Se upp salige!

By Christer Kihlman

I den lilla finlandssvenska staden Lexå arbetar Karl-Henrik Randgren som chefredaktör för den lokala dagstidningen. Den konservativt riktade tidningen har länge skapat en falsk trygghet för invånarna i samhället, men detta ska förändras när Randgren istället börjar publicera vänsterradikala ledare i rent raseri. Efter att ha blivit besatt av sin bästa väns fjortonåriga dotter Annika och plötsligt fått vårdnaden om sin son Gus har Randgrens psyke börjat urarta. När hans obehagliga förälskelse i den minderåriga flickan eskalerar och hans mani fortsätter föra honom till de mörkaste av tankar riskerar både tidningen och hans eget liv att leda till en undergång.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728480113

Book preview

Christer Kihlman

Se upp salige!

SAGA Egmont

Se upp salige!

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1960, 2023 Christer Kihlman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728480113

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Janne!

Ingen annan än Janne igen! Dessa rubriker och notiser som smyger sig in, som dyker upp, som kreverar på min förstasida vareviga gång jag haft förhinder vid ombrytningen, denna råhet, detta minst sagt uppseendeväckande – snaskeri, som han så frikostigt sprider ut, för att ge läsekretsen vad den vill ha, gör mig rasande. Men inte så mycket för att det är snaskigt som för att det är mot min vilja och princip och för att han vet det, för att han således trotsar mig, är olydig, får mig att känna mig liten och betydelselös. Och vet det. Janne! Råttan!

Ingen kan så effektivt ta kål på mitt humör som den mannen. Som nu. Jag skulle läst tidningen i sängen, medan jag vaknade. Fast jag visste vad den innehöll, det var inte därför, men jag behövde något att vakna med, något likgiltigt och likformigt, något icke upprörande. Och så får jag se detta! Knappt har väckarklockan ringt, knappt har jag tänt sänglampan och stigit upp och gått barfota på det kalla golvet till ytterdörren och böjt mig ner och tagit tidningen från dörrmattan där den legat sen klockan fem, i två timmar nu, knappt har jag åter rest mig upp och känt den lilla yrseln i huvudet och den lilla hjärtklappningen som hör morgonens små ansträngningar till, knappt har jag fört handen till hjärtat och sålunda försiktigt återvänt genom vardagsrummet till mitt sovrum och krupit tillbaka ner mellan de varma lakanen, knappt har jag utfört alla dessa vanans eller ledans somnambuliska handlingar, förrän Jannes hånfulla hälsning når mig, lömskt, oförberett, som en örfil: frivilligt fall 400 fot för glynis grahame . Glynis Grahame? En bystdrottning. En tredjeklassens moviestar. Och hon skall ha två spalter för sitt självmord i Lexå Nyheter!

Så det var inte en tanke på att vakna i lugn och ro numera. Jag steg upp och ställde kaffepannan på gasen och tvättade mig i det iskalla höstvattnet, som rann i lavoaren i mitt komb. tvättrum och WC. Janne vill ge läsekretsen vad den vill ha. Han vill göra upplagan större. Han tänker på ekonomin, en tidning är ett affärsföretag. Han menar att det sämsta är gott nog enligt regeln att ingen kan vara en mindre idiot än man själv. Janne ger fan i opinioner och åsikter och när han ber direktionen om löneförhöjning låter han undslippa sig att om man äntligen skulle försöka göra Lexå Nyheter till en räntabel historia. Och direktionen, Lexå kulturlivs toppar, lovar ha saken i tankarna, medan Janne oavbrutet har sin karriär i tankarna, medan han nosar rätt på den säkraste vägen till framgång. Han har planer på att efterträda mig, det är jag övertygad om. Och jag är övertygad om att han kommer att lyckas. Han är en sjukdom mot vilken vi inte har något serum, en epidemi som fräter överallt i samhällskroppen, vårt sekels svarta död. Mammons yngel.

