Nobelpristagare innebränd

By Gunnel Beckman

En spännande pusseldeckare i 1940-tals miljö!
I en äldre trävilla, belägen i en förnäm förstad strax utanför Stockholm, bor den berömde nobelpristagaren professor Wennerstam. I huset intill bor även båda hans systrar, vilka han inte har haft någon kontakt med sedan flera år tillbaka. En natt brinner den ena villan ner och man misstänker att professorn omkommit i lågorna.
När det några dagar senare också hittas ett lik av en ung kvinna i en igenbommad lekstuga belägen på den vildvuxna tomten tar utredningen fart. Med hjälp av en ung försäkringsjurists släktforskning nystas gåtans knutar upp mer och mer. Det uppdagas att det finns märkliga förbindelser mellan nobelpristagaren Wennerstam och en ökänd sol- och vårman, vilket gör att fallet får en häpnadsväckande vändning …

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788726279740

Book preview

Gunnel Beckman

Nobelpristagare innebränd

SAGA Egmont

Nobelpristagare innebränd

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1947, 2024 Gunnel Beckman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726279740

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRSTA KAPITLET

N otarie Lindstam försökte koncentrera sig på dansen. Han visste med sig att han inte var någon lysande dansör. Inte dålig heller, för den delen. Under sin Uppsalatid hade han upplevt kavajskuttens glanstid och varit ganska mycket ute i svängen. Men så där riktig dansör hade han aldrig blivit. Framför allt irriterade honom de långsamma danserna. Slow-foxen tänjde ut benen på honom utan att de ändå riktigt räckte till för att rytmen skulle hållas. Egentligen var det bara en tämligen snabb vals, en wienervals, som helt kunde få honom att gå upp i dansen.

Han tänkte på allt det där och på mycket annat också medan han dansade. Den här musiken var odräglig. Måtte dansen snart vara över. Han behövde en grogg att karska upp sig med. Skulle han vara uppriktig mot sig själv — och han hade nu en mycket utpräglad benägenhet att vara uppriktig mot sig själv, vilket förskaffat honom åtskilliga otrevliga stunder — så hade kvällen varit misslyckad. Totalt misslyckad.

Egentligen hade han inte alls råd att gå på Royal. Det är klart att han på sätt och vis hade råd till det. Pengarna fanns där och det låg inga obetalda räkningar hemma. Men det var en massa saker som han behövt köpa. Nu skulle det inte gå denna månad och nästa månad var skattemånad och månad därpå … Brr, det var inget roligt att räkna framåt. Alltid fanns det någon ny utgift som skymtade, hur man än räknade och funderade. Han hade det ju visst inte dåligt ställt på Folksäkerhets kontor. Och vissa framtidsutsikter kunde han också räkna med. Han hade varit själaglad den gången han fått arbetet. Han hade velat komma bort från Älvköping efter den där mordhistorien, som han blivit inblandad i. Visserligen hade han ju utgått ur det hela med palmer i händerna. Men det var inte behagligare att vara hjälte i en småstad än att vara svart får. Det hade varit lustigt att sola sig i glansen ett par dagar. Men sedan hade det blivit odrägligt med alla närgångna frågor. Så snart förordnandet tagit slut i rådhusrätten hade han flyttat tillbaka till Stockholm, fast borgmästaren tiggt honom att stanna kvar och ta vikariatet efter rådman Vinberg. Det hade slumpat sig så, att Folksäkerhet just annonserat efter en yngre jurist till sitt huvudkontor i Stockholm. Lindstam hade gått upp och fått platsen efter bara ett par dagars väntan.

Nu hade han varit två år på försäkringskontoret. Han hade fått löneförhöjning två gånger och visste att man satte värde på honom, räknade med honom som en framtidsman. Det var en behaglig känsla, som ingav trygghet och säkerhet. I själva verket kände han sig nu tio år äldre än när han lämnade Älvköping. Men det där att känna sig gammal var nu inte enbart behagligt.

En bestämd fördel hade det. Han behövde inte känna sig besvärad av att hans fästmö var sex år äldre än han själv. Det var i varje fall en tanke, som man kunde skjuta undan, tills den på nytt inställde sig i något sammanhang.

I kväll hade han emellertid tänkt på det flera gånger och inte lika lätt som vanligt kunnat bli kvitt tanken. Det berodde kanske på att Netta varit så konstig i kväll. Han hade inte känt igen henne riktigt. Inte fått riktig kontakt med hennes tankar. Det hade hela tiden verkat som om hon tänkt på något annat, något som helt upptog hennes tankar.

