Bomullsfåren i makaronifälten

By Elisabet Larsson

Till följd av ett ödesdigert misstag förlorar Klas Berglöv jobbet. Utan att berätta för någon – allra minst sin far – fortsätter han sitt liv som om ingenting har hänt. Klas befinner sig nu i ett slags ingemansland; utan mening eller mål driver han omkring i en sysslolös tillvaro, präglad av halvsanningar och lögner. Planlöst driver han också mellan två kvinnor – den ensamstående mamman Bodil och journalisten Petra. När han slutligen tar jobb som servitör tänker han att han har nått botten, men där får han åtminstone en plats att fylla och en uppgift att utföra. "Bomullsfåren i makaronifälten" är såväl en uppgörelse med 80-talsmentaliteten som en skildring av relationen mellan en far och en son. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726869194

Book preview

P endeltåget var en smula försenat när han steg av och det var rätt kyligt i luften, en nordlig vind som svepte kolapapper och urätna gatuköksboxar ner på järnvägsspåren och gav honom en smak av torr och frusen jord i näsa och svalg. Han bar inga handskar så han körde ner händerna i rockfickorna innan han började gå mot utgången som nu tycktes honom längre bort än han mindes den från förra tillfället, ett ekande system av trappor och gångar som inte ville utmynna i någonting bestämt som ett torg eller ett centrum utan plötsligt bara tog slut vid några cykelställ. Han fick en dunkel känsla av att larmsirenerna just hade tystnat och att var och en precis hunnit in i sitt förutbestämda skydd – fast kanske skapades intrycket av evakuering av en tillfällig folktomhet bara, det var få människor som hade stigit av tåget den här gången och han var helt ensam på asfaltstigen som vindade sig in mellan tallarna och huskropparna. I vilket fall började han vänja sig vid kylan, och mörkret mildrade den också något – det kändes alltid mindre kallt, tyckte han, när det var mörkt än i dagsljus.

Hon öppnade vid första signalen och han möttes av doften av någonting som han antog var soppa, fastän han inte var helt säker på vittringen, någonting kryddsaltigt som kunde ha varit buljongextrakt och som överlagrade de mer ingrodda luktsignaler som utgick från väggar och textilier. Han var lite sen, sa hon, hon hade väntat honom tidigare. Han hade missat ett tåg, förklarade han, med bara några sekunder, förbaskat förargligt, och sedan var det lite extraförseningar ute på linjen också, han var ledsen. Sov flickan? Hon nickade.

De lyssnade några ögonblick.

Hon såg på honom och upptäckte en förändring – snygg rock, sa hon, den hade hon inte sett på honom förut. Var den ny? Han hade köpt den på en realisation, sa han, eller snarare en utförsäljning som han hade fått tips om av en bekant. En brun läderrock som gick ner till knäna, stramt skuren och ganska tung. Snygg, ja kanske det, men det där om utförsäljningen var inte sant, han hade betalat fullt pris för den, det var bara det att – han visste inte riktigt, han drog sig i vilket fall för att tala om vad den verkligen hade kostat honom ifall hon nu skulle ha ställt frågan. Bodil skulle själv aldrig ha haft råd med någonting liknande, och han kände det nästan som en diskretion från sin egen sida att bagatellisera inköpet. Den fick honom att se ut som… började hon men avbröt sig, kanske i en känsla av att inte riktigt finna de rätta orden, och för den skull riskera att säga fel. Hon bet sig i läppen, tveksamt och fundersamt på samma gång. Hon skulle värma upp soppan, sa hon och han hängde av sig rocken och följde efter henne in i köket.

Varmt därinne, från spisen, från centralvärmen, från lamporna, en varm färg på bordduken – nästan ett övermått av värme, och han kände hur hans kropp kylde ner temperaturen en aning, rent fysiskt.

Grönsakssoppa med lantbröd och ost, ett glas rött vin till det, lite surt, tyckte han, eller avslaget, ur en flaska med skruvkapsyl som stått halvtom i några dagar eller kanske till och med en hel vecka.

