Se inte mot slutet

By Curt Einar Jinder

Sten Jaegers har sagt upp sig från Svenska Betonggjuteriet. Det var det chefen ville. Hela anledningen till att han sattes i "Vaxkabinettet" med de andra som inte längre var önskvärda. Man skulle kunna säga att han indirekt tvingades att säga upp sig, efter fyra år utan sysslor. Ja, man skulle kunna säga "indirekt". Men nog kändes det rätt direkt. Att femtiofem år gammal vara frånskild och arbetslös är som att ensam gå runt med ett regnmoln över huvudet. Ingen tycks kunna, eller vilja, hjälpa Sten. Hur länge måste det fortsätta såhär? Även i kärlekslivet hopar sig problemen för honom. Han borde kanske nöjt sig med Therese i Värmland, men så dök Ylva upp. Ylva, som så gärna vill ha ett barn. Men är Sten verkligen redo att bli pappa igen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9788726655933

Book preview

1

15/4 Arbetslös.

16/4 Arbetslös.

17/4 Arbetslös.

Noggrant redovisar han varje dags art av sysselsättning. Vardag som söndag. Sju dagar i veckan.

Kortet från Erkända Arbetslöshetskassan är en vikt A5-blankett med plats för redovisning av två veckor. Kortets högermarginal är grovt inramad i grönt och på nedersta raden försedd med Arbetsförmedlingens datumstämpel. Förutsättningen för utbetalning av understöd.

Högst upp skriver han sitt namn (vg texta).

STEN JAEGERS

På den högra sidan kontrollerar han att Arbetsförmedlingen fyllt i rätt personnummer (se debetsedel för preliminär skatt).

300823-9190

Stämmer!

18/4 Arbetslös.

19/4 Arbetslös.

Det kunde räcka, tänker han, att skriva Arbetslös på den första raden och sedan dra ett lodrätt streck över resten av veckodagarna. Men han låter sin rationella tanke förbli en tanke.

OBS! Citering godkänns inte som deklaration, står som punkt två i de anvisningar han i flera omgångar blivit tillsänd.

20/4 Arbetslös.

21/4 Arbetslös.

Vecka 16 är deklarerad och klar. Innan han börjar redovisningen av vecka 17 undertecknar han kortet. Daterar 30/4-85 och raspar dit sin oläsliga (egenhändiga) namnteckning.

30/4-85. På dagen ett år sedan han lämnade Svenska Betonggjuteriet. Med drygt sjutton tjänsteår bakom sig, åtta år från guldklockan och med tretton år kvar till pensionen.

Och efter fyra år av påtvingad overksamhet. Med avbrott för någon tids utlåning till en för tillfället underbemannad avdelning.

Likt en grävskopa, en betongblandare eller någon annan lös inventarie uthyrd på obestämd tid. För att så snart uppdraget slutförts returneras till Vaxkabinettet.

Avdelningen för överblivna, obekväma tjänstemän. Högst upp i kontorsskrapan. På nionde våningen.

Enligt Bolmgren, avsatt fabrikschef, en av Stens kolleger i Vaxkabinettet placerade här i förhoppningen att någon en dag skall öppna fönstret, luta sig för långt ut, falla ner och slå ihjäl sig.

Det kan också, menar han, ingå i kalkylen den tanken att andra av nyfikenhet skall följa exemplet och därmed aktivt bidra till personalproblemens lösning.

I avvaktan på dessa lojalitetsbevis erbjuder den moderna ättestupan en svindlande utsikt. Från Djursholms villastad i norr till Hjorthagen i söder. Ändlös rymd, vida vatten, skogklädda holmar och stränder.

Instoppad i något för tillfället ledigt rum får han fortsätta sin karantäntillvaro. Utan annan uppgift än att finnas till. Utan andra krav än att närvara. På kontorstid. Beundra utsikten. Se i väggen. Läsa tidningen och umgås med övriga avlönat arbetslösa.

Allt med avbrott för två kafferaster och en lunch per dag.

Under åren har hans fasta punkt i bolaget varierat.

Från direktörsrum med läderfåtölj, soffgrupp och signallampor, till en pappkartong i korridoren. Med egenhändigt textad namnskylt häftad i väggens exklusiva vävtapet. En trotsig påminnelse om sin fortsatta existens.

22/4 Arbetslös.

Han ser ut genom fönstret. Från sin höghuslägenhet har han en utsikt fullt jämförbar med den Svenska Betonggjuteriet bjudit honom.

Ett sörmländskt landskap av skog, berg och vatten. Miltals söderut förenas en blåtonad skogsrand och en blygrå, snötyngd himmel i en vidsträckt, suddigt bågformig horisontlinje.

På radhustaken mellan höghuset och Måsnaren förstärker ett tunt lager nyfallen snö den knappa aprildagern.

