Den blå modern

By Christer Kihlman

När äldsta sonen i den välbärgade, finlandssvenska familjen Lindermann stupar i andra världskriget går framtidsvisionerna i kras och tillvaron för resterande familjemedlemmar vänds uppochner. Nu blir det istället de yngre bröderna Rafael, eller Raf, och Benno som måste säkra familjens framtid – ett uppdrag ingen av dem tycks lämpade för.Raf är en författare, plågad av ett förödande alkoholmissbruk och sin skamliga erotiska sida. Benno, som är formad av trauman från barndomen där nazismen ständigt låg i luften, kämpar likväl med sina inre konflikter som med att förhålla sig till den oroliga brodern Raf. Trots att de kvarlevande bröderna tampas med olika demoner så strävar de efter den blå modern för att finna en moderlig trygghet och undkomma fullkomlig förtvivlan."Den blå modern" är en slags familjekrönika om konflikter som uppstår i klyftorna mellan generationer och om inre strider som plågar unga män i jakten på att finna sin plats i världen. Trots svåra ämnen och dystra scener lämnar Kihlman läsaren med ett ljus av hopp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728480106

Book preview

Christer Kihlman

Den blå modern

SAGA Egmont

Den blå modern

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1963, 2022 Christer Kihlman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728480106

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

NEJ

Pojken

Att tjäna andra, det är däri lyckan består.

(Utdrag ur kronprins Gustaf Adolfs tal vid arvprinsens förmälning)

Om Robby var med så var det före kriget, men om han inte var med så var det 1940 eller -41, möjligen -42, men inte senare för då var vi inte längre där på det sättet. Förresten kan Robby inte ha varit med, för nu minns jag att jag satt i mammas famn och det gjorde jag aldrig om han var med, eftersom vi alltid höll ihop, jag och Robby. Robby är död. Pappa är också död. Och Gus är död. Jag har bett Jesus hjälpa honom i hans svåra läge så att hans straff inte skall bli för evigheten, för han har redan straffat sig själv tillräckligt. Och mig, käre Jesus.

Det var nog den gången jag satt i mammas famn, efter vinterkriget eller under det krig som följde därpå med svåra trafikförhållanden och matbrist. Varför skulle vi annars ha släpat med oss sådana massor av svamp. Som något hotfullt och skräckinjagande minns jag alltjämt de väldiga svarta folkmassorna vid varje hållplats som den fullsatta bussen körde förbi. Man kunde se dem bölja utanför fönstren och höra dem ropa av besvikelse och förbittring. Robby var i kriget. Fred var säkert med. På den tiden var Raf och han så mycket tillsammans att de nästan var som bröder. Jag satt i mammas famn på andra bänken, pappa satt framför oss på första. Raf och Fred satt längst bak eller stod i gången och förde oljud och fnittrade oavbrutet. Man kunde se på pappas nacke att han höll på och blev rasande och ville ryta åt dem att hålla tyst. Hans nacke svällde och blev röd och valkig och det var nog bara för att det var Fred som han lyckades behärska sig. Han sa att han tyckte om Fred för att Fred hade humor. Och han tyckte om Robby för att Robby var sån som man skulle vara. Det hade han rätt i. Med Raf kom han aldrig överens, inte ens när Raf var liten. Ingen av oss, utom Fred, kom någonsin överens med Raf.

Det är underligt att tänka på det här, för det är så länge sedan, men ju mer man tänker på det desto mer känns det som om det hade hänt nästan precis nu, för några dagar sedan. Ändå är ingenting numera som det var. Sjökulla är förlorat. Farbror John är förlorad. Tant Else är borta. Och alla de andra. Och jag själv. Det är nästan som vilade det en tung straffdom över vår släkt. Som om den hade kommit in i en virvel av synd, i syndens malström, där bara Guds nåd kan hjälpa. Men vi vill inte veta av Gud, vi avvisar hans utsträckta hand och bara fortsätter i övermodig förlitan på vår egen kraft. I min ångest ser jag med fruktansvärd klarhet att det är så och jag faller på knä och ber om förlossning, men jag är inte värdig. Jag delar övermodet, själviskheten, den falska säkerheten med de andra och jag blir inte kvitt det förrän de gör sig kvitt det, eftersom jag hör ihop med dem, med blodsband. Mellan mig och Gud står mina anförvanter, Raf som inte tror på Honom, Fred som öppet föraktar Honom liksom pappa gjorde, mamma som är en i anden svag, lilla mamma som tröstat mig så ömt och gjort mig så mycket ont. Jag längtar så hett till Gud, men de när min ljumhet som är en styggelse inför Gud.

