Bergsrådet som inte ville betala skatt

By Staffan Bruun

Den lokala tidningen Allehanda har publicerat oroande ekonomiska uppgifter om den otroligt täta finansmannen Johan Krämarhjelm. De har luskat i hans privatekonomi och publicerat uppgifter som Krämarhjelm tycker är hans ensak. Han sätter hårt mot hårt.Det leder till att Krämarhjelm gör sig av med gods och stora delar av sin egendom och finurligt, eller fullkomligt moraliskt förkastligt, för över pengarna till sin nystartade skattebefriade stiftelse. Kan Krämarhjelm fortsätta hålla på bäst han vill, eller kommer tiden till slut komma ikapp honom?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726555295

Book preview

författaren.

1

I efterhand är det lätt att se tillbaka på det ögonblick när bergsrådet Johan Krämarhjelm tappade tålamodet. Det skedde strax efter klockan åtta vid frukostbordet. Krämarhjelm satt iklädd morgonrock och åt i likhet med alla andra morgnar toast med skinka, stekt ägg och marmelad. Han fångade upp de sista resterna av äggulan med en bit bröd och drack en klunk av kaffet som nu hade svalnat. Krämarhjelm lutade sig belåtet tillbaka i stolen och öppnade sin tidning, Falskköpings Allehanda. Det var nu händelsekedjan som skulle få oanade följder för hela staden inleddes.

Men exakt i detta ögonblick, några sekunder innan allting ska förändras, löper rutinerna som de ska i den krämarhjelmska herrgården Villa Ponderosa några kilometer utanför Falskköpings pulserande centrum. Ute i trädgården kraxar kråkorna och kivas om resterna av en korv som dykt upp från ingenstans. I köket tillreder husan Inkeri ett andra morgonmål som hon ska servera frun i huset, Vivianne. Hon har senare vanor än sin fästman och föredrar att äta sin frukost i sängen.

Inkeri gillar inte arrangemanget. I tjugofem år åt bergsrådet och fru Krämarhjelm varje vardagsmorgon frukost tillsammans i matsalen. Det var praktiskt för alla och det var rätt och riktigt. Inkeri är inte den som skyr arbete, nej absolut inte, hon kan nog duka fram ett halvdussin frukostbrickor om det gäller.

Felet är att Inkeri inte gillar den nya bergsrådinnan Vivianne Backe som trängt sig in i herrgården. Om man nu kan titulera henne bergsrådinna, hon är än så länge bara förlovad med bergsrådet och ingenting tyder på att hon någonsin far klä sig i brudklänning med slöja.

Nu har Johan Krämarhjelm kommit så långt i sin tidning att han bläddrat förbi ledarna och kultursidan och nått fram till nyhetsblocket. I samma stund är lugnet och friden ett minne blott.

Vad i helvete! ryter Krämarhjelm och slår ner koppen med en duns så att kaffe skvätter på bordduken.

Inkeri skyndar sig in och undrar om någonting saknas.

Vett och sunt bondförnuft saknas på den här förbannade tidningen.

Har bergsrådet månntro nått fram till skatteuppgifterna? frågar Inkeri som själv hann bläddra genom tidningen medan hon väntade på att hennes arbetsgivare skulle ta sig ner till frukosten. Därför kommer Krämarhjelms utbrott ingalunda oväntat.

Hur i helvete täcks dom år efter år publicera uppgifter om min privatekonomi?

Ja, är det inte skamlöst, svarar Inkeri fast hon inte alls menar det.

Och satan anamma, svär Krämarhjelm och pekar på sin egen bild i tidningen. Tänk om folk nu tror att jag är satt på obestånd bara för att den här skittidningen tror att jag inte har andra inkomster än dom som skattmasen känner till. Men jag kan ju för fan inte skriva en insändare och påpeka att jag har förtjänat dubbelt mera än dom tror, men att över hälften av inkomsterna ligger i tryggt förvar i Luxemburg. Sådant kan man inte avslöja.

Nej, förvisso inte, instämmer Inkeri och hoppas att fästmön Vivianne ska vakna av oväsendet och be om sin frukost så att hon kan lämna bergsrådet med sin tidning. Men klockan är bara en kvart över åtta, så här dags är det fåfängt att tro att Vivianne ska vakna.

