Fällan i Brunnsparken

By Staffan Bruun

Antonio Sallinen vaknar upp omtöcknad hemma hos sin chef, i en exklusiv lägenhet i centrala Helsingfors. Bredvid honom ligger den enda påminnelsen från kvällen innan, den prostituerade kvinnan Tanja, död. Hon har blivit kallblodigt mördad med ett skott mitt i bröstet. Hittills har Salinen levt ett lyckat liv med ett lyxigt hem och en fru som gör alla han träffar avundsjuka. Och när han dagen innan blev befordrad till personalchef på en stor reklambyrå kändes det naturligt att hänga med kollegorna på bordell, för att fira ordentligt. Därefter sviker minnet. För att rädda sin situation ser Sallinen sin enda möjlighet - att hitta mördaren innan han själv utpekas som skyldig. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726555257

Book preview

författaren.

1

Min svarta högersko låg upp och ner under bordet, det var märkligt. Så slarvigt lämnar jag aldrig mina skor. Ögonen kändes tunga. Med en kraftansträngning tittade jag uppåt. På väggen ovanför soffan manövrerade ett segelskepp genom nattlig storm. Tavlan verkade bekant. Jag reste mig med ett stönande. Huvudet värkte och munnen kändes torr. Men värst var att jag inte hade en aning om var jag befann mig. En klocka på väggen visade på kvart över fyra. Jag ruskade på huvudet, vad i hela världen hade jag i denna lägenhet att göra mitt i natten? Varför var jag inte hemma hos Charlotta?

Jag förbannade mig själv och min dåliga karaktär. Jag borde ha åkt hem tidigt och avfärdat Kimmens påstridiga förslag om att gå på nattklubb och se lite synd. Det lät skumt redan då, men dum som jag var åkte jag med till hans skumma krog.

Plötsligt kände jag igen mig. Vid den lilla bardisken hade jag suttit några veckor tidigare och druckit coca-cola. Jag kände igen glasvitrinen med alla färggranna spritflaskor, grogglas i olika storlekar och ishinken. Lägenheten tillhörde min chef, verkställande direktören för Schultz & Jaakkola, Herman Schultz, även styrelseordförande och storägare i firman.

Hur i hela fridens namn hade jag hamnat i hans lägenhet?

En suddig minnesbild dök upp. Jag mindes hur jag hjälptes ur en taxi och gick mot porten. Någon ledde mig, för mina ben bar inte och hela världen snurrade för mina ögon. Men vad som hände efter att vi kom in kunde jag inte minnas.

Hela situationen var förfärlig. Det var mitt i natten och jag var stupfull i min chefs lägenhet. Det gällde att lämna stället fortast möjligt. Charlotta där hemma måste vara utom sig av oro.

Jag rättade till kostymen som blivit skrynklig under min tupplur, tänk att jag inte ens haft förstånd att ta av mig kavajen. Och slipsen hängde snett, jag skyndade mig att korrigera den, rädd att vilken sekund som helst möta chefen iklädd pyjamas och morgonrock – även om jag visste att det borde vara omöjligt.

Med snabba steg gick jag mot tamburen och tog upp mobiltelefonen ur fickan. När jag hade tryckt fram numret till taxi och skulle öppna ytterdörren tvärstannade jag. På golvet stod ett par guldfärgade skor. Plötsligt mindes jag henne, miss Tanja. Jag mindes hur hon ledde mig in i lägenheten och skrattande tog av sig skorna. Jag kunde höra den änglalika rösten säga äntligen får mina fötter vila, ni karlar anar inte hur ansträngande det är att gå en hel kväll i höga klackar. Jag kunde tydligt se hennes oskyldiga leende.

Varför hade Tanja lämnat sina skor efter sig? Det var otänkbart att jag skulle åka min väg utan att städa undan alla spår av vårt besök. Hur kunde jag vara så ansvarslös och illojal att jag tog med mig en främmande kvinna till chefens lägenhet? Det var galenskap även om jag visste att han var utomlands. Jag måtte ha blivit helt förryckt av spriten.

