörelser och det ihållande regnet var farligt sövande.

Tolv timmar var den maximala transporttiden för hans last enligt svensk lag. Regler som inte längre gällde så fort man lämnat landet. De långa arbetspassen och stillasittandet slet på kroppen. Framför honom på instrumentbrädan låg en karta uppvikt. En gps hade underlättat men det var lastbilen han körde inte utrustad med. Witold hade följt Andrezej men tappat kontakten vid ett trafikljus. De befann sig i centrala Göteborg. Oron för att köra fel malde i magen. Han ville ringa Andrezej men vågade inte. Trafiken var så tät och det fanns inget ställe att stanna på. Witold körde in i en lång tunnel. När han kom ut såg han till sin lättnad skylten med en färja och längs trafikledens högra sida låg älven. Längre fram kunde han skönja flera stora färjor torna upp sig i skymningsljuset. Snart skulle han vika av från leden och köra in på hamnområdet och Tysklandsterminalen.

Papperen var i sin ordning och han rullade igenom biljettkontrollen utan problem. Äntligen. Witold parkerade lastbilen i fållan han anvisats. Längre fram såg han Andrezejs lastbil. Han tog sina cigaretter. Mer behövde han inte ha med sig. Jackan höll han över huvudet medan han sprang den korta biten fram till vännens lastbil och kunde hoppa in på passagerarsidan.

Välkommen Witold, sa Andrezej med ett bullrande skratt och höll fram en flaska med plommonbrännvin. Witold tog ett par djupa klunkar. Genast kände han hur spänningarna i axlar och nacke släppte. Om mindre än två timmar skulle de vara ombord. Då skulle han först äta och sedan sova tills de var framme i Kiel dagen därpå. Alkoholen brände i bröstet och fick honom att må bra. Han tog ytterligare ett par klunkar. Det skulle ändå inte vara några problem att köra på båten. Något ljust flammade upp lite längre bort. Witold försökte skärpa sin syn. Brann det? Var det eldslågor? Han pekade. Ser du? sa han och såg snabbt på Andrezej och sedan tillbaka igen. Ja, för helvete. Det brinner, svarade Andrezej. Lågorna blev allt högre, men allt var tillräckligt långt borta för att de inte skulle behöva oroa sig. Ljudet av sirener skar genom luften.

Kom, sa Andrezej och öppnade dörren. Vi går ut och ser vad det är som har hänt.

Witold följde motvilligt med ut i regnet och kylan. De tog sig fram mellan lastbilarna tillsammans med flera andra nyfikna. Det brann i ett par stora återvinningscontainrar fyllda med papperskartonger. Släckningsarbetare var redan på plats och efter bara några minuter var branden nästan släckt. Idioter, sa Andrezej och skakade på huvudet. De vände för att gå tillbaka till lastbilen när de fick syn på en höna och sedan en hel flock med höns komma flaxande mot dem. En iskyla fyllde Witold och han nyktrade genast till. Tänk om … nej det kunde väl inte vara deras last. Witold sprang, trängde sig fram mellan folk och bilar. Bakdörrarna till Andrezejs lastbil stod på vid gavel. Låset var uppklippt. Överallt flög skrikande hönor åt alla håll. Witold fortsatte mot sin egen lastbil. Hoppades att inte han också var drabbad. Skulle han bli utan betalning i så fall? Bara han hann fram och stänga dörrarna. Förtvivlad insåg han att det var för sent. Lasten som bestått av tio tusen hönor på väg till slakt i Tyskland var redan spridd över hamnområdet. Witold skrek rakt ut i ren frustration. Ett papper kom flygande och fastnade på hans kind. Irriterat tog han bort det. Ögonen fastnade på en bild av hönor ute på en solbelyst äng. Han hejdade sig och läste: Stop the cruel transportation of animals! Be a friend to Mother Earth and be a vegetarian! Chickens and hens should not be held in a cage and be fed with soya from South America filled with pesticides! The cultivation and increase of soya production leads to reduction of the rainforest!

Witold skrynklade ihop pappret, kramade det till en hård boll och slängde iväg det med tårar av ilska rinnande nedför kinderna.

