Sista utvägen

By Curt Einar Jinder

Sten Jaegers vet inte vilket av alla beslut han egentligen ångrar mest. Efter att ha satts i exil hos sin gamla arbetsgivare erbjöds han omplacering som vaktmästare eller chaufför. Han tackade nej och sade så småningom upp sig. Efter lång arbetslöshet sumpade han sen ett jobberbjudande genom att begära för hög lön. Ingen verkar helt enkelt vilja ge särskilt mycket för en femtiofemårig ingenjör som inte jobbat på två år. Nu är det inte långt kvar innan a-kassan tar slut. Vart ska det bära hän?I ren desperation tar Sten till slut anställning vid ett fängelse. Men en tillvaro bland våldsamma interner är inte direkt vad han är skapt för. Inom honom växer rädslan och ångesten - och runt omkring blir situationen allt farligare. En dag kommer det att smälla. Frågan är bara när. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726655926

Book preview

Sten Jaegers vaknar med en känsla av nu eller aldrig. Om han inte i dag får ett nytt arbete kommer han aldrig att lyckas.

Den långa arbetslöshetens alla stadier är passerade. De första månadernas overkliga tillstånd. Bitterheten. Varför just jag? Jämförelserna med dem som fick stanna. Självkänslan; hoptorkad och förtvinad skramlande omkring i ett tomt skal.

Senare ett intensivt sökande efter ett likvärdigt arbete.

De upprepade nederlagen. Besvikelsen över returnerade ansökningshandlingar; dånande likt kanonskott landar de på hallmattan.

Till en början skickade han iväg minst en ansökan i veckan. Med tiden ökar avståndet mellan de tillfällen han åter förmår utsätta sig för de undrande frågorna; för varje arbetslös månad framstår han för en tilltänkt arbetsgivare som alltmer suspekt.

En femtiofemårig ingenjör, som till synes frivilligt lämnat en trygg och välavlönad anställning, har inga skelett i garderoben. Han släpar dem efter sig i ett rep.

Skramlet hörs vida omkring.

Under snart två år har han anpassat sig till sin sysslolösa tillvaro. Frågan är, tänker han, om jag någonsin klarar ett normalt arbete. Med regelbundna tider, ansvar, arbetskamrater.

För länge sedan har han insett att vägen tillbaka inte går via arbetsförmedlingen. Under ett år och åtta månaders stämpling har han erbjudits en redan tillsatt tjänst som uthyrare av husvagnar; ett löfte om rundringning till kontakter vid stadens storföretag, vilka sedan länge har Stens generella ansökan om vilken tjänst som helst.

En sak har han bestämt. Aldrig mera vill han ha något med andras löner att göra; medverka i att pressa ut mera arbete mot ständigt mindre ersättning.

Men punktligt inställer han sig för stämpling. Då och då för ett samtal med handläggaren.

Och punktligt landar avin från Erkända Arbetslöshetskassan på hallmattan. Om två veckor kommer den sista.

Osynlig vid sitt höghusfönster ser han ut över radhustaken, djupt under honom. Under morgontimmarna töms området på sitt innehåll. Männen försvinner i en jämn ström av bilar; kvinnorna köar vid busshållplatsen.

I kvällningen återvänder alla.

I den till synes idylliska tillvaron där nere tycks ingen plats finnas för liv som hans i höghuset; hans väntan på ingenting annat än avin från arbetslöshetskassan är totalt främmande. Otänkbar. Som den några år tidigare var, också för Sten Jaegers.

Någonting hade hänt honom i nattens djupa sömn.

Likt en Nattens drottning, som efter evigheter av stillastående, händelselöst tillstånd, plötsligt börjar utveckla en knopp. Under en enda natt visar upp sin slösande blomprakt; starkt doftande i ett snabbt, nästan explosivt skeende. Och ingen vet när det upprepas härnäst.

Nu eller aldrig.

Någon vecka tidigare hade han till sin förvåning fått ett napp. En konsultfirma i Gamla Stan sökte en medarbetare för ett brådskande uppdrag. Ett kort telefonsamtal, och han kallas till byrån. Elegant inredd som kontorslandskap med utsikt över Kornhamnstorg och tvärs över Riddarfjärden bergen ovan Söder Mälarstrand.

Samma dag har han på rean skaffat en ny uppsättning kläder.

I dörren möts han av chefen; byråns ägare.

