Bära hand

By Elisabet Larsson

När Monika Ottoson blir vittne till en misshandel griper hon genast in. Hon hjälper offret till sjukhuset och anmäler sedan dådet. Men det faktum att förövaren är hennes barndomsvän Jakob och offret hans hustru Elsa komplicerar situationen. I väntan på rättegången, då hon ska vittna mot Jakob, tänker Monika tillbaka på lyckliga barndomsminnen samtidigt som de hemska från misshandeln ständigt gör sig påminda. De följande dygnen ställs Monika inför en lojalitetskonflikt där hon tvingas omvärdera synen på en kär vän. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726869224

Book preview

Den 10:e

Ett fotografi på första sidan visade de kritade konturerna av en liggande kropp. Linjerna var krökta inåt mot något osynligt sår som efterlämnat en stor mörk fläck på ett blankpolerat golv; hotellfoajé eller kongresshall. Det var fläckan snarare än linjerna som dominerade bilden, perspektivet var arrangerat så, blicken drogs självklart till denna hypnotiska koncentrationspunkt. Attentatet hade varit lyckat, offret hade dött på fläcken och gärningsmännen undkommit utan att efterlämna minsta spår. Två rivaliserande organisationer påtog sig ansvaret.

Hon läste en analys som delvis hade karaktären av metafysisk spekulation, och i bakgrunden bryggdes kaffet under sporadiska snörvlingar. Ännu en vacker dag formade sig därutanför, fri och tom; en fond, en projektionsduk för lätt rödkantade ögon. Det sedda som ständigt sågs på nytt, återsågs i förvandlad – förädlad eller förvanskad – form. Hon fäste blicken på tidningspappret som buktade sig under hennes fingrar.

En blodpöl förvandlad till trycksvärta, konturerna av ett tomrum – en frånvaro – på ett golv där någon hade fallit: hon såg fallet, hörde den dova dunsen… men det golv som låg inför hennes syn hade en heltäckande matta: hon såg rut- och randmönstret, mindes dammet, hon kunde till och med framkalla bilden av brunaktiga smulor i mattluddet, kanske bitar av småkakor som tuggats en loj kväll framför teverutan i vardagsvärlden, slötittarnas, det halvhjärtade och ouppmärksamma bevittnandets värld.

Ett fall, en duns, och ögonen spärrades upp, bröstet genomfors av en isande stråle. Ett ljus som bländade hjärtat.

Hon ögnade igenom banala notiser om slagsmål och fylla, slagsmål och fylla; knivar, hammare, tombuteljer och plankstumpar: rus och vrede; kaffet tystnade, morgonen tog sats.

Men det blev ingenting av den, ingenting omedelbart som inträffade, händelselösheten la sig som dygnsgammal formfranska över sinnesintrycken, smaken var fadd, konsistensen motståndslös, själen porös och vaddaktigt absorberande. Hon var mycket trött, på det sätt man kan bli det under en lång bussresa i starkt solljus där vyerna sugs in av den framåtriktade rörelse som efterhand får karaktär av stillastående; det sedda lagrar sig över efterbilder och över rena drömsyner. Hon öppnar munnen och gäspar stort. Hur mycket har hon sovit i natt?, tre timmar, fyra? Hon kisar mot ljuset som faller in genom köksfönstret.

En vacker dag. Den dag som berättelserna talade om; ur en lång räcka av dagar hade den växt fram. Idag. Den här morgonen såg hon att det var så: det redan inträffade drabbade henne och sjönk in som en fallande sten i hennes oroliga och avtrubbade sinne. Idag. Och en vecka framåt, ett pärlband av dagar. Hon var infångad.

En vacker morgon steg hon upp och satte igång kaffebryggaren och läste morgontidningen som blandade det våldsamma med det hjärtknipande, det tragiska med det triviala. Vid halvniotiden den 10:e steg kvinnan upp och fann att hon föregående dag (alltså den 9:e) av någon anledning underlåtit att inhandla ätbart frukostbröd, vilket hade till följd att… … Inga andra följder än att hon fick nöja sig med det smaklösa formbröd som hon var för trött för att rosta; glömskans och försummelsens vanliga följder: det fick bli som det blev.