Kanske var det bara hans egen tankspriddhet som återspeglades i hennes. Det var inte så lätt att säga vad som var orsak och verkan. Men redan när han mötte henne vid förortståget hade han haft en känsla av att något var galet. De hade ju gjort upp för en vecka sedan att de skulle gå på Royal och dansa i kväll. De skulle ha en riktigt »stor kväll». En sådan där festkväll, som de skulle minnas. Det var ju deras förlovningsdag. Precis ett år sedan den dag, då de beslutat sig för att gifta sig. Han hade sett fram mot den här dagen med förväntningar och han hade mött henne fast besluten att bara ha en rolig och minnesvärd kväll och inte ett ögonblick tänka på vad det kostade. Men det hade varit något i hennes sätt, som ända från första stund avkylt honom och kommit honom att sitta och gräma sig över priset när han beställde den stora supé, som han redan på förhand bestämt sig för att de skulle ta. Det hade irriterat honom att vinet var så dyrt och han hade ertappat sig med att tänka: »Nu svalde jag två och femtio» när han drack den första skålen med henne.

De hade suttit förunderligt tysta, så som de inte alls brukade annars. Och de hade talat om likgiltiga ting. De hade kritiserat gästerna vid de andra borden, varit irriterade över att de blev långsamt serverade, grymtat över att musiken inte spelade de danser, de helst velat dansa, o. s. v.

Det var en misslyckad kväll. Det var inget tvivel om den saken.

Och inte hade det blivit bättre av hans burdusa fråga just då de dansat ut den här dansen:

— Vad har du tänkt på hela kvällen?

Hon hade ryckt till. Sett på honom på ett underligt, på samma gång litet skamset och triumferande sätt, och så svarat:

— Det ska du få se i morgon.

Han hade tigit. Det var ett sådant där svar som klippte av och inte gav någon möjlighet att fortsätta. Inte gav någon uppslagsända till ett nytt samtalsämne. Bara lämnade tystnaden och de förflugna tankarna kvar. Tankar, som inte var trevliga.

Och under alltsammans ljöd sorlet från alla människorna omkring dem. Den festliga salen, musikens ihärdiga rytm, ljusen, vaktmästarna som balanserade sina brickor och hela den overkliga feststämning, som låg över vinterträdgården. Men i stället för att lätta upp hans tankar gjorde honom den festliga yttre ramen ännu mer irriterad. Nu dansade han verkligt illa. Han trampade en förbipasserande dam på tårna och brydde sig inte om att be om ursäkt, bara blängde argt, som om det var hennes eller hennes kavaljers fel.

Äntligen var dansen slut och de kunde återvända till sitt bord. Han undrade om det inte vore lika gott att göra slut på kvällen och gå därifrån. Men en förstulen blick på klockan underrättade honom om, att hon bara var några minuter över tio. Det skulle vara direkt ovänligt mot Netta att föreslå att de skulle gå nu. I stället beställde han in en dubbel whiskygrogg — fast han tänkte på hur mycket den skulle kosta — och en gul chartreuse åt Netta, fast hon protesterade och sa att hon inte ville ha något mer.

När groggen kommit och han tagit några djupa klunkar, började han tala forcerat livligt. Han var inte alls påverkad av spriten, men det gick på något vis lättare att tala, att tala så fort och mycket, att de olustiga tankarna sköts tillbaka. Han till och med försökte sig på att berätta historier — det sista han skulle ha velat göra inför Netta, så många gånger som de talat tillsammans om hur föraktliga de karlar var, som inte kunde underhålla sin dam med annat än gamla skämthistorier. Men med några danser till — musiken spelade verkligen upp en wienervals som var ganska dräglig och en hastig jazz, som ryckte i benen — gled klockan mödosamt fram till kvart i tolv.

— Nu får vi allt tänka på att gå om du ska hinna med halvettåget.

Hon såg på klockan och han fick ett ögonblick för sig att hon liksom ryggade tillbaka för den.

— Vad tiden går fort, sade hon. Jag trodde inte hon var elva än.

Han brydde sig inte om att svara. Det var ju så dumt. Han visste att hon också tyckt att kvällen var misslyckad. Att hon haft lika svårt att få timmarna att gå. Och nu satt hon där ändå och klämde fram en sådan där fras.

Han kände sig upprorisk. Den dubbla whiskygroggen hade allt påverkat honom en del i alla fall. Han stramade upp sig. Han fick inte låta henne märka det. Netta hade en gång sagt att hon aldrig skulle kunna tåla en karl, som drack mer sprit än han tålde vid. Han klingade i glaset på hovmästaren, och så snart han fått betala, gick de.

Netta ville gå till fots till tågets ändstation. Det var ju inte så långt, och det var en vacker kväll. En blek septembermåne hängde över Skeppsholmen och speglade sig i Nybroviken. Det var ännu tillräckligt varmt för att det skulle vara folk ute på gatorna. De gick tigande bredvid varandra uppför Birger Jarlsgatan.

Plötsligt kom han ihåg den här natten för ett år sedan. Då hade han också följt henne till tåget. Och så hade han själv också klivit på tåget och följt henne hem till porten. Han hade gått tillbaka hela vägen in till Stockholm. Dyblöt hade han varit när han kom tillbaka någon gång vid halvtretiden. Det hade småregnat, tätt och intensivt. Men han hade knappt märkt det förrän han tog av sig de våta paltorna.

Väntade hon att han skulle följa med ut i kväll? Naturligtvis borde han göra det.