På soffbordet stod två glas och en askkopp med två fimpar. Jag tänkte med fasa på vad som kunde ha hänt om jag bara gått min väg utan att städa efter oss. Nu var det verkligen bråttom. Jag tömde askkoppen och diskade glasen i köket. Den tomma ölflaskan ställde jag i ett skåp där det från förr stod tomflaskor. Det gällde bara att minnas att ställa tillbaka en full flaska så att inte Herman eller hans fru märkte svinnet.

Efter att ha kontrollerat att det inte fanns andra spår av vårt besök i köket och vardagsrummet gick jag tillbaka till tamburen, tog upp Tanjas skor och gjorde mig klar att gå. Men någonting fick mig att titta in i korridoren där paret Schultz hade sitt sovrum och där också min chef hade sitt bibliotek.

Dörren till biblioteket stod på vid gavel. Jag gick långsamt fram och tittade in. Rummet var som jag mindes det. Bokhyllor täckte väggarna, ett jättelikt skrivbord med dator och printer stod mitt i rummet och vid det stora fönstret med utsikt över Brunnsparken fanns en engelsk soffgrupp i mörkbrunt läder.

I soffan halvlåg Tanja. Det långa blonda håret hängde rufsigt framför ögonen. Den urringade guldfärgade aftonklänningen hade åkt upp så att man kunde se inte bara hur högt upp på låret nätstrumporna slutade utan också en bit av de vita spetstrosorna. Jag skyndade mig fram för att väcka henne, men ryckte till då jag kom fram till soffan.

Tanjas blå ögon var vidöppna, men livlösa. Ett hål under vänster bröst hade färgats rött av blod. Med skakande händer vidrörde jag försiktigt kvinnans arm fast jag visste att det inte skulle gå att känna någon puls.

Tanja var död.

Jag slet upp mobiltelefonen för att ringa polisen. Men något höll mig tillbaka. Det katastrofala i situationen började gå upp för mig. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna förklara att jag tagit en främmande kvinna med mig till min chefs lägenhet? Herman Schultz och hans fru skulle få veta det. Och att mina dagar som personalchef efter det var räknade kunde man utgå ifrån. Det skulle inte heller gå att hålla Charlotta utanför. Jag vågade inte ens tänka på hennes reaktion när hon fick höra att jag varit ute med en främmande kvinna, sannolikt en prostituerad. Även om hon kanske kunde förlåta mig så skulle svärfar aldrig göra det. Och Charlotta gjorde som pappa sade. Det gjorde hon alltid och det retade mig lika mycket varje gång.

Jag stod med darrande händer och ville bara försvinna, bort från lägenheten, bort från den döda kvinnan så fort som möjligt! Benen ville rusa i väg, men hjärnan sade nej. Att fly var det samma som att springa mot avgrunden, insåg jag.

Men vad skulle jag göra? Att lämna Tanja kvar i soffan var uteslutet. Herman Schultz hade gett mig nyckeln till bostaden samma dag, han skulle genast misstänka mig. Och min kollega, Kim Palva, hade varit med mig på nattklubben och visste att jag skulle åka hem till Schultz med Tanja. Det var faktiskt han som hade övertalat mig att utnyttja den tomma lägenheten, mindes jag vagt.

Ifall jag lämnade kvar liket skulle polisen snabbt få veta vem det var som släppte in henne. Skandalen skulle vara ett faktum. Arbetsplats, äktenskap, karriär, anseende, allt skulle gå förlorat på en gång.

Enda sättet att klara sig ur situationen var att flytta på den döda kroppen så att den hittades på någon annan plats som inte kunde förknippas med mig. Jag satte mig i en länstol och försökte tänka klart. Huvudvärken hade gett med sig lite. Det första jag behövde var min bil. Men den stod hemma i Grindbacka. Klockan var tio minuter i fem. Jag kunde hinna ta en taxi hem och komma tillbaka med bilen innan grannarna vaknade och blev vittne till hur jag bar på den döda Tanja.

Nu gällde det att skynda sig. Men än en gång hejdade jag mig då jag skulle trycka fram taxinumret på mobilen. Det var något ytterst obehagligt med bilden jag hade målat upp för mig själv, bilden av mig bärande på ett lik och mötande en morgontidig granne. Jag insåg plötsligt att grannen, i likhet med polisen, kanske kunde tro att det var jag som hade dödat Tanja. Jag kände en stor klump i halsen, det var svårt att andas. Svetten rann ner innanför skjortan när jag insåg vidden av den olycka jag hamnat i.