Det var ett tag sedan han hade varit där, och han fann nu att allting, eller det mesta, var sig likt. Och inget fel i det. De samtalade med låg röst för att inte väcka barnet som låg och sov längre in i lägenheten. Bodils dotter var alltid lite avvaktande, ibland rentav fientlig mot honom de gånger de möttes, men ofta sov hon, som nu, när han gjorde sina besök. Han berömde grönsakssoppan och skar för sig ännu en skiva av det grova lantbrödet, brunprickigt av skaldelar från rågmjölet.

Och han undrade för sig själv om hon hade serverat samma soppa och bröd åt Magnus Johansson, om barnet hade sovit också vid hans visiter, om de hade lutat sig fram över tallrikarna på samma sätt som nu och talat dämpat med varandra om samma saker.

Knappast; Magnus Johansson var inte samma person som Klas Berglöv, rummet var heller inte exakt som då, det måste ha funnits en helt annan atmosfär vid de tillfällena.

Han talade inte med henne om Magnus, som genom något slags tyst överenskommelse – eller rättare sagt, han tog själv aldrig initiativet till ett samtal om honom, för då och då hände det att hon ställde en fråga om Magnus, liksom i förbigående. Hur han hade det, om han mådde bra, om han ännu var klar med sin undersökning, och han svarade henne så gott han kunde, ibland i form av rena improvisationerna eftersom han inte visste så noga, eller visste alltför väl.

I själva verket ställde hon ofta frågor om Magnus, och ibland fick det honom att känna sig som något slags budbärare eller postiljon.

Den här gången frågade hon om hans undersökning, den intresserade henne på ett särskilt sätt, det vill säga på ett rent personligt plan, och givetvis, hon var ju själv en del av den. Åh, sa han, det gick framåt med den vad han kunde förstå, men allt tog sin tid. Egentligen visste han inte så mycket om saken, och vore det inte för henne så skulle han kanske helt och hållet ha glömt bort den där undersökningen. Han trodde att Magnus hade lagt den på hyllan, tappat intresset för den eftersom den inte hade gett honom tillräckligt att ta på, inga definitiva slutsatser som gick att formulera på ett slagkraftigt sätt, mest allmängods som vem som helst skulle ha kunnat sluta sig till av egen erfarenhet.

Hon dukade av bordet och han hjälpte till lite, mest symboliskt eftersom han tyckte att hans egna händer var i vägen för hennes, och därefter gick de i tur och ordning till badrummet, först hon, sedan han, det var den ordning som rådde, och så gick han till sist in i sovrummet där hon låg och väntade på honom. Doften av soppa följde honom in och blandades med tandkräm och toalettvål och under detta aningen av en bittersöt armsvett.

I allra sista ögonblicket måste paniken äntligen ha nått honom och hejdat hans spikraka och obekymrade steg, en panik som tog formen av en halvt förvånad, halvt avvaktande förlamning ur vilken han betraktade omvärlden: en blå bil i mellanprisklassen, tyskt fabrikat, stenhus i en lång rad, en pilaster på var sida om den där ingången snett framför honom och ovanför porten en prydnadsgavel omgiven av dekorationsreliefer – sekelskifte mest troligt, och då hade det snart gått hundra år. Hans knän skälvde av matthet och han förmådde inte ta ett enda steg till och förblev stående mitt i gatan.

Den där känslan av kokta makaroner, eller av ljusröd gelé, åh så besynnerligt ljuv och febrig, en mjuk lamhet som bara väntar på en lätt beröring för att ge vika och öppna marken för det slutgiltiga fallet, det enda som behövs är en fjäder eller en vindpust. En utandning.