Det är november, en frostkall, blåsig och klar novembermorgon när jag stiger ut på gatan med min graciösa lilla oanvändbara dokumentportfölj med blixtlås under armen, sålunda företeende bilden av en stadgad, pålitlig, solid och urtråkig ämbetsman, eller en ung framfusig nyss utexaminerad dipl.ekon., eller ett skolljus … nej inte det, men för övrigt vad som helst verksamt i samhället, anonymt, effektivt, tåligt och utnyttjat. Jag står still en stund. Det är ingen skön dag. Solen lyser svalt och avvisande mellan röda och guldgula molntrasor, mellan purpurmoln, i gatans längdriktning, och från motsatta hållet kommer den iskalla elaka vinden, som river upp sand från gatan och virvlar runt med damm och skräp och bakterier mellan husväggarna. Jag försöker andas djupt trots sanden och blåsten, så som man gör i sin förträfflighet, jag känner mig så proper, så morgonproper, som ett skolljus i alla fall, och själen välpumpad av bedräglig säkerhet och bedrägliga föresatser och idiotisk överlägsenhet. Det är på grund av Janne. Det är för att motverka Janne. Det är för att jag skäms över att jag tar Janne så hårt, för Janne är dock inte mycket mer än en pojke, en spoling, en fräck fan, men ofarlig – en hoppjerka. Stadens borgare och småborgare och skolbarn skyndar förbi till sina tjänster och verksamheter, strävsamt i motblåst med rinnande plirande ögon och röda plågade ansikten. Det finns de som hälsar och jag hälsar tillbaka. Jag börjar också gå.

Detta är Alexandersgatan. Varje äldre stad i Finland med självaktning har en gata med det namnet, liksom en större och modernare uppkallad efter Mannerheim. De löper ofta vinkelrätt mot varandra, så att den ålderdomliga Alexandersgatan mynnar ut i Mannerheimgatan – en symbolisk stadsplanering, kunde man säga, så mycket mer som Alexandersgatan, åtminstone här i Lexå, har sin början i den östra utkanten och sträcker sig kanske 500 meter mot väster, där den plötsligt bryts av Mannerheimgatan, vars riktning söder–norr ända från sin sydligaste begynnelse utgör ett imposant, funktionalistiskt, livligt trafikerat affärsstråk, ett slags centrum, shoppingcenter heter det ju …

… om man då frånser torget, som är stadens egentliga centrum, dess ursprungliga och för de gamla fortfarande obestridda centrum, som av den materialistiska pietetslösheten personifierad i en yngre generation av stadsfullmäktige nu hänsynslöst degraderats, derangerats, glömts bort och lämnats obeaktat. Detta torg passerar Alexandersgatan på sin väg mot sin förintelse i Mannerheimgatan. Där ligger också min redaktion.

Alexandersgatan är utan charm i denna östrare del där jag bor. Tvåvånings pastellfärgade trähus, redan lite slitna, dragiga, otäta och besvärliga av ålder, sida vid sida. Allt likformigt, fantasilöst, inte påvert men småborgerligt, tråkigt kort sagt, fyra familjer per byggnad och tre i dem där man klämt in en mjölkbutik eller kolonialvaruhandel i bottenvåningens vänstra eller högra lägenhet. Gatan, sand liksom trottoaren, sköter sig själv eftersom trafiken lyser med sin frånvaro, två bilar på förmiddagen, två på eftermiddagen, några hästforor, ett par traktorer som hostar in med kommissioner från landskommunens bondgårdar och svartklädda människor, enstaka mer än ett myller. Närmare torget blir det lite annorlunda, lite livligare, lite mer omväxling, några moderna stenhus har pusslats in mellan träkåkarna och affärernas stora skyltfönster blänker i solskenet och deras neonreklamer lyser om kvällarna. Emellertid, det är intet pittoreskt med Lexå på denna sidan om Mannerheimgatan. Bebyggelsen är mestadels ny, från detta sekels början eller tidigast från slutet av det föregående. Det pittoreska finns västerut, på andra sidan Mannerheimgatans affärshus och bakgårdarna, som är fyllda av bråte och varor och balar och lådor och bilar som startar eller långsamt backar in och karlar och rop och fylleri och hordom och synd och dramatik gud vet vad. På andra sidan finns också kyrkan, majestätiskt oförändrad genom seklerna, Guds orörliga borg, lite på sidan om, lite åsidosatt, men fullt synlig likväl, en kry åldring, i livlig verksamhet på söndagarna med ding-dång som mycket tydligt ljuder över hela staden åtminstone i sex olika repriser och vid behov också andra dagar, enligt en ritual som jag inte närmare känner till. Den är ett mål för turister sommartid. Runt kring den klänger det pittoreska på ömse sidor om krokiga, sneda, vinda, kullerstensbelagda, komiska eller patetiska och i varje fall häpnadsväckande arter av gata. Små förfallna lutande, nödtorftigt hoplappade, eländigt röd- och gulmålade trähus, till synes obeboeliga, men dock bebodda, av råttor framförallt, tvåhundra år gamla, trehundra år gamla. Lexå stolthet och sevärdhet, Gamla Lexå in i döden bevarat, de gloende, snokande, släntrande, dumt frågande och idiotiskt kommenterande turisternas käraste strövtågsplats. Där bor kommunisterna – och finnarna, de fattigaste, de socialhjälpbehövande, kriminella, odugliga, lösaktiga. Det pittoreskas röda, inflammerade inälvor! Vilken ironi. Vilken motbjudande paradox. Hur cyniskt, hjärtlöst …

