Klassresan

By Roland Axelsson

Klassåterträffar är för många tätt sammankopplat med en överhängande känsla av ångest. Ska jag behöva träffa folk från när jag fortfarande var barn, från en tid när jag inte var en färdig person ännu? Därför var det med blandade känslor en grupp på åtta från den gamla klassen mottog sina inbjudningar till en gemensam fjällvandring. Bengt, anordnaren av vandringen, ville gärna återknyta de gamla vänskapsbanden. Men uppe på fjället kommer mörka hemligheter åter upp till ytan och rofylldheten ersätts med skräck. Det ligger mord i bergsluften. Kommer verkligen alla de tidigare skolkamraten komma ner igen från fjället med livet i behåll?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726982909

Book preview

Prolog

Åter skulle han då få träffa de gamla kompisarna. Tanken hade funnits en tid att göra upp de oförrätter som legat och grott inom honom. Under många år hade de varit bortglömda och begravna men nu under den senaste tiden hade de åter aktualiserats. Samtidigt var han ursäktad i så måtto att han med åren blivit en mytoman vars inlevelseförmåga inte alls stod i proportion till minnet. Det vill säga att minnet blivit skralt medan hans alltmer flyktiga tankar kunde ta de mest oväntade vägar.

Nu hade i alla fall ett gyllene tillfälle yppat sig. Hur han exakt skulle gå tillväga visste han ännu inte. Tillfällena fick väl ge uppslagen. Det viktigaste för honom var att behålla målmedvetenheten och inte ge tappt förrän uppdraget var slutfört. Han kunde inte låta bli att le för sig själv när han tänkte på vilken ynka liten trupp som skulle nå slutmålet, bara han själv i triumf och ensamt majestät. Hur han skulle agera tiden därefter hade han ännu inte riktigt räknat ut och var något som endast framtiden kunde utvisa. Sanningen att säga brydde han sig inte heller. Framtiden just nu var varken något mera eller mindre än det uppdrag han hade framför sig. Vad som sedan skulle hända betydde inget.

1

Fy vad allting kändes tradigt. Olle suckar tungt och tycker mest synd om sig själv.Han slår ner blicken och stirrar ointresserat på skrivbordet. Detta gamla präktiga skrivbord i ljus ek, placerat i ett rum med i stort sett inget mera än pärmbeklädda hyllor, ett rum som mer eller mindre varit hans andra hem i över trettio år. Men ändå, i detta rum hade han inte känt någon lust en enda dag.

När han tänkte efter fann han att det till hösten blev trettioett år sedan han först satte sin fot här på metallverket och hör och häpna: Arbetsuppgifterna idag var näst intill desamma som då. Intetsägande löpande arbeten på löneavdelningen och inte alls några som krävde särskilda kvalifikationer utan mest simpla rutinarbeten som registreringar och kontroller.Visst hade väl metoderna ändrats en del genom åren med nya lönesystem och numera var ju det mesta databaserat men i grund var det egentligen ingen skillnad nu från då.Varje månad ett visst datum skulle beräkningarna vara klara och sedan följde regelmässigt de olika frågorna och anmärkningarna från spridda delar av de över sexhundra anställda.Med åren hade ett otäckt rykte spritt sig bland de anställda.

Lita aldrig på Olles beräkningar utan kontrollera hellre två gånger än en. Arbetsledningen kunde beklagande skaka på huvudet när de hörde den kommentaren men de tog sällan Olle i försvar, utan också från det hållet kom en del syrliga kommentarer.

Allt som oftast tänkte han på det meningslösa i tillvaron. Trettio år på samma arbetsplats, en av de sämst avlönade (sådant kunde han ju lätt hålla koll på) och därtill en sådan som de flesta tyckte att de med all rätt kunde se lite över axeln. Han var fullt medveten om att han ansågs som tråkig och intetsägande, såväl andligt som lekamligt. En tunnhårig, blek och småfet man i den övre medelåldern som dessutom saknade allt vad humor hette.