Nära ögat, nära byxbenet; han hade inte sett bilen, eller det måste han väl ha gjort, rent varseblivningsmässigt, han hade bara inte uppfattat den för vad den var. En blå bil i mellanstorlek tillverkad i Tyskland, och han tänkte sig nu en exakt prislapp på den, etthundrasjuttiotretusen kronor, varken mer eller mindre, och kanske hade han sett det nyligen i en annons i tidningen – för han fortsatte att läsa tidningen, precis som han alltid hade gjort, i regel samtidigt som han åt frukost, tre smörgåsar, ibland fler, och minst två koppar kaffe – ett helsidesuppslag med stor bild, kort text i versaler och allra längst ner en prisuppgift i mindre typsnitt. Bilisten hade inte stannat, bara tvärbromsat, tutat och grimaserat bakom vindrutan, mer förskräckt än vredgat, och sedan kört vidare.

Ett ögonblick som kunde ha förändrat världen, historiens gång, filosofins historia, kommunikationsmedlens framtida utveckling genom en serie följdverkningar av typen katten på råttan råttan på repet, fjärilsvingen i Peking som skapade en storm i Antwerpen – fast det där trodde han inte så mycket på, det verkade mest vara en tankefluga, något slags trendig övertro på samband och helheter. Små förändringar i ingångsdata; om han hade blivit påkörd hade det sannerligen rört sig om en liten händelse, närmast av notiskaraktär, och ingen skulle väl ha funnit någon som helst koppling till någonting annat än ren ouppmärksamhet. Han var lite klumpig, skulle Petra säga. Jag kan ännu inte riktigt förstå det, skulle hans far säga (eller skulle han det?). Karina, Karri, ropar Bodil, kom hit en stund, jag har nånting att säga dig. Du kommer ihåg den här farbrorn, Klasse du vet… Jag höjer mitt glas till ditt minne, säger Magnus Johansson och skålar med en vägg eller en fönsterruta, ensam i ett halvt mörklagt rum. Minne?

Han såg efter den försvinnande bilen med en efterbild av förarens ansikte på näthinnan: en man i hans egen ålder, och han rörde läpparna stumt bakom vindrutan, som en fisk i sitt akvarium. Han hade väntat sig att mannen skulle stanna bilen och veva ner sidorutan och låta honom veta vad han var värd, eller rentav öppna dörren och stiga ut med knutna nävar, men ingenting av detta inträffade, han bara körde vidare, fortsatte driven av chocken ytterligare ett femtiotal meter innan han stoppades av en rödsignal och då var det redan för sent – fast kanske skulle han anförtro sig åt hustrun senare på dagen när han kom hem. Somliga, skulle han säga, somliga har då änglavakt – och han kunde då lika gärna syfta på sig själv som på honom, för i detta var de båda lika mycket indragna, som motsatta sidor av samma sak; av Olyckan. Kanske att föraren rent juridiskt hade ett försteg framför honom själv, för där han hade valt att gå över gatan fanns inga trafiksignaler, eller ens ett markerat övergångsställe. Bilden av den andre bleknade; hans egen spegelbild; panikens ansikte.

Han tänkte sig en osynlig materia, eller mot-materia, som genomträngde allt och kopierade all form och överförde den till en annan dimension, och på ett omätligt avstånd ser han sig själv. Såsom i en spegel, en källa, ett fjärran vatten. Hans sanna ansikte, men enbart en avbild, för hans kött är så tungt, så tätt sammanpackat.

Han ser en annan bil närma sig, och även om hans ben ännu känns alltför mjuka bär de honom ändå utan minsta dröjsmål i säkerhet på trottoaren mittemot. Han tänker: åtminstone en person skulle ha känt sig lättad om han hade blivit liggande på gatan för att aldrig mer resa sig, det skulle ha underlättat en hel del för honom, undanröjt en mängd komplikationer – eller eventuella komplikationer, han hade ännu inte utlöst några sådana. Skulle väl heller aldrig komma att göra det. Fjärilsvingen i Peking höll sig alldeles stilla, och bilen passerade på sin del av det utmätta utrymmet, utan annons eller prislapp, utan någon bestämd färg eller modell, en högst tillfällig manifestation av den eviga anonymiteten i en storstad.

