En man från Devon och andra berättelser

By John Galsworthy

"Det är egendomligt att se dessa två tillsammans - egendomligt och nästan sorgligt. Den gamle mannen hyser för henne en bister ömhet, som genomtränger honom till själva hjärteroten. Jag ser honom slitas mellan denna ömhet och en nordländsk ängslan för sina känslor; han liv med henne är for honom en omedveten tortyr."I denna samling noveller finner vi "En man från Devon", "En riddersman", "En Forsytes odödliga själ" och "Tystnad" av nobelpristagaren John Galsworthy. Med utgångspunkt i det vackra vindpinade engelska kustlandskapet utspelar sig dessa berättelser som inte lämnar någon läsare oberörd.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 18, 2021
• ISBN: 9788711742297

John Galsworthy

John Galsworthy was a Nobel-Prize (1932) winning English dramatist, novelist, and poet born to an upper-middle class family in Surrey, England. He attended Harrow and trained as a barrister at New College, Oxford. Although called to the bar in 1890, rather than practise law, Galsworthy travelled extensively and began to write. It was as a playwright Galsworthy had his first success. His plays—like his most famous work, the series of novels comprising The Forsyte Saga—dealt primarily with class and the social issues of the day, and he was especially harsh on the class from which he himself came.

Book preview

Egmont-koncernen

En man från Devon

I.

„Moor, den 20 juli.

… Här är lugnt — eller rättare sagt sömnigt, — ty på en lantgård är det aldrig lugnt, och dessutom ligger ju havet på endast en halv km avstånd, och när det blåser, stiger bruset därifrån upp genom den trånga da! kjusan på bergsluttningen. Vill man ha förströelse, måste man fara omkring sex km till Brixham eller drygt åtta till Kingswear, men utan att få mycket för sin möda. Gården ligger på en skyddad plats — man skulle nästan kunna säga i en urhålkning — uppe i dalkjusans högsta del. Bakom den höjer sig det odlade landet, och ännu längre bort utbreder heden sig. Man har en känsla av att kunna se långt, långt bort, men den är vilseledande, såsom man snart märker, när man är ute och går. Det är en typisk Devonsbygd med kullar, dälder, häckvallar, vägar, som stupa brant utför eller höja sig nästan lodrätt, skogsdungar samt småbäckar överallt, där det finns någon plats för dem. Men heden, som utbreder sig längs bergklinten, är en ödemark, helt övervuxen av ginst och ormbunkar. Dalkjusan mynnar ut i en liten sandig vik med svarta klippor på den ena sidan och ljusröda hällar på den andra bort mot udden med stationen för kustbevakningen. Just nu när skördetiden nalkas, verkar allt som ymnigast, de mognande äpplena och de nästan onaturligt gröna träden. Det är varmt och stilla där ute, och landet och havet tyckas sova i solskenet. Framför gården stå ett halvt dussin tallar, vilka verka, som om de kommit från ett främmande land, men bakom huset ligger en fruktträdgård, så yppig och ogästvänlig och alldaglig, som man någonsin kan önska. Boningshuset, en långsträckt, vit byggnad med taket brutet i tre plan och med bruna stänk överallt, ser nästan ut, som om det kunde växa ned i jorden. Halmtaket lades om för två år sedan, men det är också det enda nya på huset — det påstås, att ytterdörren av ek med sitt låsvred av järn är åtminstone trehundra år gammal. Man når upp i taken med handen, och fönstren kunde visserligen vara större, men det är ändå ett härligt gammalt ställe, alldeles uppfyllt av doften från äpplen, rök, lukttörne, rökt skinka, kaprifolium och ålder.