Sjön är ännu täckt av is men kring de närmaste holmarna har den släppt och det befriade vattnet bryter likt mörka skuggor fram ur det grå, isiga töcknet.

Väggarna omkring honom är nytapetserat nakna. Kök, hall och vardagsrum ger samma kala intryck.

För återstoden av sitt avgångsvederlag har han möblerat lägenheten med det allra nödvändigaste. Säng, köksmöbel, hörnsoffa och bokhyllor. En vit matta i vardagsrummet. I sovrummet en blå heltäckningsmatta.

Soffan är även den ljusblå. Allt annat lackerat i vitt.

Väggarna vita eller ljusblå. Från fönster i öster och väster genomströmmas lägenheten av ljus. Obruten utsikt mot horisonten. Skyddad, högt över marken ger honom allt detta en känsla av frihet.

Insyn har bara måsar och en och annan skogsduva som landar på fönsterblecket. Knäar omkring där ute på den hala plåten, tankspritt småpratande med sig själv. Lyfter och vinglar iväg ner mot strandens oregelbundna klungor av frostigt spretande blandskog.

Framför honom på bordet ligger en silverfemma, sju enkronor och sex femtioöringar. Femton kronor.

Fan, tänker han, femton spänn. Och kylskåpet lika rensopat som checkkontot. Tre dagar kvar till nästa understöd. Och innan dess måste jag investera två och sjuttiofem i en rulle skithuspapper.

23/4 Medvetslös.

Stundens ingivelse kan kosta en dags ersättning. Insikten om detta får honom att radera men kulspetspennans bett sitter i. En stunds manipulerande med bokstäverna får ordet att likna Medellös. En något sannare deklaration av dagsläget.

24/4 Arbetslös.

25/4 Arbetslös.

26/4 Arbetslös.

När vecka 17 är färdigdeklarerad har han skrivit ordet Arbetslös 238 gånger.

Han minns från folkskolan hur han kunde bestraffas med att skriva ett felstavat ord 25 gånger. I vissa fall upp till 50. I avsikt att för tid och evighet minnas sitt felsteg och outplånligt inpränta det rätta ordet.

För den arbetslöse är 50 gånger icke nog.

238 gånger har han inför sig själv och Erkända Arbetslöshetskassan deklarerat sin status.

I augusti fyller han femtiofem och om han innan dess inte fått ett nytt arbete har han skrivit ordet Arbetslös 357 gånger. Samtidigt förlängs ersättningsperioden till totalt 450 dagar.

Då han är utstämplad har han 630 gånger förklarat sig vara Arbetslös.

Det har stått honom fritt att skriva dagligen. Eller sju gånger, en gång i veckan. Om han inte föredragit att skriva fjorton gånger, varannan vecka.

Men slutsumman är oföränderlig. 630 gånger Arbetslös.

27/4 Arbetslös.

28/4 Arbetslös.

2

De ljusa juninätterna.

— Jag ser dig inte, säger hon tyst och smeker hans ansikte. De små händerna, med fingrarnas säreget, starkt uppåtböjda yttersta led, utforskar minsta del av hans kropp.

Kammande genom det vildvuxna skägget, upp längs kinderna smeker handen ut i det allt mera gråsprängda håret.

Medan ena handen sakta sluter sig och drar lätt, men ändå kännbart i nackhåret, fortsätter den andra i cirklande svep ner mot korsryggen. Glider över höften in mot ljumsken, snuddar som av misstag hans vilande lem, dröjer sig med dunlätta fingertoppsrörelser kvar medan vällusten skälver i honom, en klingande resonans, dämpad av plötsliga genomslag av vemod, ångest och djup sorg.

Hon ligger till hälften över honom och hans händer har fritt spelrum över hennes slanka, nästan späda kropp.

Han lyfter de små, lätta brösten, omsluter dem helt med sina händer, böjer huvudet nedåt och fångar med läpparna in en av de styvnade topparna. Suger långsamt inåt i en diande, rytmiskt upprepad rörelse medan händerna mjukt kramar.

Känner hennes andhämtning öka, men ändå, som allt annat hos henne, mjukt, stillsamt och behärskat.

— Jag ser dig inte, upprepar hon. Höjer huvudet och ser på honom med ansiktet tätt intill hans.

Han släpper hennes bröst, håller henne med båda händerna om nacken, ser in i hennes leende, grå ögon som i det bleka ljuset från en snedställd persienn skiftar i grönt.

Han ligger med ryggen mot fönstret, skuggande sig själv medan han ser henne tydligt och klart.

— Men jag är här, viskar han. Jag är här även om jag tror att det är en dröm. Något jag kommer att vakna upp ur och aldrig mera uppleva.