Åtminstone en skulle ha känt sig lättad. Skulle ha haft anledning att göra det.

Johannes, du är i min hand!

Han kände sig laddad; med komplikationer och krut, med tunga metaller stöpta i genomborrande former, villkor, ultimata, sista datum, en hemlig kunskap som skulle bringas i ljuset vid minsta oförsiktiga rörelse. En explosion av ljus.

Kände sig laddad, men matt.

Han ville sitta ner en stund och samla sina tankar, eller leda in dem i andra banor, men där fanns ingen sittplats så långt han kunde se, ingen parkbänk, ingen stenbalustrad, och han kunde inte gärna sätta sig direkt på trottoarkanten med fötterna på gatan utanför rännstenen, som ett barn eller en missbrukare.

Lugna ner dig nu, du måste lugna ner dig!

Och där han stod och såg sig om efter en plats att vila benen kände han att han skulle ha velat lämna någonting efter sig, ifall något nu hände honom och allting med ens var slut. Kanske bara ett särskilt avtryck någonstans, som en fot i våt cement. Han höjde blicken. Eller ett stenhus på någon framträdande plats i staden, Klas Berglöv Center, Klas Berglöv Memorial Center, eller annars bara någon arkitektoniskt särpräglad konstruktion som skulle ha fallit i ögonen och tillfälligt saktat de förbipasserandes steg. Förskräckligt! Så fult!

Han rätade på axlarna och gick fram till porten med reliefpelarna och frontonen, slog in portkoden och sköt upp dörren.

N är ingen hade svarat på hans två signaler sköt han in nycklarna i låsen och vred om, först säkerhetslåset, sedan det vanliga dörrlåset; hon hade låtit göra dubletter åt honom, och han undrade nu hur många sådana det kunde finnas i omlopp. Kreti och pleti?

Tittögat granskade honom blint medan han gjorde den sista vridningen och han tänkte att nej, han var säkert den enda som hade nycklar till lägenheten förutom hon själv. För att han skulle kunna vattna krukväxterna och ta hand om posten när hon var bortrest, som hon hade sagt.

En annan doft härinne, en stillastående morgonluft som ingen hade rört sig i på ett bra tag – och kanske hade hon heller inte kommit hem i natt utan sovit någon annanstans. Kanske var hon i en annan stad, eller i ett annat land, det kunde tänkas att hon hade läst in ett meddelande på hans automatiska telefonsvarare: Klas… jag åker bort på ett par dar och skulle du vilja vara så hygglig och…

Det låg ingen post på golvet nedanför brevinkastet, såg han, bara morgontidningen, för idag helt naturligt eftersom det ännu var för tidigt för att postutdelningen skulle ha kommit igång, men det sa honom också att hon troligtvis hade varit där så sent som igår. Ljus silade in i köket genom de nervinklade persiennerna och la ett randmönster över en odiskad tallrik och en stor tekopp i ostindiaporslin. Te och lättfil med flingor, ett löskokt ägg och en skiva rostat bröd med skrapmargarin. Från igår, bedömde han sedan han känt på en flingbit som torkat fast högst upp på tallrikskanten, och brödsmulorna var skorphårda och äggskalet verkade visset och dött… Kriminalteknisk undersökning av platsen för försvinnandet: sågs senast, var för tillfället iklädd, eller oklädd, särskilda kännetecken ett stjärnformat födelsemärke på vänstra skinkan och en tatuerad fjäril på insidan av låret, en guldring genom brosket i mellannäsan och en annan genom bröstvårtan och… herregud! Någonting alldeles särskilt, uppenbarligen.

Nåja, kanske att hon hade ett födelsemärke på en av skinkorna, varför inte, förutom den där lilla rosen på vänster axel, du får ta och kolla upp det vid tillfälle. Han öppnade dörren till sovrummet.

