Silhuetten

By Christina Larsson

Nu i ny remastrad version!

Under den del av Göteborg som ligger innanför Vallgraven finns det underjordiska gångar som byggdes när staden anlades på 1600-talet. Under en guidad tur i dessa tunnlar påträffas en död 15-årig flicka, svårt misshandlad. Allt pekar på att gärningsmannen finns bland ett svensexegäng som befann sig i tunnlarna samma natt flickan dog. Det är bara en tidsfråga innan de får honom att erkänna.

När ett nytt liknande överfall sker pekar dock spåren i en helt annan riktning. Nämligen mot spaningsledaren och kriminalkommissarien Ingrid Bergman själv. Hela hennes liv och karriär sätts på spel. Hon måste göra allt hon kan för att hitta gärningsmannen och rentvå sitt namn.

Silhuetten är en bok om blodsband, förföljelse och händelser från det förflutna. Det är den fjärde fristående boken i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 24, 2020
• ISBN: 9789178299201

Book preview

[e-mail]

Lyckans väg Lorensberg Göteborg

Onsdagen den 17 januari klockan 23.15

Maria Vargas log för sig själv, där hon låg väl dold bland rododendronbuskarna vid Näckrosdammen och betraktade baksidan av den stora souterrängvillan som var belägen på Lyckans väg. Hon kunde inte låta bli att förundras över att det var så öde och tyst i området, trots att Lorensbergs villastad låg mitt i centrala Göteborg, bara ett stenkast från Avenyn.

I de flesta husen var företag och institutioner inhysta med undantag för kriminalkommissarie Ingrid Bergman som var en av de få privatpersoner som fortfarande bodde här. Parken runt Näckrosdammen, där hon just nu befann sig, strax bakom villan, var i och för sig ganska välbesökt, men inte vid den här årstiden och inte vid den här tidpunkten på dygnet.

Temperaturen låg strax över nollstrecket och blåsten kröp fort in i märg och ben på den som inte var klädd för att vistas utomhus i det kylslagna januarivädret. Under de senaste timmarna hade några enstaka hundägare passerat förbi, bara ett tjugotal meter ifrån henne, med böjda huvuden och händerna djupt nedstoppade i fickorna. Tvingade ut i mörkret, i den råkalla vinden och kylan. En av hundarna hade med sitt känsliga luktsinne upptäckt Maria, men inte lyckats dra med sig sin ägare in bland de mörka buskagen som kringgärdade dammen.

Försiktigt satte hon sig upp på huk, rullade ihop liggunderlaget och stoppade ner det i ryggsäcken tillsammans med kikaren. Därefter tog hon av sig den tjocka mössan och ersatte den med en balaklava som hon drog ner över ansiktet så bara ögonen och munnen syntes. Vaksamt reste hon sig upp och skannade systematiskt av omgivningen medan hon mjukade upp lederna. Efter att ha stått stilla ett par minuter, med alla sinnen skärpta till det yttersta, tog hon ett par djupa andetag och började trevande ta sig ut ur den högväxta rododendronplanteringen. När hon nådde fram till den belysta gång- och cykelvägen, som skiljde den skyddande parken från den tättbevuxna trädgården vid baksidan av villan, stannade hon till och lät åter blicken vaksamt svepa över omgivningen. Då hon inte kunde uppfatta någon form av livstecken förflyttade hon sig med snabba steg över till den andra sidan och var så åter inne i växtlighetens skyddande skuggor. Hukande tog hon sig fram bland busksnåren, uppför den branta backen och fram till den höga stenmuren som omgärdade baksidan av huset. Hon följde muren åt höger så långt det gick och tills all skylande vegetation upphörde. Runt hörnet övergick nu muren till att vara en del av husgaveln och där fanns den gamla ingången, den som en gång byggts för tjänstefolkets diskreta in- och utpassering samt för mat- och varuleveranser till villan. På nytt tog hon några djupa andetag för att bibehålla sitt lugn.