Utanför sovrumsfönstret ljusnar natten till dag. Fågelsången stiger i styrka från björken som står så nära att dess tunna grenar, nedtyngda av blomhängen rör vid rutan likt en svag viskning.

Tredje natten i rad ligger de vakna. Talar, smeker varann och älskar. Varje natt har han legat i sängens fönstersida och varje natt har hon viskat:

— Jag ser dig inte.

Han smeker hennes rygg, kattlikt sträcker sig hennes kropp njutningfullt, i fingertopparna känner han hennes hud knottras. Hon vilar med huvudet mot hans bröst och likt en slöja döljer hennes långa hår ansiktet.

Han stryker det försiktigt åt sidan, kysser hennes ögonlock och betraktar länge hennes ansikte.

Den raka pannan, näsans lätt aristokratiska krökning, läpparna med en nästan spotsk dragning i mungiporna. Aningen av ett överbett skjuter överläppen något framåt. Gropen i hakan, käkarnas raka linje, de höga kindknotorna och de djupt liggande ögonen ger henne ett främmande, exotiskt drag. Lätt utstående öron som befriade från det täckande håret, i det veka ansiktet förefaller något för stora.

Hon är docklik, spröd och gracil till hela sitt väsen och han tänker att hon är det vackraste han sett.

— Min lilla Barbiedocka, viskar han och nafsar med läpparna i hennes örsnibb till dess den glöder, blodfylld, i det svaga ljuset.

Handen når hennes starkt markerade svank, följer den brant rundade stjärten, känner med fingret igen den lilla upphöjningen just under svanskotan där en tät skåra delar den uppskjutande bakdelen i två små, mjuka men ändå fasta halvklot. Låter fingret följa skåran bakåt och når hennes bulliga kön. Fingret glider sakta upp och ner längs den ännu inte helt slutna springan.

Med varje del av sitt vidöppna, vibrerande nervsystem registrerar han fingertoppens väg.

Det torra men ändå undanglidande motståndet, den rosa hudens alla små ojämnheter, förnimmelsen av en nyss skalad klyfta från en Jaffaapelsin; under sin tunna hinna sprängfylld av välsmakande safter.

Hon andas häftigare, med båda armarna om hans hals rullar hon över på rygg.

Stödd på armbågarna försöker han göra sina åttiofem kilo så lätta som möjligt men hon drar honom ännu hårdare intill sig och säger:

— Krossa mig.

Ögonblicket efter är han åter inne i henne. Han rör sig långsamt, vill i det längsta tänja ut sin svindlande njutning, möter hennes bäcken och pressar henne tungt ner i bädden, släpper sakta efter och pressar henne på nytt ner.

Under honom är hennes till synes spröda kropp en spänd stålfjäder. Benen sträckta med stenhårda lårmuskler, stjärtens halvklot som hans händer greppar ger knappast efter för fingrarnas kramande tryck. Och efter bara några korta ögonblick kommer hennes stillsamma, nästan ljudlösa orgasm som en svag sprittning, en lång, lustfylld suckande utandning, armarnas hårdnande grepp kring hans hals.

Kroppen i en båge mot hans med en kraft som lyfter honom upp. Så sjunker hon tillbaka, blir åter mjuk och stilla.

— Att det kan vara så skönt att bära sig så underligt åt, suckar hon, vänder sig från honom, kryper ihop med knäna upp mot bröstet och stjärten tryckt mot hans underliv.

— Killa mig på ryggen, viskar hon.

Med sina knän i hennes knäveck, vristerna mot hennes fotsulor, smeker han sakta hennes rygg.

Tätt tillsammans, hud mot hud, ligger de likt formpressade, stapelbara möbler.

— Kan du inte komma närmare, viskar hon. Kastar undan håret, blottar nacke och hals.

— Vilken tur att vi passar så bra ihop, säger han.

— Det är för att jag är så behändig, svarar hon knappt hörbart och då han böjer sig fram för att kyssa hennes nacke hör han på hennes andhämtning att hon somnat.

Solen står redan högt, persiennen delar rummet i ljusa och mörka strimmor, väckarklockan på byrån visar halv fem.

— Ylva, min älskling, viskar han. Det är en dröm och jag önskar att jag aldrig mera vaknar.

— Nu kommer du för sent till jobbet, säger Ylva yrvaket och kysser honom på nästippen. Jag går ner och lagar te åt dig!

— Det är ingen brådska, säger Sten. Jag har ganska fria arbetstider.

Tidigare har han sagt att han arbetar som konsult på Betonggjuteriets tekniska avdelning. Ett rörligt, fritt projektarbete.

Hur skall jag våga säga sanningen, tänker han.

Strax före lunch kommer han släntrande in på kontoret.

— Ju senare på dagen, ju finare folk, säger Bolmgren. Släppte hon inte iväg dig, Therese?

— Jag kommer från helt annat håll, säger Sten. Jag har