Allt får bli som det blir, tänkte hon. Jag kan inte komma ifrån det. Jag kan bara vänta. Ensam med mitt offer – för jag har ett sådant, jag också, någon som jag ska skada, nedsvärta, straffa. Någon som måste straffas för det jag har sett. Sett, inte läst om i morgontidningen.

Ensam nu med honom – inte hans person, inte heller hans röst, hon la på luren så fort han ringde; ensam med hans skugga, som inte var konturerna av honom utan av en annan. Och ändå han, en och densamme. Det var en bild som hon inte delade med någon annan nu levande människa… jo, det fanns en, en gammal man som var hennes egen far: han hade också sett Jakob Malmgren, bott i lägenheten ovanför honom. En strimma av hoppfullhet (illusorisk? (fantastisk?)) väckte andra känslor till liv. Rötter sträckte sig efter vatten, blad efter ljus. En miljö där allting var gynnsamt, ingen prekär och tillfällig nisch. Hon kände sin fars existens som en diffus visshet om något, ett slags försäkran; hans långa raka, lite torra gestalt i sin oklanderliga kostym stod för hennes ögon som ett förkroppsligande av det offentliga livets tillförlitlighet, rentav berättigande. I det nödläge som hon befann sig växte han över sin nuvarande tid, överskred den, och gled in i en förbundenhetens eller konspirationens sfär.

Ja, hon var ensam med Jakob Malmgren nu, men hennes far skulle stå vid hennes sida den där dagen (eller sitta snarare (om inte vid sidan så någonstans bakom hennes rygg, hon hade inte den konkreta placeringen helt klar för sig.)) Han skulle möta Jakobs blick tillsammans med henne… De skulle vara finklädda båda två, i lite styvt tyg?, så som de hade varit den där eftermiddagen för längesedan på mors begravning då han hade stått tätt bakom henne, med händerna på hennes axlar, och försiktigt skjutit henne fram mot… Bredvid dem hade Rolf Malmgren stått tillsammans med Jakob, båda klädda i mörkt, Rolf Malmgren vit om läpparna och med bulnande kindmuskler. Stum liksom av vrede; han hade knuffat till Jakob lite, nästan snubblat över honom, men ingenting sagt. All den vältalighet, all den rättmätiga och spelade harm som han hade utvecklat i rättssalarna hade förstummats. Hon visste att om han hade levat och om han hade fått försvara sin son skulle han ha krossat henne med sin kraft, med sina ord och sin känsla, skulle ha fokuserat henne med sin uppförstorande detaljskärpa och visat med pekfingret på någonting groteskt och onaturligt. Monika Ottoson! Vet hon vad det är hon gör? Även det osannolika skulle ha fått värdighet av sanning i hans mun, i hans ansiktes minspel och hans händers pläderande rörelser. Han skulle ha förvandlat Elsa till en… Det var en sådan man som hon såg framför sig den där dagen i nästa vecka, och det kunde inte hjälpas, han hade samma fyrkantiga panna med djupa rynkveck, samma kraftfullt framskjutande haka som Rolf Malmgren.

Hon slog upp ett fönster och drog in morgonluften: den var sval och flyktig, en vänligt likgiltig pust mot ansiktet, den hade ingenting med någonting specifikt att skaffa, den bara fanns där och friskade upp henne. Lika för alla, det slags absoluta opartiskhet som följer den som bara passerar på väg mot något större mål, mot öppna havet eller horisonten, och aldrig stannar för att se och lyssna; hon drabbades av en önskan att kasta sig ut och flyga mot solen, så trött som hon var i huvudet av sömnbrist och sysslolöshet skulle luften säkert bära henne, oförmögen att avgöra om det rörde sig om en kropp av kött och blod eller om en kropp i drömmen. Hon kastade en blick ner på gatan och drog ett djupt andetag.