… men där har vi Annika! Torget. Två krogar, gamla rådhuset, posten, en av biograferna, ett av apoteken, en mjölkbutik, en kolonialvaru-, en pappershandel, bageri, konditori, kötthandel, möbelhandel, diverse och bekvämlighetsinrättningen. Slutligen Lexå Nyheters redaktion. Morron Annika, säger jag och tvekar om jag skall lyfta på hatten och gör det sedan inte. Hon niger visserligen inte heller. Plötsligt inte numera. Hej, tycks hon nicka till svar helt vänligt, tämligen omärkligt, och står i en klunga av flickor, slattrigt — tjafsande, på flickors vis. Om tio minuter skoltid. Hon har vuxit på sistone. Hela hösten för övrigt har jag lagt märke till henne, vuxit, blivit vuxen, inte bara så att kroppen fått form och fason, utan också dragen i ansiktet, hennes söta ansikte …

Förbannade Janne! Förbannade Glynis Grahame!

Och i plötsligt återuppväckt upprördhet inträder jag i den lilla värld där jag är konung.

Allt är av trä här. En liten farstu av trä och på vänster hand dörren som leder till sätteriet, där slamret pågått sedan klockan åtta. Vi trycker ju annat också än bara LN. Farstun är iskall om vintern och sval om sommaren och nu i november alltså tämligen kylig. Till höger finns en sliten trappa, helt av trä, som leder upp till mitt, eller till Hjärnan, som Janne kallar det, vilket är träffande såtillvida som allt där är hopträngt, smått, trångt och vindlande. Övre våningen. Till vänster tre små rum, som utgör redaktionen, halvmånformigt placerade om man tänker sig en linje dragen mellan dörrarna. I det innersta sitter jag med fönster mot torget och mot den lilla gatan som förbinder torget med fiskhamnen. Till höger åter bokföringen och kassan. Pang slänger jag portföljen på skrivbordet. Första man på plan naturligtvis. Tio i nio.

Posten har inte kommit ännu. Men vår finska kollega ligger på bordet jämte några publikationer och broschyrer som dykt upp gud vet varifrån, fru Forslund har burit hit dem, plikttroget, hon är i en lägre löneklass än vi andra och börjar följaktligen tidigare, halv nio redan, korrekturläserska, springbud, vid behov reporter, någonting mitt emellan folk och fä med andra ord, ett faktotum som inte märks medan hon utför sitt arbete, men gud vilken uppståndelse det blev om hon plötsligt skulle försvinna. Hon sitter i det yttersta av de tre rummen … jag har ofta tänkt att man borde utverka för henne … i all synnerhet med tanke på vad hon betytt för tidningen i kritiska situationer … man borde alltså har jag tänkt … beslutat … varit fast besluten att … i indignation över hur hon behandlas … den kloka, plikttrogna … bång, bång, nio! Och ännu ingen här (i Jannes rum finns ett gammalt väggur med pendel). Pedant! Hycklare! I denna bransch gäller det då sannerligen inte minuter. Jag menar: inte vid denna tid på dygnet. Men jag vill ha en hållhake på dem, jag vill stå med klockan i hand ett par minuter över och se sardonisk ut, utöva chefskapet, vilket jag behöver för att konfirmera min ställning, annars så bräckligt känns det … Och nu – satan också – Janne i trappan, två steg i taget, energiskt uppåtrusande, förrän nionde slaget förtonat, ropar så det ekar genom rummen: Morron fru Forslund.

