På kvinnors nivå

By Fay Weldon

Vännerna som samlats runt tjugoåriga Scarlets säng vet att något stort har förändrats. Hon är höggravid, nio månader och mer därtill, efter en tillfällig förbindelse. Hon har gått från flicka till kvinna. Förut var det Helen som var den vuxna i gruppen, med både giftermål och skilsmässa i bagaget. Men den här situationen kan hon ännu inte toppa, fastän Scarlet själv känner sig bristfällig i sällskapet. Varken Helen, Jocelyn, Sylvia eller Audrey är arbetslösa. Inte heller är de inneboende hos sina mödrar, som i sin tur förstås inte är lika rotlösa och vulgära som Scarlets mor, Wanda. Men framförallt är det ingen utav vännerna som bär skammen av att vara gravid och ogift. I alla fall inte än. "På kvinnors nivå" är en ömsom allvarlig, ömsom lättsinnig, kvinnoskildring med avstamp i 1950-talet. En stor portion svart humor är den hemliga ingrediensen när Fay Weldon tar med läsaren på en resa genom livet, döden och allt däremellan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 21, 2017
• ISBN: 9788711739853

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

Wanda, Scarlet och Byzantia

Nere bland kvinnorna. Ett sådant ställe att befinna sig på! Men här sitter vi allihop, för att vi råkat födas, med bröst och magar som av naturen sväller lika periodiskt som vår tidmätare månen — och här nere bland kvinnorna är vi tvungna att stanna kvar, vare sig vi vill eller inte. Det säger Scarlets mor Wanda, som nu är sextiofyra, och gnisslar tänder.

---

Vackra eftermiddagar tar jag barnen till parken. Jag sitter på en träbänk medan de leker i gungorna eller gång på gång rullar nedför slänten eller mobbar sina ännu yngre offer — kladdar ned sig med hundskit och andas in de virvlande avgaserna i stadsluften.

Barnen ser då friska och glada ut, säger Scarlet, Wandas brutala dotter, min väninna, när jag beklagar mig.

Parken är ett ställe för kvinnor, det är vad Scarlet har att invända. Det är bara när vädret blir bättre som männen kommer ut. De ligger halvnakna i gräset och tillför våra trista liv en fläkt av oanade möjligheter. Då händer det ibland att Scarlet sätter sig bredvid mig på bänken.

Idag är de virvlande avgaserna ganska kyliga. Det är bara vi kvinnor som är ute. Jag har ingenting att läsa. Jag drar kappan tätt om mig och funderar över mina vänner.

Man kan inte ta ett steg utan att trampa på en myra, säger Audrey, som har övergett sina barn av moraliska skäl och nu lever med en gift man i större bekvämlighet och lycka än hon någonsin har upplevt förut. Hon, som en gång satt instängd på en hönsfarm, basar nu för en kvinnotidskrift, kör med sin älskare och flirtar med sin chaufför. Vad är det för syndens lön om jag får fråga? Med hennes barn, hans barn, hennes man och hans hustru blir det åtta personer. Minus åtta och två i minne som Audrey brukar skrodera. Med chaufförens hustru smygande i buskarna blir det till nio.

Sylvia har förstås vant sig vid att vara myran, alltså rusat fram längs gångarna och väntat på att stöveln skulle sänkas ned över henne. Sylvia rymde också med en gift man. Den dag hans skilsmässa blev klar rymde han med hennes bästa väninna och hennes skrivmaskin och lämnade henne gravid, pank och stendöv, eftersom han hade drämt till henne.

Vad är det för slags bästa vän? Man måste vara försiktig här nere bland kvinnorna. Det säger Jocelyn, respektabla Jocelyn, som för inte så länge sedan sänkte sin gälla medelklasstämma till ett moderligt kuttrande och sänkte ned sitt barn i ett kar med skållhett vatten. Sju år senare kan man fortfarande se ärren även om Jocelyn inte verkar lägga märke till dem. Förresten är pojken för det mesta borta på internatskola.