Men den gången alltså då vi reste hem till stan från Sjökulla. Jag berättar om det enbart för pojkens skull, inte för pappas skull eller för Rafs skull, som aldrig riktigt har förstått mig, men för att jag tror att Gud under den färden förde pojken i min väg för att jag på ett tidigt stadium skulle lära känna något viktigt hos mig själv. Det var inte ovanligt att vi efter stadsflyttningen for ut till Sjökulla över weekenden i september och ibland ännu i oktober om det var varm väderlek. Farbror John och tant Else höll sig mycket för sig själva i sitt eget hus, men Fred åt för det mesta utfärdsmat med oss trots att han nog brukade sova i sitt eget rum i stora villan för där var varmare. En tid stod det två sängar där och Raf sov i den andra. Vårt hus var inte vinterbonat, men det stod en liten kamin i varje rum och i dem hade någon gumma från gården alltid eldat, så de var brännande heta när vi anlände på lördag eftermiddag. Före kriget, medan Robby ännu var med, sådana lördagar då det inte blåste för mycket, gick pappa nästan genast över till farbror John och tog sitt hagelgevär och så rodde Robby och han in i viken för att skjuta änder. Robby hade inte något eget gevär, men de turade om och med tiden blev Robby mycket träffsäker. Vid sitt femtonde år ungefär var han redan skickligare än pappa, det erkände pappa själv och erkände gärna till och med. Han var så stolt över Robby. Vissa år var viken så full av änder, att de brukade skämta och säga att änderna låg där i lager på lager och tryckte i vassen. Så kom de hem med ett rejält byte. Raf hatade all slags jakt från första början och jag var alltid för liten att få vara med om någonting. Utom i svampskogen förstås.

På söndagarna plockade vi svamp. Det fanns hur mycket svamp som helst i skogarna kring Sjökulla, så det var ett rent nöje att plocka. När Robby var med höll vi ihop och pappa fick gå för sig själv. Mamma gick också för sig själv, utom de sista åren då Robby var i kriget och jag gick med henne. Raf och Fred gick tillsammans, men ibland kom de hem med nästan tomma korgar och när man frågade dem vad de egentligen hade gjort och om de hade glömt att knäppa på sina svampögon, så bara skrattade de mystiskt.

Det var farbror John som ägde Sjökulla, för farfar hade bestämt när de var unga, att farbror John skulle bli jordbrukare medan pappa skulle bli ingenjör och överta klädesfabriken. Men tyvärr ville farbror John inte vara jordbrukare, han ville vara något annat, ingen visste riktigt vad, antagligen inte ens han själv. På det sättet vanskötte han Sjökulla under många år tills den stora kraschen kom efter kriget och pappa måste rycka in för att rädda vad som räddas kunde. Det var inte mycket.

Det hus där vi bodde om somrarna hade pappa byggt när han blev direktör och det låg ett par hundra meter från karaktärsbyggnaden, väster om trädgården ett stycke in i en skogsdunge. För en tillfällig besökare fanns det ingenting på Sjökulla som tydde på att det var en vanskött herrgård. Uppfartsvägen från stora landsvägen gjorde en krök runt ett ganska högt berg, som rätt väl isolerade själva gårdskärnan för insyn från landsidan. Men mot havet låg den öppen, en mjuk gräsbevuxen sluttning, som omärkligt övergick i sankmark och slutligen i säv och vass och gyttja, ledde dit ner. Farmor hade älskat den och kallat den Irländska sluttningen och så hette den också alltsedan dess. Trädgården var vidsträckt, omväxlande och välvårdad och man kom helt oförberett in i den när man längs uppfartsvägen hade rundat berget och passerat kröken. Det var tant Else som var trädgårdsmästare, men det fanns förstås en riktig trädgårdsmästare också, fram till 1940. Trädgården var full av blommor från tidigt på våren till sent på hösten. Och av frukter och bär.