In som en frisk vind kommer Janne. Hej, skränar han åt mig genom dörren. Han skulle inte låta mig triumfera över honom. Minsann i tid igen, med ett nödrop, ett segerrop skulle jag säga, den infama, listiga, lilla – mustaschprydda räkan. Glynis Grahame. Backström däremot är ännu osynlig. För honom likgiltigt vem som triumferar över vem, om någon överhuvudtaget triumferar. Bleka, sammanbitna Backström med klumpnäsan och finnarna, det är fråga om vem av dem jag tycker mindre om. Janne aktivt illa, eftersom han hotar mig, öppet, han är dock något, vill något. Medan Backström bara tiger. Han är som en likmask, äter sig stillsamt, naturligt parasitiskt genom livet, med sina förryckta idéer och ideal och komplex och hämningar, stackarn. Har svårt att komma ur sängen om morgnarna, har sexuella besvär kan man tro. Renlevnadsman? Vilka avgrunder av hat och ångest han bär på, kan man väl bara ana. Tjänstekvinnans son? Son till en städerska och av hennes hårda, oälskande hand för evigt nertryckt, slagen till slant, gjord olycklig, oförmögen till lycka. Bleka Backström, lyser ännu med sin frånvaro, försenad heter det, och Janne stökar och stökar och står i, ordnar i sitt rum, redaktionssekreterarens rum, som han delar med Backström.

– Titta här Karl-Henrik, vilka brudar,

Rodnar jag verkligen? För att jag tvunget måste ha en uppgörelse med honom, ta i saken, slå näven i bordet, säga att så och så bestämmer jag. Rodnar av spänning, eftersom uppgörelser är så motbjudande – med underordnade. Så bara att man hävdar sin maktställning, som inte behöver hävdas för att man ändå har den. Tilldelar sig rätten, inte för att rätten är rätt, men för att ens ställning förutsätter att allt som utgår från den är rätt. Och vad kan Janne då annat än vara fräck? Är det för fräckheten jag är rädd och rodnar? Rädd för uppror? … men Janne bara går på utan betänkligheter och breder ut en serie fotografier på bordet framför mig.

– Dagens Luciavarp. Botten hittills va?

Han skrattar högt och hjärtlöst. Men jag ser att han druckit i natt. Ansenliga mängder. Är kanske bakfull – och mycket riktigt, andedräkten är fasansfull, jag böjer mig undan så långt jag kan utan att det märks. Hans vackra babyansikte är inte så vackert så det stör denna morgon, det är svullet, har gredelina fläckar på kindbenen, och ögonen, de stora blå betvingande: avsevärt förminskade, simmiga, blodsprängda, rödkantade. Han har svårt att hålla anletsdragen i styr också, blicken flackar och läpparna rör sig fult, uppåt nedåt hur som helst, mustaschen en smula i oordning. Månntro händerna darrar? Visst darrar de. Så jag bjuder försöksvis en cigarrett och han tar den snabbt, utan att tacka, och tänder med sin tändare. Säkert minst sextionde sedan igår afton, hans pekfinger är gult ända fram till knogen nästan.

Och jag måste erkänna att han har rätt.

– Fasliga, svarar jag och tycker det verkligen, men märker också min beredvillighet att vara honom till lags. – En uttömmande provkarta på det allra fulaste hos backfischen, lägger jag till och Janne skrockar.

I det ögonblicket ser jag Backström glida förbi dörrspringan som en skugga. Han hörs aldrig. Efter en stund börjar hans skrivmaskin knattra.

Men egentligen tycker jag ju synd om dem på något vis och att allt detta är mycket pinsamt. Luciaval, välgörenhet, hjälp åt de nödlidande, aktiv journalistik, moralisk aktningsvärdhet, samhällelig förträfflighet å herregud. Dessa stackars taniga, pussiga, halvvuxna, enfaldiga, romantiska jäntor, som luras in i årets mest monumentala uppvisning i borgerlig självgodhet och socialt hyckleri. Och för detta skall jag vara ansvarig, för denna vackra tradition. Avskaffa? Man kan inte avskaffa den, bör inte ens, utan tvärtom försåtligt underblåsa den, ty hon är själva personifikationen av borgerlighetens onda samvete. Och varför jag inte kan med henne är förresten inte lätt att bli klok på, eftersom jag ju är nästan ensam om det, åtminstone här i staden. Men att Janne anar denna motvilja och mina alla andra motviljor och skall peta bort mig, har tumme på mig. Glynis Grahame!