Bergsrådet kan i alla fall vara stolt över att ha bidragit till samhället med skatter på ett föredömligt sätt, säger Inkeri inställsamt och går snabbt ut i köket.

Johan Krämarhjelm muttrar någonting ohörbart, häller i mera kaffe och börjar nyfiket läsa vad grannar och bekanta i stadens näringsliv och politik förtjänat det gångna året. För var gång någon ser ut att ha haft ett dåligt år med lägre inkomst än tidigare ler Krämarhjelm skadeglatt.

Men när han tjugo minuter senare lägger tidningen ifrån sig och åter upptäcker sin egen bild på tidningens första sida under rubriken Rekordår för finansmagnat surnar han till och går med raska steg upp för trapporna till andra våningen för att duscha och klä sig.

2

Heikki Söderman anländer till villan på slaget klockan nio och parkerar bilen på den lilla parkeringsplatsen. Han drar sin oknäppta kappa tätt om sig som skydd mot snöfallet och går in genom dörren till gårdsflygeln som fungerar som Krämarhjelm Holding Ab:s huvudkontor.

Bergsrådet sitter redan bakom sitt stora skrivbord och knackar sammanbitet på sin dator. Hans svarta, tjocka hår hänger okammat ner och slutar några centimeter ovanför de bruna ögonen. Utan att ta blicken från datorn muttrar Krämarhjelm ett hej till mannen som redan i tio år haft titeln verkställande direktör trots att han egentligen fungerar som kombinerad ekonomiassistent, sekreterare och kamrer.

Hej, svarar Söderman och knäpper på sin dator. Har du redan hunnit läsa tidningen?

Jo, svarar Krämarhjelm och drar argt i ena örsnibben.

Det var väl inte så farligt. Att du är rikast i stan och blir bara rikare vet alla från förr, säger Söderman överslätande. Han känner väl till sin arbetsgivares missnöje med Allehandas kutym att varje höst publicera kända Falskköpingbors inkomst- och skatteuppgifter från föregående år.

Farligt och farligt. Det är helt onödigt och destruktivt. Det tillfredsställer bara folks behov av skvaller. Ring Allehanda och be om ett möte med den där uppblåsta skitstöveln Kragh. Nu har jag fått nog.

Heikki Söderman gör som han blivit tillsagd, sätter sig bakom sitt skrivbord och slår numret till koncernchef Alexander Kragh. Numret finns inprogrammerat i mobilen sedan förr. Det här är ingalunda första gången Johan Krämarhjelm är missnöjd med den lokala tidningen och ber om ett möte.

Han tar emot klockan tolv, rapporterar Söderman och börjar trycka fram de olika dotterbolagens rapporter från föregående dag. Det är hans sak att kontrollera att intäkterna från fastighetsbolag, byggnadsfirmor och minuthandel löper som förväntat. Då kan bergsrådet och han ägna dagarna åt att följa med börsen och prata framtidsvisioner. Krämarhjelm Holding är ett företag som ständigt expanderar, det gäller att hitta kloka investeringar för alla pengar som rinner in i koncernen.

Tystnad faller över kontoret då ägare och verkställande direktör fördjupar sig i sina datorer. De har inga hemligheter för varandra och delar därför rum. Kontorsflygeln är stor, med mellanväggar kunde man enkelt avskilja flera mindre arbetsrum. När Söderman var ny och lite blyg kastade han fram förslaget att bergsrådet kanske behövde ett eget rum med tanke på mera känsliga samtal. Motivet var helt rimligt, även om Söderman mera tänkte på sig själv. Han saknade möjligheten till enskildhet, men Krämarhjelm avfärdade förslaget med en gång.

Jag är en man som arbetar spontant. Kommer jag på en tanke vill jag genast ha respons av min vd och högra hand. Jag har inte tid att springa i dörrar och leta efter dig. Du är anställd för att finnas till hands och genast kommentera mina förslag. På toaletten får du vara i fred, men det är också enda stället.

För att ingen besökare ska ta miste på arbetsfördelningen i kontoret har Johan Krämarhjelm placerat sitt stora skrivbord framför panoramafönstren med utsikt mot sjön Gladan. På skrivbordet står förutom dator och printer några högar med anteckningsblock och ett välfyllt pennställ bredvid en stor jordglob. Krämarhjelm har inte tid att öppna sin dator och skapa ett nytt dokument när han får en av sina många snilleblixtar. Då gäller det att med expressfart skriva ner allt som hjärnan tänker innan den återgår i normalläge. Därför är pennor och block bergsrådets viktigaste arbetsverktyg.