Ytterbelysningen som satt ovanför den bågformade trädörren skulle göra henne synlig från en viss del av parken. Nu låg några kritiska sekunder framför henne. Med ett par långa kliv var hon framme vid dörren där hon sträckte sig upp och skruvade loss glödlampan. Det hela gick så fort att en eventuell betraktare bara skulle ha anat en silhuett och förvånat konstaterat att en lampa plötsligt slocknade.

Så var hon åter inne i mörkrets trygga anonymitet och slappnade av en aning. Metodiskt slog hon upprepade gånger glödlampan mot låret så att den känsliga glödtråden skulle brista, sedan skruvade hon tillbaka lampan igen. Därefter stoppade hon in ett par öronproppar, drog på sig hörselkåporna och tog fram ficklampan som inte var större än en vanlig bläckpenna. Hon tittade på sitt armbandsur och memorerade tiden, så satte hon nyckeln i låset och vred om. Från och med nu hade hon cirka femton minuter på sig.

Väl inne låste hon dörren bakom sig, tände ficklampan och lät dess centrerade, kraftiga stråle spela över golvet i korridoren framför sig. Direkt till höger fanns trappan som ledde upp till entrévåningen, exakt som på ritningarna hon hämtat ut på stadsarkivet. Offentlighetsprincipen var en gudagåva. Sju sekunder senare hade hon tagit sig upp för trappan och stannade till för att orientera sig i entréhallen, därefter fortsatte hon till vardagsrummet och vidare in till biblioteket där den stationära datorn stod. Händerna skakade medan hon sökte efter de två USB-stickorna i ytterfacket på ryggsäcken.

Ett genomskärande ljud fick henne att ofrivilligt rycka till. Inbrottslarmets siren hade aktiverats. Sekunderna tickade nu fort och adrenalinet pumpade hårt i ådrorna. Samtidigt som hon stoppade in den första USB-stickan i datorns hårddisk med ena handen, startade hon datorn med den andra och väntade sedan otåligt. Med ett leende drog hon ut stickan igen. Hon behövde tydligen inte slösa någon tid på att knäcka ett lösenord för att ta sig in. Så tryckte hon in den andra USB-stickan. Det tog bara femton sekunder för programmet att bädda in sig i booten. När det var klart klickade hon på startmenyn och fick upp sökmotorn där hon skrev in: e-legitimation. Sekunden senare exporterades Ingrid Bergmans bank-id till USB-stickan med ett enkelt knapptryck. Därefter raderade hon sökordet och stängde av datorn. I samma ögonblick tystnade sirenen, vilket var en bekräftelse på att hon hade lyckats hinna med allt på mindre än tre minuter, betydligt snabbare än hon kalkylerat. Lättad drog hon av sig hörselkåporna, tog ur öronpropparna och stoppade ner dem i ryggsäcken tillsammans med USB-stickorna. Tystnaden i rummet var kompakt, nästan påtaglig. Det susade i öronen och hennes korta, adrenalinstinna andetag ekade i huvudet. Hon andades djupt för att lugna pulsen medan hon orienterade sig lokalmässigt i minnet. Nästa mål var badrummet som låg i anslutning till sovrummet.

Försiktigt öppnade hon badrumsskåpet och nickade nöjt för sig själv när hon såg precis de två sakerna hon var ute efter, tandborstglaset och hårborsten. Hon tog fram två papperspåsar ur ryggsäcken, i den ena stoppade hon ner glaset och i den andra ett tjugotal hårstrån. Nu var det bara en sak kvar att göra; på vägen tillbaka mot trappan som ledde ner i källaren stannade hon vid nyckelskåpet i entréhallen och hängde tillbaka Ingrids reservnyckel. Hon behövde den inte längre, hon hade gjort en kopia och förhoppningsvis hade Ingrid aldrig hunnit sakna den.

Allt hade gått på mindre än nio minuter, konstaterade hon när hon väl tittade på klockan efter att ha återvänt till rododendronbuskarnas skydd vid Näckrosdammen. Nu skulle hon vänta in väktarbesöket som borde anlända inom de närmsta minuterna, därefter var det dags att aktivera villalarmet igen. Hon hade ännu många timmars jobb framför sig.