Hon skulle gå nerför trapporna, gå ut. Kanske ta några fotografier med sin kamera. Kanske. En fotoapparat över axeln och hon såg ut som en turist vilken som helst. Hon skulle blanda sig med främlingar på besök och överta deras anonymitet och deras perspektiv: se allt för första gången. Alla välbekanta motiv som fanns i hennes öga, paradbyggnaderna, broarna och monumenten; människorna. Hon skulle uppgå i dem och försvinna spårlöst. Stadsbor och turister om varandra; hon kunde smussla sig in i mängden med det svarta läderfodralet över en av njurarna: om hon tog en bild eller lät bli var det ingen som brydde sig om. Hon gjorde en kort visit och lämnade sedan staden efter sig som ett minne. Åkte till något ställe som Alingsås eller Tomelilla eller Haparanda: kartan var späckad med osedda orter. Steg på tåget och kom aldrig tillbaka. Punkt och slut.

Men allting bara fortsatte. Mot en viss dag, ett visst datum. Och bortom det. Hon räknade dagarna.

Monika gick ut men någon kamera tog hon inte med sig. Kanske borde hon ha gjort det, den kunde ha gett någon sorts stadga åt den mållöshet som uppfyllde hennes väntans dagar. Hon såg en hund som lyfte benet mot en balustradpelare i änden av en bro: den såg leende på henne medan den inmutade brofästet. Inställning elva, avstånd tre meter. Den hade smitit från någon, tänkte hon, nafsat åt sig en parentes av absolut frihet – förmodligen hade den slunkit iväg från parken därborta… Hon skuggade ögonen med handen: ett par gångvägar krökte sig ut ur träden men människorna som kom fram längs dem sökte inte med blicken efter någonting särskilt. Jycken gav henne ett skuldmedvetet leende, med tungan hängande utanför munnen, erkände med blicken att det var ett förbjudet strövtåg som den var ute på – men vad sjutton! Än var den lös och okopplad och ingen befallande vissling hade skurit genom luften; den satte iväg med fjädrande steg över bron, med högburet huvud som om den varit förebild för de heraldiska djur som prydde fasaderna på den andra sidan. Hon följde den med ögonen tills den var borta, och om någon hade närmat sig henne med frågan om hon hade sett en ganska stor hund som såg ut så och så och lämnat en noggrann beskrivning på djuret, en beskrivning som inte lämnade minsta utrymme för missförstånd, skulle hon ha skakat på huvudet. Hon hade ingenting sett.

Ungdomar satt på breda stentrappor och hängde med huvudet; på närmare håll var en del inte så unga längre, hon kände igen några på utseeendet eller kläderna. Två eller tre variationer på samma tema, med vissa färgaccenter här och där; man backade och ställde in på oändligt.

Snygga kostymer med platta portföljer skyndade förbi; alla föreföll de att representera någonting annat än sig själva. Ett storföretag, en massorganisation, någon klient som förskingrat miljonbelopp till nummerkonton. Alla ombud av något slag; ansiktena hörde till kläderna och portföljerna, en närbild skulle inte ha sagt så mycket.

Annat än: du är ensam, oföreträdd. Inbilla dig ingenting annat.

Hon köpte ett smycke på hemväg, i guldsmedsaffären på hörnet: den skulle bli en present, eller snarare ett återgäldande. Hon hade vickat på en pontonbrygga och en brosch hade fallit i det grunda, gyttjiga vattnet – Elsa Malmgrens smycke. Över ett år sedan nu, hon hade passerat guldsmedsaffären så gott som dagligen och flera gånger hade hon påmint sig själv, men det hade inte blivit av. Inte förrän nu.

Säregen form, sa hon åt expediten och granskade spännet. Det var någonting – primitivt över det, höll expediten med. Hon slätade till sammeten i den upplagda lådan, mjukt, mjukt, som en smekning. Det var någonting arkaiskt i formen, sa hennes kund, någonting som förde tankarna till tidigare utvecklingsstadier. (Neo-arkaism, skulle Patrick ha sagt. Och kanske tillagt: en dålig imitation, en billig kopia. Eller, man visste aldrig i förväg vad han skulle tycka: en underbar reproduktion, en perfekt kopia.) De var väldigt populära, sa expediten och såg sedan ut som om hon velat bita tungan av sig; det här var inte den sortens kund som man sa en sådan sak till. Man sa: Det är inte så många som tillverkar dom men vi har lyckats komma över ett par stycken. Man kunde tillägga: De är gjorda på ett ställe i Värmland, ett antroposofiskt kollektiv. Titta, det här föreställer… det här symboliserar… Och man pekade ut och förklarade.