De ser överraskade på varann, ser på sig själva och är nära att brista i skratt. Mittemot varandra står de, klädda på exakt samma sätt. Samma fiskbensmönstrade kavaj med skinnskodda armbågar och imiterade läderknappar, samma knivskarpt pressade, beige gabardinbyxor, rosa skjortor och tvärrandiga slips. Nätta, svarta skinnloafers med tasselknippet vid vristen.

– Här är vi som en enda stor familj, säger ägaren och ser på sina sex anställda i det luftiga landskapet.

Kaffebordet står dukat; en rekreationsoas, centralt placerad och med möbler i extremt modern, finsk design.

Till en början verkar allt stämma. Byrån söker en ingenjör med just Stens erfarenheter. Ägaren läser knappast slutbetyget från Betonggjuteriet, informerar sig genom frågor.

– Du har haft ett sabbatsår, säger du. Det låter skönt.

– Jag tänkte passa på innan det blev för sent, säger Sten. Och jobb finns det alltid. Nu känner jag att det är dags.

Vid kaffebordet talar de andra med honom som vore han redan en av dem. Chefen myser; utvecklar sina planer på delägarskap för de anställda, vinstandelssystemet väntar runt knuten.

Konversationen kring bordet känns främmande, ändå ekar allt igenkännande.

– Och min polare, tandteknikern, har helt övergått till att vara entrepenör. Ni vet, det går två flyg i veckan till Bangkok. Han skickar ner plåtar och avtryck och en vecka senare hämtar han färdiga arbeten på Arlanda till tiondelen av kostnaden här. Snabba pengar, inga omkostnader…

Produktionsekonomi, kvalitetsberedning, utnyttja arbetstiden – va fan, dygnet har ju tjugofyra timmar – allt låter fullkomligt främmande. På samma gång bekant till leda.

Ensam med ägaren får Sten frågan:

– I vilket härad hittar man din löneidé?

– Tidigare hade jag sjutton och ett halvt tusen, jag har nog tänkt mig en nätt ökning.

Chefen ser ut genom fönstret; ut över Slussen där bilar rinner i ändlösa band. Han lyfter några papper, släpper dem åter.

– Ja du! Det är nog inte inom ramen för den här byråns möjligheter. Tyvärr, får jag säga.

Lättad släntrar Sten trapporna ned; följer strömmen av flanörer Stora Nygatan upp.

– Jag vann på teknisk knockout, tänker han.

Vid bordet framför köksfönstret sitter Sten beredd. Telefonen framdragen i sin förlängningssladd; traven av Platsjournaler, alla delarna, penna och block.

I hans utsikt mot horisonten glittrar insjön i solgasset. Stränderna skyms av nyutslagen, tät grönska; kring holmen långt ute svartnar vattnet, speglar en gles grandunge.

Renhållningsverket, tänker han. Fritt och självständigt arbete. Inte tal om att pressa någon annan än sig själv. Och soporna.

– Har du körkort för tung lastbil? Jaså inte! Då är det nog kört!

Fan också! Men vidare i texten. Raskt drar han ett pennstreck över Renhållningsverkets notis.

En timme senare har han fått tjugotre svar, alla till innehållet variationer på temat Goddag yxskaft och är ännu vid gott mod.

– Nehej! Inte det! Tack då!

Pennstreck. Nytt försök.

– Hur sa? Jo, femtiofem. Nej, jag skämtar inte.

Två streck över notisen. Skam den som ger sig.

– Tackar, tackar! Jag blev nästan rädd att du tänkte anställa mig.

Sidorna fylls av överstreckade notiser.

Ett fastighetsbolag verkar intressant. Med väl inövad rutin klaras inledningsfraserna raskt av.

– Vad anser du om vräkningar?

– Vad jag anser? Ja, vet du, jag förstår inte riktigt frågan.

– Glöm den. Men innan vi går vidare, vilket år är du född?

– När jag är född?

– Precis!

– Har det någon betydelse?

– Det tycker jag nog.

– OK då. Jag är född trettio.

– Jag är ledsen, hör du. Men jag hade nog tänkt mig en yngre arbetsgivare.

Kriminalvårdsanstalten söker en arbetsledare till sin småindustri.

Ett par kilometer utanför staden, inbäddat bland åkrar och lummiga beteshagar, ligger fängelset. Med bil har han passerat och på avstånd sett murarna.