FREDAG 15 NOVEMBER

1

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman skruvade rastlöst på sig. Luften var kvalmig och syrefattig. Ventilationen verkade inte fungera eller så var den felinställd. Värmen fick henne att må illa och hon hade svårt för att lyssna uppmärksamt. Tankarna gled hela tiden iväg. Hon sneglade åt sidorna. Kollegorna var rödflammiga om kinderna och matta i blicken. Den ende som inte verkade anstränga sig för att verka intresserad var Thomas Alfredsson som satt med armarna korsade över bröstet och halvkisade. De befann sig i samlingsrummet på polishusets tredje våning där regionpolischefen med kansli, HR, samt kommunikations-, underrättelse- och rättsavdelningen var lokaliserade.

Ska människan aldrig sluta? tänkte Ingrid. Nu hade de suttit här i nästan två timmar och bara lyssnat. Med en tyst suck böjde hon sig framåt och låtsades klia sig på fotleden medan hon kvävde en gäspning som fick ögonen att tåras. När hon såg upp igen mötte hon Carin Ekbergs granskande blick. Ekberg var nytillsatt chef för den regionala underrättelseavdelningen i Polisregion Väst och kom närmast från en tjänst på Noa, Nationella operativa avdelningen. Ingrid hade inte träffat henne tidigare. Skvallret sa att hon hade både bra och dåliga sidor.

För att sammanfatta det hela, mässade Ekberg. Så måste vi se och angripa de underliggande problemen. Mitt främsta uppdrag är att skapa tillit och förtroende internt och därefter bygga upp detsamma externt mot samarbetspartners som kommuner, myndigheter, organisationer och invånare i Polisregion Väst. Vi måste samarbeta och analysera orsaker innan vi väljer metod för att i förlängningen följa upp och utvärdera. Vi behöver ingripa tidigare när det gäller unga brottsaktiva, stoppa rekryteringen av springpojkar, störa och spränga kriminella nätverk inom alla områden, som narkotikahandel och all sorts människohandel. Förutom det måste vi arbeta förebyggande med de hotbildsrapporter som vi har fått den senaste tiden. Som ni alla här inne känner till har främst Malmö drabbats hårt av sprängdåd, närmare bestämt femtioåtta redan i år, vilket i realiteten kan jämföras med krigszoner och länder med lång historia av terrorism. Här i region väst har man än så länge varit relativt förskonade men vi måste kartlägga känsliga sektorer och anläggningar. I USA är det sedan snart tjugo år tillbaka en självklarhet att man passerar en säkerhetskontroll i museer, bibliotek och andra offentliga rum. I London finns exempelvis kontroller vid ingångarna vid alltifrån teatrar till skridskobanor. Som det ser ut just nu har varken USA eller Storbritannien samma mängder sprängmedel i omlopp som Sverige. Vi befinner oss i en ny situation, som ställer nya krav på systematiskt skydd av våra offentliga miljöer och grundläggande samhällsfunktioner.

Nu får du snart ge dig, tänkte Ingrid. Och krigszon var väl ändå att ta i även om Ingrid höll med om att utvecklingen var oerhört oroande. Ekbergs dragning skulle varit klar för tjugo minuter sedan. Ingrid funderade för ett ögonblick på om hon skulle kunna smita, men hade ingen ursäkt som inte skulle genomskådas. Dessutom var det onödigt att stöta sig med den nya chefen för en sådan sak. Carin Ekberg skulle säkert kunna göra livet surt för Ingrid om hon ville.

Ekberg tystnade åter. Ingrid trodde för ett ögonblick att hon var färdig men hon tog bara ett par klunkar vatten ur sitt glas och fortsatte: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har i samarbete med underrättelseavdelningen fått i uppdrag att kartlägga samhällsviktiga verksamheter i Polisregion Väst som kan vara mål för attentat. Det handlar om att förebygga och implementera säkerhetsåtgärder, som försvårar och förhoppningsvis förhindrar eventuella försök till sprängdåd. Hon såg ner i sina anteckningar med rynkad panna. Blickar man ut mot Europa är så kallad ekoterrorism en växande verksamhet som med största säkerhet också kommer att nå oss. Trenden visar att det inte alltid är individer kopplade till kriminella eller religiösa nätverk som ligger bakom attentaten utan även så kallade …, hon gjorde ett par citattecken med fingrarna i luften, … militanta intresseorganisationer med miljöaktivister.

