Socialgrupp noll

By Christina Larsson

När en äldre kvinna utsatts för ett utstuderat överfallsrån av en grupp nordafrikanska ungdomar i centrala Göteborg leder det till ett stort massmediapådrag och regionpolischefen tillsätter extra resurser med fokus på gäng- och invandrarrelaterat våld.

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman är tillbaka på jobbet efter en kortare tids föräldraledighet. Hon börjar med att på deltid se över kalla fall och väljer ett ärende som fick stor uppmärksamhet eftersom endast offrets huvud hittades. Det mer än tjugofem år gamla olösta mordet på en kvinnlig lågstadielärare utvecklas åt ett helt annat håll än vad hon har kunnat förutse.

Under en kartläggning i ett naturreservat norr om Göteborg påträffas en uttjänt brunn innehållande kroppar i olika stadier av förruttnelse. Identifieringen drar ut på tiden. Snart inser Ingrid att det finns en koppling till mordet hon utreder från början av nittiotalet och att mördaren förstått att de är honom på spåren.

"Socialgrupp Noll" är en bok som handlar egoism, maktmissbruk och gränslöshet. Det är den sjätte och fristående delen i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 11, 2018
• ISBN: 9789178290765

Book preview

fri.

KAPITEL 1

Måndag 1 mars

Klockan 14.59

Det fanns femtiofem ärenden att välja mellan. Kriminalkommissarie Ingrid Bergman läste ännu en gång igenom listan över olösta mordfall där det inte fanns någon misstänkt gärningsman, eller där denne inte kunnat bindas till brottet. Det var det här hon skulle jobba med framöver, så hon tänkte välja noga för ärendet skulle uppta all hennes arbetstid från och med den stund hon bestämt sig. I teorin var alla olösta fall lika viktiga, men bara i teorin. Hon ville arbeta med något som gjorde henne nyfiken och som utmanade och berörde henne. Ingrid hade ägnat mer än en vecka åt att gå igenom listan med kalla fall. Sakta och metodiskt. Strukit ärende efter ärende tills det bara återstod tre. Ingrid hade meddelat sin chef Albert Tingström att hon hade bestämt sig och informerat om vilket fall hon ville arbeta med. Trots det var hon ändå lite osäker över sitt val. Kanske borde hon diskutera det med någon?

Ingrid tänkte tillbaka på samtalet hon haft med sin chef för ett par veckor sedan då de hade kommit överens om den tillfälliga lösningen. Det var hon som ringt och bett om ett möte. Hon ville börja jobba igen. Behövde det. Behövde komma hemifrån. Nora hade hunnit bli sex månader. Att arbeta med olösta mord, kalla fall, krävde inte samma fysiska närvaro i polishuset, mer den mentala. Tingström förstod och erbjöd henne att jobba deltid och ägna sig åt kalla fall några månader. Till hjälp skulle hon få en eller två utredare och en forensiker. Vilka dessa skulle bli visste hon inte ännu. Förhoppningsvis någon från hennes gamla utredningsteam på den regionala utredningsenhetens sektion för grova brott. En blick på klockan fick henne att svära högt. Tiden gick så fort. Hon var tvungen att gå hem. Adam skulle bli så sur om hon blev sen och hon måste hinna handla. Vid sextiden skulle dessutom hennes båda väninnor Ewa och Helene komma och hon hade lovat att bjuda på middag.

Motvilligt halade hon upp mobilen ur kavajfickan och ringde ner till arkivet och beställde fram de tre startpärmarna som innehöll en sammanfattning av allt gällande de tre olösta morden hon valde mellan, samtidigt som hon drog på sig jackan och motvilligt lämnade rummet. Hon hade velat stanna kvar och fortsätta jobba, för hon njöt av att vara tillbaka efter ett halvårs föräldraledighet. Hon tyckte om pulsen i polishuset. Hon behövde den för att må bra. Det var som om väggarna var impregnerade med adrenalin. Alla pratade fort, rörde sig snabbt i korridorerna, telefoner ringde och man klagade över dåligt automatkaffe. Så hemtamt. Det var här hon var trygg och trivdes allra bäst, om hon skulle vara ärlig, långt ifrån blöjbyten och hålögda vaknätter.