Ägaren är en man vid namn John Ford, omkring sjuttio år gammal och vägande vid pass hundra kilo — en väldig karl med långa ben, grått, stubbigt skägg, grå, vattniga ögon, kort hals och rödfnasig hy. Han är astmatisk och har ett ytterst höviskt, självmedvetet sätt. Han går klädd i Harris Tweed utom om söndagarna, då han är svartklädd, och han bär en sigillring och en tjock guldkedja, som liknar en ankarkätting. Det finns inget futtigt eller smått hos John Ford, och jag misstänker, att han har ett varmt hjärta, fast han inte låter en få veta mycket om sig. Till börden är han norrifrån, och han har varit ute i Nya Zeeland hela sitt liv. Denna lilla gård i Devonshire är allt han äger för närvarande. Han ägde en stor „station" på North Island, och där ute såg man upp till honom. Han brukade hålla öppen taffel och skötte allt — som man lätt kan föreställa sig — på ett kortsynt och slösaktigt sätt. Han ruinerades helt plötsligt — jag vet inte hur. Jag tror, att hans ende son förlorade pengar på kapplöpningar och sedan inte hade mod att möta fadern utan sköt sig — den som sett John Ford förstår det. Hans hustru dog även samma år. Han betalade skulderna till sista öret och kom sedan hem för att bo på gården här. Häromkvällen anförtrodde han mig, att han blott hade en enda anförvant i världen, nämligen dotterdottern, som bor här hos honom. Pasiance Voisey — det är ett gammalt sätt att stava Patience, men de uttala det Pash-yense — sitter här ute tillsammans med mig i detta ögonblick, i en slags enkel loggia, som vetter ut mot fruktträdgården. Hon har vikt upp sina ärmar och rensar svarta vinbär för att ha till en dekokt. Då och då vilar hon armbågarna mot bordet, äter några vinbär, skjuter ut läpparna och börjar åter rensa. Hon har ett runt litet ansikte, en högrest, slank gestalt, kinder som vallmor, en yvig massa av svartbrunt hår, och mörkbruna, nästan svarta ögon. Hennes näsa är trubbig, hennes läppar livliga, röda och ganska fylliga, och varje hennes rörelse är vig och mjuk. Hon tycker om granna färger. Hon har rätt mycket tycke av en kattunge; än förefaller hon att vara idel sympati, än är hon plötsligt hård som sköldpaddsskal. Hon är högst impulsiv, men tycker inte om att visa sina känslor; ibland undrar jag, om hon har några känslor alls. Hon kan spela fiol.

Det är egendomligt att se dessa två tillsammans — egendomligt och nästan sorgligt. Den gamle mannen hyser för henne en bister ömhet, som genomtränger honom ända till själva hjärteroten. Jag ser honom slitas mellan denna ömhet och en nordländsk ängslan för sina känslor; hans liv tillsammans med henne är för honom en omedveten tortyr. Hon är en rastlös, hetsig varelse, sedesam nog för ett ögonblick, för att strax därpå brista ut i gäckande tal eller ett hårt litet skratt. Men hon håller ändå av honom på sitt sätt; jag såg henne en gång kyssa honom, medan han sov. Hon lyder honom vanligtvis — men på ett sätt som om hon knappast kunde andas medan hon gör det. Hon har fått en egendomlig slags bildning — historia, geografi, aritmetik och intet vidare, har aldrig besökt en skola, men fått några få lektioner i fiolspelning. Hon har själv läst sig till det mesta av vad hon kan, och hon är djupt invigd i kunskapen om fåglar, blommor och insekter. Hon har tre kattor, som följa henne överallt, och hon är full av upptåg. Häromdagen ropade hon till mig: „Här har jag någonting åt er. Räck ut handen och slut ögonen! Det var en stor svart snigel! Hennes mor var den gamle mannens enda dotter, vilken skickades hem till England för att besöka skolan i Torquay, men rymde sin väg och gifte sig med en viss Richard Voisey, en ung bonde, som hon träffade på en jaktfärd. John Ford var ursinnig —hans förfäder torde ha anfört ett rövarband på Cumberland-sidan av Gränsmärken — han betraktade „Squire Rick Voisey såsom tillhörande en lägre samhällsklass. Såvitt jag kunnat utforska saken, kallades Rick Voisey „Squire, därför att han varje afton brukade spela kort tillsammans med en pastor i grannskapet, som var känd under namnet „den djävuln Hawkins. Icke såsom skulle familjen Voisey vara att förakta. De ha ägt sin gård, sedan den förlänades åt en viss Richard Voisey genom ett dokument daterat den 8 september i det 13:de året av Henrik VIII:s regering. Mrs. Hopgood, fogdens hustru — en präktig, fridsam, gammaldags själ med kinder som ett rosenrött, litet torkat äpple, och med en gränslös hängivenhet för Pasiance — har visat mig aktstycket i original.

„Det är jag som håller det i mitt förvar, sade hon. „Må vara att mr. Ford är alltför stolt — men annat folk äro också stolta. Det är en riktigt gammal familj: alla kvinnorna heta Margery, Pasiance eller Mary, och alla männen heta Richard, eller John eller Roger. Den är lika gammal som de där äppleträden.