Jag tyckte mycket om att plocka svamp och gör det ännu, även om jag blir trött av att gå länge i oländig terräng. Som barn blev jag inte trött. Skönast är det att vara ute en dag efter regn, då skogen dryper av väta och det droppar från träden och grangrenarna ger en en dusch bara man råkar snudda vid dem. Då luktar det även gott och starkt av jord och löv och fuktig förruttnelse. Helst ville jag plocka björksopp. Hur väl minns jag inte ännu upphetsningen då man upptäckte en lysande röd hatt i det bruna dunklet under täta granar eller anade en sådan i en misstänkt upphöjning under ett lager av gula björklöv. Karl-Johanssvampen, som vi kallade stensvamp, var även rolig att finna, fastän den mången gång vållade stor besvikelse därigenom att de små maskarna älskade den nästan lika mycket som vi människor. Men den slemmiga smörsvampen tyckte vi inte om och inte heller om den citrongula slemskivlingen. Stolta fjällskivlingar fanns bara på särskilda platser, som vi alla kände till och som bevakades både av oss och tant Else, så det är klart att sedan vi flyttat in till staden i slutet av augusti så hade vi inte längre någon chans med den svampen. Gråa, svarta och vita riskor var också ganska roliga att plocka om det fanns mycket av dem. Man måste känna väl till platserna. Svarta riskor kunde man plocka till exempel på de övervuxna resterna av en gammal lada, vilken låg på motsatta sidan av den äng, som bredde ut sig mot öster bakom ladugården. Rätt ofta kunde man också hitta svarta riskor i trakten av komposten. Vita riskor däremot fanns nästan uteslutande i en begränsad stenig del av den skog som gränsade till baron Renskjölds ägor. Det var över två kilometer dit och vi hann i allmänhet inte så långt under våra weekendturer till Sjökulla. Gråa riskor slutligen fanns lite överallt sådana år som det verkligen fanns rikligt av dem. Att gå rätt på en liten koloni av gråa riskor i någon glänta mellan små granar, upptäcka deras glänsande grå eller svagt rosa- eller rostskimrande hattar och med fingrarna känna deras fasta, hårda och våthala kött, nog var det en upplevelse det också. Riskorna saltades ner ibyttor och hinkar för kommande behov. Kantareller däremot var vi inte svåra på, vi var svampexperter som förstod att avnjuta aromen även på exklusiva svampar, såsom den rodnande flugsvampen och honungsskivlingen och vi tyckte att kantarellen var lite grand banal och simpel. Vi överlät gärna åt gårdsfolket att mumsa i sig kantarellerna. Farbror John var förresten en intresserad kantarellplockare, minns jag. En gång hittade jag ett helt fält av blåmusseroner bestående av 46 exemplar på den steniga stranden nedanför ladugården. Då var jag lycklig, nästan vild, ja jag minns hur hjärtat bultade och vi kunde äta världens bästa svampstuvning till middag den dagen.

Någon enstaka gång hände det att pappa bad Lahtinen komma efter oss med bilen och då var det bara att slänga in svampkorgarna och allt det övriga i bagageutrymmet och rensa och ordna upp när man var tillbaka i stan. Men i regel åkte vi buss och då gällde det att ha så lite som möjligt att släpa på. Därför kunde man, soliga stilla septembersöndagar, finna oss, dvs. hela familjen Sten Lindermann, sittande på vår veranda rensande svamp. Pappa hörde till dem som ville att allt skulle gå snabbt undan, vad det än var fråga om, han rensade i rasande fart med häftiga, otåliga rörelser och mamma, som i detta avseende var hans motsats, hon hörde till de omsorgsfulla, granskade i smyg resultatet av hans arbete. När hon upptäckte att han lät någon bit med maskhål gå med bland det rensade nappade hon åt sig den med en försiktig, skrämd rörelse. Pappa avskydde hennes kontroll och började håna henne och skratta elakt åt henne och hon svarade varje gång med en röst som i början lät förorättad, men småningom blev allt gällare av ilska. Jag tyckte inte alls om dessa gräl, jag led mycket av dem, eftersom det alltid har varit en plåga för mig att vara vittne till hur den starkare slår den svagare, men ändå framstår i minnet dessa rensningssymposier i en övervägande idyllisk dager. Då och då kom tant Else upptassande från trädgården och slog sig ner hos oss på en stund. Hon hade sin gröna duk knuten kring huvudet i någotslags rosett uppe på hjässan och mörka glasögon för solens skull, ibland också för skuggans. Jag tror inte att någon av oss blev särskilt glad när hon kom, hon var norska och till allt vad man sa lät hon höra sitt: Jeg syns ikke det er (si eller så). Hade vi hittat mycket svamp kunde vi vara säkra på underrättelsen att hon för ett par dagar sedan hade hittat ännu mera och hade vi hittat lite, så frågade hon var vi hade varit och skrattade och sa att just där var hon själv i förrgår och varför hade vi inte istället gått dit och dit.