Thomas lutade sig mot Ingrid och viskade lågt: "Ska du med på bio ikväll? De visar Hönorna anfaller. Baserad på verkliga händelser sägs det."

Carin Ekberg hejdade sig och gav Thomas en skarp blick. Om man jämför med Tyskland och Frankrike där man har försökt stänga flygplatser genom sabotage så framstår kanske händelserna i hamnen som harmlösa och löjeväckande. Det som är oroande är att de som låg bakom klarade sig undan. Hon tystnade och bläddrade fram och tillbaka i sina papper innan hon såg upp igen och lät blicken svepa över de närvarande i rummet, som om hon memorerade deras ansikten. Ingrid fick nästan känslan av att hon dröjde sig kvar vid henne lite längre än vid de andra. Ja, sa hon slutligen. Det var allt jag tänkte ta upp idag. Frågor?

Tystnaden var kompakt. Det var fredag och långt efter lunchtid. Alla ville därifrån. Okej, sa Ekberg. Om det är någon som är intresserad av att ingå i gruppen som ska kartlägga och analysera tänkbara mål eller vill ha ytterligare och fördjupad information så kontakta mig eller min stab. Hon samlade ihop sina papper och log avmätt. Därmed avslutar vi här och nu. Tack för att ni lyssnade.

Stolar skrapade genast och ett dämpat sorl uppstod i rummet.

Thomas Alfredsson sträckte demonstrativt på sig och rullade med axlarna. Han vände sig mot Ingrid. Ska du med och käka lunch eller ska du ta tidig fredag?

Lunch, sa Ingrid och började gå mot utgången när hon hörde sitt namn och vände sig om. Carin Ekberg stod mitt emot henne. Ingrid måste ha sett förvånad ut för Ekberg log roat, sedan räckte hon fram handen och de hälsade. Handslaget var fast och bestämt. Trevligt att träffas, sa Ekberg.

Ingrid nickade instämmande men hon hade varken lust eller tid med kallprat.

Jag tänkte boka in ett möte med dig, sa Ekberg.

Jaha, sa Ingrid och väntade på en fortsättning. Hon tänkte inte fråga varför Ekberg ville träffa henne men tydligen visste hon vem Ingrid var.

Jag hör av mig om dag och tid. Carin Ekberg sneglade på sitt armbandsur. Tiden rinner iväg. Jag måste vidare ser jag. Hon nickade kort mot Ingrid och försvann därefter med långa steg ut ur rummet.

Oj då, sa Thomas Alfredsson. Nu blev jag nyfiken.

Det blev inte jag, sa Ingrid. Kom, nu går vi och äter.

En stund senare satt de på Ulle&Vi på Skånegatan och beställde in dagens lunch. De åt en stund under tystnad. Thomas lade ifrån sig besticken. Vad tror du om Carin Ekberg?

Ingrid ryckte på axlarna. Vi får väl se om ett halvår eller så. Hon verkar ha höga ambitioner och hon verkar tro på att samarbeten med allt och alla är vägen till framgång när det gäller brottsbekämpning.

Men på riktigt? Var inte så pk.

Jag tror att hon har rätt när det gäller det förebyggande arbetet med att fånga upp ungdomar innan de sugs in i och sedan fastnar i de kriminella nätverken. Det borde vara en självklarhet som inte skulle belasta polisens budget och tvinga oss att prioritera ner delar av vårt arbete. Själv då, vad tror du om henne?

Thomas flinade. Men alltså, helt seriöst … vem fan är intresserad av att läsa hennes rapporter om miljödårar? Media är fullt av deras domedagsprofetior och klimathot. Ät inte kött, flyg inte, återanvänd allt, även ditt bajs och så vidare. Han slog ut med händerna.

Men tycker du inte att det ligger någonting i vad miljöaktivisterna säger? undrade Ingrid.

Thomas skrattade till. Du menar det som hände på Tysklandsterminalen i hamnen? Fokus hamnade mest på den bristande säkerheten och inte på hönor uppfödda på sojamjöl och skövling av regnskogar, eller hur?

Fast ingen åkte fast och deras aktion fick stor uppmärksamhet.

Thomas flinade. Du, jag skiter i det för tillfället. Han lutade sig bakåt i stolen och korsade armarna över bröstet. Vad ska du göra i helgen?

Nora har varit sjuk i veckan. Feber och förkylning så Adam och jag lär bara vara hemma. Själv då?