Det var fördraget och halvmörkt därinne men trots det, eller kanske just därför, förstod han genast att hon låg i sängen. Det gick att känna det på lukten också, eller på tätheten i atmosfären: utstrålningen av en kropp utan medvetande… Den sedan gårdagen försvunna kvinnan, Petra Danielsson, återfanns morgonen därpå liggande i sin säng av sin vän, sin mycket gode vän, Klas Berglöv – sin mycket mycket gode vän…

Han såg ner på hennes konturer i sovrumsdunklet. En kropp. Handen slappt nerhängande från sänkanten, halsen böjd i en onaturlig vinkel, tänderna blottade i överläppen, och en smal blodstrimma hade runnit ner från ena mungipan och färgat kuddvaret. Rött mot vitt, en klarröd färg som inte förlorat det minsta av sin purpur i intorkningen. Dekorativt. Artistiskt på det där klichéaktigt tillbakablickande maneret som kunde ge en viss utdelning i filmbranschen, och kanske skulle hon ha gillat det om hon hade haft möjlighet att se det själv. Guldpalmen. Silverbjörnen. En omkullslagen spritflaska låg på nattduksbordet och en tom pillerburk på den tjocka fotvärmande sängmattan nedanför. Hans ögon sköt fotoblixtar i stroboskopisk hastighet. Den kända Petra Danielsson. Det skulle hon definitivt ha gillat. Den mycket kända mediaprofilen Petra Danielsson. Det skulle hon ha gillat ännu bättre. Den folkkära Petra Danielsson. Nej, det skulle hon inte ha tyckt om, det var alltför osofistikerat, nästan simpelt. Och kär var hon väl inte för så många, känd bara i en trängre krets av… ja, vad man nu ville kalla dem. Men hon befann sig i mitten av sin egen scenbild.

Rampljus; sängkammardunkel.

Hon sov tungt, med öppen mun och med en lätt snarkning då och då, och en liten rännil av klar saliv sökte sig från ena mungipan ner mot kudden. Men hon var ändå vacker, om också utlämnad åt sömnens avslöjande indiskretioner, och hon hade sin säkra krets av beundrare. Åtminstone var han där för att se henne sova. Kanske att hennes näsa kunde ha varit lite bättre fasonerad, kanske att det fanns ett påstridigt drag kring munnen. Men likväl och i alla fall. Han såg på henne och funderade på om han skulle gå därifrån.

Han förblev emellertid stående, liksom fastnaglad, och så småningom trängde hans närvaro ner genom hennes sömn, skikt för skikt, ända tills den nådde botten med en klang av någonting främmande och långt borta; en gongong i en pagod, en vibration i sängfjädrarna. Hon arbetade sig långsamt uppåt mot honom, meter för meter, som en dykerska i genomskinligt vatten, och han höll andan.

Klas..!

Hennes röst nådde honom med en omtumlande stöt och väckte honom ur hans egen trans, hans lamslagna betraktarn. Hon ropade hans namn… men det var någon annan hon ropade på, någon som inte var där, eller ännu inte var där – en frånvarande.

Hon hade inte känt igen honom, hade ännu inte fått upp ögonen helt, inte klarat av att fokusera blicken efter sömnens förgrumlingar, och hon ropade till inför en form som tornade upp sig framför henne i det halvt mörklagda rummet. Hans namn.

Ett skydd mot våldsmän, fordringsägare, spöken?

Hade det blivit sent igår kväll? frågade han. Hon nickade stumt och svalde en gång. Såg sedan på väckarklockan på nattduksbordet: den var inställd att ringa om en halvtimme såg han nu – han hade alltså väckt henne i förtid.

Vad i helvete smög han omkring på det där sättet för! undrade hon och rätade upp sig i sängen. Chocken hade släppt och hon såg nu tydligt vem han var. Hennes gode… hennes mycket mycket gode vän Klas Berglöv… Kunde han för fan inte ringa på dörren som vanligt folk!

Han hade ringt, sa han, men hon hade inte