Trots att tant Else var en äventyrerska var det synd om henne dåförtiden för att ingen tyckte om henne.

Sedan om aftonen när vi reste hem stod det en doft av höstens alla håvor omkring oss. Före kriget, medan Gud ännu lät Robby vara med oss, hade vi mindre att släpa på, bara svampen – och änderna – och massor av blommor, men under kriget hade alla händerna fulla. Jag minns ännu hur Raf knotade över allt som pappa hade honom att kånka på. Fred däremot bar villigt, han var ju ändå bara ett slags gäst i familjen och dessutom hade han, i motsats till Raf, ingenting emot att göra vad pappa bad om, rent principiellt alltså. Själv var jag i allmänhet för liten att bära. För liten och för klen.

Vi står där i mörkret vid vägkanten och väntar på bussen. En skön dag är tillända, man är lite trött, i den ombonade stadsvåningen väntar kvällstet och en varm mjuk säng. Pappa har en stor ryggsäck på ryggen, ofta har mamma det också. I mörkret verkar han större än han egentligen är och jag är lite rädd för honom. Han bryr sig inte om mig. Han bryr sig just inte om någon annan än Fred nu när Robby inte är med oss. Mamma skojar lite med mig, hon håller mig i handen och ger den små tryckningar medan hon talar. Hennes röst är mild, många år senare förstod jag att den lät så mild för att hon var sorgsen. Jag bad till Gud att han skulle göra så att hon inte behöver vara sorgsen mera, men jag var en för svag bedjare. Raf är som vanligt på dåligt humör, kanske för att han nyss grälat med pappa, kanske för att Fred bara talar med pappa och inte med honom.

Man kan förstås av ovanstående dra den slutsatsen att vi var en splittrad och oharmonisk familj, men så var det nog ändå inte, vi hade bara så svårt att visa våra verkliga känslor. I grund och botten tyckte vi om varandra, innerst inne förstod och älskade vi varandra, det vet jag för det har jag nu sent omsider med Guds hjälp blivit underbart på det klara med.

När vi ur höstmörkret därute stiger in i bussens dunkel fyller vi den helt med våra dofter. Svampdoft från svampkorgarna och så den starka metalliska doften från höstblommorna som vi placerat ovanpå svampen: gula och vinröda och purpurfärgade dahlior, lövkojor i värdig avmätt pastell, lejongap i dunkla hetsiga färgsättningar och dessutom förnöjsamma astrar. Sedan doften av rotfrukter, av morot, kålrot och selleri och den sträva kålhuvudsdoften samt slutligen den fräna maskulina doften av jakt, av blod och död och våldsamhet, som var karaktäristisk för pappa, som häftade vid hans utfärdskläder och knappast var möjlig att avlägsna. Pappa stiger in först. Han fyller hela den smala ingången med sin väldiga kroppshydda. Det är en Sjökulla-buss, som startat bara en knapp kilometer västerut, ungefär där Renskjölds bor, och den är alltid nästan tom ännu när vi stiger på. Pappa tar god tid på sig, han hälsar vänligt på chauffören, kränger av sig ryggsäcken och placerar den bredvid honom och sätter sig pustande ner på första bänken. Först sedan är det vår tur, eller min, dvs. min och mammas. Hon låter mig gå före och vi sätter oss bakom pappa. Sist kommer Raf och Fred och de är så ivriga att någondera av dem alltid snavar på de höga trappstegen. Och pappa fräser, han kan inte tåla när någon snubblar eller överhuvudtaget när det ser ut som om en olycka skulle kunna ske. Aäh ropar han till, varefter han alltid mumlar samma tirad: Se dej för pojke!