Väktartjänst Västra Hamngatan Göteborg

Torsdagen den 18 januari klockan 10.15

Fel på larmet? Är det det enda ni kan säga? Hur kan ni vara så säkra på det, ni har ju inte ens varit inne i huset och kontrollerat larmanläggningen, eller? Ingrid Bergman lade irriterat armarna i kors medan hon betraktade den kostymklädde mannen i trettioårsåldern, som satt framför henne på ett betryggande avstånd bakom ett stort skrivbord.

Det, eller ett dåligt backupbatteri. Det finns ingen annan förklaring och larmsystemet som finns installerat i ditt hus har som sagt några år på nacken. Det är i och för sig ingen orsak till att larmet ska aktiveras, men det är de enda skälen vi kan tänka oss. Du säger ju själv att det inte finns några tecken på inbrott eller att något har blivit stulet. Så det enda jag kan säga är att jag rekommenderar dig att investera i ett nytt modernare larmsystem. Vi har utfört vårt uppdrag enligt de normer och säkerhetsrutiner som vi skriftligen har kommit överens om med dig som kund. Jag beklagar det som har hänt och de eventuella besvär som det åsamkat dig, men som du själv nyss berättade så har ju inget blivit stulet eller förstört. Jag föreslår att vi bokar in ett hembesök tillsammans med en av våra erfarna säkerhetskonsulter, så kan ni gemensamt gå igenom hur ditt hus bäst bör vara utrustat med det senaste inom larmtekniken.

Jag vill ha en exakt redogörelse för samtliga larmtillfällen som skett i mitt hus i natt. När larmen gick, av vilka orsaker och hur ni agerade.

Christer Hillstrand svor tyst inombords. Han hade planerat att smita iväg från kontoret under förmiddagen för att hinna köra ett träningspass på Nautilus gym och därefter ta en långlunch hemma hos sin nya flickvän, Cecilia. Hans erfarenhet var att kvinnor älskade män med vältränade kroppar, de föll som käglor för spelande biceps och rutor på magen. Styrketräningen fick honom alltid att känna sig oövervinnlig och bli sugen på sex, men nu insåg han att det här besöket skulle dra ut på tiden och att han med största säkerhet skulle bli utan både träning och en omgång i sänghalmen.

Christer Hillstrand slog upp mappen framför sig som innehöll de skriftliga rapporterna från väktaren som skött utryckningarna under natten medan han försökte le förbindligt mot den påstridiga kvinnan mittemot. För hans del gällde det att få det här överstökat så fort som möjligt. Han hade bara som hastigast satt sig in i ärendet några minuter innan hon klivit in på kontoret. Kvinnan framför honom hade ringt och förvarnat om sin planerade ankomst för en halvtimme sedan. Han hade försökt styra över besöket till en av de anställda, men Anita som hade tagit emot samtalet hade förklarat för honom att det var nog lika bra att han tog emot kunden själv. Den här kunden hade varit väldigt påstridig och skulle nog inte ge sig med mindre än att få träffa den högst ansvarige på kontoret.

Här ska vi se… det första larmet nådde SOS Alarm i går kväll klockan 23.41. Där försökte de sedan enligt den överenskomna aktionsplanen nå dig på både din fasta telefon samt din mobiltelefon. När de inte fick någon kontakt fortsatte de på listan och ringde en person vid namn Helene Holmström vars nummer du uppgivit, och som heller inte svarade. Han tittade frågande på Ingrid.

Det berodde på att hon och jag just då befann oss på ett plan mellan Bangkok och Landvetter. Vi landade vid fem i morse. Fortsätt.

Då kontaktade SOS Alarm oss. Vi tog emot samtalet 23.48 och en väktare var på plats utanför ditt hus femton minuter senare. Enligt hans rapport var allt i sin ordning, inga krossade fönster, inga brytmärken på dörrar eller något som talade för att det skett någon form av inbrottsförsök.

Vad utlöste själva larmet?