Det vore bäst att inte vara med alls, säger Helen till mig från graven, stackars kringirrande, stygga Helen, rotlös, uppdragen med rötterna, som till slut bestämde sig för att döden var ett mer naturligt tillstånd än livet, att allting var bättre än att sluta som vi andra, härnere bland kvinnorna.

Det är sant att andra av mina väninnor lever stillsamma och lyckliga gifta liv eller skulle påstå att de gör det. Jag ser dem stillsamt kröka sig och vissna, utan dramatik, som kålhuvuden i början av mars som har lyckats överleva vinterns bistra köld bara för att ge vika för tidens gång. Vi är så lyckliga vi kan bli, säger de. Varför ser de då så ledsna ut? Är det en tillfällig depression som virvlar in från Nordsjön, en förbipasserande känsla av ödslighet som driver in från Ryssland? Nej, det tror jag inte. Det finns ingen räddning ens för dem. Det finns ingenting som är mer eftersträvansvärt än att vara en ung flicka och det finns ingenting som är värre än att ha varit en.

Att sitta härnere bland kvinnorna — det är allt vi har att vänta oss.

Eller, som jag hörde en präst säga på teve häromkvällen när han djärvt utmanade tidsandan: Det finns mer i livet, sa han, än ett bra knull.

---

Wandas lägenhet består för tillfället av två rum och kök i Belsize Park. Det kommer inte att vara länge till. Wanda har flyttat tjugofem gånger under de senaste fyrtio åren. Hon är sextiofyra nu. Hyrorna går bara upp hela tiden. Den simpla tryggheten i ett långtidskontrakt är ingenting för Wanda. Wanda vänder sin nakna själ mot varenda kall vindpust och tävlar på bostadsmarknaden med vartenda långhårigt rövslickande förbannat (jag citerar Wanda) as som någonsin har velat ha en billig lya.

---

För tjugo år sedan, när berättelsen om Byzantia börjar, bodde Wanda i två rum och kök i en annan del av Belsize Park. En del kvinnor måste ha musik vart de än flyttar. Wanda har sin gröna och gula korkmatta. Scarlet, som vid det här laget är tjugo, har gått i sömnen pä den här mattan sedan hon var fem år och sista gången kände den mjuka heltäckningsmattan kittla mellan tårna. Det var innan Wanda lämnade sin man Kim på jakt efter ädlare mål än bekvämlighet.

Förr lyftes mattan gång på gång upp, rullades ihop, bands ihop med snören, stacks in under någon manlig arm och lyftes upp i flyttbilen. Efter ett tag sprack den och vek sig istället för att elegant rulla ihop sig och de manliga armarna blev otåligare och färre, så Wanda skar den i fyrkanter med en kökskniv och nu staplas den i högar när den ska flyttas och Wanda bär den själv. Det är märkligt så länge bra saker håller. Mattan tillhörde från början hustrun till Wandas älskare. Den här damen som hette Millie kastade stolt ut den tillsammans med det förflutna när hon upptäckte hur det var mellan Wanda och hennes make Peter — Peter i vardagslag, Peterkin som smeknamn — men de svåra tiderna återkom och smög sig in under de blanka dörrarna (tre lager finaste lackfärg, tänk bara, i krigstid!), ålade sig över den nya blåröda Wiltonmattan (förkrigslager) och grep Millie om halsen och klämde tills hon dog i en astmaattack.

---

Wanda och Scarlet gör sig i ordning för torsdagsmötet för Anonyma frånskilda. Eftersom det är 1950 är en sådan grupp någonting unikt och de kvinnliga medlemmarna är ännu mer förvånade över sitt öde än de är i dag. I sitt ungdomliga högmod tycker Scarlet att de förtjänar sin plåga — tänk bara som de beklagar sig, så grå deras hud är, så bjärt och orangefärgat läppstift de har! Hur skulle någon man kunna vilja stanna kvar hos sådana gnällskator och varför skulle sådana gnällskator vilja stanna kvar hos en karl? Scarlet är nio och en kvarts månad gången. Hon är tung men hon blomstrar, hon är tjugo år, hon måste sträcka sig över magen för att bre smör på smörgåsrånen och arrangera den strimla cheddarost som ligger längst upp på vart och ett av dem.