Det handlade nu inte bara om att rädda min karriär och mitt äktenskap, det gällde att undvika en livstidsdom för mord. Jag blev alldeles kall, men nyktrade samtidigt till. Nu hade jag inte råd att göra ett enda misstag.

2

– Gomorron personalchefen.

Lisbeth i växeln reste sig och log när jag passerade.

– God morgon, svarade jag och försökte le vänligt.

– Måste man niga för personalchefen nuförtiden, frågade Lisbeth och log ännu hjärtligare.

– Nej, sade jag och ville bara komma vidare till mitt rum så fort som möjligt.

– Jag ville bara säga att vi är många här på verkstadsgolvet som är glada för att det blev du som fick jobbet. Anton, vi litar på dig, sade Lisbeth.

– Tack, sade jag och gick vidare till hissarna.

Reklambyrån Schoultz & Jaakkola hade sitt huvudkontor i Marmorhuset bredvid Busstationen. Högsta ledningen satt i våning sju, i sjätte våningen utfördes själva arbetet. Där satt försäljarna och gjorde upp affärer, konstnärer och grafiker planerade kampanjer, ritade affischer och testade idéer på varandra. I våning fem övervakade Lisbeth och vaktmästarna alla som kom och gick. Här satt också administrationen och ekonomiavdelningen.

Fram till föregående dag hade jag varit chef för löneavdelningen och suttit i femte våningen. I dag skulle jag för första gången sätta mig i sjunde våningen, som nyutnämnd personalchef. Jag hade länge drömt om den här dagen och trott att den skulle bli den nästlyckligaste i mitt liv, efter den dag jag gifte mig med Charlotta. Men nu kände jag ingen glädje.

Jag gick in i mitt direktörsrum och drog igen dörren efter mig. Den storslagna utsikten över nyrenoverade Busstationen som nuförtiden var ett gigantiskt affärscentrum gav jag mig inte tid att beundra. Sittgruppen i svart där jag skulle leda ledningsgruppens möten gav jag mig heller inte tid att prova. Jag såg bara framför mig bilden av den halvnakna och döda Tanja så som jag hade lämnat henne i lägenheten på Parkgatan. Jag satte mig bakom skrivbordet och försökte tänka klart. Men det var omöjligt, allt kändes så skrämmande och overkligt. Tavlan på väggen mitt emot skrivbordet fångade all min uppmärksamhet. Den föreställde en örn som fångade en hare.

Med den stackars haren på näthinnan gick jag på nytt genom morgontimmarnas händelser. Från Schultz lägenhet hade jag promenerat ända till centrum. Först där vågade jag ta en taxi hem till Laxfiskarstigen. Innanför ytterdörren insåg jag att klockan var på tok för mycket för att åka tillbaka till Brunnsparken. Jag tog av mig kläderna i vardagsrummet, borstade tänderna och försökte så tyst som möjligt krypa under lakanen. Charlotta låg orörlig, men jag misstänker att hon bara låtsades sova. Hon sade ingenting och det var jag tacksam för.

En timme senare ringde väckarklockan. Jag hade inte fått en blund i ögonen och ville stiga upp snabbt. Men Charlotta hann före. Hon stannade så länge i duschen att jag hann bli klar med kaffet och de hårdkokta äggen innan hon kom ut i köket.

– Hej, hade du roligt i går, frågade hon och tog emot tidningen som jag räckte henne.

Charlotta var som vanligt korrekt klädd i en skotskrutig kjol och vit blus. Hon såg ut som den hon var, en chic och representativ pr-kvinna.

– Roligt? Nej, inte egentligen, svarade jag.

– Du luktar sprit. Det kände jag när jag vaknade.

– Jag vet, Kimmen övertalade mig att dricka. Det var dumt, jag mår eländigt.

– Du är ovan. Du måste börja försiktigt, sade Charlotta och log.

– Jag ska inte börja dricka. Det var ett stort misstag.