Han suckade.

— Du behöver inte följa mig hem i kväll.

Det var som om hon läst hans tankar. Han kände sig generad och började ivrigt försäkra att han absolut ville följa med ut.

Men hon var bestämd, och efter en del krusande lät han sig gärna övertalas. Det lättade upp hans sinnesstämning en del, och när de skildes vid tåget, kysste han henne nästan som om det hade varit en vanlig kväll. Först när tåget gått och han stod ensam kvar och började vandra hemåt, greps han av den verkliga beklämningen. Vad hade hänt? Vad var det med Netta? Var hela deras förlovning ett misslyckande? Skulle han göra slut strax? Det vore ju otänkbart att leva tillsammans med en människa, som man plötsligt upptäckte att man inte kände.

Och det var just vad han trodde sig ha upptäckt i kväll. Han kände inte Netta. Hon var en gammal, klok kvinna, som han inte kände. Vacker, kunnig, belevad, älskvärd. Men obekant.

Eller var det inte så? Han gick i tankarna igenom hur han lärt känna Netta och några av de gånger de varit tillsammans. Det hade varit en annan Netta. Glad, öppen, fri. Det hade aldrig varit tal om annat än att de sagt varandra vad de tänkte och tyckte. Det hade ju varit det, som varit så underbart med Netta. En kvinna, som var på precis samma intellektuella våglängd, men samtidigt hade egna tankar, egna idéer. Och som ändå var så helt och hållet kvinna, som kunde vara så smeksam och varm.

Det var en annan Netta. Inte den Netta han i kväll firat sin andra förlovningsdag med.

Han gick och spankulerade nära en timme innan han kom sig för med att ta vägen utåt Kungsholmen för att gå hem. Det lönade sig inte att tänka på Netta. Han prövade tusen andra utgångspunkter för funderingar kring likt och olikt. Men ändå kom de tillbaka till kvällens Netta.

Kanske detta var den verkliga Antoinette Heller?

Men när han väl kommit i säng, somnade han omedelbart, lyckligt okunnig om hur intensivt han de följande veckorna skulle grubbla just över det problem han sist ställt upp för sig innan han somnade: vad var den verkliga Antoinette Heller?

ANDRA KAPITLET

K lockan var tjugu minuter i nio när han vaknade igen efter att ha somnat om efter tidningsdunsen i brevlådan, som eljest tjänstgjorde som hans väckarklocka. Han fick på sig kläderna i en hast sedan han med stor möda stillat blodflötet efter en alltför hastig rakning. Mjölken och franskbröden proppade han i sig utan att titta åt tidningen, som han stoppade i rockfickan innan han rusade ned till bussen. Den var överfull som vanligt och han fick till hälften hänga utanför ända till Kungsbron. Med viss tillfredsställelse såg han emellertid att klockan bara var tjugu minuter över nio när han trädde in på kontoret. Fru Mattsson i växeln blängde visserligen ogillande på honom, men han hälsade glatt och avlockade henne ett bistert »god dag, advokaten».

Det tillfredsställde honom hemligt att fru Mattsson alltid titulerade honom för »advokaten». Det var ingen mer än hon som gjorde det. Antagligen hade hon snappat upp titeln när någon obekant ringt och frågat efter honom som »advokat Lindstam». Och hon hade tydligen förälskat sig i titeln. »Notarien» lät inte fint nog för Folksäkerhets juridiske rådgivare. Han hade inte kommit sig för att rätta henne. Även om den tanken ibland oroade honom, att fru Mattsson kanske rättade folk, som ringde till honom och kallade honom för »notarien». Han försvarade sig med, att han själv alltid kallade sig för »notarie Lindstam». Men det var trevligt med det där »advokaten». Kanske han bort gå in i en advokatbyrå i stället? Ånej, erfarenheterna från Älvköping hade avskräckt honom för den sortens juridik. Han ville inte ha med brottmål att göra. Och affärsjurist eller försäkringsjurist — det kunde just smälla lika högt. Dessutom var han inte alls säker på att han skulle passa till advokat. Då fick man inte engagera sig själv för starkt i sin klients sak. Och det var nog något som han aldrig skulle kunna låta bli. Det visste han från den tid han fuskat i brottmålsaffärer i samband med mordet i månadsgillet.

Han hade lyckats smita in på sitt kontor utan att någon mer än fru Mattsson sett hans försenade ankomst. Men han hade knappt slagit sig ned i sin stol och börjat bryta posten, då telefonen ringde. Det var direktör Seidler.

— Det var en kraftig smäll vi fick i natt.

— Joo …

Notarien tittade på sin rock, som hängde på rockhängaren borta vid dörren. Det var fånigt av honom att inte ha tagit ut tidningen, så han kunde se vad Seidler talade om. Det var naturligtvis någon eldsvåda eller något olycksfall, där Folksäkerhet hade försäkringarna.

— Enbart gubben kostar oss 70.000 i liv och hans fördömda ruckel är visst uppskruvat till 60,000. Men det kan