---

Lyssna nu. Wanda sjunger medan hon skurar kaffepannan. Det här är före pulverkaffets tid. Hon ska använda Lyons kaffe- och cikoriablandning som finns att köpa i en blå plåtburk. Wanda är en stor, kraftig, oansenlig kvinna med väderbiten hud och ögon som ligger för djupt och sitter för tätt för att ägaren ska kunna uppfattas som någonting annat än besvärlig. Under en tid när kvinnor fortfarande går med tårna elegant utåtriktade klampar Wanda rakt fram och gör andra nervösa. Må hennes dotterdotter Byzantia som nu ligger hopkurad med huvudet nedåt inne i Scarlet vara tacksam för det. För fan! skriker Wanda hoppfullt. Dra ända in i helvete, klagar hon under en tid när ord fortfarande är chockerande och hjälper därmed till att skapa en ny värld.

Det är inte att undra på att hon inte har någon karl, det är inte att undra på att de Anonyma frånskilda knaprar på hennes gräsliga kex med sådan hjälplös avsmak.

---

Lyssna nu. Wanda sjunger medan hon skurar kaffepannan. Wanda skulle ha klätt bra i uniform men de lät henne aldrig få någon. När Wanda klev in på det ena högkvarteret efter det andra och krävde sin rätt att få tjäna sitt land ledde det till så mycket mygel och påtryckningar bakom stängda dörrar att inte ens Wanda orkade framhärda. Varför? För att hon hade ett partikort och hade döpt sitt barn till Scarlet efter martyrernas scharlakansröda blod? Hur kunde det komma sig? Var inte ryssarna våra allierade? Så var det i alla fall. Hon som skulle ha gjort sig så bra i flygvapnets ära eller lottakårens glans eller till och med hjälpkårens vardag fick klara sig ändå. Wanda hade alltid varit tvungen att klara sig ändå. Om det inte har varit hon själv som har fått avstå från någonting nödvändigt så har det varit Scarlet.

---

Lyssna nu. Wanda sjunger medan hon skurar kaffepannan. Tycker att hon har tur som har kaffe. Det är miljoner människor i Europa som ännu inte har det.

Tralalala, har du fått nånting i dag?

Tralalala, jag har fått det jag ska ha.

Tralalala, därför är jag i sånt slag!

Scarlet är störd. Scarlet tar illa vid sig. Scarlet är imponerad av det som hädner i hennes egen kropp och får ett anfall av skenheligt moderskap. Scarlet tror — under den här enda uttänjda veckan — på kärlek, liv, mysterium, mening och helighet. Byzantia ligger mycket stilla och tillåter kärleksfullt modern att genomleva dessa sista dagar av illusion. Hon är sju dagar försenad. Scarlet tror att hon är en pojke. Det gör Wanda också.

"Jag vet att det är en pojke, sa Scarlet i sjätte månaden. Men hur kan du veta någonting om det?"

Du bär så tungt, sa Wanda gnälligt. Då måste det vara en pojke.

Scarlet gnisslade tänder och kurade bildligt talat ihop sig över sin dyrbara börda, vilken ömsint sparkade henne på revbenen. När doktorn hade frågat henne om barnet hade börjat röra sig hade hon sagt att hon inte visste. Hon kände någonting ibland, men trodde det var förstoppning. Han säg på henne som om hon vore idiot och stärkte hennes egen uppfattning om sig själv.

Wanda sjunger. Kaffepannan är skurad. Stålet blänker grant, tunnslitet av stålull. Det här är före diskmedel för massorna. Englands floder är fortfarande svala, klara och friska. Städerna är skitiga efter tolv år utan målarfärg, men på landet är häckarna gröna och frodiga, fortfarande ofördärvade av bekämpningsmedel och björnbären är härliga. Wanda och Scarlet skulle hellre dö än bo på landet. Wanda berättar skräckhistorier om de kvinnor som har gjort det.

Sjung inte den där visan, säger Scarlet.

Stackars lilla Scarlet,, säger Wanda. Har min lilla tös fått en sådan hemsk och oanständig mamma, va?

Ja.