Heikki Södermans skrivbord är ungefär hälften så stort som chefens. Och hans bord står placerat närmast tamburen framför soffgruppen där förhandlingar kan föras med affärskompanjoner. Det händer sällan, både Krämarhjelm och Söderman föredrar att göra affärer inne i stan. Fördelen är att man då kan skylla på tidsbrist och bryta upp när man vill. Kommer gäster ut till Villa Ponderosa vill de bli bjudna på kaffe och blir lätt sittande alldeles för länge. Har man otur vill de se sig omkring på herrgården och i värsta fall ber de bergsrådet berätta historien bakom namnet Villa Ponderosa. Det gör han mycket ogärna eftersom redan flera generationer tevetittare vuxit upp utan vilda västern-serien om bröderna Cartwright och deras ranch Ponderosa som var Johan Krämarhjelms favorit som barn.

Men soffgruppen är ingen onödig investering, när stora idrottstävlingar avgörs brukar ledningen för Krämarhjelm Holding Ab hålla paus, sätta sig bekvämt tillrätta och knäppa på den stora teven vid ena kortväggen. Söderman gillar fotboll, bergsrådet föredrar tennis.

För Heikki Söderman är genomgången av föregående dags försäljningssiffror rutin. Efter en timme går han till det lilla kylskåpet som står och surrar bredvid dörren till herrgården och häller sig ett glas juice. När han återvänder till sin plats tar han av sig kavajen och hänger den på ryggstödet. På Krämarhjelm Holding är man inte formell, både ägare och vd brukar klä sig ledigt. Slips används bara vid extra högtidliga tillfällen.

Ser du, Hessu, att någonting är åt fanders i Nunnesjö? frågar Krämarhjelm med näsan i dataskärmen.

Jo, svarar Söderman och lutar sig bakåt. Jag har sett det redan en tid, butiken i Nunnesjö går back. Det är underligt.

Man ska aldrig göra sig beroende av rika knösar. Dom är bara snåla, säger Krämarhjelm argt. Söderman nickar instämmande, men innerst inne håller han inte med. Att den lilla butiken i överklassförorten Nunnesjö plötsligt visar sämre försäljningssiffror än koncernens andra butiker och snabbköp kan inte bara bero på att de rika plötsligt blivit snåla. Någonting annat måste ligga bakom det försämrade resultatet, men Söderman vet inte vad och det irriterar honom.

När klockan passerar halv tolv stänger Krämarhjelm av sin dator, tar av sig sin slitna ljusblå cardigan och drar på sig en blå kavaj. Medan han lägger mobil, nycklar, plånbok, kam och reservglasögon i olika fickor öppnas dörren och fästmön Vivianne kommer in.

Heikki Söderman som klär på sig ytterrocken tittar mot dörren och kommer av sig med ena armen inne i rocken. Hans blick kan inte slita sig från fästmön som ler så vackert med sin smala, rödmålade mun. Hon är iklädd ridkläder med stövlar, spända byxor och en klarröd täckjacka. I handen håller hon ridspöt som hon otåligt klappar mot stöveln.

Jussi älskling, jag tar mig en ridtur, säger hon och ler.

Gör det, min sköna, vi måste åka in till stan på ärenden. Rid försiktigt, svarar hennes fästman ömt.

Det var en riktigt fin bild av dig i tidningen i dag, säger Vivianne och lägger huvudet lite på sned. Några blonda lockar halkar ner under ridhjälmen och hamnar framför de klarblå ögonen.

Det var en skitgrej, du är alltför vacker för att läsa sådan smörja.

Är du inte glad för att du bara blir rikare. Jag tycker åtminstone att det är bra, säger Vivianne och drar lockarna tillbaka.

Det behöver inte stå i tidningen, säger Krämarhjelm bestämt och går fram till fästmön för att ge henne en kyss.

Arbeta inte ihjäl dig bara, du som är så ljuvligt rik, fnittrar Vivianne och går sin väg.

Söderman tar sina saker från skrivbordet och gör sin chef sällskap ut på gården. Från stallet hörs en häst gnägga, för övrigt är allting tyst.