Mamma och jag hade en rolig lek. Vi gissade hur många människor som skulle stiga på vid varje hållplats och sedan gissade vi vid vilken hållplats bussen skulle bli så full att jag fick lov att sätta mig i hennes famn. Till hennes stora förargelse vann jag nästan alltid, åtminstone så länge vi ännu var vid de närmaste hållplatserna efter Sjökulla, eftersom jag precis visste vilka som bodde i närheten av dem och vilka som alltså kunde tänkas stiga på vid dem. Ibland verkade det nästan som om mamma lät mig vinna med flit, så helt uppåt väggarna gissade hon och när hon sedan högljutt gav uttryck åt sin skam och besvikelse hände det då och då att pappa vände sig om och såg på henne med ett underligt uttryck i sitt ansikte. Då blev hon liksom lite till sig, men sedan låtsades hon inte om honom alls och vi fortsatte leken.

Numera har jag börjat tänka, att sedan Robby slutat att vara med oss, så var det alltid pappa som var den ensamma under våra weekendfärder. Raf hade Fred och jag hade mamma, men pappa hade ingen, han satt för sig själv och tänkte på saker som ingen av oss ens kunde föreställa sig. Medan jag ännu var pojke tyckte jag ofta att det var mamma som var ensam och behövde mitt sällskap, hon tröstade mig så ofta och när jag slöt mig till henne så gjorde jag det för att trösta tillbaka, det kändes nästan som en förpliktelse. Men då hade hon ju mig och var inte längre ensam och jag hade henne. Några år senare var det Raf som var ensam, därför att Fred och han en tid inte drog jämnt, de hade så olika intressen. Och ytterligare något år därefter var det jag själv. Robby var död och pappa var också död och mamma hade blivit konstig eller sån att hon gjorde en illa. En tid hade jag ju Harry, men sen började Harry vara för mycket med flickor och då blev jag ensam, verkligt ensam, och det är inte gott för människan att vara allena. Men på den tiden jag nu talar om var det pappa. Han satt där och verkade skrämmande och oåtkomlig och det var ingen av oss som ville närma sig honom, på riktigt menar jag, i sitt hjärta. Vi syndade nog alla i vårt förhållande till pappa, för trots att pappa var en stor syndare själv, så borde vi ha försökt ge honom lite frid genom vår vänlighet och omtanke. Blod är ju ändå tjockare än vatten. Hur mycket har man inte att ångra fastän man ännu levat bara en knapp fjärdedel av ett normalt människoliv.

Ja, jag har uppehållit mig så länge vid min familj, ty varav hjärtat är fullt … Pojken var ju bara en episod, trots att jag minns den så tydligt än i dag, att den känns som om den måste ha varit av utomordentlig betydelse. Tänk hur för vissa människors del Gud uppenbarar det allra viktigaste redan i barndomen. Andra får vänta, det sägs, i en del fall ända till själva dödsögonblicket! Men för mig stod pojken där, den okända pojken, som jag aldrig mera skulle återse, och öppnade sig för sin hemlighet, en av livets hemligheter, liksom musslan öppnar sig och blottar sin skimrande pärla. Jag kan ännu se ansiktet för mig, blekt och magert av undernäring, nästan genomskinligt, icke av denna världen.

Bussarna var på den tiden underligt små. Små rektangulära lådor, med en lång kylarnos framtill och få sittplatser inne. Folk åkte inte så mycket buss då ännu, man bodde där man bodde, bussarna var inget vanligt inslag i landskapsbilden, utan verkade snarare vilsekomna där de kilade fram som små pustande möss längs vägarna. Mittför vindrutan satt chauffören och utrymmet var så smalt att han själv kunde öppna och stänga dörren med ett slags hävarm. Ett gott stycke från Sjökulla, när vi åkt sådär femton minuter ungefär, var det redan ett sorl och stamp och ett skrapande av fötter därinne i skumrasket. Mamma tog mig i famnen och plötsligt bara var han där.