Enligt vad jag kan läsa här så var det först magneterna i en av entrédörrarna som indikerade att kontakten brutits, därefter utlöstes de två rörelsesensorerna som är placerade i ditt hus.

Christer Hillstrand bläddrade fram och tillbaka bland papperna i mappen några gånger.

Händelseförloppet när det gäller utlösandet av larmet ser exakt likadant ut vid samtliga fem tillfällen under natten och det är därför som jag nästan är helt hundraprocentigt säker på att det måste ha uppstått ett… Han satte båda händernas fingertoppar mot varandra medan han med allvarlig min såg Ingrid rakt in i ögonen. … en tillfällig kortslutning i systemet. Det kan ha berott på att det närmade sig tiden för att byta ut batteriet i centralenheten. Vad jag kan se här så var det nästan ett och ett halvt år sedan det byttes ut. Enligt vårt serviceavtal var det dags att ersätta det med ett nytt inom de närmsta månaderna. Jag förstår om du inte är insatt i tekniken. Det har tyvärr hänt att batterier inte har haft den utlovade hållbarhetslängden och liknande problem har uppstått. Dessa batterier ska egentligen hålla över två år, men av säkerhetsskäl byter vi ändå ut dem med ett halvårs marginal för att vara på den säkra sidan. Det är så att säga vårt jobb och våra kunders trygghet.

Jävla skitsnack, tänkte Ingrid. Centralenheten är elförsörjd, det vet både du och jag. Hur förklarar du det?

Tekniska frågor är inte alltid så enkla att förstå för en som inte är i branschen. Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid kan förklara vissa teknikaliteter in i minsta detalj för en utomstående så att det blir lättbegripligt för en som… Nu log han diplomatiskt och lutade huvudet en aning åt sidan medan han knäppte händerna och lade ner dem på skrivbordet framför sig. … alltså vad jag försöker säga är att det med största säkerhet rör sig om ett materialfel på batteriet i centralenheten. Du kan ha haft strömavbrott ett flertal gånger utan att du själv känner till det och batteriets livslängd kan ha påverkats på grund av det.

Hur snabbt var ni på plats efter att larmet utlöstes andra gången?

Christer Hillstrand sökte med blicken bland informationen i mappen framför sig. Larmet utlöstes en minut över halv ett. SOS försökte återigen kontakta dig utan resultat och vi tog emot deras samtal tjugo i ett. Klockan ett var en väktare på plats.

Det tredje larmet…?

Det utlöstes 01.20.

Och när kollade någon från er upp larmet.

Christer Hillstrand gav Ingrid en trött blick. Strax efter två.

Exakt?

Noll två femton.

Så du säger att det tog nästan en timme innan någon av er var på plats… väktaren borde ju logiskt sett knappt ha hunnit lämna mitt hus?

Christer Hillstrand vred sig lite i stolen. Det såg inte bra ut, det förstod han. Hrm, det är så att vi alltid skickar en väktare så fort som möjligt vid ett larm, men ibland måste vi prioritera.

Du menar att ni redan då hade bestämt er för att det var något fel på mitt larm.

Nej, men som jag nyss förklarade så…

Okej, fortsätt. Följande larm, när utlöstes det?

Kvart i tre.

Fortsätt.

SOS Alarm försökte kontakta dig och…

Ja, jag vet. Det var fullt av meddelanden från dem på mitt mobilsvar, men nu satt jag ju på ett plan och kunde inte svara.

Vi fick samtalet från dem fem i tre och en väktare var på plats vid halv fyra. Christer Hillstrand slog ihop mappen framför sig och lade demonstrativt händerna ovanpå med handflatorna nedåt.

Och… det sista.

Väktaren skriver i sin rapport att allt var i sin ordning, inga inbrottsförsök som han kunde upptäcka, inga sönderslagna rutor eller något liknande. Han tog dessutom två varv runt huset skriver han här.

Jag menar det sista larmet. Du sa tidigare att larmet utlösts fem gånger i natt.

Jaha, så var det kanske. Han öppnade mappen igen och bläddrade bland papperna. Ingrid såg hur hans pupiller vidgades en aning innan han svarade.