Nattetid, strålkastarbelysta i ett kompakt, omgivande mörker, ger de ett spöklikt intryck. Får honom att tänka på inledningskapitlet i Lysande utsikter, där Charles Dickens låter lille Pip möta den förrymde kedjefången.

Med ett extra tryck på gaspedalen far han förbi. Hur är det möjligt att överleva där inne? Och hur kan någon arbeta där?

Men kanske stänger murarna också ute tävlingen, lönsamhetsjakten. Kanske drivs industrin där med sikte på andra mål.

Sista utvägen, tänker han och lyfter telefonluren. En halv timme senare sitter han hos driftschefen.

Slutbetyget från Svenska Betonggjuteriet ligger i ett kuvert på skrivbordet. Driftschefen gör ingen ansats att öppna det.

– När kan du börja, säger han.

– Hur kom det sig att du åkte dit? säger verkmästaren.

– Jo, säger städaren, det var så att en kollega tackade nej till hög pension, underhåll åt familjen och obegränsad tillgång på knark och knulla på kåken. I stället valde han att samarbeta med åklagaren. Och att dra på sig en luftkonditionering.

– Luftkonditionering?

– Ett kulhål i skallen, om du förstår det bättre.

Städaren är en ung man, knappt trettio. Trots det urtvättade blåstället ger han ett prydligt intryck. Det är som om hans tydligt demonstrerade stolthet gett de sladdriga anstaltskläderna ett värdigare snitt.

Blicken bakom de guldbågade, svagt tonade glasögonen är intensivt blå, livlig och genomborrande.

Smärt, välklippt, slätrakad och doftande exklusivt rakvatten kunde han i rätta kläder gälla för vilken finansvalp som helst.

På handleden glänser en Rolex i tungt, brett guldband. Kring halsen har han en centimeterbred kedja, också den i guld och försedd med ett diamantbesatt kors.

Med kvasten drar han ett par oinspirerade svep över kontorsgolvets nötta vinylmatta.

– En luftkonditionering valde han. Ett mord kostar runt sex år. Permissionsgång ganska snart. Med lite tur får man halvtid och är ute efter tre. Knark kostar mellan åtta och tolv år. Utan permission och med små chanser till halvtid. Oftast blir man sjutrea och får sitta hela voltan på säkerhetsanstalt, kanske hälften i bunkern. Jag hoppas att det mördas av bara helvete i Sverige så att politikerna vaknar.

– Att sälja knark är också ett sätt att mörda, säger verkmästaren.

Städarens ansikte stelnar, de blå ögonen naglar sig fast i verkmästarens rödstrimmiga, trötta.

– Den som får ett skott mellan ögonen har som regel inte något val, säger han. Men köpa knark måste man så ta mig fan inte. Det är varje människas fria val, säger han. Och förresten, de som säljer vapen är minst lika stora bovar som jag. Men den verksamheten är sanktionerad från högsta ort. Till och med hedervärd. Även om det för syns skull pyr lite om Bofors då och då.

Misstankar om brott föreligger, säger man allvarsamt. Men ser man någon skyldig? I helvete! Utredningarna förhalas, åklagarna myglar och något stappligt, pensionerat statsråd säger med darr på stämman i TV-rutan:

– Det är otänkbart att jag inte hade blivit informerad om detta.

Alltså har det inte hänt.

Hur många barn dödas varje dag med svenska vapen? Nej, fy fan! Nästa gång jag begår ett brott kommer jag att vara jävligt kallsinnig.

På väggen bakom städaren sitter de intagnas stämpelkort.

Sten läser långsamt namnen, försöker pränta in dem i minnet. Av tjugofem namn är sex svenska.

– Du är ny här, säger städaren, böjer sig fram och läser på Stens namnbricka. Den gröna brickan med en gyllene krona över en fästningsliknande byggnad.

– Jaegers, läser han högt. Hur känns det att sitta på kåken? Fanns det inga andra jobb?

– Jag sitter inte på kåken, säger Sten.

– Skillnaden är inte så stor.

– Jo, säger Sten, och drar ur fickan upp sin trehundratjugotre gram tunga nyckelknippa.

– Det är den här som är skillnaden.

Genom kontorets glasvägg ser han verkstaden. Vid bord uppställda i U-form, med staplarna vända mot glasväggen, sitter tjuvarna med sina arbeten.

Utmed långväggarna finns ytterligare några arbetsplatser för vägning, packning; för klippning och bockning av