KAPITEL 2

Måndag 1 mars

Klockan 18.07

Rösten i högtalaren talade om att tåget strax var framme vid Göteborgs Centralstation och tackade passagerarna för att de hade åkt med samt önskade att de hade haft en trevlig resa. Trevlig resa, pyttsan, muttrade Margareta Bolinder för sig själv. De var nästan fem timmar försenade. Lukten från den överfyllda toaletten sipprade ut bland passagerarna i vagnen. Det fanns ingenting att äta eller dricka. Bistron hade sålt slut på allt i sitt sortiment. Inte ens en kopp kaffe hade hon kunnat få. Enligt konduktören och informationen de fått handlade det om den senaste tidens snöfall som lett till kärvande växlar och problem i de elektriska systemen på grund av isbildning. Trams och bortförklaringar. Det var väl ingen nyhet att det snöade och var kallt om vintrarna i Sverige. Det kunde knappast ha kommit som en överraskning. De kanske borde tala med folk i hennes egen generation. Nu förtiden så lyssnade man inte på de äldre som man gjorde när hon var ung, för att ta del av deras erfarenhet och visdom. Nu var det bara aningslös ungdom, nymodigheter och svåranvänd teknik som räknades verkade det som. Annat var det på hennes egen tid. Då visade man respekt för kunskap. De ansvariga borde helt enkelt ta reda på hur man fick tågen att gå enligt tidtabellen, vilket tågen alltid gjorde förr, när staten var ansvarig. Hon fnös högt och skakade på huvudet så att de grå lockarna gungade trots att hon sprayat håret noga för att frisyren skulle hålla. Det hade varit ett dåligt beslut att ta tåget. Hon hade hellre kört bil men på senaste tiden hade hon haft problem med kristallsjuka eller godartad lägesyrsel som den unge läkaren kallat det, så hon hade inte våga köra hela vägen från Örebro till Göteborg.

Den råkalla luften slog emot henne när hon klev av tåget och hon satte ner resväskan på perrongen för att rätta till halsduken och kappan. Göteborg, här hade hon inte varit på många år. Inte sedan 1993 faktiskt. Förundrad över hur annorlunda allt såg ut på tågstationen letade hon efter skyltar för att hitta utgången som ledde till Drottningtorget och Brunnsparken där hon kunde hitta en spårvagn för att ta sig vidare. Hon såg flera tiggare invirade i filtar med en pappmugg framför sina fötter sittande vid stolpar och mot väggar. En del hade bilder med småbarn som de pekade menande på. Hon märkte hur de sökte hennes blick, de ville få ögonkontakt, få henne att ge dem pengar. Aldrig. Det var en principsak. Hon höll blicken rakt fram. På flera ställen stod grupper med unga mörkhyade män och stampade för att hålla sig varma, rökte och höll på med sina mobiltelefoner. Utlänningar. Svartskallar. Det var obehagligt. Hon bestämde sig för att inte låtsas om dem. Åk hem, tänkte hon. Sluta parasitera på vårt land. Hon hade läst om dem i tidningen, sett reportage på tv:n. I Malmö verkade de till och med ha tagit över vissa områden. Ockuperat parker med sitt pick och pack. De tog sig hit för att leva gratis på vad hon och andra arbetat ett helt liv för att bygga upp. Påstod att de var barn fast de hade skäggväxt allihop, knarkade, sålde sig och levde på att stjäla så fort de kom åt. De skrattade säkert åt de dumma svenskarna som var så naiva. Hon hade inte förstått att det var lika illa här i Göteborg.

Hon gick så fort hon kunde mot ingången till själva Centralstationen. Till tryggheten. Där inne kunde det väl i alla fall inte vara tillåtet för sådana att uppehålla sig. Den automatiska glasdörren öppnades framför henne och lättad kom hon in i den väl upplysta byggnaden. När hon hunnit ett tiotal steg stannade hon till och såg sig om. Så vackert det var med de höga välvda glastaken, bevarade träpaneler i ek och smidda taklampor. Den gamla pampiga centralstationen från mitten av artonhundratalet var ett lysande exempel på hur man byggde med gedigen kunskap och för hållbarhet. Kvalité helt enkelt. Hennes blick fastnade på några anskrämliga förvaringsskåp i grå plåt längs en vägg som förstörde det fina helhetsintrycket. Att de inte kunde ha försökt dölja dem bättre eller installerat några som bättre smälte in i miljön? En man i hennes egen ålder såg ut att försöka få upp ett av skåpen. Han höll en lapp i ena handen och med den andra tryckte han på några knappar och drog sedan i ett handtag. Frustrationen lyste igenom i hans ryckiga rörelser när han inte lyckades och han försökte igen. Hon kunde inte släppa honom med blicken, det var något bekant över de otåliga rörelserna. Det var något med händerna. Hon kunde inte se hans ansikte. Så lyckades han äntligen få upp skåpet och lade in en termobox.