Jag skall säga hur han var klädd, för också det minns jag. Han hade en mörkblå skärmmössa på huvudet, av den typ som pojkar i allmänhet använde på trettiotalet och som vi kallade lippalakki, en solblekt sliten vindtygsjacka och en stickad halsduk, som jag tror var havsblå till färgen (det är omöjligt att komma ihåg en så liten detalj exakt, kanske är det Robbys halsduk jag minns). Dessutom hade han gråa spräckliga golfbyxor och sportkängor som hette monokängor och randade yllesockor vikta över skaften. Själv var jag klädd ungefär likadant, alla pojkar var klädda på det sättet, men man märkte att det här knappast kunde vara en herrskapspojke, kläderna var i det tillståndet och dessutom … sådant känner man på sig. Men också Jesus var ju son av en enkel snickare! Det är aldrig härkomsten som avgör, men hjärtelaget. Vänstra handens pekfinger var skadat, spjälat och försett med ett tjockt förband av gastyg och hela armen vilade i en ögla av gastyg som var knutet med en rosett i nacken. Han var grymt blek, nästan gudomligt blek höll jag på att säga, fastän det väl snarare berodde på att han kort innan lidit en svår blodförlust. Det var den omständigheten som först väckte mitt medlidande, blekheten, vars orsak jag då inte närmare reflekterade över. Eller också var det så att blekheten var det spår som Gud ledde mig in på, så att jag skulle kunna nå fram till detta stora och underbara, till medlidandet.

Jag fick alltså redan i tio-elva årsåldern uppleva och känna något av det högsta som tillkommer en kristen människa: innerlig känsla för nästan. När han kom in i bussen, vet jag inte. Han bara plötsligt stod därframme vid ingången, på trappsteget. Och medan resan varade fylldes jag undan för undan med medlidande, så att jag efteråt när som helst kunde säga mig, att den gången lärde jag mig vad det vill säga att tycka synd om en människa, lärde för livet.

Det låter kanske lite underligt, men är inte hela vår tillvaro så beskaffad, att de viktigaste händelserna just är de underliga händelserna, de händelser alltså som är svåra att förklara och svåra att placera in i det alldagliga mönstret? Beträffande pojken så fanns det ju ingen bestämd anledning just för mig att tycka synd om honom, men jag gjorde det ändå och jag gjorde det så starkt och definitivt, att det inte kan ha varit av en slump han kom i min väg, utan han måste ha varit Guds redskap i Guds särskilda mening med mig. Det tänkte jag förstås inte på just då, eftersom Gud först långt senare slutgiltigt blev verklighet för mig. Men naturligtvis var det inte bara det att han var blek, han verkade så tapper, det var nog det som var huvudsaken. Vi var väl ungefär jämnåriga, möjligen var han något år äldre än jag och där han stod med sin skadade hand och sitt sjukliga utseende var han en bild av en ung gosse, som gör så gott han kan, som anstränger sig till det yttersta för att hjälpa sina medmänniskor och göra rätt för sig. För att underlätta chaufförens arbete hade han övertagit skötseln av hävarmen och när passagerarna skulle stiga på och av bussen öppnade och stängde han dörren med stor möda med sin spjälade hand. Han hjälpte dem även med deras kappsäckar och väskor och övriga kollin. Reste han ensam, tänkte jag? Hade han ingen mamma i bussen, som såg till att han inte tog för mycket över sig? Han tittade så vaket omkring sig, men ingen låtsade om honom eller talade med honom, knappt att han fick ett tack en gång. Mig märkte han aldrig, ändå önskade jag så intensivt att lära känna honom och bli hans vän. Ja, jag önskade att jag hade haft kraft att gå fram till honom och säga: Du är sjuk, kamrat, gå och sätt dig hos min mamma, jag sköter nog det här. Men den kraften hade jag inte. Det var så gränslöst synd om honom.