Någon gång försökte han väl dra en rolig historia för medarbetarna på avdelningen men oftast var det ingen som uppskattade hans ansträngningar. De enda gensvar han brukade få var någon kall blick eller föraktfull fnysning. Från början hade han inte tänkt sig någon långvarig anställning utan en kort sejour som mest skulle spä på hans meritlista. Men så hade det ju inte blivit utan nu var det endast pensionsdagen som lockade.

Han knöt händerna av förargelse när han skulle till att starta den förhatliga datorn. Knappt en sjukdag hade han haft under alla de här åren och ofta var han först in och sist ut på sin avdelning. Men hade någon belöning eller uppmuntran givits honom? Knappast, men det stod inte i hans egen makt att analysera varför allt gått så snett. Privat hade det väl också varit litet si så där.

Han hade varit gift med Inga under nästan lika många år som han varit på sin arbetsplats tills hon plötsligt under förra våren barskt förklarat att nu fick det banne mig vara nog.

Olle hade då inget annat haft att göra än att ta sitt pick och pack och se sig om efter en ny bostad. Inga hade ju alltid bestämt om det praktiska där hemma och han hade vant sig att inte komma med några invändningar när den dominerande hustrun bestämt något.

Hon hade träffat en annan och ville inte längre veta av honom, var det enda hon upplyst.

Olle kunde inte direkt påstå att han blivit förvånad. Inga var betydligt yngre och var vid drygt de femti fortfarande en stilig och attraktiv kvinna. Det som egentligen mest förvånat honom var väl snarare att hon hållit till godo med just honom under alla de här åren. Kanske hon tidigare varit alltför upptagen av sin rörelse, en servicebutik, för att hinna ta itu med det sedan länge obefintliga äktenskapet. Några barn fanns heller inte.

När han försökt klämma henne lite om anledningen till separationen hade hon inte visat någon som helst förståelse utan endast skrattat föraktfullt. Sagt något om att han tydligen var den ende på hela stan som inte kände till den, anledningen alltså. Orten var ju inte stor, knappt 10 000 invånare och han förstod då vilken hanrej han varit.

Det är Lennart, förklarade hon som om det varit den naturligaste sak i världen.

En av dina chefer och det vet väl alla i den här hålan att det har pågått i flera år. Alla utom du som visst är blind på båda ögonen. Själv har jag då aldrig försökt dölja något eller smugit om det.

Olle skämdes när han tänkte på det som varit.

Lennart, den otäcke sprätten, som var en av personalcheferna på företaget där han arbetade. Inte direkt hans egen chef men dock en överordnad som ibland skällt ut honom inför den övriga personalen och som, när han nu tänkte efter, ofta retfullt frågat honom hur det var med hälsan och kärleken. Som nu därtill varit fräck nog att flytta in i hans förra hem. Huset och trädgården, som han genom åren ägnat så mycken omsorg.

När han först satt sig på tvären och inte velat sälja sin andel till det uppenbara underpris han erbjöds hade de hotat honom med olika repressalier.

Du vill väl ha kvar jobbet, för det finns nog inga andra som vill ha dig? hade Lennart sagt och inför sådana argument hade han fått foga sig.

Lennart, som var tjugo år yngre än han själv och tio år yngre än Inga, hade tagit ifrån honom allt. Bara sitt arbete, som han innerst inne hatade, hade han fått behålla. Han hade flyttat till en tvåa på Strandängen, som stans största hyreskomplex hette, och där tillbringade han sin fritid med att beklaga sig själv och grubbla över alla de oförrätter han drabbats av.

Det hände att han såg Inga och Lennart ute på stan och Inga tycktes blomma upp alltmer för varje gång. Kjolarna blev allt kortare och krimskramset, som hon hängde på sig, allt talrikare. Hon verkade ha väldigt roligt i den där unge sprättens sällskap.

Men Olle, som ju ändå varit hennes make i nära trettio år, bevärdigade hon inte en blick.