Margareta visste exakt vad sådana användes till och nu visste hon med ens vem mannen var. Instinktivt vände hon sig om, fäste blicken i golvet och gick ut genom samma ingång som hon nyss kom ifrån. Bröstet drog ihop sig i kramp och hon blev torr i munnen. Hon kunde knappt andas. I samma stund trycktes kroppar mot henne och hon kände händer hårdhänt treva över hela sig. Hon försökte pressa sig framåt och vrida sig loss. Svartingarna var överallt. Lukten av svett, något sötaktigt och cigaretter fyllde hennes näsborrar och illamåendet sköt upp i halsen. Hon ville skrika efter hjälp men det fanns ingen luft i lungorna. Det enda hon hann uppfatta var hur en värme spred sig ner för låren och hur hon föll handlöst bakåt och allt blev svart.

KAPITEL 3

Måndag 1 mars

Klockan 18.30

Adam sträckte sig fram och lyfte upp Nora från Ingrids knä där hon precis druckit en flaska med välling. Jag lägger Nora så kan vi äta i lugn och ro, sa han och gick iväg med flickan på armen. Kvar i köket satt Ingrid med Ewa och Helene.

De verkar funka bra ihop, sa Helene och log menande efter Adam och Nora. Trivs han med att vara hemma och pappaledig?

Bättre än jag, svarade Ingrid och började duka bordet. Han har ett sådant tålamod. Jag klarar inte av det. Jag vet att det inte låter klokt men jag håller på att gå under av tristess på dagarna när Adam är i väg på jobb och jag är ensam hemma med Nora. Jag blir så förbannat rastlös. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

Men du kunde väl passa på att baka, safta och sylta. Kanske sy lite nya gardiner, brodera kuddar, föreslog Ewa och tittade oskuldsfullt på Helene som genast högg på idén.

Ja, eller skaffa dig lite nya krukväxter som du kan pyssla med. Kaktusar är inte så utmanande, sa Helene medan det ryckte i mungiporna av återhållet skratt.

Jaså det tycker ni, sa Ingrid. Jag kanske till och med skulle hinna med att hålla i en kurs i hur man är en god och trevlig gäst som slipper bli utslängd av värdinnan. Vad tror ni om det?

Nej, sa Helene och flinade. Jag tycker du ska hålla dig till de traditionella hushållsgöromålen för en mammaledig kvinna. Jag tror inte det är bra för Nora att lära sig slänga ut gäster vid hennes unga ålder, för man vet aldrig hur det kan sluta. Kanske får det henne att bestämma sig för att bli kriminalkommissarie eller något lika traditionellt kvinnoyrke och det vill du väl inte?

Ingrid skakade på huvudet och log. Vad skulle hon göra om hon inte haft Ewa och Helene i sitt liv som alltid fanns där i vått och torrt? Som drog med henne ut på golfrundor, lyssnade och mötte henne med sin jordnära torra humor trots att hon tidvis var en så dålig vän när hon bara jobbade och prioriterade bort allt annat. Livet med Adam och Nora hade inte förändrat deras vänskap, snarare fått dem att komma ännu närmre varandra.

Skämt åsido, sa Helene. Du har jobbat en vecka nu va? Hur går det?

Ingrid ryckte på axlarna och öppnade en flaska vin. Bra känns det som. Jag ska arbeta med kalla fall är det tänkt. Det finns ganska många att välja emellan. Den tekniska utvecklingen har gått framåt och vi får mer och mer verktyg för att kunna lösa gamla fall och då främst där det finns fysiska spår att analysera på sätt som inte var möjligt när brottet begicks. Lite som CSI, faktiskt. Själv då, Helene, hur har du det? Är det fortfarande lika mycket?