– Den här Glynis Grahame, börjar jag långsamt med opersonlig chefspondus och söker med handen efter dagens nummer av Lexå Nyheter, som borde finnas här någonstans …

Janne lyser upp helt oskyldigt, faller mig i talet, entusiastiskt, högröstat: Stark sak, i mitt tycke pang, frivilligt fall fyrahundra fot för … och markerar varje ord med en käck, mycket amerikansk, pojkaktig, lite klumpig, förklarande rörelse med utbredda handen framför näsan på mig. Och jag avbryter i min tur, plötsligt i tilltvingat, våldsamt raseri, som jag förstår är vad jag egentligen fruktat, detta onödiga, påklistrade raseri som är för att det skall så vara i min ställning och i verkligheten bara en gest av ondska i stället för hjälplösheten, hämmadheten, ensamheten, avbryter jag alltså och ropar:

– Men jag har sagt en gång för alla att sånt inte får förekomma i Lexå Nyheter! (Och fortsätter påfluget, mycket högljutt, Backströms skrivmaskin tystnar): Du vet ju det, vi har inget utrymme för Glynis Grahame, kommer aldrig att få, inte så länge jag är här i varje fall … självmord … vad angår hennes självmord folket i Lexå och dessutom: någon etisk tanke bör man ha också i journalistiken, självmord … vet du vad det är … det är den mest förtvivlade, den mest ensamma, den mest smärtsamma handling som existerar … även i Hollywood … ingen människas självmord är sådant att man kan göra det till en reklamartikel, ingens, det är moraliskt oförsvarligt och att smälla upp det som du gör, det är cyniskt, hjärtlöst, direkt dumt …

… och gud vet hur länge jag kunnat fortsätta, för orden bara kom till mig och rann ut, inte som var de tänkta utan som om de bubblade upp någonstans ifrån, lite på sidan om medvetandet, men Janne otålig, oberörd syntes det, dock väl en aning stukad, rörde på sig, försökte avbryta, ville få en syl i vädret även han, sticker plötsligt emellan helt lugnt med sin psykologiska fullträff, och jag kan i andanom så att säga höra honom berätta för direktionen eller vem det vara må som bara vill höra på att jag kan ta honom jag, man ska förstå sig på honom, man ska inte fästa sig vid hans utbrott, låta honom gå på bara, säger:

– Men det var väl inte så farligt heller, inte så mycket att bråka om eller va, Karl-Henrik, och uttalar mitt namn så sockersött, beledsagat av det soligaste, mest charmfulla av alla hans soliga och charmfulla leenden.

Naturligtvis har han rätt. Jag blir likgiltig för hela saken, trött, eller glad på något vis … förstår inte riktigt … glad kanske för att han tog det så lätt och för att jag återigen inte lyckades dödligt såra honom:

– Okey, säger jag och lutar mig bakåt i stolen, det var väl inte det då.

– Du har inget sinne för raffelnyheter, säger han förnumstigt. En aning överlägset, tycker jag. Men orkar inte mer reagera. Trött som sagt.

Sedan är det åter gamla rutinen. Jag fördelar dagens uppgifter och Janne arbetar som en häst, utan att låta sig nattens festligheter bekomma. Fru Forslund bär in posten åt mig och kort före frukostdags börjar jag på min ledare.

Och det vill inte bli, utan en god bit in på eftermiddagen är jag fortfarande sysselsatt, vilket måste tillskrivas Jannes onda inflytande och betyder att jag inte är en riktig journalist, men oduglig också på detta gebit, och att jag tycker det redan är en skam. Alma! Plötsligt i mina tankar, så bittert skamset, när tankarna löper som nu för att förhindra, spoliera, omöjliggöra vad jag har för händer. Hon dyker upp någonstansifrån, smyger sig på bakifrån, menande någonting, tungt vägande i mer än ett avseende, inte så gåtfull precis, men uppfordrande och därför irriterande, påhängsen som en hungrig katta. Och ändå slår det mig att jag inte alls ser henne, jag menar: med den inre synen. När jag alltså kommer att tänka på Alma, vad är det då hos henne som jag kommer att tänka på? Namnet? Bara namnet Alma? Men vad skulle det ha att betyda? Ett ord? Eller är det rösten, eller kroppen, någon del av kroppen, eller blicken, eller någon gest som hon upprepade under den tid vi var tillsammans? Eller någon möbel som hon hörde ihop med? Matbordet? Spisen? Sängen? Varför inte sängen. Där var det i varje fall som vi hade det bäst med varandra. I sängen när den var ett gungande hav. Kärlek. Som kanske inte var kärlek, som nog inte var kärlek, som var vad jag inte nu orkar minnas, nej nej inte minnas … dessutom var det fel, det var inte sängen, Alma dök upp efter skam och oduglig. Då kan det inte ha varit sängen, snarare då blicken, den förebrående eller rösten, den förebrående och orden. Ja orden, de tillvitande, naturliga och spontana, alltför naturliga för mig, den bildade, den bildade, så att jag inte kunde godkänna dem, förstå dem, akta dem i betydelsen hysa aktning för, utan som jag ringaktade. Därför gick hon. Bildad och oduglig för detta slags mänskligt liv. Bildad, alltför djupt tänkande, intrikat kännande, genomskådande. Vilken idioti! Alma som luktade svett, frisk metallisk sinnlig svettlukt efter en tung arbetsdag. Men det var inte det heller, det var nog orden. Hennes ord.