Ingrids mobil ringde. Det var Albert Tingström, Thomas och hennes chef på utredningsenheten.

Vi har ett misstänkt mord på en äldre kvinna i Örgryte, sa han kort när Ingrid svarade.

2

Filippa snyftade till. De var som om hela världen vände sig mot henne. Kroppen värkte av stress och frustration. Ett ihållande regn och vindbyar fick grenarna på de stora träden som kantade Vasagatan att likna svepande tentakler. Löven lossnade och virvlade omkring. Äntligen kom spårvagnen. Bromsarna gnisslade och dörrarna gled isär med ett pysande ljud. Filippa väntade medan en kvinna med barnvagn fick hjälp ut, sedan trängde hon sig in bland alla människor i regnvåta kläder. Hon höll blicken bestämt nedåtriktad och blinkade frenetiskt för att hålla gråten borta. Igår hade de andra tjejernas kommentarer fått det att rinna över för henne. Hon orkade helt enkelt inte med dem längre. Så här efteråt fattade hon inte varför hon sökt frisörlinjen. Efter ett och ett halvt år var hon spyfärdig på allt som hade med hår och plugg att göra. Hon passade inte in bland alla bimbos med fransförlängningar som fick dem att se ut som spacklade dockor med löshår hängande ner till rumpan. Det enda de kunde prata om var sitt eget jävla utseende, sina pojkvänner och utekvällarna på krogen. Igår hade hon meddelat sin lärare att hon hoppade av utbildningen. Nu ångrade hon sig. Av bara farten hade hon talat om vad hon tyckte om allt och alla. Alldeles nyss hade hon stått utanför ingången till skolan men inte kunnat förmå sig att gå in. Hon kunde bara inte gå tillbaka efter allt hon hävt ur sig. Det var så jävla dumt när hon bara hade drygt en månad kvar av utbildningen. Vid jul skulle hon varit klar. Vad skulle hon ta sig till nu? Hon visste inte vad hon ville, hon var helt slut mentalt. Allt var så jävla jobbigt. Det enda hon egentligen önskade sig var ett arbete där hon tjänade tillräckligt för att kunna flytta hemifrån.

En lätt beröring på axeln fick henne att vända sig om. Ett par äldre män med vita kepsar och svarta jackor stirrade krävande på henne. Biljettkontroll, sa den ene mannen högt och tydligt som om han talade med ett barn eller en hörselskadad.

Filippa kände i fickorna men hittade inte fodralet med månadskortet. Hon märkte medpassagerarnas blickar. Hon ställde sig upp och letade noga igenom fickorna. Shit, hade hon tappat det? Det kostade nästan åttahundra spänn. Hon måste hitta det. Jag är ledsen, sa hon. Jag måste ha glömt det hemma. Kan jag komma till ert kontor och visa upp det?

Vi får be dig att stiga av här, sa samme man. Tonen var hårdare nu. Han pekade mot utgången av spårvagnen. Hans kollega hade ställt sig i öppningen så att dörrarna inte skulle stängas.

Filippa skakade på huvudet. Hon skulle ju hem. Hon ville inte vara kvar här längre. Ville inte riskera att träffa på någon från frisörutbildningen.

Stig av annars tillkallar vi polis.

Filippa kände hur folk glodde anklagande på henne och hon tittade ner i golvet medan hon tog sig förbi kontrollanterna och steg ut i regnet. Fan, fan, fan. Hon måste ha tappat kortet. Nu kom tårarna på riktigt. Hon kunde inte hålla tillbaka dem och sjönk ner på bänken i väntkuren. Hon orkade inte längre bry sig ifall någon såg henne.

Hej, hur är det? undrade en mörk röst med lätt brytning.

Någon slog sig ner bredvid henne men hon låtsades inte om frågan. Hon klarade inte av människor som skulle försöka vara vänliga just nu. Hon ville bara vara i fred.

Du, tjejen. Hur mår du egentligen?

Filippa snörvlade och skakade på huvudet utan att se åt den envisa röstens håll. Det är bra. Låt mig vara i fred.

Det tror jag inte på. Du gråter ju. Hela du skakar.

Fan, vad han gick på. Hon såg upp och tänkte be honom sluta tjata och dra åt helvete när hon mötte ett par knallblå ögon som glittrade bekymrat men vänligt. Filippa kom av sig. Visserligen var han minst tio år äldre än hon men han var verkligen jättesnygg och såg snäll ut också.