Väninnans ansiktsuttryck förändrades. Jag vet knappt var jag ska börja men vi har fått allt fler papperslösa barn som söker sig till oss för att få kläder, mat, medicinsk hjälp och stöd. Det är alarmerande och antalet ökar hela tiden. Man känner sig så otillräcklig. Dagligen möter vi hemlösa, arbetslösa, psykiskt sjuka, ensamstående föräldrar och många andra som av olika anledningar är i behov av, och har rätt till, samhällets stöd. Socialtjänsten sviktar. De mäktar inte med och politikerna tillsätter inte tillräckligt med resurser. Socialtjänsten till och med hänvisar till oss inom kyrkan och frivilligsektorn, och allt fler söker sig till oss.

Tur att ni finns, sa Ewa och klappade Helene på armen. Du orkar väl med? Du bränner väl inte ut dig?

Nej, jag klarar mig. Jag kan ju lämna alla problem och bara gå hem till min varma lägenhet där jag bor helt ensam, utan att behöva trängas med en massa andra. Jag kan låsa dörren och beställa hem mat om jag är hungrig, gå till en läkare om jag behöver. Jag har ett jobb som jag trivs med, ett socialt nätverk med vänner och god ekonomi. Skulle jag bli lite uttråkad på att mitt liv är så tryggt och enahanda kan jag åka utomlands några veckor och bo på hotell och bli servad.

Men, Helene, hur är det egentligen med dig? Du brukar inte vara så … cynisk, sa Ingrid och slog sig ner vid bordet och hällde upp vin i glasen till dem. Hur mår du?

Helene skakade på huvudet. Allvarligt talat så vet jag inte om jag kan ta in så mycket mer, men om inte jag orkar hjälpa, stötta och kämpa för de mest utsatta så måste någon annan orka i mitt ställe.

Kanske är det dags att byta jobb? föreslog Ewa.

Helene skakade resolut på huvudet. Nej, nu skiter vi i mig och pratar om något roligare.

Något roligare än vadå? frågade Adam när han kom in i köket igen. Pratar ni inte om namngivningen? Han gick fram till ugnen och tog ut en lasagne. Doften av vitlök och chili spred sig och fick Ingrid, Helene och Ewa att vända all uppmärksamhet mot formen som han satte ner mitt på bordet mellan dem. Han drog av plastfolien över salladsskålen som stod på diskbänken och tog därefter ut en såssnipa med dressing från kylskåpet som han rörde om i ett par gånger och sedan ringlade över salladen, innan han placerade den på bordet och sig själv på den lediga stolen bredvid Ingrid.

Det luktar underbart, sa Ewa och sniffade ljudligt och log teatraliskt mot Adam. Jag tror inte du fattar hur Helene och jag hade det innan Ingrid träffade dig. Hon är en katastrof i köket. Man var livrädd för att bli förgiftad varenda gång man blev bjuden på mat i det här huset.

Ingrid himlade med ögonen. Jaså, jag uppfattade inte att du hade nära-döden-upplevelser eftersom jag i nittionio fall av hundra bjöd på hämtmat.

En av hundra var en gång för mycket ändå, svarade Ewa och stötte armbågen i sidan på Helene. Eller hur?

Helene nickade. Man hade liksom gaffeln i ena handen och mobilen i den andra, med tummen svävande ovanför larmuppringningen.

Adam skrattade och de andra vid bordet föll in i skrattet. Tur att man har gjort sig oumbärlig då. Var så goda och smaklig måltid. Nu äter vi istället och pratar om namngivningen innan ni byter samtalsämne igen. Skål för det.

De höjde sina glas och skålade leende mot varandra. För Nora och hennes föräldrar, sa Helene.

Ja, och skål för Nora och hennes båda gudföräldrar, kontrade Ingrid.

Jo visst, sa Adam när de satt ner sina glas. Det har jag glömt att berätta, Ingrid. Solveig ringde innan idag. Jag trodde inte att du ville bjuda henne på söndag. Jag visste inte att du hade ändrat dig.

Ingrid lade ner besticken och såg på Adam. Obehagskänslor strålade ut i kroppen och fick det att dra ihop sig i maggropen. Vad menar du?

Adam ryckte på axlarna. "Ja, det är din mamma. Hon tackade för inbjudan och sa att hon försökt få tag på dig för att meddela att hon skulle komma men inte lyckats och därför ringde mig istället."