Kvart i fem mottog SOS larmet. De kontaktade oss tio i fem och en väktare var på plats en kvart senare. Han slog igen mappen och tittade Ingrid i ögonen. Det var det hela och i väktarens rapport ser allt ut som det ska.

Jag vill ha kopior på allt du har där samt namn och telefonnummer till de väktare som kontrollerade mitt hus. Ingrid litade inte på honom, det var något med den sista utryckningen som hade fått honom att reagera, kroppsspråket ljög sällan.

Det kan vi tyvärr inte lämna ut utan en åklagares beslut. Den här mappen innehåller information om vårt arbete som är säkerhetsklassat och som du säkert förstår så vill vi inte att sådan här information ska hamna i händerna på våra konkurrenter.

Jag landade efter en tolvtimmars flygning i dag på morgonen. När jag satte på mobilen fanns det fem meddelanden från SOS om att mitt inbrottslarm hade aktiverats. Nu är jag här för att jag vill veta exakt vad som har hänt. Jag köper inte det här med att det skulle vara säkerhetsklassat material i den där mappen.

Så är det i alla fall. Vi har inga skyldigheter att lämna ut den här informationen skriftligen.

Jag jobbar som kriminalkommissarie vid Länskriminalen här i Göteborg. Förstår du inte att jag blir väldigt orolig när det har skett fem potentiella inbrottsförsök medan jag har varit bortrest? Jag vill ha det här grundligt utrett. Om det är som du säger att det handlar om tekniska problem så vill jag vara helt säker på att du har rätt och finns det minsta tvekan om saken så måste jag få veta det.

Christer Hillstrand slog ut med händerna i en försonande gest. Jag kan förstå din oro och självklart vill vi också att våra kunder ska känna sig helt trygga med vårt uppdrag, men som du nyss själv berättade så har du inte upptäckt att något har stulits eller förstörts. Har du kunnat se några tecken på att någon har varit inne?

Jag kom hem vid kvart över sex i morse så jag har inte hunnit nagelfara varenda millimeter av huset, men varför kontaktade ni inte polisen när det var så många larm?

Vi kontaktar bara polis i det fallet väktaren i fråga misstänker att det har skett ett inbrott eller ett inbrottsförsök. Vid de här väktarbesöken var det inte så.

Ingrid kände hur sömnbristen och jetlagen gjorde att hon inte riktigt orkade tänka klart. Kanske överreagerade hon, kanske var det så enkelt att larmet började bli omodernt och att batteriet varit dåligt och därför gått igång så många gånger under natten. Det var lätt att bli nojig och alltid misstänka det värsta scenariot när man dagligen jobbade med brottsutredningar och kriminella element.

Okej, sa Ingrid. Jag tror inte att vi två kommer så mycket längre just nu. Jag vill att ni skickar någon som ser över min anläggning så fort som möjligt.

Christer Hillstrand reste sig upp och sträckte nöjt fram handen. Han visste hur man hanterade påstridiga kunder, de mjuknade alltid efter en stund när de hade fått skälla av sig lite. Till och med han kunde förstå att folk blev oroliga när larmet utlöstes och rädslan för inbrott var ju det han och företaget levde på. Oavsett om det var en vanlig Svensson eller en kriminalkommissarie, precis som kärringen som satt framför honom, så reagerade de likadant. De trodde alltid det allra värsta men brukade lugna sig efter ett tag när de väl insåg att inget hade hänt; det gällde bara att ha tålamod, att lyssna och ge dem sakliga argument. Larm, hur dyra och avancerade de än var, kunde utlösa på grund av att de var så känsliga och tekniska problem kunde alltid uppstå. Oftast insåg kunden att det var bättre att larmet gick en gång för mycket än tvärtom.

Jag ska personligen se till att skicka någon av våra allra bästa killar. Klockan nio i morgon, skulle det passa bra? Nu gällde det att smöra. Missnöjda kunder spred mer badwill än vad företaget tjänade på dem. Om kvinnan framför honom var polis, som hon påstod, var det alltid ett säljarargument: Poliser väljer vårt företag och våra larmsystem.