Han höll fram en pappersservett. Filippa torkade tårarna och snöt sig. Typiskt att en sådan kille skulle börja prata med henne när hon såg som jävligast ut.

Känns det bättre? frågade han försiktigt.

Filippa nickade och rodnade. Han såg ut som en fotomodell. Hon kunde inte slita sig från hans vackra ögon och det mörklockiga håret som föll fram i ansiktet och som han försökte svepa bort med ena handen utan att lyckas.

En bekymmersrynka framträdde i hans panna och han lade sin hand över hennes. Vad är det som har hänt? Har någon varit dum mot dig?

Tårarna pressade sig upp igen. Det sved i ögonen. Jag är bara så jävla less på allting. Det var som om han tryckt på en knapp. Orden bara rann ur henne. Allt om hennes arbetslösa morsa som satt hemma och söp med sin nya karl som var så jävla äcklig och försökte tafsa så fort han kom åt. Om hur ont om pengar hon hade, om hur utanför och fel hon alltid kände sig. Om frisörutbildningen och om Alexander som gjort slut förra veckan och som var skyldig henne pengar, dessutom hade det visat sig att han varit ihop med en annan tjej samtidigt.

Kom hit, sa killen bredvid henne lågt medan han lade armen om hennes axlar och drog henne försiktigt intill sig. Vilken jävla skitstövel till kille. Vet du vad? Han kramade hennes axel med handen och log. Han verkar inte vara något att satsa på. Kanske var det lika bra att det tog slut även om det aldrig är roligt att bli dumpad.

Filippa tänkte protestera men hejdade sig. Han hade rätt. Alexander var en loser. Vad fan skulle hon gråta över honom för? Hon ville bara få tillbaka sina pengar. Filippa nickade tyst och körde ner händerna i fickorna.

Vad heter du? frågade han.

Filippa.

Okej, Filippa … Han tog bort sin arm och ställde sig upp. Jag måste tyvärr gå nu.

Filippa kämpade med gråten. Svalde och andades snabbt med öppen mun.

Killen sträckte fram en hundralapp och ett visitkort. Jag heter David. Här har du pengar så du kan ta dig hem. Du kan swisha mig när du får råd. Han log stort och smekte henne lätt över kinden. Filippa nickade tacksamt.

Har du inget för dig ikväll så får du gärna komma och lyssna på ett föredrag jag ska hålla på en förening som heter Jordens Framtid, i en lokal på Fabriksgatan i Gårda. Den ligger i närheten av ICA Focushuset. Hållplats Liseberg.

Filippa fick inte fram ett ord. Tänk att det här hände henne. Kanske det inte var en sådan skitdag i alla fall.

Jag skulle bli väldigt glad om du kom.

Hans ord fick rodnaden att blossa upp igen. Filippa log försiktigt tillbaka. Jag ska tänka på det.

Han blev allvarlig. Tänk inte en massa, kom i stället. Han höll upp handen i en hälsning och sedan vände han sig om och gick iväg med släntrande steg. Hon följde honom med blicken tills hon inte kunde se honom längre. Först då vände hon sig mot den digitala informationstavlan i väntkuren. Om en minut kom spårvagnen som skulle ta henne till Brämaregården på Hisingen. Hjärtat slog hårt och alla tankar på Alexander var borta.

3

Ingrid och Thomas klev ur bilen och blickade upp på de bruna fasaderna av stenplattor. Prästgårdsängen bestod av tre höghus från mitten av sextiotalet. Det var några av dessa betonghus som byggdes under miljonprogramstiden och det var verkligen inte vackert någonstans. Hon kunde inte förstå varför det var så populärt att bo där. Eller jo, det kunde hon. Det var givetvis för att husen låg i Örgryte. I folkmun hade husen kallats Prestigeängen eftersom lägenheterna var rejält tilltagna med hög standard och detaljer designade av Sigvard Bernadotte. De rundade husgaveln med långa steg. Vid en av portingångarna stod forensikernas brottsplatsbuss, en målad polisbil och en uniformerad kollega som presenterade sig som ansvarigt befäl. Han pekade upp mot fasaden. Sjunde våningen. På golvet i badrummet ligger en död, äldre kvinna. Med största sannolikhet lägenhetsinnehavaren själv, Elna Oskarsson. Slagningarna visar att hon varken har barn eller närstående släktingar. Det är svårt att veta om det finns någon vi behöver informera om vad som har hänt. Larmet kom från en väninna till den döda som också bor i huset. Väninnan tog sig in med en reservnyckel eftersom hon anade oråd. Patrullen som var först på plats spärrade av direkt och begärde förstärkning. De fick också tillkalla ambulans till vittnet som nu befinner sig på Sahlgrenska. Forensikerna kom strax före er.