Men Adam, du av alla måste väl veta hur manipulativ och falsk hon är. Vad sa du? Vad svarade du?

Att hon var välkommen givetvis. Jag trodde att du hade ändrat dig, att du ville att hon skulle vara med.

Hur fan kunde du tro det när du vet hur hon har burit sig åt mot mig?

Adam stirrade på Ingrid som inte vek ned sin blick, sedan vände han sig resignerat mot Ewa och Helene. Ursäkta mig, sa han och tog sin tallrik och sitt glas och lämnade köket och försvann ut i vardagsrummet där de hörde hur han satte på tv:n.

Ingrid slog knytnäven i bordet så att vinet i glasen skvimpade över. Hon är så fruktansvärt utstuderad. Hon vet precis hur hon ska göra för att få folk att dansa efter hennes pipa och hon vet precis hur hon ska göra för att så split mellan andra så att de vänder sig emot varandra och hon själv framstår som ett oskyldigt offer.

Men det är inte Adams fel, eller hur? sa Helene. Gå efter honom.

Ingrid nickade och blinkade för att inte ögonen skulle svämma över och strök sig över pannan. Det måste ha varit någon av hennes bröder, Anders eller Peter, som låtit undslippa sig att det var namngivningskalas till helgen. Hon visste att hon inte kunde bli arg på dem för det och inte på Adam heller. Det var bara det att hon blev så frustrerad, arg och besviken över Solveigs förslagna beteende.

Jag är ledsen, sa Ingrid och reste sig upp. Vi får prata om namngivningen en annan dag. Jag ringer er.

KAPITEL 4

Tisdag 2 mars

Klockan 08.01

I går kväll rånades en äldre kvinna på Centralstationen, inledde kriminalinspektör Viking Johansson spaningsmötet. På plats med varsin kaffemugg i handen var också hans kollegor på enheten för grova brott, Nina Hamilton och Thomas Alfredsson. Det var en stationsvärd som ringde ambulans. Polisen kontaktades först idag på morgonen av personal på Sahlgrenska efter att kvinnan återfått medvetandet och de förstod att hon saknade klocka och guldhalsband samt plånbok och mobiltelefonen som legat i handväskan. Skadorna hon har på kroppen och i bakhuvudet tyder på ett överfallsrån. Händelsen borde finnas med på övervakningskameror. Han lät informationen sjunka in hos kollegorna kring konferensbordet innan han fortsatte dragningen.

Men det här är väl inget för oss på grova brott, sa Nina Hamilton och lutade sig bakåt i stolen och korsade armarna.

Viking Johansson ryckte på axlarna. Det är regionpolischefens order. Utredningar av brott som begås i city och som är grupp- och invandrarrelaterade ska utredas av vår enhet från och med nu. Han gav dem varsin tunn mapp och läste sedan högt ur sin egen. "Offret är en 73-årig kvinna, folkbokförd i Örebro, hon heter Margareta Bolinder. Vi borde lösa det här ganska snabbt med lite hjälp av forensiska enheten.

Invandrarrelaterat…? sa Nina Hamilton.

Mm, enligt sjukhuspersonalen som ringde in anmälan säger kvinnan att det var en grupp invandrarkillar som gav sig på henne. Jag tänkte åka till Sahlgrenska och se vad det ger.

Okej, sa Thomas Alfredsson. Då kan jag och Nina prata med stationsvärden på Centralen och undersöka vad vi kan få fram av övervakningskamerorna. Finns det några vittnen?

"Inga som jag vet har varit i kontakt med oss men det borde det finnas. Kolla om det har kommit något på tipstelefonen eller liknande samtal. Prata med folk som jobbade runt om på restauranger, caféer och butiker på Centralen om de kan ha sett något. Fler idéer?

Thomas och Nina tittade på varandra och skakade sedan unisont på huvudet mot Viking.

Okej, vi ses här igen… han tittade på klockan, vid tre. Vi hörs innan om det behövs.