Hur mycket kostade den? frågade kunden, hon ville ha den i vilket fall. Hon skrev en check: Monika Ottoson, med en kulspetspenna som kärvade lite i början. Expediten granskade hennes ansikte när hon lyfte huvudet och överräckte den blå pappersremsan.

Hon mindes. Hon hade sett kvinnan förut, hon hade senast igår eller förrgår stått och tittat på varorna i skyltfönstret. Nu hade hon alltså bestämt sig. Expediten sköt in lådan med sammeten i glasdisken; hon kände sig observant, minnesgod.

Monika Ottoson slöt locket på asken, pressade ner det ordentligt, en ganska hög ask i trä klädd med brunt näver där hon förvarade sina smycken för att de inte skulle försvinna i allsköns burkar och lådor: överst låg nu spännet i arkaiserande stil. Det började regna; stadsbor och turister sökte skydd under valvbågar och inne i restauranger, och vid butiker rullade man in klädställningar från trottoaren.

Genomgång av tidskrifter. Strykning av bomullsplagg. Fler tidskrifter. Lägga undan de hopvikta kläderna i skåpet. Omständligt tillredd måltid, en sådan som krävde koncentration och dosering och talrika handgrepp: hackning, skivning, vispning och omröring; tiden konsumerades. Den drabbande insiktens dag. Underhållning på burk: kända ansikten som frågade ut varandra: hur det hade börjat, hur det gick sedan, vem som hade betytt vad för vem, vilka planer man hade för framtiden, nästa album, nästa roll; naturligtvis hade hon sett alltsammans förut.

Med ens kände hon – inte akut, hennes sinnen var dövade av den alltför tunga maten och av regnets monotoni, bara som en obestämd erinran – att dagen hade varit ett ytligt flimmer. Inboxat, inramat; likväl omätligt och svårutredbart. Hur hade det börjat? Hur hade det sedan gått. Vem hade betytt någonting. Vad var att vänta. Programmet tog slut. Bilderna växlade. Hon stängde av teven och lät sig omslutas av en viskande tystnad.

Hon lyssnade på vattenströmmen som tisslade mot fönstret och kände en beröring av sorgen. Regnet bildade mönster på rutan, alla mycket tillfälliga och fritt skiftande. Ett svagt mumlande som steg och sjönk – en röst som försökte trösta? Hon tänkte sig en hand som sträckte ut och rörde vid hennes panna; hjässan, nacken. Ansiktet.

– Vad tänker du på för nåt?

– Ett sånt regn, visade hon mot fönstret.

Handen drogs tillbaka.

Hon strök sin kind, tänkte på blå sammet. Små fördjupningar för olika former. Blank lyster mot det dunkelmatta. Halsband utan halsar; ringar utan fingrar; broscher utan bröst.

Hon sneglade mot näverasken med sitt hoprörda innehåll: bric-à-brac. Ingen praktisk funktion. Ändå tydligen de första föremål som tillverkats av metaller: fåfängans funktioner. Men det fanns hemliga tecken på den arkaiska kopian, tecken för solsken, för regn och fruktbarhet. Tecken med kraft att skada ovännerna. Tillintetgöra fienderna; slå dem till marken.

Det krasade av ben.

Hon strök sin kind.

Var det du som gjorde det? sa hon. Han hade inte gjort det, sa Jakob. För att komma åt pappret hade han knuffat fram cykelstället och detta eller någonting som det skjutit framför sig hade gjort ett hål i det grådaskiga källarfönstret. Det var redan trasigt, sa han.