Johan Krämarhjelm tittar upp mot himlen och konstaterar att det fortfarande snöar, sedan kastar han en blick på sin snötäckta Mercedes innan han med bestämda steg går mot sin närmaste medhjälpares Volvo.

Maukka tycks inte ha hunnit skotta i dag. Vi tar din bil.

Söderman nickar och sätter sig bakom ratten. Han föredrar att köra själv, men undrar vad det blivit av gårdskarlen Mauno Mattsson. Han brukar stiga upp tidigt om morgnarna och ta sin plog för att befria trappor, bilar, parkeringsplatsen och allén ut till huvudvägen från snö.

Mauno är gift med Inkeri. De bor i ett mindre hus ett stycke från herrgården. Och även om gårdskarlen ibland har en förkärlek för alkoholhaltiga drycker så brukar Inkeri hålla efter honom så att fylleriet inskränker sig till ett veckoslut då och då. Inte alltför ofta, för då blir Inkeri besvärlig. Men dricker han måttligt är inte Inkeri främmande för att göra maken sällskap på ett lördagsglas eller två.

Denna dag är den hundra meter långa allén oskottad. Det gör visserligen ingenting, för hjulspåren som Söderman gjorde vid ankomsten några timmar tidigare syns fortfarande under snön. Han kör utan problem fram till huvudvägen och trycker ner gasen.

På bägge sidor om vägen ligger åkrar som tillhör Villa Ponderosa, men de är utarrenderade. Johan Krämarhjelm förstår sig inte på jordbruk, han gillar däremot att jaga och ströva omkring i skogen.

När de lämnar herrgårdens marker bakom sig kommer de in på församlingens ägor. Den gamla stenkyrkan från 1400-talet ligger invid vägen, ett stycke bort ligger den rödmålade prästgården. Kyrkoherde Jacob Troell står på gården och befriar sin gamla Toyota från snö.

Johan Krämarhjelm tittar demonstrativt åt ett annat håll. Heikki Söderman väljer att tiga. Han vet att kyrkoherden är ett känsligt samtalsämne som det inte lönar sig att ta upp.

Trafiken i stan har grötat ihop sig för att bussen från Tammerfors halkat på tvären i en rondell så att inga bilar kan passera, varken in till eller ut från centrum. Söderman ser de växande köerna i tid och svänger till vänster för att ta omvägen via åstranden.

Bra, säger hans chef berömmande.

En parkeringsruta är ledig framför det fem våningar höga mediehuset på Underbergbulevarden, i folkmun kallat Fjärten för att bokstäverna FIS lyser upp fasaden i klarrött. FIS står för Falskköpings idésamfund som äger inte bara den lokala tidningen utan också radiokanalen Fix, gratistidningen Falskis, webbsajten Fissen och bokförlaget Idéböcker.

3

Koncernchef Alexander Kragh ler sitt mest vinnande leende när han tar emot i sitt flotta hörnrum på femte våningen med utsikt mot ån. Man kunde tro att han sett fram emot besöket av Krämarhjelm och hans assistent, fast deras ärende är av sådan art att det borde vara tvärtom.

Jag vet varför du är här, bäste bror. Du har samma ärende som i fjol, och året innan, eller hur? Inget nytt under solen, säger Kragh och dunkar Krämarhjelm i ryggen.

FIS Medias koncernchef är drygt 40 år gammal, kraftigt byggd och i god kondition. När han dunkar någon i ryggen så känns det, vilket Krämarhjelm vet från förr.

Satans Kraga, har jag inte sagt att om du slår mig en gång till så slår jag tillbaka.

Gamle skämtare, slå dig ner så får vi det här överstökat. Jag har en massa möten inbokade hela eftermiddagen. Den här branschen står inte still ska du veta, gamle gosse.

Kragh skrattar gott och pekar på mötesbordet i ändan av rummet där tre koppar kaffe och ett fat pepparkakor står framdukade. Johan Krämarhjelm tittar med avsmak på sin värd.

Jag är inte gammal, jag är ingen skämtare och ingen gosse. Att säga gamle gosse är dessutom väldigt motstridigt, gammal är gammal och gosse är ung.

Du är dig lik, svarar Kragh och sätter sig vid bordsändan.

Han serverar kaffe och lyfter upp pepparkaksfatet. Heikki Söderman håller på att ta för sig men hindrar sig i sista stund då hans chef tar till orda.