Rick Voisey var en ivrig jägare, och han „intecknade" den gamla gården ända upp till takåsen. John Ford hämnades genom att köpa upp inteckningarna, utestänga alla fordringsägare och befalla sin dotter och Voisey att leva här hyresfritt. Det gjorde de pliktskyldigast tills de båda dödades vid en olyckshändelse med trillan; detta skedde för åtta år sedan. Gamle Fords bankrutt inträffade ett år senare, och sedan dess har han levat här tillsammans med Pasiance. Jag förmodar, att det är korsningen i hennes blod som gör henne så orolig och ansvarslös. Hade hon helt och hållet tillhört befolkningen, skulle hon ha levat lyckligt nog här, eller också förblivit en fullkomlig främling, liksom John Ford själv, men de tvenne rasernas kamp inom henne om herraväldet tyckas inte unna henne någon ro. Du tycker kanhända, att detta är en långsökt teori, men jag tror den är riktig. Ibland kan hon stå med hoppressade läppar och armarna tätt korslagda över det smala bröstet, och stirra, som om hon kunde skåda tvärsigenom föremålen omkring sig; så fångar någonting hennes uppmärksamhet, och hennes blick blir leende, mild eller föraktfull i samma stund! Hon är aderton år, fullkomligt oförskräckt till sjöss, men kan omöjligt förmås att sitta till häst — en ömtålig punkt för hennes morfar, som tillbringar större delen av sin dag på en mager ponny av blandras, som bär honom likt en fjäder, trots hans väldiga tyngd.

De ha mottagit mig här som hyresgäst av välvilja mot Dan Treffry; i bakgrunden skymtar en överenskommelse med mrs. Hopgood angående pund, shillings och pence. De äro alls icke förmögna; gården är visserligen den största i trakten, men inbringar dem inte mycket. Då man ser John Ford, förefaller det otroligt att han skulle lida brist på pengar — så självsäker verkar han.

Här är husandakt klockan åtta och sedan frukost — därefter frihet att skriva eller göra vad man vill, tills det blir kvällsvard och aftonbön. Middagen får man själv skaffa sig. Om söndagen en tre km lång färd till kyrkan två gånger, annars antecknas man i John Fords svarta bok … Dan Treffry själv vistas på Kingswear. Han säger att han förtjänat så mycket han behöver, och han trivs väl här — det är som om han fått tillåtelse att sova ut efter att ha nödgats vaka för mycket under många, långa år. Han hade en hård tid att genomgå på Nya Zeeland, innan den där gruvan gjorde honom förmögen. Du kommer väl knappast ihåg honom; han påminner om sin onkel, gamle Nicholas Treffry: han har samma långsamma, tvekande sätt att tala och en mani att upprepa ens namn för varje sats han uttalar. Vänsterhänt är han också, och han blinkar på samma långsamma sätt med ögonen. Han bär ett mörkt kortklippt skägg och har rödbruna kinder, är litet skallig vid tinningarna och litet grånad, men är hård som järn. Han rider hit nästan varenda dag, beledsagad av en pudel med utomordentligt väderkorn och med en ingrodd motvilja för kjoltyg. Han har berättat mig ett otal trevliga historier om John Fords första tid som nybyggare; hans ryttarbragder leva i minnet allt intill denna dag, och han var med i krigen mot Maorierna; han var, enligt Dan, „en man efter Onkel Nic’s sinne".

De äro mycket goda vänner och ha mycken aktning för varandra; Dan hyser en djup beundran för den gamle mannen, men Pasiance utgör nog den största lockelsen. Han talar mycket litet, när hon är i rummet, men tittar på henne från sidan med en egendomligt vemodig blick. Pasiances beteende mot honom vore grymt hos varje annan, men hos henne måste det tagas cum grano salis. Dan går sin väg, men återvänder lika lugn och envis som förut.

Häromkvällen, till exempel, sutto vi i loggian efter kvällsvarden. Pasiance fingrade på strängarna på sin fiol, och plötsligt bad Dan (vilket för honom var en oerhörd djärvhet), att hon skulle spela.

„Vad! sade hon, „i karlsällskap? Nej, jag tackar!

„Varför inte?"

„Därför att jag avskyr alla karlar."

Duns! föll John Fords knytnäve mot det flätade bordet: „Du glömmer dig! Gå och lägg dig!"