Glasbitar hade fallit ur med små klirranden och låg nu någonstans i mörkret nedanför; framför dem låg föremålet blottat och åtkomligt, ett grällt stycke papper som orenats av markens damm och luftens fåglar, en sida lossryckt ur någon förbjuden zon, pornografi eller rått sensationsmakeri: en kvinna med sönderrivna kläder och huvudet bakåtlutat på ett sätt som antydde att hon inte hade kontroll över sin kropp, som om hon vore död. Men hennes ögon var öppna; de hade båda för sig att döda människor hade ögonen slutna – när man dog föll blicken automatiskt igen och man såg ingenting mera. Att vara död var att inte se någonting mera. Kvinnan blickade stelt på dem, med håret svallande från en säng- eller soffkant. Eller snarare var det så att hon såg förbi dem, över deras axel: någon närmade sig bakifrån… portvaktens hustru. Hade du sönder fönstret med bollen? frågade hon Jakob och pekade på den röda studsboll av baskettyp som låg stilla vid hans fötter, som ett stumt och väldresserat djur. Jakob skakade på huvudet; han hade inte slängt bollen. Portvaktens hustru vände sig till henne: Talar han sanning, Monika? Han slängde inte bollen, sa hon. Portvaktshustrun muttrade; det syntes att hon inte trodde dem, men hon ville inte pressa saken vidare eftersom det innebar att hon då skulle bli tvungen att tala med antingen Malmgren eller Ottoson. Åtminstone med sin man. Hon ryckte på axlarna; det var när allt kom omkring ett ganska litet hål, och fönstret låg undanskymt på innergården, lite regnvatten skulle väl komma in men ingenting annat. Det finns ett plank därborta, pekade hon; de nickade. Vad var det där? tog hon pappret ur Monikas hand och såg på den bakåtböjda kvinnan. Hon läste med små tysta läpprörelser i den gulnade texten, solkiga ord på papper av sekunda kvalitet, och vände sig till dem: Inte skulle de läsa sånt där. Såna där magasin. Det var för… dagdrivare. De hade hittat sidan på marken, sa Jakob. Den var inte deras. De hade bara plockat upp den. För att lägga den i soptunnan, sa han. Portvaktshustrun vände sig om och gick, med pappret i handen. Kanske var det hennes son som hade ägt tidningen som bladet med kvinnan hade fallit ut ur. Eller hennes man.

Jakob studsade bollen mot asfalten några gånger, kastade den sedan mot planket. Monika fångade upp den och slungade tillbaks den: det small triumfatoriskt; ett soplock föll igen som ett eko.

Monika föreställde sig Daga med sitt långa hår luta huvudet så långt bakåt att hårtopparna nuddade golvet, så som man såg en del gymnastikflickor göra i uppvisningar. Om man band fast håret vid fötterna skulle hon bli en pilbåge med sträng. Eller kanske ett instrument som man kunde spela på.

Varje människa är ett instrument, hade Rolf Malmgren sagt åt hennes far vid söndagsmiddagen som han och Jakob varit bjudna till. Det gäller att finna de rätta strängarna och de rätta ackorden – sedan kan man få sanningen ur dem.

Men hans son hade smak för lögnen – som kunde smaka körsbär eller vanilj eller mandelmassa. Ett stänk av bittermandel?

Få sanningen ur dem. Med ’dem’ menade han vittnena. Människor som slingrade sig, vände bort ansiktet när han spände blicken i dem, vred sig som masken på kroken och mindes fel.

Ingenting är så bedrägligt som minnet, sa han. Det måste framlockas, formas.

Ett instrument: Monika tänkte sig någon spela på Dagas ljusa hårsträng – men var fanns hennes sanning? Vilken var den och vem ville ha reda på den? Vad var hon anklagad för? Hon är lysande! sa mor. En kapacitet. Nu överdriver du, kära du, sa far. Det är inte likt dig. Du minns bara… någon annan. Den hon var en gång… Var en gång, härmade mor vasst. Du får det att låta som en saga. Du tycker inte om henne, har jag förstått… Jag har ingenting emot henne, sa far och vände bort blicken. Hon är snäll med barnen. Annars, om jag ska vara alldeles uppriktig är hon ingen särskilt – snäll människa.

Mor såg på honom och log. Hon har inte varit stygg mot dig, har hon? Lilla gubben.

Kanske var det det långa håret som väckte tanken, för nu sa Jakob: Ska vi gå upp till kärringen?