Tillfället gör tjuven, säger Wanda. Finns det en karl som är så slut att han inte sparkar din morsa ut. Hon är orättvis mot sig själv. Vid fyrtiofyra är hon stiligare än någonsin. Små män tycker om henne. Hon vill inte ha någon liten man. Hon väntar, och kommer att fortsätta att vänta i all evighet, på en lång, vacker buffel som kan tränga in i hennes hemlighetsfulla inre.

Jag står inte ut med karlar med små kukar, skriker hon, men det hon menar är om det ändå bara fanns någon som kunde stanna kvar tillräckligt länge för att lyssna, tränga djupt in för att röra vid mina hemliga smärtsamma ställen så jag kunde känna att jag levde igen.

Och hur ska Scarlet kunna veta det? Scarlet ser en råbarkad, ohyfsad mor. Scarlet rynkar pannan.

Vad är du egentligen för slags mor? frågar hon.

Dålig, svarar Wanda belåtet och Scarlet stönar i raseri.

Wanda blir uppeggad. Hon sjunger igen.

Tralalala, har du fått nånting i dag?

Tralalala, jag har fått det jag ska ha.

Tralalala, därför är jag i sånt slag!

Jag mår illa, säger Scarlet. Hennes ansikte har helt förlorat uttrycket av kosmisk salighet, är surt och hopsnörpt där hon sitter och nickar över den uppsvällda kroppen. Hon skär trumpet rädisorna i halvor, istället för att karva dem till vackra blommor som hon annars gör.

Bra, säger Wanda.

Scarlets ögonlock sänks ännu mer. Hon surar för fulla muggar. Ingenting retar modern mer. Scarlet har ett runt, slätt ansikte. Modern tycker att hon ser ut som en halvidiot och faktum är att hon verkar allt trögare ju argare och ledsnare hon blir.

Ta dig samman nu, säger modern skarpt. "Se inte ut så där!"

Hur då? säger Scarlet släpigt.

Som om jag skulle bli tvungen att försörja dig i hela mitt liv, för att inte tala om din jäkla horunge!

Vartenda hårt ord du säger kommer att färdas ut i oändligheten för att bära vittnesbörd mot dig, säger Scarlet.

Wanda står inte ut med sådana där kommentarer. Scarlet har blivit väldigt bra på att fälla dem. Wanda sjunger igen.

Låt bli är du snäll, säger Scarlet. Annars sätter du igång det.

Vad tror du annars att jag försöker göra? frågar Wanda. Dom får syrebrist i hjärnan om dom går över tiden, visste du inte ens det? Din kommer då att behöva alla IQ-poäng den kan få ihop, så jag gör dig väl bara en tjänst skulle jag tro. Ska jag berätta historien om mjölkbudet, damen och brevlådan för dig?

Nej, säger Scarlet.

Wanda berättar historien.

---

Det var en gång en kåt ung man som bar ut mjölken, säger Wanda, och han hade tagit för vana att titta in till en viss dam klockan sju på morgonen, när han var halvvägs genom sin runda. Damens man jobbade nattskift. Ett tag gick allt bra, så bra till och med att mjölkbudet började öppna gylfen medan han sprang längs trädgårdsgången, för att inte missa en enda dyrbar sekund. Sedan körde han in du-vet-vad genom brevlådan, så att hon inte skulle tro att det var någon annan och öppna dörren och stå där naken och längtansfull inför en främling. Men ack, ack, en dag var det inte hon utan ingen mindre än maken som öppnade dörren. Blev mjölkbudet ställd? Bara för ett ögonblick. Om du inte betalar din förbannade räkning pissar jag på dig", skrek han.

---

Scarlet ler inte ens. Wanda känner sig deprimerad. Kaffet kokar. Hon vänder pannan upp och ned för att låta vattnet rinna genom sumpen. Någonting går på tok därinne och det kokande kaffet bubblar över händerna på henne. Wanda, som är stoisk till gränsen för det maniska varken skriker eller beklagar sig, utan håller bara sin stackars rödsvedda hand under kranen.

Jag önskar att du kunde bli gammal med värdighet, säger Scarlet efter en stund.