Han sneglade på sin nyinköpta Breitlingklocka på armen. Om han blev av med henne nu så skulle ha hinna hem till Cecilia för en snabbis. Träna kunde han göra senare i eftermiddag.

Klockan nio blir bra, sa Ingrid. Visserligen skulle hon vara på jobbet redan vid sex, men det skulle nog lösa sig på något sätt. Som vanligt hade hon ingen aning om hur första dagen skulle se ut efter en ledighet. Det kunde vara jättelugnt och det kunde vara fullt pådrag från det att hon satte foten innanför dörrarna på polishuset. Just nu var hon så trött att hon hoppades på det första alternativet.

Då säger vi så, sa Christer Hillstrand med ett brett leende som inte nådde ögonen.

Ingrid bekräftade deras överenskommelse med ett handslag och klämde till lite hårdare än nödvändigt medan hon såg honom stint i ögonen.

Jädra sprätt, tänkte hon och säkerhetsklassat material, jo du grabben, kiss my ass. Jag har hanterat halare typer än du. Han skulle få chansen, han kunde ju ha rätt, men om det visade sig att det inte funnits något fel på anläggningen, hon skulle be kollegorna på tekniska att gå igenom och testa den, så skulle hon se till att han lämnade ifrån sig den där mappen som låg mellan dem på skrivbordet.

Frustrerad gick hon ut till bilen och satte sig och lade händerna på ratten medan hon funderade. Vad skulle hon göra nu? Hon behövde packa upp, handla, tvätta, gå igenom posten och ringa Adam, de skulle träffas i kväll och i morgon skulle hon börja jobba igen. Alla måsten lade sig som en tyngd över henne. Helst skulle hon bara vilja åka hem och sova, men hon visste att hon måste hålla sig vaken hela dagen för att vända dygnet rätt igen.

Med en suck startade hon bilen. Kanske hade hon varit överdrivet forcerad där inne, hon borde ha strukit Christer Hillstrand medhårs och lockat ur honom de uppgifter hon ville ha. Förhörsteknik kallades det och det var något som hon i vanliga fall var bra på. Nu hade hon bara lyckats få honom att vända taggarna utåt, hon hade inte orkat lirka och vara tålmodig. En kille som Christer Hillstrand skulle man smickra och ge känslan av att de var jämlikar, lite inom samma bransch, så hade hon säkert fått veta allt hon ville, fast kanske inte ändå. Det var något han höll inne med. Det var något som hade hänt som han inte ville att hon skulle få reda på. Men just nu var hon gråtfärdig av trötthet och bestämde sig för att åka hem och gå igenom sitt hus för att se om något saknades eller om hon kunde se några tecken på att någon eller några varit inne under natten.

Marklandsgatan Järnbrott Göteborg

Torsdagen den 18 januari klockan 13.07

Monica Johansson vankade runt i lägenheten. Hon visste inte vad hon skulle göra. Jo, det visste hon egentligen, hon borde ringa polisen, men det tog emot. Hon gick fram till köksfönstret och spanade oroligt ut över bostadsområdet. Vart hade ungen tagit vägen? Nu hade Sofie varit borta i sjutton timmar. Sist Monica anmälde henne försvunnen hade Sofie kommit hem precis efter det att hon kontaktat polisen. Det hade varit pinsamt att ringa och tala om att hon kommit till rätta. Gången innan dess hade det varit stort pådrag. Polisen tog försvinnanden allvarligt när det gällde barn. Det senaste året hade Sofie blivit som förbytt, från att ha varit en glad tjej som tränade handboll och som det gick bra för i skolan, hade hon blivit inåtvänd och trulig.

