Svarta änkan

By Gunnar Dahl

"Älskling, det är något konstigt med barnkammaren. Vi måste bort här ifrån."Huset var allt som George och Anne hade drömt om, men så fort de flyttar in i det så förvandlas drömmen till en mardröm. Deras lilla son skriker av skräck varje gång de lämnar honom själv i barnkammaren och en natt när George går upp för att trösta pojken så kan han svära på att han ser något som rör sig bland skuggorna i barnets rum. "Svarta änkan" är en av fjorton skräckberättelser i denna samling av rysarnoveller där ondskan lurar bakom varje hörn. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788726916690

Book preview

Gunnar Dahl

Svarta änkan

SAGA Egmont

Svarta änkan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1983, 2023 Gunnar Dahl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726916690

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Svarta Änkan

Jag avskydde tapeten i samma ögonblick som jag såg den. Anna var fortfarande kvar nere i köket, och jag kunde höra hennes röst då hon pratade med mäklaren. Den ljöd uppför trappan, genom den stora hallen på övervåningen och fortsatte allt svagare men fullt tydlig genom den långa korridoren ända bort till barnkammaren. Det var i den som jag befann mig, och det var här som jag fått syn på tapeten.

Anna och jag hade länge varit på jakt efter vårt speciella önskehus, huset som kanske bara existerade i våra drömmar men som vi aldrig givit upp hoppet om att en gång finna. I går hade vår mäklare ringt och berättat att han funnit exakt vad vi sökte eller åtminstone vad han trodde att vi sökte, och vi hade gjort upp om att träffas dagen därpå. För en kvart sedan hade vi parkerat vår Morris utanför ett äldre, murgröneklätt tegelhus i Friedenlust, den exklusiva delen av staden där gamla patriciervillor i lummiga, väluppväxta trädgårdar blandades med en och annan modern arkitektskapelse. Friedenlust andades fortfarande högre stånd och överklass även om det mest spektakulära skrytområdet nu för tiden var die Flügelküste, där de unga läkarna, marknadsdirektörerna och bingohallsinnehavarna bodde i sina gradiosa Beverlyhillsvillor.

Kanske just därför var Friedenlust nu för tiden så gemytligt och beboddes övervägande av människor som värdesatte lugnet och atmosfären i de äldre husen med sina stora ytor, ateljévåningar och, om de hade tur, små trädgårdspaviljonger som alltjämt fanns kvar på sina håll.

Huset som min mäklare bromsade in bilen framför var faktiskt precis det vi drömt om. Ett trevåningshus i sten, nästan helt överväxt med murgröna, med på ena sidan en stor, härlig trädgård omgärdad av en hög häck, och på den andra av en lika hög tegelmur.

Jag gick ut ur barnkammaren och stängde dörren efter mig. Av något oförklarligt skäl hade tapeten gjort mig på misshumör, och det var inte förrän jag återvänt till Anna och mäklaren som min dystra sinnesstämning började ge vika. Anna var i sjunde himlen — hon älskade redan huset, och då priset inte var oskäligt bestämde vi oss redan samma dag för att skriva på kontraktet. Jag ska tapetsera om i barnkammaren, tänkte jag för mig själv, även om jag innerst inne hade en otrevlig känsla av att saken låg djupare rotad än vad jag ville medge. Det hade varit någonting i den där tapeten som hade skrämt mig, någonting som hade lämnat kvar en otrevlig känsla inom mig.

Jag sa emellertid ingenting om det till Anna — det sista jag önskade var att grusa hennes glädje nu när vi äntligen hade funnit vårt drömhus.

— Vilken underbar trädgård! utbrast hon hänryckt. Tänk vad Carl ska kravla omkring i gräset och så roligt han ska ha.