Daga. Hennes attribut var den tjocka boken ur vilken hon läste. ’Sagor för barn’ och ’Ur svenska historien’, påstod hon utan att röra en min. Om bleka flickor som övergavs och vandrade barfota ut i världen i snö och is, om den lille tennsoldaten som stöptes till en byxknapp som genomborrade en ädel tinning, en sådan lycka!, om frihetskämpen Engelbrekt som hade ’gästabud’ tillsammans med biskop Tomas av Akvavera och kunglig sekreteraren Carl Mikael Blomkvist, vilken sistnämnde satte samman en sång som tack för välfägnaden: ’Frihet är det bästa ting, pling plängeli pling…’ ’Den frihet rätt kan bära får plommon blå och krusbär skära.’

De fick körsbär, sviskon, jordgubbar med grädde, saft och småkakor. När de gick en näve karameller ur en stor glasskål – karamellerna inslagna i starka färger. Rött blått grönt brandgult och lila.

Hon slog igen boken, såg upp på dem och öppnade munnen stort och gäspade: Ni får gå nu jag är trött, rabblade hon. Börjar bli gammal. De gick.

Kom igen en annan dag.

De skulle komma för det låg alldeles i närheten, en liten bit uppåt gatan bara, halvvägs i en gatbacke från vars krön man kunde se ett stycke av hamnen. Från hennes fönster skymtade man vatten längre ut och en remsa strand vars träd av avståndet förminskats till pennstorlek.

Börjar bli gammal? På den tiden var alla gamla, alla de som kunde något eller visste något med bestämdhet var gamla.

Hon böjde sig framåt för att ta något. Hennes hår som var långt och askblont föll ner över ryggen i ett brett vattenfall och över brösten på varsin sida där de bildade två smala katarakter; hon tvinnade hårlängderna turvis med fingrarna när hon tänkte, smekte ibland kinderna med deras yttersta spets, borstade läpparna efter ord som hon sagt.

Hon lutade sig fram och håret rann ner över en tjock bok på en bordsskiva; hon tänjde ut kropp och arm i en smidig rörelse för att öppna locket till den genomskinliga skål som stod på bordet bredvid henne och som hon kallade ’bonbonjär’, ett ord som de inte hört någon annan använda och som de närmast uppfattade som ett egennamn; det lät som namnet på ett sällskapsdjur, någonting mjukt och lockigt som man kallade på när man önskade en stunds kravlöst sällskap. Hon tog en grabbnäve karameller inslagna i olikfärgat papper och cellofan och räknade dem till sju i sin handflata: hon gav dem tre var och la tillbaka den sjunde i skålen. De såg automatiskt på varandras godsaker: hade den andra fått någon av ’favoriterna’, dem med de bästa fyllningarna? Jakob hade fått en med marsipan, den som hon själv föredrog framför alla andra, men det var ingenting att göra åt det, fördelningen var lika godtycklig som om ödet hade bestått dem, en ren lottdragning, det var bara att registrera med blicken och konstatera att det hade blivit så.

Gå nu, sa hon och slöt ögonen. Jag måste vila. Hon sa det som när en sjuk människa talar, men hon var inte sjuk, hon kunde röra sig med snabba steg om hon ville, svänga med armarna, ge kraft åt sin röst.

De stängde dörren, tryckte igen ytterdörren som slöt sig efter dem med ett klickande ljud. I trapphuset var det svalt och halvmörkt; fönstret som fanns längre ner där trappan krökte sig bestod av små fyrkantiga glasbitar och ljuset som föll in där var svagt, som om det inte riktigt nådde fram högt däruppifrån. Från nästa fönster såg man rakt ner på kronorna av ett par små lövträd som växte alldeles intill väggen, och som påminde lite om rufsiga hjässor; ovanför reste sig väggar som slutade i tak med svarta rör och kåpor. Där fanns en tom brandgavel som de kallade muren, och en rundning i en av innerfasaderna som de kallade tornet. Hon rev omslaget från en av karamellerna och stoppade den i munnen: ett hårt skal som måste sugas eller bitas sönder för att man skulle komma in till den mjuka kärnan av kräm eller choklad. Hon rullade ihop omslagspappret till en liten kula av glansig färg och la den i fönsternischen, längst in i ett hörn där den knappt syntes i dunklet.

Det var ett lätt eko som