Pepparkakor? Tror du att vi är småbarn? Jag är här för att jag har fått nog av er skvallerjournalistik och inte för att bli behandlad som vilken som helst dagisgrupp. År efter år hänger ni ut mig med uppgifter om hur mycket jag förtjänar och vad jag betalar i skatt och nu har jag fatt nog. Jag har tidigare sagt dig att det får vara slut, men du lyssnar inte. Det här är sista varningen.

Om Krämarhjelm vill låta hotfull så bekommer tonfallet inte Kragh det minsta. Han ställer pepparkaksfatet ifrån sig, lutar sig leende tillbaka i stolen och lättar på slipsen.

Jag vet att vi för den här diskussionen varje år, så jag välkomnar dig på nytt nästa år. Inkomstuppgifterna är offentliga handlingar som alla medier publicerar, vi kan inte vara sämre. Och alla i den här byn vet att du är rik som ett troll, så vad spelar det för roll att de får ta del av siffrorna? Jag antar att du ändå gömmer största delen av pengarna undan skatt så att våra uppgifter ligger för lågt.

Tacka fan för det.

Vill du att vi korrigerar uppgifterna och skriver hur mycket skattefiffel du är god för? frågar Kragh och lutar sig fram mot Krämarhjelm. Han tittar honom i ögonen och upprepar frågan. Vill du det?

Bergsrådet lutar sig tillbaka för att öka distansen till mediechefen. Han dricker lite kaffe och väntar på att Kragh ska återta sin naturliga ställning.

Nu är det så här, säger han och lägger armarna i kors, att jag är din viktigaste annonsör. Det är mina butiker och mina fastighetsförmedlare som annonserar i dina skvallermedier. Vet du hur mycket jag betalar dig per år? Säkert inte, men jag vet. Hessu, dra siffrorna för den här motbjudande karin, säger Krämarhjelm och vänder sig mot sin vd.

Söderman är beredd, det är han alltid. Han behöver inte ens ta fram papper eller tjuvläsa i sin mobil. Han kan siffrorna utantill.

Krämarhjelm Holding betalade i fjol närmare två och en halv miljon euro för olika annonser till FIS. Av pengarna gick närmare två miljoner till Allehanda, 300 000 till gratistidningen och resten till radion och olika medier på nätet. Summan stiger med några tiotusen om man beaktar jippon som FIS arrangerat och som vår koncern sponsrat.

Johan Krämarhjelm ser nöjd ut för första gången sedan han steg in i kontorsrummet.

Där hör du. Och den som betalar dig två och en halv miljon har rätt att få valuta för pengarna. Jag vill aldrig mera läsa om min privatekonomi i dina medier.

Men herregud, vad felas dig? utbrister Kragh. Vi publicerar också taxeringsuppgifterna och redogör för att du är den i stan som betalar överlägset mest i skatt, bara i fjol över åtta miljoner euro till stat och kommun. Det står svart på vitt i Allehanda och på webben. Du är garant för allt det vi har som kollektivtrafik, sjukhus, teatrar, vägar, hälsovård, idrottsplaner, skolor och dagis. Du kan vara stolt, dagens artikel visar vilken välgörare du är.

Välgörare? Se dig där bak, fräser Krämarhjelm. Hessu, upplys murveln om hur mycket jag betalat i skatt de senaste tio åren. Förresten, det behöver du inte göra, jag kan siffrorna utantill. De senaste tio åren har jag betalat sammanlagt 48 miljoner euro i skatt. Det är pengar som gått till socialbidrag, rehabilitering av knarkare, till dåliga skolor och gropiga vägar, till obegriplig teater och misslyckad fotboll. Allt det har jag betalat för och det står i din förbannade tidning.

Var stolt över det.

Nej, jag får dåligt rykte.

För att teatern är obegriplig och fotbollen misslyckad?

Nej, jag får dåligt rykte för att jag är en så urusel skatteplanerare att jag låter mig skinnas av myndigheterna. Att jag är korkad och betalar onödigt mycket i skatt skyltar du varje år med i din skittidning. För mig är det okej att betala skatt, men jag vill inte offentligt framstå som en idiot som år efter år låter sig pungslås, så nu är det slut, jag annonserar inte längre.

Alexander Kragh tittar en stund på sin gäst med stora ögon. Han ser ut att överväga om Johan Krämarhjelm menar allvar eller inte. Till slut måste han fråga.