Carl var vår lille son, ännu bara tio månader gammal men redan ett skrattande, blåögt energipaket som vi bägge avgudade. Jag instämde och så hade vi köpt huset. Samtidigt beställde vi målare och tapetserare, och under en hel månad undergick vårt nya hem en komplett ansiktslyftning. De gamla mörka tapeterna på bottenvåningen fick ge plats för en härligt lysande ljusgrå vävtapet, nästan vit och en perfekt bakgrund till våra tavlor. Det blev ett sant nöje att möblera och hänga konst efteråt, och vi njöt i fulla drag av vår nya miljö. Övervåningen kom att gå i gult och beige, härliga pastellfärger, och vårt sovrum, barnkammaren och gästrummen förvandlades över en vecka till härliga utrymmen som badade i ljus och färg.

Till och med jag själv måste erkänna att förvandlingen varit fullkomlig och över all förväntan, och under vår första riktiga middag tillsammans i huset utbringade jag en skål för min duktiga hustru och höll ett litet tal. Hon hade haft rätt, som alltid, och jag var lycklig över att ha en så underbar hustru och ett sådant fantastiskt hem. Anna log och svarade att hon älskade mig. Men det behövs någon som bestämmer i huset, tillade hon och skrattade.

Utanför hade det blivit mörkt och Anna hade tänt i hela bottenvåningen. Carl sov djupt i sin spjälsäng i barnkammaren, och dörren stod som alltid lite på glänt för att vi skulle kunna höra honom.

Jag öppnade en ny flaska vin och vi blev sittande en timme vid bordet, småpratande om allt möjligt men mest om huset, och då jag reste mig för att gå och hämta ett nytt paket cigaretter skrattade Anna åt mig. Jag gick inte riktigt stadigt och förstod att vi bägge två hunnit bli lite berusade. Cigaretterna låg i sovrummet och jag gick småskrattande uppför trappan. Vinet hade gjort oss på strålande humör, och allt var precis som förr i tiden då vi var nygifta och Carl ännu inte född.

Plötsligt blev jag stående. Ett svagt kvidande hade nått mig från den halvöppna dörren till barnkammaren, och jag skyndade mig tyst bort genom korridoren och fram till dörren. I halvdunklet borta vid fönstret avtecknade sig spjälsängen och vår lille son som vred och vände oroligt på sig i sömnen.

Tyst tassade jag in i rummet och fram till sängen. Jag kunde knappt urskilja vår lille pojke under täcket, men jag jag hörde hur han andades och rörde sig. Tydligen drömde han någonting, och just som jag skulle återvända till dörren blev jag än en gång stående, nu alldeles stilla och med blicken fäst på väggen bakom sängen. För en sekund vägrade jag att tro mina ögon och tog ett par steg tillbaka mot sängen. Men jag såg inte fel. Den gamla tapeten satt kvar, precis som när jag stigit in i rummet den allra första gången för tre månader sedan. I nästå ögonblick skrek Carl till hjärtskärande och jag stelnade till. Någonting rörde sig över täcket, någonting svart och stort.

Flämtande slet jag upp honom ur sängen och störtade ut ur rummet, samtidigt som Carl började gallskrika. I nästa sekund kom Anna rusande uppför trappan, och med en blick som kunnat döda tog hon Carl ur händerna på mig och återvände med honom in genom barnkammardörren. Hysteriskt stötte jag fram några ord och rusade efter henne, men sedan blev jag stående, stirrande som en galning. Höll jag på att bli sinnesrubbad?

Rummet såg ut precis som tidigare, med sina beigefärgade väggar, den härliga heltäckande mattan och de brunbetsade fönsterbågarna. Jag skakade på huvudet och tystnade. När Anna försökte bädda ner vår lille son igen, blev han som paralyserad av skräck och skrek och slog omkring sig med ben och armar. Jag stirrade på täcket. Det var tomt — ingenting fanns ovanpå det, och ändå hade jag kunnat svära på att någonting hade rört sig ovanpå det för några sekunder sedan.

En halvtimme senare satt vi åter vid bordet i vardagsrummet. Vi rökte och ingen av oss sa något. I ett utbrott av vrede, efter att Anna skällt på mig och beskyllt mig för att ha skrämt livet av Carl, hade jag berättat vad jag sett. Och Anna hade tystnat, inte sagt någonting på flera minuter utan bara dragit djupa bloss på cigaretten och tittat på mig.

