Anna-Klara Larssons lidande och glädje

By Kjerstin Norén

Ännu kan vi inte ta henne. Ännu har hon alldeles för många på sin sida. Men det kommer snart att ändra sig. Snart står hon där ensam. Då tar vi henne. Ingen kunde säga i hennes födelsestund om det var natt eller dag. Ljus övergick i mörker, skuggor föll över ljus. Ett ansikte som länge skulle tvivla. Hennes mor gav henne bröstet, men hade ont om mjölk och kunde knappt livge henne. Trots det överlevde Anna-Klara och hennes liv skulle fyllas både med lidande och med glädje. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726941586

Book preview

För min egen skull:

Fragment ur Anna-Klara Larssons lidande och glädje –

jag känner henne inte; jag söker henne.

Men jag har mött hennes följeslagare genom livet:

Klara, som var henne trofast

Hans, som stod henne nära

Gudmund, som höll henne kär

Karl, som höll henne på avstånd

Lena, som hade ett rent hjärta

Judith, som levde ensam

Fågel, som räddes livet

Majbritt, som oroade sig i sin själ

Blida, som längtade tillbaka

Raka, som såg framåt

Margueritha, som sökte kärleken

Erland, som hon älskade och

Anna och Sigfrid, hennes dotter och son.

Jag känner henne inte. Jag söker henne. Jag letar efter henne och hoppas, kanske, att jag kommer att finna henne.

I

Hennes födelse

L jus! Någon är född. Det är ett ansikte, som kommer att tvivla länge.

En dotter som den förstfödda, så svårt det kommer att bli. Hennes mor stirrade förfärad på henne, och på hennes far. Finner du i henne behag?

Behag?

Ingen kunde säga, i hennes födelsestund, om det var natt eller dag. Ljus övergick i mörker, skuggor föll över ljus, nu var inte längre dag, natt, nu var:

någon levde.

Hennes mor gav henne bröstet, som bruk var, men hade knappt om mjölken, kunde nästan inte livge henne. Långa stunder av dygnet måste hon ligga till vila, för att hämta krafter, för att ge barnet föda, så att hon inte skulle gå bort, redan som liten.

Så föddes Anna-Klara, så överlevde hon.

Hennes mor var bondkvinna, hennes far arbetsman. Hennes mor vävde, hennes far gick i allt slags arbete. Hennes mor var en av naturen måttfull och tillbakadragen kvinna, medan hennes far var en ytterlighetsmänniska, en motståndsman, som var beredd att dö för sina ideal, när han på grund av Anna-Klara blev tvungen att leva med hennes mor. För sin högväxthet, sin musikalitet, sitt mod hade han fått tillnamnet »Afrikanen«.

Stolt ropade han ut sin dotters födelse och hans arbetskamrater betraktade henne och de sade:

Hon är vacker.

Ja, svarade hennes far, hennes ögon.

Och Anna-Klara sov på sin moders arm, han såg henne, och mellan de två skulle aldrig något komma.

Hon blev sin faders dotter, och skulle så länge hon levde bära hans namn.

Hon fick i rask följd flera syskon, och över dem ängslades inte modern, som över Anna-Klara, hon hade inga svårigheter med att livnära dem. Hon visade ett välkomnande ansikte mot dem och Anna-Klara skrek:

Du är ju ondskan själv! Jag måste fly, så fort benen bär! Men modern svarade:

Ja fly, men man flyr inte sitt ursprung.

När hon höll sig till sin far och tog honom efter i allt, vad han gjorde.

Hur gammal kan hon vara? Fyra? Fem? Hon går över gräsplanen mot en talldunge, ljus över hela hennes ansikte. Marken är täckt av vassa barr, hon har inga skor och hon sticker sig under fötterna. Hon begrundar den tegelröda marken under tallarna, hon andas luften, känner jorden. Hon tänker så långt hon kan nå i sina yngsta år, hon förnimmer svagt vad det vill säga att leva.

Afrikanen och hans hustru

R esan – den skulle inte varat längre än ett ögonblick, när hon såg mannen, som stod och skrattade på bryggan tillsammans med en kamrat.

Inget brott att bli fångad, så beskedlig som hon var, hon, som ännu inte hade ställt sig några allvarliga uppgifter i livet.

Hon blev stående tills han lade märke till henne. Sedan drog han henne med sig i kylan, sedan vande hon sig, vid det nya klimatet.

En man vars bakgrund inte liknade någon annans, minst av allt hennes, som aldrig hade rörts av en enda utmaning. I deras förening rycktes hon upp med roten, och i detta hade ingen av dem någon skuld.

För honom var hon bara något ljust, som han ville ha. Någon tanke på att hon skulle komma att dela hans övertygelse hade han inte, när han ville ge henne livet, vilket var