Mer var det inte. Väl framme i stan försvann han åt sitt håll och vi åt vårt, med våra korgar och ryggsäckar. Men jag var inte samma människa som förr, jag hade upplevat någonting, en sann mänsklig känsla, och den skulle återkomma ofta under de år som följde. Medlidande! Nästan så det gjorde ont. På något sätt, nej inte ändå … eller jo … var det som om jag känt en droppe avund också. Men varför skulle jag ha gjort det? Jag hade ju det så bra.

Apatura Iris

Längtan heter min arvedel.

Men det fanns en annan och bättre tid, det ljusa trettiotalet, då somrarna var varmare och soligare och alla människor gladare, då havet var blåare och trädgårdarna lummigare och mera prunkande. Det var vår lyckas tid, som aldrig aldrig vänder tillbaka. Vi bodde alla på Sjökulla och hölls kvar där och ingen enda av oss reste någonsin bort ens för en tid, ännu mindre för alltid. Vi utgjorde en självklar enhet, som självklart skulle bestå i evighet och trots att även vi barn ibland inte kunde undgå att märka hur det gnisslade mellan tant Else och de övriga, så var det en tillfällig dissonans, som man inte behövde fästa sig vid. Inte heller faster Lottas utbrott, tvärtom, de hörde till idyllen och den skulle ha varit ofullständig utan dem.

Vad jag känner mig mjuk och längtansfull, ja sorgsen, när jag återkallar den tiden i minnet. Barndomens lyckliga år, år av oskuld och stilla växande, år av mycken kärlek med besvikelserna som en knappt skönjbar gråskiftande bård långt ute i kanten. Sjökulla var vårt romarrike, stolt och okuvligt, och några andra riken visste vi inte av. Fastän farbror John inte var någon caesar precis och pappa den verkliga härskaren, eller kanske det egentligen var farmor, som då ännu levde men var blind.

Karaktärshuset var en vacker gulmålad empirebyggnad i två våningar, med sex rum och kök i nedre våningen och fem rum plus en stor hall i den övre. Tjänstefolket hade också sina rum i huset, i trakten av köket, men jag var aldrig där och det är först nu senare som jag har kommit att tänka på att de naturligtvis måste ha funnits någonstans. Farmor hade ett sovrum och en liten salong nere i östra hörnet, sedan var det sal och matsal och farbror Johns och tant Elses rum vid västra gaveln. Dessutom fanns det ett litet rum bredvid tamburen, som farbror John använde som kontor. I övre våningen hade Fred ett stort rum mot söder med utsikt över fjärden och faster Lotta ett mindre rum mot norr med utsikt över trädgården. De övriga rummen stod tomma vid denna tid, eftersom pappas familj ju hade flyttat in i eget och användes bara då och då som gästrum. Mest för pappas gäster. Vårt hus åter, som blev färdigt 1935 två år efter farfars död, var mycket mindre, modernt och lågt och lite funkisbetonat. Det var byggt av rundstock och såg trevligt ut men kunde tyvärr inte bebos vintertid. Där fanns en storstuga med öppen spis och ett kök med alla dåtidens moderna bekvämligheter. På andra sidan en långsmal tambur låg tre små sovrum, ett för mamma och pappa, ett för Robby och ett för Raf och mig. I vårt rum stod sängarna på varandra och Raf hade den övre bädden. Fönsterramarna var grönmålade, huset var brunt. Om sanningen skall fram så trivdes ingen av oss riktigt väl där. Vi älskade det gamla huset och höll nästan alltid till i det, i dess skrymslen och vrår och väldiga utrymmen.