Jag önskar att du kunde bli gammal, säger Wanda bittert. Jag önskar att du blev gammal så att du fick se hur det är!

Du är inte gammal, säger Scarlet med oväntad ömhet. Hon kanske blir rörd av sin egen vänlighet. Hon börjar i alla fall gråta.

Vad är det med dig? frågar Wanda förvånat. Hon står inte ut med att se Scarlet gråta. Hon tror att det kommer att få henne själv att börja också och hon har inte gråtit sedan dagen innan hon lämnade Kim, Scarlets far, 1935.

Så Wanda sjunger, mjukt som en välsignelse, Brahms honungsljuva vaggvisa:

Nu i ro slumra in,

lilla älsklingen min!

Ned i kudden dig göm

vid den rosiga dröm.

Scarlet slutar gråta. Hon tror att Wanda kanske menar det. Någonting förändras i hennes världsbild. Kugghjul lossnar från varandra, griper åter tag i varandra. Världen går fortfarande sin gilla gång, men den är annorlunda. Vad är det som sker? Är det barnet som rör sig och lossar kugghjulen? Är det fostervattnet som gungar, plaskar, väller upp? Nej då, det är bara Wanda som har blivit sentimental. Scarlet gapar.

Stäng munnen för Guds skull, säger Wanda och Scarlet lyder snällt, för hon har sett en tår i Wandas ögon och är rädd. Wanda har förstås ingen mascara som kan rinna. Wanda använder lysande rött läppstift för att ge orden större tyngd och beskhet, men har annars ingenting till övers för makeup, som hon betraktar som feghet. Tåren rinner nedför en rentvättad och läderartad kind och ändå är det bara ett fyrtiotal år sedan hon föddes så len, så mjuk och så skälvande.

Jag önskar att det inte behövde vara så här, säger Wanda uppgivet. Varför skulle du gå och göra det?

Det är lika så bra att det ringer på dörren för Scarlet mår illa av osäkerhet. Hon kan hantera moderns vrede, hån och likgiltighet och återgälda med samma medel, men hon står inte ut med att modern är olycklig.

Det är den första av damerna som kommer. Det här är en modig en, i tyrolerkjol och bondblus, med dinglande örhängen och klara ögon. Lottie. Hon rymde med en älskare som stack ifrån henne och maken ville inte ha henne tillbaka. Och varför i helvete skulle han vilja det, som hon själv säger. Stackars kvinna, stackars modiga Lottie, hon dog i cancer två år senare, gled smärtsamt in i intigheten i en sjukhussäng. Hon skrev till maken och sa att hon var sjuk, men han kom inte och hälsade på henne. Och varför i helvete skulle han göra det? Avlagda äkta makar är som gamla avlagda brallor, säger Wanda, någonting man snart glömmer. Man har dödat dem inom sig, så deras verkliga död är ointressant.

Den här kvällen är Lottie i alla fall glad, ivrig och öppen. Hon lägger på en grammofonskiva, slår armarna om Scarlet och talar generöst om för henne att hon är en modig och duktig flicka och att hon för sin del anser att ensamma mödrar borde beklagas och inte anklagas. Hon säger till Wanda att livet börjar vid fyrtio. Hon mumsar på de smaklösa kexen utan att göra någon synbar grimas och dricker tacksamt sitt kaffe medan hon berättar för Wanda om det fina jobb hon har lyckats få på ett ämbetsverk fast hon inte har utbildning och meddelar att hon ser fram emot en lycklig framtid utan män.

Stackars Lottie.

Hon säger att hon har kommit tidigare för att dela med sig av sitt goda humör innan de andra kommer och tar ned det.

Hon har alldeles rätt. De svärmar in i det lilla rummet som en tidvattensvåg av förtvivlan. Scarlet går och lägger sig. De ser henne som det kors Wanda har att bära, och det vet hon om.

---

Härnere bland flickorna.

---

Så trevliga unga flickor är, särskilt när deras egna intressen inte står på spel, men också när de gör det.

Morgonen därpå går en delegation av Scarlets vänner uppför trappan till lägenheten.