När brevet om inbjudan till fjällvandringen kom hade hans första impuls varit att kasta det. De inbjudna var åtta gamla kamrater som samtidigt gått en kurs på Skogsvallens folkhögskola, nio stycken inklusive han själv. Inte ville han träffa de där personerna igen, inte i sin nuvarande misslyckade situation.

Visst hade tiden på folkhögskolan varit en härlig tid, kanske den bästa han haft. Han hade mest glada minnen därifrån men det var ju så längesen.

Då, i slutet av sextiotalet såg han framtidsutsikterna som goda. Inte hade han då anat de missräkningar han skulle möta.

Under tiden på folkhögskolan hade han utvecklats. Inte på något sätt varit någon av de mera studiebegåvade men han hade inte heller utmärkt sig negativt utan väl tillgodogjort sig undervisningen.

Emellanåt hade han varit med i ett glatt gäng, som ofta hade diverse privata fester och upptåg. Han hade blivit kär i en tös som besvarat hans känslor men av någon anledning hade de tappat kontakten när kursen var slut. Något han ofta beklagat under åren.

Bengt, som var inbjudare till fjällvandringen, kom han vagt ihåg. Elevkårsordförande och något av en ledartyp ville han minnas. Säkert en hygglig grabb även om han med sina egenskaper befann sig några pinnhål över hans egen nivå, såväl intellektuellt som socialt. Men när han drog sig till minnes kom han ihåg att också Bengt ibland umgåtts i samma kretsar som han och varit en, som man säger, reko kille.

Jag har länge tänkt att några av oss gamla elever, som har så många glada minnen gemensamt, åter skulle träffas under avslappnade former. Att ha kul och återuppliva lite av det gamla.

Ungefär så hade han skrivit och också räknat upp de övriga inbjudna. En noggrann beskrivning av färdrutten, som gick mellan Salto och Kvikkojaure hade också bifogats.

Jag förutsätter givetvis ett positivt svar, hade han avslutat brevet.

Så typiskt Bengt, tänkte Olle. Tydligen än idag samma gamla ledare som kallt räknar med att flocken skall följa.

Olle, som aldrig varit längre norrut än Siljan, blev inte mycket klokare av färdvägen och han tvivlade också på att han för dagen skulle orka med en krävande fjällvandring.

Som om Bengt på förhand hade kunnat läsa hans invändningar hade han också tillagt att ingen behövde känna sig osäker över om de skulle klara av strapatserna. Alla var de ju numera relativt gamla män och ingen hade någon anledning att jäkta. Efter moget övervägande beslöt Olle att ändå nappa på betet.

Varför inte, resonerade han? Jag kan också behöva lite uppmuntran och här hemma i lägenheten har jag ju ändå inget att beställa. Det finns faktiskt skäl för mig att följa med.

2

Nu skall allt de där Bonnläpparna få se. Staffan sträckte på sig. Från början hade han tänkt slänga den där löjliga inbjudan direkt i papperskorgen, men senare ångrat sig. Tänk bara så urbota gammalmodigt att skicka ett postat brev när det fanns e-post eller åtminstone fax.

Han såg sig självbelåtet omkring i sitt luxuösa arbetsrum som upptog en stor del av mångmiljonvillan. Det var synd att träffen istället inte var hemma hos honom. Då han ytterligare kunnat understryka sin överlägsenhet.

Nu vid livets middagshöjd, som Staffan älskade att uttrycka det, tyckte han att han i stort lyckats med allt han företagit sig.

Hans maskinfirma blomstrade och om någon frågade honom hur många maskiner han ägde brukade han skämtsamt svara att han slutade hålla räkningen efter de första dussinen.

Sant var väl att hans verksamt gick skapligt men så många mer grävskopor, hjullastare, bulldozers etc. än tre dussin hade han väl inte.

På den ort han bodde och verkade fanns inte större behov. Även om han sökt utöka sina marknadsandelar fanns ändå inte de stora utbyggnadsmöjligheterna inom det segmentet.

Samtidigt intalade han sig att tillväxt var enda