KAPITEL 5

Tisdag 2 mars

Klockan 08.30

Ingrid försökte kväva en gäspning. Hon stod på arkivet och väntade på att få startpärmarna till de kalla fallen som hon beställt igår innan hon gick hem. Det hade inte blivit många timmars sömn i natt. Adam hade varit sur. Han var alltid grinig nuförtiden kändes det som. De hade inte ens haft sex på två eller tre veckor. Hon fattade inte varför han överhuvudtaget svarade när hennes mamma ringde. Han visste att Ingrid inte ville ha med henne att göra och att hon aldrig i helvetet ville ha med Solveig på Noras namngivningskalas. Ingrid blev fortfarande förbannad när hon tänkte på deras samtal igår. Adam tyckte att hon borde ge sin mamma en chans, han tyckte att Nora hade rätt till en mormor. Hans egen mamma fanns inte i livet så någon farmor fanns det inte. Enligt Ingrid hade hennes mamma redan fått alldeles för många chanser och bara utnyttjat dem till att göra sig själv till ett offer. Nu fick det vara nog, helt enkelt.

Varsågod. Med en duns lade den arkivansvarige tre tunna pärmar på den upphöjda disken mellan dem, vände sig mot datorn och knappade koncentrerat. Efter några sekunder startade printern och spottade ut ett papper som han sedan höll fram emot Ingrid tillsammans med en penna. Kvittera längst ner.

Halvvägs upp till sitt nya utrednings- och sammanträdesrum för ändamålet ändrade hon sig och gick istället bort till Forensiska enheten. Hon ville ha Bertil Nilssons åsikt. Dörren stod på glänt och han satt vid sitt skrivbord och gestikulerade vilt medan han talade i telefon. När han fick syn på henne nickade han och pekade mot den lediga besöksstolen.

Ingrid log inombords när hon såg hur han drog den ena handen över huvudet ett par gånger som för att känna efter så att de långa hårtestarna låg på plats. Hon kunde inte fatta att han inte klippte av de där stripiga stråna. Hans konstlade överkamning av håret gav mer uppmärksamhet än om han hade klippt det riktigt kort eller helt enkelt rakat det som de flesta män gjorde nuförtiden när flinten obönhörligt började ta över. Men det skulle Nilsson aldrig göra, det var hon helt säker på för han hade haft samma frisyr så länge hon känt honom och Nilsson var ingen förändringsbenägen människa. Försiktigt lade hon pärmarna frågande framför sig på skrivbordet och han nickade godkännande medan han avslutade samtalet med några korthuggna meningar innan han lade ner mobilen med en duns på skrivbordet och muttrade något om inkompetenta idioter. Ingrid misstänkte att Bertil Nilsson inbegrep de flesta som jobbade i polishuset i den kategorin av människor. Han var ökänd för sitt griniga humör men var samtidigt den bäste teknikern – eller forensikern, som de nu titulerades sedan ett par år tillbaka – som Ingrid jobbat med och de två kom av någon underlig anledning relativt bra överens. Som en form av terrorbalans, kanske, tänkte Ingrid roat.

Hon log försiktigt. Nilsson suckade högt och knäppte händerna i knäet medan han skakade på huvudet. Jaha, sa han sedan strävt. Så du kommer på besök. Trevligt, trevligt. Välkommen. Genast så höjdes IQ:n i det här huset med femtio procent skulle jag tippa. Han log mot Ingrid och rynkorna i hans fårade och väderbitna ansikte drogs ihop kring ögonen. Det var länge sedan. Jag hörde att du skulle jobba med kalla fall ett tag framöver.

Det stämmer, sa Ingrid och klappade på pärmarna framför sig. Det finns ju tyvärr ganska många att välja mellan. Jag har plockat fram tre intressanta gamla ärenden men jag ska bara gå vidare med ett i taget är det bestämt och nu tänkte jag höra lite med dig om du kommer ihåg något särskilt om dem och vilket du skulle ha valt att jobba med.

Nilsson nickade och lutade sig aningen framåt i stolen. Låt höra.

Ingrid redogjorde kort för varje ärende.

Nilsson skrockade och skakade på huvudet. Det handlar egentligen mer om vilken förundersökningsledare och vilka utredare och tekniker det var som var inblandade snarare än själva mordfallen, eller hur.

Ingrid kunde inte låta bli att le. Nilsson kände henne så väl efter alla år de jobbat tillsammans och hon nickade bekräftande mot honom som svar på hans retoriska fråga.

Nilsson sträckte sig fram, läste snabbt på etiketterna och tog sedan en av pärmarna och höll upp den. Jag skulle tveklöst valt det här.