Skriv ner! Ord alltså! Men Taljas olycksfallsstatistik vägrar att låta sig bli föremål för synpunkter, omdömen, förnumstigheter. Det är skrämmande data förvisso. Just skrämmande är ordet. Femtio procent av våra tidningar kommer att innehålla en ledare härom och femtio procent av dessa femtio procent kommer att begagna sig av detta ordet, skrämmande, dymedelst fullgörande en plikt och avbördande sig ett tungt ansvar, det offentliga ordets ansvar, att bevaka, att reagera, att slå larm när det behövs. Man kommer därutöver att mena att stränga och genomgripande åtgärder nu omedelbart bör vidtagas. Ledaren är fix och färdig och vad händer? Ingenting naturligtvis. Att vara ledarskribent hör till det beskedligaste som finns bara man följer mallen, och det gör nästan alla nästan alltid. Ansvarsmallen, pliktmallen, samvetsmallen. Överheten har fått sitt, myndigheterna, statsmakten, tidningsdirektionen har fått sitt, därigenom att man varit beskedlig enligt deras önskan och fordran, och själv har man fått sitt, eftersom man har lyckats intala sig den falska motsatsen: man har tagit i med hårdhandskarna, satt fingret rätt på den sjuka punkten, sagt ett ord i rättan tid och även läsaren har fått sitt. Han har fått den beskedliga ansvarsram och samvetsram inom vilken han lugnt och riskfritt kan låta sina affekter löpa. Men nu var det trafikolyckor det gällde.

Själen är ett underligt ting. Ibland så snar till upprördhet och dessemellan som nu, beslagen med likgiltighet, oöverkomlig likgiltighet. Vem skulle väl kunna skriva i ett sådant själens tillstånd? Vad rör mig de förolyckade barnen? Vad rör det mig om tolv, om tjugofyra barn dödats nyss tilländalupna månaden oktober? Jag gitter inte se på siffrorna ens. Utled, förlamad, förstenad, så in i vassen äcklad. Och allt detta för Janne, Jannes fel, Jannes makt, för att han förvirrat mig. Och Glynis Grahame. Se så funktionerar moralen! Nyss var jag sedligt upprörd över en rubrik och över att miss Grahames självmord, som jag tyckte, drogs i smutsen genom Jannes rappa pangredigering. Grahame, Glynis, Los Angeles, California – skulle hon vara mer värd mitt hjärtas heta protester än dessa arma barn och deras familjer, mina landsmän, mördade och lemlästade av ansvarslösa fartdårar, fyllesvin? Ack dessa moraliska erektioner, de är inte dygdiga, de har ingen oskuld över sig, de infinner sig och uteblir enligt ett system som den kristna etiken inte vet något om eller blundar för, flyr från, i panik och fasa slår ifrån sig. Moralen är ett vapen i vår maktkamp, en hammare i den underlägsnes (eller den mycket överlägsnes) hand, att slå till med, när konkurrensen kommit in i en fas som avböjer alla mindre upphöjda knep. Sådan är moralen, vår moral, min, det tar fyr i den för miss Grahames skull, för att Janne behöver en näsbränna (tycks behöva), men 24 barn mördade av groggstinna banditer, nästan med flit – herregud vad kan JAG göra åt det – och en stund redan, minst femton sekunder kanske trettio, har jag hört hostningarna snett bakom ryggen på mig, de försynta, torra, skrämda, likgiltiga hostningarna, Backströms hostningar, och där står han mycket riktigt med en bunt papper i näven. Ett nytt socialreportage.