Scarlet är mer generad än tacksam. Hon känner att hon inte orkar stiga upp i dag. Hon ligger på rygg med extremiteterna slappt dinglande, som en bit hopskrynklat papper som hålls fast av en brevpress i vinddraget.

Jocelyn, Helen, Sylvia och Audrey tränger ihop sig i Scarlets lilla rum. De måste gå genom Wandas rum för att komma in till henne. De är rädda för Wanda. De tror att hon är galen, ondsint och farlig att känna. De tror att hon kanske dricker. De tror hon är problemet med Scarlet. De kan mycket väl ha rätt.

Vi tänkte att om vi alla gav dig tio shilling i veckan så skulle det bli två pund, säger Jocelyn. Det skulle vara en hjälp. Det skulle åtminstone betala hyran någonstans, och vi skulle kunna ordna en insamling också.

Så fulla av självförtroende och godhet de är. Deras ögon är fuktiga av rörelse. Scarlet är bara medveten om att Wanda skrattar på sig i rummet intill. Det är faktiskt en av Wandas svagheter. För mycket upphetsning, sex eller glädje verkar få blåsan att ge upp. Det är som det var ett alternativ till gråten.

Scarlet skulle aldrig kunna berätta en sådan sak för sina vänner. De har växt upp för skyddat — alla utom Audrey som är uppfödd på en klämmig fisk- och chipsdiet i slummen i Liverpool, och Audrey kan inte behålla en hemlighet.

De andra har kommit ifrån sina föräldrar eller tror att de har gjort det.

Jocelyn, som var ordningsman på en fin privatskola, skriver hem en gång i veckan, hälsar på en gång i månaden. Hon är på den här tiden en ganska oansenlig, ganska skämtsam, populär flicka med ben fulla av knölar efter slag från hockeyklubborna. Hon tycker om att dricka gin och tonic med unga rugbystjärnor på innepubarna. Ibland går någon av dem i säng med henne och de har en nöjsam, intressant och oengagerad stund tillsammans. Hon kliver upp ur sängen, pigg och glad, badar, rakar benen, tar på sig sin vita klännning och går en tillfredsställande tennismatch med sin pojkvän om han är tillgänglig, och med en flickvän om han inte är det. En gång träffade hon en av sina pojkvänner i ögat med kanten av racketen och han förlorade till slut synen på det ögat.

Jocelyn gick i college med Scarlet. Hon har franska i sin examen. Nu söker hon ett arbete.

Scarlet fick sluta för att hon körde i sina examina. Två gånger. Nu är Scarlet i knipa.

Sylvia, som har läst klassiska språk och delar lägenhet med Jocelyn, har redan varit i knipa. Hon gjorde en abort när hon var femton, men kommer egentligen inte riktigt ihåg det. (Jocelyn, som gick i skolan tillsammans med Sylvia, och nu mer eller mindre tar hand om henne verkar veta mer om aborten än Sylvia själv.) Sylvia utbildar sig till personalchef på Marks and Spencer. Hon har en stillsam, trevlig pojkvän som heter Philip och är numera en stillsam, trevlig flicka. Sylvia tycker att det är tråkigt att se Scarlet i de här omständigheterna, men är rädd för att Scarlet plötsligt ska spricka och stänka ned dem alla med blod och barn, vilket verkar högst troligt. Scarlet har bara på sig ett halvgenomskinligt nattlinne; hon är för långt gången för att bry sig om vad som är anständigt eller inte. Scarlets bröstvårtor är bruna och uppsvällda. Sylvia stirrar. Scarlet hukar sig.

Till och med Helen, vackra Helen, med de gröna häxögonen, de blodröda naglarna, den fasta, vita barmen, gör föga intryck på Scarlet i dag. Helen har redan varit gift och skild, i Australien. En sådan förtrollad och hemlighetsfull varelse den här föräldralösa Helen är, som rör sig i en vuxenvärld där de andra känner att de ännu inte har någon rätt att vistas.

Helen låter Audrey dela sin lägenhet och betala hyran. Helen målar tavlor, svälter för att ha råd att köpa färg, älskar och älskas av män som har sina namn i tidningarna.

Audrey, som skriver maskin på ett advokatkontor, dit hennes examen i