Ingrid nickade till tack. När de klev ut ur hissen fanns det tre lägenhetsdörrar på våningsplanet. Kring ett av dörrhandtagen var ett blå-vitt avspärrningsband knutet. Fru Elna Oskarsson, läste Thomas högt och knackade hårt ett par gånger på dörren. En glipa öppnades. Lukten av instängdhet och exkrementer slog emot dem. Forensikern Fredrik Boberg iklädd skyddsoverall och handskar blev synlig. Munskyddet var nerdraget över hakan.

Välkommen, sa han och log snett medan han backade undan så att de skulle kunna komma in. Han gav dem skoskydd, overaller och plasthandskar. Tack, sa Ingrid och började dra på sig skyddskläderna. Hur ser det ut? frågade hon sedan.

Sannolikt ett mord. Rättsläkaren har redan varit här. Han bedömde att kvinnan har varit död mindre än ett dygn. Troligtvis dog hon sent igår eftermiddag eller under kvällen.

Ingrid svepte runt med blicken i den korridorsliknande hallen. En dörr stod halvöppen. Ljuset från kraftiga strålkastare letade sig ut. Hur många rum? undrade hon.

Fyra plus kök.

Visa oss runt först, bad Ingrid. Hon ville ta in miljön, bilda sig en uppfattning om offret innan hon såg kroppen. Det fanns ofta saker i hemmet som gav en eller flera ledtrådar till den eller de som kunde vara mördare.

Det är verkligen fint i lägenheten, konstaterade Boberg när de stod i köket.

Smakfullt var en ännu bättre beskrivning, tyckte Ingrid. Var blicken än landade såg allt ut att vara påkostat men absolut inte pråligt. Gardinerna var Josef Franks Tulpaner. Hon hade likadana själv hemma och visste vad de kostade. I fönstret stod Waldemarsuddekrukor med rosa pelargoner och under köksbordet låg en Märta Måås Fjetterström-matta. Absolut inget för barnfamilj med en röjande och kladdande två och ett halvåring som hennes egen Nora.

Eller hur? sa Thomas. Den här gamla damen skulle ha svimmat om hon kommit hem till mig.

De fortsatte in i ett stort och ljust vardagsrum. Carl Malmstenmöbler i sextiotalsdesign dominerade inredningen. Det såg nästan ut som en utställning. En soffgrupp och ett matsalsbord med sex stolar. I ett hörn stod två Jättepaddanfåtöljer placerade på varsin sida om ett litet bord och en tillhörande läslampa på golvet. Ingrid gick närmare och såg att den ena stolen var mer använd än den andra. Säkert ett favoritställe vid fönstret och betydligt bekvämare än soffan med sitt låga ryggstöd. Ingrid fick känslan av det var en mycket ensam kvinna som bodde här. Det hon sett av köket förstärkte intrycket. Det luktade rengöringsmedel och möbelpolish. Ofta var det ett sätt för äldre personer att behålla någon form av självaktning i sin ensamhet. Ordning och reda, städat och sorterat. Sedan fanns det de andra, de där demensen eller depressionen tagit över, där meningslösheten var deras vardag och kaoset brett ut sig.

Ena långsidan av rummet bestod av fönster och utgång till en balkong. Ingrid betraktade utsikten och drog sedan med ett finger på fönsterbrädet av marmor. Otroligt, inte ett dammkorn. Det känns extremt välstädat. Hon vände sig mot Boberg. Har lägenheten blivit genomsökt? Vad har du för uppfattning?

Hittills har vi inte sett något som tyder på det.

Vilka fina tavlor det hänger på väggarna, sa Thomas. Inte min smak men de ser dyra ut.

Mmm, sa Ingrid och gick fram och studerade signaturen