Jag tog en klunk ur vinglaset och önskade att jag varit berusad för då hade jag åtminstone inte behövt tro på mina egna synintryck. Så talade plötsligt Anna och hennes röst darrade:

— Du har rätt. De finns kvar — jag har också sett dem.

Sedan brast hon ut i gråt och jag stirrade oförstående på henne. Vad menade hon? Hon talade väl inte om för mig att …? Så började Anna tala igen, stapplande och med blicken stint fäst på mig:

— Älskling, det är någonting konstigt med barnkammaren. Jag tror … jag tror att vi måste flytta, Georg. Vi måste bort härifrån.

— Vad menar du?

I samma ögonblick upptäckte jag skuggan som rörde sig i ena hörnet av rummet. Det var någonting svart och det rörde sig snabbt längs väggen.

— Vad är det med dig, Georg? Varför ser du så konstig ut?

Jag svarade henne inte. För mitt inre såg jag tapeten, den gamla avskyvärda tapeten i barnkammaren. Den hade föreställt ett slags stiliserad insekt, en svart spindelliknande insekt av en hands storlek, och det hade funnits tusentals av dem. I samma sekund såg jag den andra skuggan. Den låg och tryckte i ett hörn, jag kunde svära på att jag hade sett den röra på sig.

— Georg, vad är det med dig? Svara mig.

Med en viljeansträngning tog jag mig samman och reste mig sakta. Sedan sa jag:

— Anna, gör precis som jag säger. Gå ut i hallen och ta bilnycklarna — de ligger på hallbordet. Jag ska hämta Carl.

— Men varför, Georg?

I nästa sekund tystnade hon och bleknade. Hon hade också fått syn på det svarta som rörde sig på mattan, och jag fick behärska mig för att inte skrika då jag upprepade mina ord.

— Bli inte hysterisk, älskling. Gå nu, gör som jag säger. Jag kommer om tio sekunder.

Utan att titta bort mot hörnet sprang jag fram till trappan och rusade upp på övervåningen. Det var tänt och sekunden därpå stod jag vid Carls säng. Han sov oroligt och kved i sömnen. Jag lyfte upp honom, vände mig om och rös till. Alldeles innanför dörren kröp tre svarta föremål sakta mot mig, och plötsligt visste jag att någonting rörde sig i det dunkla hörnet vid fönstret. Utan att tveka rusade jag fram, hoppade över det krypande okända och störtade fram till trappan. Med Carl i famnen tog jag den i tre steg och nästa sekund var jag ute i hallen. Dörren stod öppen och den ljumma kvällsluften slog befriande mot mig. Anna satt i bilen och jag kastade in Carl till henne, slängde mig ner bakom ratten och startade motorn.

Inte ett ord yttrades mellan oss innan jag parkerade bilen utanför hotell Continental. Tio minuter senare var Carl nedbäddad i en av de stora sängarna i ett dubbelrum och vi satt hos honom tills han äntligen hade somnat. Därpå gick vi ner i hotellreceptionen och slog oss ner i baren som fortfarande var öppen. Jag tände en cigarett och såg på min hustru. Hon var blek men fattad och väntade på att jag skulle säga något. Men jag satt tyst utan att veta vad jag skulle säga.

— Älskling, tror du … eller håller vi på att bli sinnesrubbade bägge två?

— Jag vet inte. Men jag kan svära på att jag såg det. Och du såg det också …

Anna rös till och tog impulsivt min hand.

— Det var hemskt, Georg. Det kröp — såg du det? — alldeles borta på mattan …

Jag nickade. Vi hade sett det, båda två. Tapeten, det måste vara den gamla tapeten, tänkte jag. Men den fanns ju inte längre, den var ju borta eller … Jag avbröt henne.

— Du sa att du hade sett någonting tidigare … uppe i barnkammaren?

Anna smålog nästan skamset mot mig. Så sa