När hade det egentligen börjat gå snett, var det när Sofie började nian? Hade hon lämnat henne lite för mycket ensam, hade hon litat lite för mycket på att hon skulle klara sig själv? Monica hade velat visa Sofie att hon litade på henne. Nu kom de dumma tårarna, det var så himla jobbigt att ensam ha ansvaret för barnen. Deras pappa hade lämnat dem redan när Sofie och Hugo var små. Nu hade han en ny familj. I början hade han varit noga med att hålla kontakten med barnen och att hjälpa till med försörjningen, men nu var han omgift och hade två nya barn som tog all hans tid.

Mer än en gång hon hade sett Hugos besvikna ögon när Hasse ställt in en hockeymatch de kommit överens om att gå på, eller ringt och sagt att han tyvärr inte kunde komma och titta på Hugos fotbollsträning den här veckan heller. Sofie däremot hade tidigt tagit avstånd från sin pappa. Hon hade artigt tagit emot julklappar och födelsedagspresenter, men inte mer. Fast Monica förstod att hon ändå saknade sin pappa.

Ekonomiskt sett hade Monica klarat det bra. Jobbet som sjuksköterska gjorde att hon tjänade hyfsat. Hon hade råd att ha bil och kunde ta med sig ungarna på skidsemester på sportloven. Barnen hade varsin dator och mobiltelefon, precis som alla andra ungar i sin omgivning. Bostadsrätten de bodde i var en trea, barnen hade varsitt rum och själv sov hon i en bäddsoffa i vardagsrummet. Lånen var avbetalda för länge sedan tack vare hennes föräldrar, så de hade det bra jämfört med de flesta. Därför hade hon stått som ett frågetecken när Sofie upprepade gånger hade åkt fast för snatteri. Hon hade skämts, skammen över att vara ensamstående förälder satt i ryggmärgen, trots att hon borde vara stolt över sig själv som lyckats ta hand om barnen på egen hand.

Varför? hade hon frågat Sofie. Varför försökte du stjäla en mobiltelefon? Du har ju redan en och du kunde åtminstone ha frågat mig om pengar i fall du ville ha en ny. Sofie hade inte svarat, bara ryckt på axlarna, sagt förlåt och försvunnit in på sitt rum. På senare tid hade hon dessutom anat att Sofie plockade pengar ur hennes plånbok, aldrig några stora summor, bara några tjugor då och då. Hon hade inte konfronterat Sofie för hon ville inte riskera den sköra kontakt de hade nuförtiden, men hon längtade efter att Sofie skulle bli som vanligt igen, öppen och glad och inte sådär inåtvänd och tyst. För det mesta satt Sofie bara vid sin dator med dörren stängd. Monica hade försökt nå fram till henne på olika sätt, men det var som om Sofie bara drog sig djupare inom sitt skal för varje försök, så hon hade slutat. Nu ångrade hon sig, från och med nu skulle hon kräva att Sofie talade om vilka hon umgicks med, att hon skulle vara hemma senast vid nio på vardagskvällarna och att de skulle äta middag tillsammans minst tre dagar i veckan. Dessutom kunde Sofie faktiskt ta hand om sina egna kläder själv, ungen var ju femton år och borde inte ha några problem med att tvätta och stryka sina egna kläder. Nu skulle det bli ändring, nu var det färdigcurlat för hennes del. Det dåliga samvetet över att deras far inte tog sin del i barnens liv skulle hon sluta med.

Fylld av beslutsamhet gick hon och hällde upp ett glas rödvin och satte sig med en bok i soffan. Hon hade ju ändå en ledig dag, hittills hade hon bara ägnat den åt att oroa sig för Sofie. Nu skulle hon försöka koppla av. Monica försökte läsa men kunde inte koncentrera sig. Tankarna gick hela tiden till Sofie. Bara ungen kunde komma hem någon gång.

Lyckans väg Lorensberg Göteborg

Torsdagen den 18 januari klockan 13.59

Med en djup suck drog Ingrid på sig ytterkläderna. Utrustad med en ficklampa bestämde hon sig för att börja på husets baksida. Hon kände sig sliten och var trött, lite frisk luft kanske skulle få henne att piggna till innan Adam kom. Mellan två och tre hade han sagt att han skulle dyka upp.

Ute hade det börjat skymma fast klockan bara var två