Faster Lotta var äldst. Hon var ogift och lite oberäknelig och talade ofta om de alldagligaste saker med sådan hetsighet att man kunde tro att det var fråga om världens undergång. Hon var längre än både pappa och farbror John, i själva verket ovanligt lång för att vara kvinna samt dessutom axelbred och platt. Hon hade två sommarklänningar, den ena ljusröd och den andra ljusgrön och båda var försedda med ett vitt bälte över vilket klänningens överdel hängde i en lös påse. Hon tog vård om farmor med stor plikttrohet och ett karaktäristiskt inslag i vår sommarbild var deras förmiddagspromenader runt trädgården, faster Lotta lång och gänglig med en absolut grotesk toppig stråhatt på huvudet, en ljus gestalt, ganska kraftigt lutad åt höger, så att farmor bekvämt skulle kunna hålla henne under armen, och farmor, redan rätt förminskad av ålder men förvånansvärt rak i ryggen, med en linnemössa på det vita håret, som såg ut som en bättre snuvnäsduk efter lindrig användning (usch Benno!), knäppkängor och fotsid svart klänning och en jättelik ljusgrå sidenschal kastad över axlarna. De skred mycket långsamt fram mellan blomsterrabatter och bärbuskar och under valv av äppelträd och blodlönnar och stannade upp ibland för att kommentera växtligheten eller bara för att pusta ut ett tag eller för att farmor med sin käpp skulle kunna röja undan något inbillat hinder i form av kvistar och grenar, som hon trodde att den illvillige trädgårdsmästaren lämnat kvar med flit på grusgången för att förkorta hennes liv. Sålunda tillryggalade de den två–tre hundra meter långa sträckan runt trädgården på en dryg timme, varefter det var tid för farmors eftermiddagslur under vilken det inte var tillåtet att frambringa ens det minsta lilla ljud på hela Sjökulla. Efter farmors död började faster Lotta måla porträtt och landskap och allt möjligt annat och var flera gånger i Paris för att studera målning på skarpen.

Pappa var lite kortare än faster Lotta, men mycket bredare och kraftigare förstås. Farbror John åter var mycket mindre, nästan späd i jämförelse med de två andra och dessutom hade han ingen hållning alls som de, utan lufsade fram kutig och böjd, med blicken i marken eller fladdrande och ostadigt fäst än här än där. Jag tror, men jag är inte säker på det, att han var periodalkoholist. Eller är det. Naturligtvis sades ingenting rent ut åt oss barn, men faktum är att stämningen ibland blev ganska mystisk på Sjökulla och nog måste det ju ha varit därför som Fred tidvis och utan närmare förklaring flyttade till oss helt och hållet. Farbror Johns hus var med andra ord inte den allra lämpligaste platsen för barn och ungdom att leka på, men jag tror ändå inte att någon av oss, frånsett kanske Fred, tog egentlig skada av den något depraverade miljön. Allt utspelades ju så diskret och hänsynsfullt, helt enkelt så att farbror John vissa tider bara försvann. Då var tant Else svårare än vanligt. Faster Lotta också förresten. Och farmor. Hela huset var som förtrollat och man måste uppträda med den allra största försiktighet för att inte plötsligt ådraga sig deras raseri, byggt på falska och häpnadsväckande orättvisa beskyllningar.

Farbror John var bara tjugoett år när han gifte sig med tant Else. Han hade blivit student samma år och var på fotvandring i Lappland och där träffade han henne. Det är underligt att tänka sig att hon genast föll för honom. De verkar inte alls att vara sådana som passar ihop, för farbror John var ju närmast slö, inbunden och oföretagsam, på något sätt ryggradslös, medan tant Else var ett rivjärn. Men så lär det ju vara med den kärleken, Amor skjuter sina pilar blint och utan att tänka på att lika barn sist och slutligen ändå leker bäst. Hon var norska som sagt och höll ganska styvt på det norska, vilket oftast verkade högst malplacerat i vår miljö och gjorde ett närmast pinsamt intryck. Vi hade ju våra vanor och uppfattningar och man skall ta seden dit man kommer, heter det. Varenda gång, för att ta ett av de mera irriterande exemplen, som det hos oss var fråga om Runeberg i något sammanhang, så kunde man vara säker på att tant Else förr eller senare skulle komma dragande med Wergeland, för hon låtsade liksom att han var hennes idol. Ibland var hennes Wergeland-inpass så direkt plumpa, att man nästan kunde få den föreställningen att hon kom med dem bara för att reta oss.

Slutligen förlorade Raf tålamodet (naturligtvis Raf). Han gjorde så här. Han började sjunga en sång på känd melodi som inleddes med orden: Ack Wergeland du sköna du härliga man. En gång minns jag att Raf och jag stod i hallen i stora