– Hur känns det att vara personalchef? Du måste köpa dig en ny kostym så att dina underlydande på jobbet märker att du inte är samma gamla lönechef Sallinen utan en annan, personalchef Sallinen, sade Charlotta och hällde i kaffe.

– Kanske det, svarade jag och ursäktade mig med att jag måste duscha.

Ansiktet i badrumsspegeln kändes främmande. Mina bruna ögon hade fått en röd skiftning och under dem syntes tydligt mörka band som obarmhärtigt avslöjade bristen på sömn. De kolsvarta, korta lockarna vägrade att lägga sig som jag ville, men det var jag van vid. Ingen kam hade någonsin rått på dem. Därför föredrog jag att vara extremt kortklippt utan att ändå se ut som en skinnskalle. Charlotta däremot tjatade på mig att locka lockarna växa.

– Du är sexig när du ser ut som en italiensk gigolo, brukar hon säga.

Jag svarar Charlotta att företagsledare sällan ser ut som popstjärnor eller gigolor, vilket inte innebär att jag försöker dölja mina italienska rötter. Med tanke på karriären går jag ändå regelbundet till frisören, trots min hustrus protester.

När jag hade tvättat och klätt mig stod Charlotta redan i tamburen klar för att gå. Hon var omsorgsfullt målad med röda läppar och ögonskugga som klädde hennes stora bruna ögon. Det långa svartbruna håret hade hon satt upp i en hästsvans högt upp i nacken. Jag gick fram och gav henne en puss.

– Kom nu så att jag inte kommer för sent, svarade Charlotta och gick ut till parkeringsplatsen.

Jag gick efter och satte mig bakom ratten. Charlotta var informatör på ett av de stora rederierna. Hennes arbetstid började formellt klockan åtta, men hon var alltid på plats minst en kvart för tidigt. Charlotta brukade säga att hon inte kunde stå ut med tanken på att chefen skulle komma före henne. Det hade blivit en vana för oss att samåka på morgnarna. Jag släppte av Charlotta i Sörnäs, där hon tog metron till sitt kontor i Gräsviken medan jag körde till Marmorhuset och den underjordiska parkeringen. Tillbaka på eftermiddagen åkte vi däremot separat. Charlotta var i allmänhet klar med jobbet före mig och tog pendeltåget till Åggelby. Och de dagar hon ville gå i butiker och shoppa vägrade jag stå och vänta på henne på en parkeringsplats. Hon lyckades aldrig hålla överenskomna tider.

– Jag är så stolt över dig. Din utnämning öppnar stora möjligheter för oss, sade Charlotta och smekte min kind medan vi väntade på grönt ljus på Pohjolagatan.

Jag såg på henne och det högg till i hjärtat. Hur kunde jag vara så dum att jag gick till en billig nattklubb och gjorde sällskap med en simpel gatflicka när jag hade en fru som Charlotta som väntade hemma? Hur kunde jag riskera allt vi hade byggt upp?

– Hur är det med dig? Har du huvudvärk, frågade Charlotta.

– Lite. Men det går nog över.

När Charlotta såg på mig med sin medlidsamma blick älskade jag henne mer än någonsin.

I hörnet av Tavastvägen och Helsingegatan, korsningen som också kallas Kurvi, bromsade jag in för rött ljus. Medan bilen ännu rullade öppnade Charlotta framdörren. Efter ett års övning hade hon blivit mycket skicklig på att snabbt hoppa ur bilen vid trafikljus. Jag tittade länge efter den oknäppta klarröda kappan och den färggranna scarfen som fladdrade i vinden då Charlotta sprang mot nedgången till metron. En ilsken ljudsignal från bilen bakom återförde mig till verkligheten.

Det var många kolleger som kom in till mig under förmiddagen för att gratulera till första arbetsdagen uppe i sjunde våningen. De ville se mitt rum och fråga hur föregående dags fest hade slutat. Jag var fåordig och skulle inte alls ha haft tid att vara social. Det gällde att börja arbeta och lära sig helt nya arbetsuppgifter. Direktionens sekreterare Dolly Sivertsen bar fram mappar och promemorior som jag läste för att få en bild av situationen. Samtidigt kunde jag inte ta tankarna från det som hade hänt föregående natt.