Han lägger reportaget i korgen, som står till höger om mig på skrivbordet, och skall till att gå ut igen utan ett ord.

– Ett ögonblick, säger jag. Göran, lägger jag till för att öva mig på förnamnet som jag har så svårt att uttala.

– Fortsättning på skuggsidan, förklarar han och småler dystert och jag tar papperen ur korgen och börjar läsa och låter honom stå framför mig, väntande, utan att ha något att göra. Han skriver engagerat, inte fråga om annat, om en fembarnsfamilj i landskommunen, där fadern blivit invalid i arbetet på ett av de större godsen – men hur är det med pensionen, understödet, underhållet?

– Snälla Göran, börjar jag förmanande, du kan inte bara beskylla godsägaren för fusk och olaglighet, utan att ha hört hans version. Och med namns nämnande dessutom. Det kunde rendera oss åtal.

– Det är utan tvivel sanningen som jag har skrivit, svarade han sävligt, bestämt, på sin vakt, mycket aggressivt i själva verket.

– Det ska strykas i varje fall, han är aktieägare i Lexå Nyheter för övrigt. Rulle skulle få rabies …

– Ska en brottsling skyddas bara för att han äger aktier i tidningen, avbryter mig Backström nu högre, fräckare, jag låtsas inte höra, men känner hur ilskans rodnad börjar sticka i huden över kindbenen, jag tar rödpennan och skall till att stryka …

… då telefonen ringer.

– Hallå, ropar jag och centralfröken Berg reder ut för mig på sitt trevliga sätt att jag skall få ett samtal från Helsingfors. Hallå, hallå, hallå, ropar jag meningslöst av gamla vanan, som om jag var mycket ivrig att få just detta samtal, och Backström blir stående, omåttligt nyfiken skulle jag tro, men liksom av misstag bara.

– Kan jag få tala med chefredaktör Randgren, säger en damröst, och jag känner den inte och känner den likväl.

– Det är han själv, svarar jag egenkärt.

– Hej, hörs då kort, buttert, avvisande, skrämt och ändå egendomligt tillgivet, och ett elvaårs mellanrum av glömska och utplåning och ärrbildning och normalt, ärrbildande ANNAT liv glider plötsligt ihop och blir till ingenting. Mitt hjärta gör ett litet hopp, såsom för att fråga: varför, vad har hänt, varför nu plötsligt?

– Hej Gunnel, svarar jag, det var länge sen.

– Jo, säger hon och ingenting mera.

– Hur mår du? frågar jag, men hon vill (som förr) inte konversera, och jag skyndar mig att tillägga: vad har du på hjärtat?

– Jag behöver tala med dej.

Och med detsamma kommer jag ihåg att jag har en son också, plötsligt helt lite orolig, helt lite som om ett ansvar vaknade till i mig.

– Hur mår Gus?

– Tack bra.

– Har det hänt nånting?

– Jag kan inte säga i telefon. Kan du komma hit nångång? Snart?

– När reser du tillbaka till Stockholm?

– Jag reser inte tillbaka.

– Jaså.

– Jag har fått tjänst i Helsingfors. Kan du komma i morgon?

– Har du fått pengarna då?

– Jo jo, svarar hon irriterat. Kan du komma?

– I morgon?

– Ja.

– Är det något med Gus?

– Jag kan inte säga i telefon. Kommer du?

– Var bor du då?

– Vi kan träffas ute nånstans.

– Är det något allvarligt?

– Jag säger sen.

Och vi kommer överens om var och när och hon ringer plötsligt av, nästan utan att säga adjö engång, och hela tiden har Backström stått där och stirrat omkring sig och trampat och varit villrådig och synbart obehaglig till mods men inte kommit iväg.

– Jag ska se på det här senare, säger jag åt honom, vilket betyder dra för fan i våld på det andra språket som Backström nog förstår och har praktisk erfarenhet av. Han lomar iväg.

Det blir ingen ledare mer idag. Nu blir det säkert ingen ledare. Jag tänker oavbrutet, häftigt, plågsamt, skamset också på Gunnel. Och på Gus. Hur gammal kan han vara nu? Minst femton. Och Gunnel. Sen Alma lämnade mig och den saken blev så förtvivlat hemsk och betydelsefull har jag knappast alls kommit ihåg att jag varit gift en gång.