Hon gav Dan en blick och gick sin väg. Vi kunde höra henne spela i sin kammare, det lät som en älvdans, och just då man trodde, att allt var slut, tycktes fiolen åter utbrista i ett gäckande skratt. Plötsligt bad John Ford stelt om ursäkt och stultade av inom hus. Fiolen tystnade. Vi hörde hans röst morra åt henne och sedan kom han tillbaka igen. Just då han åter hade satt sig, hördes ett sakta prassel, och ett mörkt föremål dansade ned bland äppelträdens grenar. Fiolen! Du skulle ha sett hans uppsyn! Dan ville taga upp fiolen, men den gamle hejdade honom. Senare såg jag från mitt sängkammarfönster, huru John Ford kom ut och stod och tittade på fiolen. Han lyfte foten liksom för att stampa sönder den. Slutligen tog han upp den, avtorkade den omsorgsfullt och bar den tillbaka in …

Mitt rum ligger invid hennes. Jag hörde alltjämt hennes skratt samt ett buller, som om hon släpat omkring alla möblerna i rummet. Sedan somnade jag, men spratt åter upp ur sömnen och gick till fönstret för att andas litet frisk luft. Vilken mörk, vindlös natt! Ingenting syntes utom de knotiga, mörka grenarna, inte det svagaste prassel i lövverket hördes, intet ljud utom ett sakta flåsande från fähuset samt då och då en svag suck. Jag hade den egendomligaste känsla av oro och bävan, det sista man kunnat vänta sig under en sådan natt. Här är någonting oroande i luften, en slags fördold kamp. Jag har aldrig i mitt liv sett någonting så hänsynslöst som denna flicka eller så omedgörligt som den gamle mannen; alltjämt minnes jag, huru han avtorkade fiolen. Det är som om det blott behövdes en gnista för att framkalla en explosion. Det är en tragedi som hotar — eller — kanske kommer det sig blott av det varma vädret, och av mor Hopgoods kräm …"

II.

Tisdag.

… Jag har gjort en ny bekantskap. Jag låg i fruktträdgården, då han plötsligt utan att se mig gick förbi — en man av medelhöjd, med en harmonisk hållning alldeles fri från klumpighet. — Han var iklädd tämligen nötta, blåa kläder, flanellskjorta, mörkröd halsduk, bruna skor och en mössa med läderskärm högt uppskjuten över pannan. Ansiktet långt och smalt och bronsfärgat, med ett slags inbränd blekbrun färg, en präktig panna. Bruna mustascher, litet spetsigt skägg, som mörknade vid kinderna, hakan syntes icke, men av skäggets växt att döma, måste den vara stor; munnen förefaller mig sinnlig. Näsan rak och trubbig; ögonen grå, med en uppåtriktad blick, som icke verkar fullt öppen, utan trotsig; två parallella fåror längs vardera kinden, den ena utgående från den inre ögonvrån, den andra från näsborren; ålder omkring trettiofem år. Över ansikte, hållning och rörelser någonting omåttligt livskraftigt, djärvt, principlöst och ägnat att lämpa sig efter alla omständigheter.

Han stod mitt framför loggian och bet i sina fingrar, ett slags fribytare mitt i vårt nittonde århundrade, och jag undrade, vad han hade på denna galeja att göra. Det påstås, att man kan igenkänna en man från Kent eller Somersetshire, och det är säkert att man ofta kan igenkänna en man från Yorkshire; den här karlen kunde omöjligt vara annat än en man från Devon, tillhörande en av de två huvudtyper som man finner i detta grevskap. Han visslade, och Pasiance kom ut i en geraniumfärgad klädning; hon såg ut som en stor vallmo — du vet, hur en vallmo håller huvudet litet sänkt, och hur dess stängel gungar för vinden … Hon är verkligen en människovallmo, hennes rufsiga mörka hår liknar det glanslöst svarta i en vallmos inre, hon har den lockande dragningen och det frånstötande hos en vallmo, någonting olycksbringande eller snarare ödesdigert. Hon trädde fram till min nya bekantskap, då fick hon syn på mig och tvärstannade.

„Det här, sade hon till mig, „är Zachary Pearse, och det här, sade hon till honom, „är vår hyresgäst." Hon yttrade detta med en sällsam dämpad elakhet. Hon ville ge mig en liten skråma och hon lyckades. En halv timme senare stod jag på gården, och då kom den här karlen Pearse fram till mig.

„Glad att göra er bekantskap, sade han med en tankfull blick på grisarna. „Ni är författare, inte sant?

„På sätt och vis", sade jag.

„Om ni händelsevis söker efter någonting att skriva om", sade han plötsligt, „kan jag