Jag visste att ett dödligt hot låg över mitt huvud så länge jag inte flyttat på Tanja. Herman Schultz hade föregående dag rest på kongress till Berlin tillsammans med sin fru och skulle stanna borta resten av veckan. Det fanns ingen risk för att han eller hustrun skulle komma hem till lägenheten på Parkgatan och hitta den halvklädda, döda Tanja i biblioteket.

Men kunde någon annan gå in i lägenheten? Gårdskarlen? Någon släkting? Jag trodde inte det, men rädslan gav mig ingen ro. Rastlös reste jag mig flera gånger i timmen och gick av och an i mitt nya arbetsrum. Några gånger då ångesten blev för stark stannade jag för att sparka hårt i väggen. Det kändes bra när det gjorde ont i stortån. Det hade jag förtjänat.

Varje heltimme knäppte jag med darrande fingrar på radion, skräckslagen att få höra nyhetsuppläsaren berätta att liket av en kvinna hittats i en lägenhet i Brunnsparken. Men radion berättade som tur var bara om nya oroligheter i Mellanöstern och om gräl i riksdagen om de nya skattelagarna.

Strax före lunch ringde Kim Palva upp. Han var försäljningschef och min bästa vän i firman. Ett år tidigare då jag flyttades från filialen i Tammerfors till huvudkontoret var han den som hjälpte mig tillrätta. Han hade ofta besökt kontoret i Tammerfors då vi haft större affärer på gång. Därför kände vi varandra rätt väl.

– Tjena, hur mår du i dag då? frågade Kimmen med ett skratt.

– Inte alls bra, svarade jag reserverat. Jag var mycket medveten om att jag utan Kimmens övertalning aldrig hade träffat Tanja och aldrig fått ett kvinnolik på halsen.

– Du vänjer dig. Som chef måste du lära dig dricka.

– Det tror jag inte.

– Kan vi äta lunch? Du måste ge rapport om fortsättningen på kvällen. Ni var riktigt söta när ni åkte iväg, du och den där blondinen. Vad hette hon nu igen…

– Håll mun!

– Så du är känslig. Har du drabbats av moralare? Som personalchef måste du vänja dig vid att brudarna är ute efter dig. Det är bara att ta för sig. Ju finare titel, desto kåtare blir dom. Hur blir det med lunch?

– Jag har massor att göra. En annan dag, svarade jag avvärjande.

Ett kort ögonblick övervägde jag att anförtro mig åt Kimmen och be honom hjälpa till att gömma kroppen. Men det var för mycket begärt. Dessutom kunde jag inte vara säker på hur kan skulle reagera. Han kunde ju tro att det var jag som var gärningsmannen. Det var säkrast att hålla honom utanför.

– Jaså, du är så stor chef att du inte längre hinner äta lunch med dina gamla kompisar, sade Kimmen och lät lite sårad.

Jag avslutade samtalet och fortsatte gå genom papper. Till lunch nöjde jag mig med en snabb hamburgare fast jag lovat Charlotta att inte äta skräpmat. Sedan fortsatte jag arbeta. Bilden av min företrädare, gamle Lauri Mattsson, förändrades för varje handling jag läste. Han hade uppenbarligen inte varit speciellt noga med arbetet den sista tiden före sin pensionering. Att utnämningen av ny personalchef drog ut i tre månader gjorde inte saken bättre. Massor av rutinjobb var ogjort. Jag insåg att jag skulle vara fullt sysselsatt de närmaste veckorna. Nu gällde det bara att kavla upp ärmarna och visa att jag var värd Herman Schultz förtroende.

Utnämningen av mig till personalchef kom som en stor överraskning för alla, inklusive mig själv. Jag hade varit chef för lönekontoret i bara ett år och visserligen gjort bra ifrån mig, men Kim Palva var ändå den som alla tippade som ny personalchef. Han kunde firman utan och innan, hans resultat var strålande och han var en öppen och glad människa med de rätta sociala kontakterna. I motsats till mig som hade gått i finsk skola i Tammerfors var Kimmen sedan barnsben en välkommen gäst i de fina och rika svenskspråkiga familjerna i huvudstaden. Därför utgick alla från att Palva skulle befordras. Men Herman Schultz som jag knappt ens kände för tre månader sedan valde ändå mig.