Du skämtar, va?

Om det är allvar eller inte får du se. Jag har en fråga att ställa som kan påverka beslutet.

Fråga bara, jag står till förfogande, försäkrar Kragh med ett inställsamt leende.

Kommer Falskköpings Allehanda nästa år att publicera inkomstoch skatteuppgifterna? Ja eller nej?

Är det så allvarligt?

Svara.

Jag kan lova en sak, säger Kragh efter en stunds övervägande. FIS Media ska allvarligt ompröva det publiceringsetiskt riktiga i att offentligt ge luft åt folks avundsjuka och fördomar mot förmögna skattebetalare vars insats samhället är beroende av.

Vad betyder allvarligt överväga?

Att vi om ett år räknar hur mycket du annonserat för och låter slutsumman avgöra om det blir publicering eller inte.

Du är en utpressare!

Mediebranschen är i kris, alla måste se om sitt hus. Är du förresten säker på att du inte vill ha en pepparkaka. De lär ska vara riktigt goda, säger min sekreterares sonson.

Adjö, säger Krämarhjelm och reser sig.

Söderman följer exemplet och ser också sur ut, men av en annan anledning. Misslyckad fotboll? Det är lögn, muttrar han tyst för sig själv.

4

Det var värre än det brukade, insåg Heikki Söderman när han ensam körde ut till Villa Ponderosa. Johan Krämarhjelm hade meddelat att han skulle stanna och äta lunch inne i stan. Att så skedde var inte ovanligt, däremot var det högst ovanligt att bergsrådet undanbad sig sällskap. Vanligtvis förutsatte han att Söderman fanns till hands.

Jag har en del saker att sköta, jag ringer när du ska komma efter mig, meddelade bergsrådet och promenerade in mot centrum från FIS-huset.

Att husbonden uteblev från lunchen väckte allmänt missnöje på herrgården.

Bergsrådet äter var han vill, men han kan väl meddela i tid så att jag inte lagar mat i onödan, klagade Inkeri.

Hon hade ägnat förmiddagen åt att tillreda en fisksoppa som hon visste att Krämarhjelm uppskattade. Frun i huset, Vivianne, gillade också fisksoppa vilket grämde Inkeri. Sedan fästmön flyttade in i herrgården hade komponerandet av lunchmenyn blivit en utmaning. Bergsrådet Krämarhjelm tyckte att i stort sett all mat utom oxfilé var överflödig medan Vivianne, som var vegetarian, vägrade befatta sig med alla former av kött. Inkeri hade lärt sig att fisksoppa var en gångbar kompromiss, hon behövde bara se till att bergsrådet hittade rikligt med fisk och skaldjur medan fästmön kunde plocka åt sig av olika slags grönsaker.

Men nu låg lax, musslor och räkor i soppan till ingen nytta. Heikki Söderman åt visserligen också, men han räknades inte på samma sätt. Och fästmön försökte inte ens dölja hur hon med omsorg plockade ut bara grönsaker ur soppskålen. Det förargade Inkeri som följde med lunchen på avstånd. Hon och maken Mauno åt av samma mat, men efteråt i köket. Så hade det varit och så skulle det förbli, ansåg Inkeri även om Krämarhjelm upprepade gånger uppmanat paret att äta lunch med de andra.

Sade inte Jussi vart han tog vägen? undrade Vivianne och drack misstänksamt lite vatten. Hon fruktade att Inkeri med avsikt dukat fram kolsyrat vatten som Krämarhjelm föredrog fast mannen inte ens deltog i lunchen. Men misstankarna var ogrundade, vattnet var äkta källvatten som sig bör.

Nej, han bara försvann in mot stan och bad mig komma efter honom senare på eftermiddagen. Han tar dom där skriverierna hårt och är inte riktigt sig själv i dag, svarade Söderman kortfattat för att inte dra ut på samtalsämnet. Han ville inte vara den som rapporterade om sin chefs göranden och låtanden.

Pengar är väl ingenting att skämmas för, tvärtom. Den som i likhet med Jussi ärligen har förtjänat sina pengar och dessutom sysselsatt oräkneliga andra har all anledning att vara stolt. Hessu, kan man inte kalla Jussi för en välgörare för alla i Falskköping?

Jo, hans pengar har skapat mycket välstånd i stan.

"Kanske lite för mycket. Jussi är så generös med