Ingrid kände en lättnad. Han hade valt det som hon också satt högst upp och praktiskt nog var det samma fall som hon sagt till sin chef Tingström att hon tänkt jobba med. Jag ska sätta ihop ett team. Kan du tänka dig att sitta med?

Nilsson såg sig om bland högarna av papper, mappar och pärmar som fyllde hans skrivbord och varje ledig yta på arkivskåp och hyllor i rummet. Tycker du inte att jag ser ut att ha tillräckligt att göra?

Nej, sa Ingrid och flinade medan hon reste sig. Jag har installerat mig i ett sammanträdesrum på tredje våningen. Välkommen halv nio i morgon förmiddag så drar vi igång. Jag meddelar Tingström.

KAPITEL 6

Tisdag 2 mars

Klockan 09.15

Vad tror du? sa Nina Hamilton och såg tvivlande på sin kollega Thomas Alfredsson. "Är det någon idé att vi spärrar av och kallar hit teknikerna?

De stod utanför glasdörrarna som ledde in i Centralstationsbyggnaden från plattformen där tågen kom in. Människor passerade igenom, både ut och in, i en strid ström. Thomas såg sig om på den asfalterade marken och skakade på huvudet. Det är för kontaminerat. Det är ingen idé.

Det var stationsvärden, en man i sextioårsåldern, som visat dem platsen där den äldre kvinnan legat när han ringt efter ambulans. Det syntes fortfarande en stor mörk fläck där stationsvärden pekat. Hon blödde i bakhuvudet, sa han. Jag tänkte lägga min jacka under hennes huvud men jag… det var så mycket blod. Jag, visste inte … så jag lät bli och det tog bara några minuter så var ambulansmännen här och tog över.

Såg du när hon föll? frågade Nina.

Stationsvärden skakade på huvudet. Nej, men jag hörde folk skrika och vände mig om och då låg hon där. Jag måste ha gått in precis framför henne.

Uppfattade du att hon var omgiven av någon eller några när du först såg henne? fortsatte Thomas Alfredsson.

Vad menar du? Mannen slog ut med händerna. Här är alltid fullt av folk vid den tiden.

Ursäkta, sa en tjej klädd i en pikétröja med Espresso House-logga på bröstet. Är det om tanten som ambulansen hämtade här igår.

Ja, sa Nina och vände sig mot henne. Såg du något?

Tjejen nickade medan hon tittade sig snabbt över axeln. Nina försökte följa hennes sökande blick men uppfattade inte något särskilt som kunde tänkas fånga hennes uppmärksamhet.

Kan vi gå någon annanstans, där ingen ser oss? frågade tjejen. Nina anade en rädsla spegla sig i ögonen och i det oroliga kroppsspråket.

Några minuter senare satt Thomas och Nina tillsammans med den unga tjejen i ett rum bland personalutrymmena. Hon tuggade på ett nagelband som om hon brottades med vad hon skulle säga nu när de var ensamma.

Så du jobbar på Espresso House, inledde Nina.

Tjejen nickade.

Vad heter du och hur länge har du jobbat där?

Ellen, jag heter Ellen Lundgren. Jag är tjugoett och har jobbat på Espresso House ett par år fast på olika ställen här i stan och sedan före jul här på stationen. Hon slog armarna hårt om sig själv. Jag såg dem, sa hon sedan bestämt och mötte Ninas blick. Jag såg hur de spanade in henne när hon kom från perrongen med sin väska. Hur de tittade på varandra och sedan närmade sig henne bakifrån för att omringa. Jag har sett det förut men de hann inte i fatt henne för hon hann in genom dörrarna. Där inne gör de oftast ingenting.

Nina ville ställa följdfrågor men höll tillbaka. Hon måste ha tålamod.

Ellen drog ett djupt andetag. Men så kom tanten plötsligt tillbaka ut igen. Hon gick jättefort och hade blicken ner i marken. Hon gick rakt in bland dem. Det tog bara några sekunder, högst tio, sedan låg hon där och alla killarna försvann åt olika håll. Jag har inte ens sett dem här idag. Ligger väl lågt.

Berätta mer om de här killarna, bad Nina när hon förstod att det inte skulle komma någon spontan fortsättning.

"De är väl sju, åtta stycken, ibland fler. De rör sig mellan Nordstan och Centralstationen verkar det som. Jag vet inte hur många gäng det finns av den sorten men det är många. Det är obehagligt att möta dem. De klär av en med