– På lönekontoret har du konsekvent fattat riktiga beslut, dessutom är du noggrann med siffror och rapportering. Och jag har tyckt mig märka att du håller distans till dina kolleger och prioriterar arbetet framom social samvaro eller ölpimplande med kompisarna efter arbetsdagens slut. Det är egenskaper jag vill se hos min personalchef. Kim Palva är en utmärkt försäljare. Han ska hållas ute på fältet och göra affärer, inte gräva ner sig i pappershögar på huvudkontoret. Som personalchef behöver jag någon som är hundraprocentigt lojal med firman och med mig. Någon som sätter firman främst, inte kompisarna. Jag hoppas jag kan lita på dig, Antonio Sallinen.

Så gick det till när jag föregående vecka kallades in till Herman Schultz och han meddelade sitt val. Visserligen var det styrelsemötet dagen innan som fattade det formella beslutet, men styrelsen gick aldrig emot Schultz. Han var ändå huvudägare och styrelseordförande.

På kontoret läckte nyheten snabbt ut. Det var väl Kim Palva som hade talat bredvid mun. Han hörde till de få som informerades på förhand. Det var också Kimmen som hade bjudit kollegerna på fest för att fira utnämningen. Vi var cirka 20 som samlades på puben Camppi mitt emot Marmorhuset föregående dag. Många av dem verkade vara mest nyfikna på om Kimmen skulle lyckas förmå mig att dricka alkohol, som han tydligen hade lovat. Det var allmänt känt att jag inte rörde sprit, därför var jag känd som företagets tråkmåns. Det var inte sällan jag retades för det.

Då Kimmen flinande räckte en grogg till mig tvekade jag bara en kort stund. Jag tyckte inte att jag kunde neka när han ville bjuda. På sätt och vis hade jag lagt beslag på hans jobb. Så jag ville vara hygglig, dumt nog.

Det slutade inte med bara en grogg. Efter Kimmen ville många andra också bjuda mig på olika sorters drinkar eller öl. Pauli på tvsidan kom med någonting han kallade för breezer. Och Sole som ansvarade för bilbranschens annonsering ville att jag skulle smaka en geting. Till och med vaktmästeriets Tuomo dök upp och bjöd mig på en stor öl. Jag försökte dricka långsamt, men varje gång man höjde en skål blev jag tvungen att dricka en liten klunk. Och fortsättningen på kvällen var som en enda diffus mardröm.

Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen då Kimmen släntrade in och satte sig i besöksstolen. Han hade röda ögon och luktade sprit. Jag insåg att han hade fortsatt supandet från föregående dag.

– Här har du en souvenir jag kom över i ett antikvariat, sade Kimmen och lade vårdslöst ett vykort på mitt bord.

Det föreställde tre stora passagerarfartyg invid varandra i en hamn. Nere på kortet stod Ancona.

– Tack, det här kortet har jag inte, sade jag och läste nyfiket uppgifterna på andra sidan kortet. Det var skickat från Ancona på Italiens ostkust till Tom Perälä i Esbo år 1988. Den korta texten var så gott som oläslig, men det spelade ingen roll. Min samling italienska vykort var uppbyggd efter stad och år, avsändarens enkla hälsningsfraser om väder och billigt vin intresserade mig inte.

– Är Ancona nytt för dig?

– Nä, men jag har bara några få kort därifrån så det här är välkommet. Kort från Rom, Milano och Venedig går tretton på dussinet, men Ancona är lite udda.

– Vad har du fått till stånd din första arbetsdag? Höjt din egen lön?

– Jag har bara kollat i papper och satt mig in i jobbet. Lönen klarnar senare.

– Du har förstås fått repskonto och ny bil också?

– Jag har mitt gamla plastkort. Och min gamla Avensis duger bra.

– Ska du inte ha Volvo som alla andra i direktionen?

– Vi har inte talat om saken, och jag är mycket nöjd med den bil jag har. Har du fått någonting gjort?

– Nä, jag skulle göra klart med Vanda Vapen om kampanjen som startar nästa vecka, men ingenting duger åt dem.

– Då är det bråttom.

– Jo, och till