Jag försöker mig på ledaren i alla fall. Jag citerar statistiken. Jag lyckas trots allt klämma ur mig en liten ynklig en. För duglighetens, för livets, för hela den rysliga sakens skull, som kallas att stå på sina ben.

2

Jag satt och tänkte allt detta i bussen hem från Helsingfors. Märkvärdigt nog tänkte jag inte så mycket på Gunnel och på vad hon hade haft att berätta. Men naturligtvis fanns hon med i alla fall, som ett slags grund eller förutsättning, jag menar så att om hon inte hade ringt så skulle inte heller jag haft behov av att tänka så mycket, summera ihop, reda ut det som skett i samband med hennes samtal. Dagen skulle ha varit en likgiltig dag bland andra.

Resan Helsingfors-Lexå tar något mer än två timmar, så jag hade god tid på mig. Backström säger att han brukar läsa i bussen och tillägger att han helt enkelt inte har råd att göra ingenting, på sitt sävligt mästrande sätt, vilket betyder att han är en fattig och obildad man av folket som går den långa vägen och (förebrående) i motsats till somliga andra inte har fått något gratis – varken kunskaper eller fint sätt. Minsann har han inte fått kämpa, Backström. Men jag behöver alltså inte kämpa, idka studier i bussar, för att jag är allaredan en studerad karl (och dessutom har jag privatförmögenhet, ett fadersarv). Ja jag kan det inte ens. En buss är som en marknadsplats, förnimmelser erbjuder sig huller om buller, ett virrvarr av synintryck, hörselintryck, doftintryck. Och en bok fordrar att man upprättar kontakt med den för att ge behållning. Som en älskarinna ungefär. Att läsa i bussar är som att älska en kvinna i det skrikiga folkvimlet dold bland stånden på en marknad. Som du läser så älskar du! Men många människor tar läsningen som ett dagsverke, en arbetsuppgift där intet mer än viljan behöver engageras på allvar, så och så mycket läst på så och så lång tid och kärleken, så och så mycket älskat före måndag morgon, före mitt tjugoförsta år, före jag gifter mig, före jag lämnar henne. Så ock Backström. De högsta livsvärdena blir för honom prestigefrågor. Undra då på att han hatar, inte är lycklig, täcker sin olycka med indignerade socialreportage.

Och nu är det mörkt. Mörkt utanför fönstren sånär som på enstaka ljuspunkter, trygghetspunkter utplacerade i terrängen och skumt inne i bussen. Motorn rusar. Passagerarna, nu om aftonen så passiva, inåtvända, sitter och drömmer, alla vända mot chauffören som har våra liv i sina händer. Vilken behaglig tanke: han har våra liv i sina händer. Man överlåter sig, ansvaret för sig och därmed ansvaret för allt som sammanhänger med ens person, man överlåter allt på den trygga främling, som sitter där framme och kör, som behärskar motorn; vars ryggtavla skymtar i dunklet. Slutligen är detta kanske hemligheten med den tjusning vi brukar erfara då vi färdas på tåg, i buss, i båt, den ljuva känsla av frihet, av att vara ingenstans, av att sväva, den ljuva känsla av att inte fjättras av något: Man har överlåtit sitt ansvar på en annan, på andra. Det är rentav något religiöst däröver. Hur djupt i själen fräter tyngden av det ansvar vi alla har som samhällsvarelser? Vårt behov att frigöra oss från ansvar, hur djupt avgörande är det när våra handlingar och vårt hela levnadssätt bestäms och förverkligas? Hur? Tänk efter! Ja jag tänker …

… jag tänker, nej jag menar, jag satt i bussen och tänkte, inte på men tvärs genom igår. På nytt och på nytt. Tankar föds bäst ur rörelse, det är som om bussen skakade fram dem och deras impulser ur det omedvetna, som står vidöppet. Hela igår passerade genom mig. Om och om igen och för varje gång förvandlat. Minnet av igår, som för varje gång det uppträder presenterar ett nytt igår, detaljer bortfaller och nya detaljer kommer till, och det konstant återkommande är vid varje återkomst helt lite förändrat. Minnet känner aldrig till hur det verkligen har varit, idag vet jag inte mer hur det verkligen var igår, därför att minnets funktion lika mycket är att tillrättalägga som att bevara. Minnet styrs av det hemlighetsfulla i vår själ, där