Skärvor av fruktan

By Annika Sjögren

Östen Jonzon borde njuta av sin välförtjänta pensionering. Men det gör han inte. För Östen har en del väl gömda hemligheter. Och när han vid en förtrolig stund med sin yngre fru Bodil väljer att avslöja en av dem, är det som att öppna Pandoras berömda ask. Bodil reagerar – åtminstone i Östens ögon – synnerligen irrationellt när han berättar om den son han fick efter att ha varit otrogen mot sin första fru. En son som han aldrig någonsin träffat. Trots Bodils uppenbara kyla och förakt väljer Östen att kontakta sin numera drygt 30-åriga son, Tobias. Bara för att nästan omedelbart hamna i en ond spiral av hot och våld. Dessutom har ett par flyttat in i det tomma grannhuset i deras villaområde i Härnösand. Snaran runt Östens hals dras åt allt hårdare när de visar sig vara nyckeln till ännu en dold del av hans förflutna … ”Skärvor av fruktan” är en spänningsroman med en varm och empatisk människoskildring där många av våra dygder, och odygder, kommer i dagen men där den ilande känslan av annalkande fara ständigt är närvarande. Med små effektiva medel får Annika Sjögren läsaren att identifiera sig med – och kanske till och med ha sympati för – Östen Jonzon medan hans olycksbådande historia rullas upp.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 5, 2018
• ISBN: 9789178290109

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Östen Jonzon tittade bort mot villan på andra sidan gatan där de nya grannarna bodde sedan en dryg månad. Det verkade som om de var bortresta och hade varit det sedan de flyttade in. I normala fall skulle han ha gått dit och hälsat dem välkomna. Men förr eller senare skulle han bli tvungen att konfronteras med dem. Med henne. Han hade inte känt igen henne när de höll på att lyfta ut kartonger, krukväxter och annat ur bilen. Konstigt nog var det mannen han känt igen först, trots att han bara sett honom ett par gånger tidigare. Han var sig ganska lik medan de år som gått inte påverkat hennes utseende i positiv riktning. Hon hade lagt på sig åtskilliga kilon och såg allmänt ovårdad ut med halvlångt, flottigt hår hängande i råttfärgade testar. Östen kunde inte låta bli att jämföra henne med Bodil som höll sig smärt och fortfarande var riktigt snygg och ändå borde de vara ungefär jämnåriga. Men de måste ha kommit upp sig, för den bilen – en Range Rover Sport – hade inte vem som helst råd med och de hade säkerligen fått punga ut med en rejäl slant för den nyrenoverade och påkostade kåken.

Visste hon om att han också bodde där?

Eller var det bara ett otroligt märkligt sammanträffande? Och vad skulle i så fall hända när hon blev på det klara med vem som var hennes nye granne? Hon skulle knappast jubla. Han släppte det för tillfället övergivna huset med blicken och tömde håglöst kaffemuggen.

Trots att Östen blivit förvarnad av vänner och tidigare arbetskamrater om att det stressfria livet efter pensioneringen inte alltid blev som man hade tänkt sig, hade han trott att han med sin optimistiska läggning skulle klara sig undan den tomhet som drabbat honom under våren. Vid sextiosju års ålder upplevde han något som skulle kunna betecknas som en depression. Periodvis släpade sig dagarna fram och allt föreföll vara utan mål och mening.

Han bodde med sin tolv år yngre fru Bodil på Grönfinkvägen i villaområdet Stenhammar i Härnösand. Under det första året sedan han gått i pension, då han var full av tillförsikt och inspiration, hade han ägnat mycket tid till att fixa med huset. Det hade blivit dags att renovera sovrummen och badrummet och eftersom han var praktiskt lagd – han var ju hantverkare i grunden – hade han gjort det mesta själv. Han hade rensat ut skräp i källaren och kört flera vändor med släpvagnen till kretsloppsparken vid Jaktstigen. Han hade också röjt upp i trädgården. Gallrat ur syrenbuskarna, beskurit äppelträden och sågat ner ett par av björkarna. Och till Bodils stora glädje planterat tre nya pioner. Han hade tagit milslånga promenader, joggat och under den första vintern åkt längdskidor minst tre gånger i veckan. Till en början hade han känt sig tillfredsställd över att få så mycket gjort och tyckt att det var skönt att bruka sin kropp rent fysiskt, något han inte riktigt hunnit med under de senaste åren då han arbetat som chef på kommunens tekniska avdelning. Men sedan hade han blivit mer och mer initiativlös. Och under sommaren hade Bodil nästan fått tjata på honom för att han överhuvudtaget skulle komma sig för att klippa gräsmattan.

När hans hustru på morgonen denna sensommardag lämnade honom vid frukostbordet med en munter uppmaning om att ta vara på dagen och verkade smått avundsjuk över att han kunde sitta kvar och läsa tidningen i lugn och ro, log han sitt mest övertygande leende och gav sken av att han hade fullt med planer för dagen. Men så fort hon hade backat ut sin bil och försvann ner till sin lilla konsthantverksbutik sjönk han ihop och stirrade apatiskt ut genom fönstret. Bara att duka undan frukostdisken, göra sig i ordning i badrummet och klä på sig hade blivit något som han måste mobilisera hela sin viljestyrka inför. Han kände inte igen sig själv.

Förmiddagen släpade sig fram. Han slötittade lite på tv, något han tidigare aldrig brukade göra. På eftermiddagen bestämde han sig dock för att åtminstone ta en långpromenad. Kanske skulle det få honom att piggna till och lyftas upp ur sin dysterhet? Och kanske skulle det också få honom att komma till skott med det som föreföll vara det svåraste beslut han någonsin ställts inför? Om han lät allt vara skulle det bli lugnast för alla parter. Men istället skulle han troligen grubbla sig fördärvad och aldrig få någon ro. Han kunde inte sluta tänka på det omtumlande ögonblicket inne på Clas Ohlson i Sundsvall då han i början av augusti hade insett vem som stod framför honom och granskade urvalet av verktyg.

Om han vetat vad följderna skulle bli hade han bara köpt det han kommit dit för och sedan åkt raka vägen hem.

Han hade gjort ett försök att prata med Bodil. Under deras fjällvandring en vecka tidigare. Som hade börjat så bra men slutat mer eller mindre katastrofartat …

De hade tagit sig från Nikkaluokta till fjällstationen vid Kebnekaise, vidare till fjällstugan i Singi och därefter följt Kungsleden norrut mot Abisko. Solen lyste från en bländande blå himmel. De njöt av att omringas av fjälltopparna med sina glaciärer och att andas in den rena, klara luften. Under de mer än milslånga dagsetapperna fick de tillfälle att prata med varandra på ett sätt som de inte gjort på många år och det var det som drev Östen att berätta för Bodil om det som var hans livs stora hemlighet.

Något han sedan ångrade bittert.

När de på fjärde dagen närmade sig Tjäktjapasset genom den förtrollande vackra dalen hade de några underbara timmar bakom sig. Solen hade följt dem troget under hela vandringen från Sälka och den frystorkade lunchen hade intagits i oväntat sällskap av en flock renar som dykt upp bakom en kulle och storögt stått och glott på dem i minst fem minuter för att sedan obekymrat fortsätta längs sluttningen. Påverkad av den förnyade närheten dem emellan tog Östen bladet från munnen i samband med att de gjorde en paus inför att ta sig upp för branten mot den högst belägna punkten på hela leden.

Kapitel 2

De befann sig niohundra meter över havet. Hon hade skjutit upp solglasögonen på huvudet och satt sig ner i gräset. Han slog sig ner bredvid henne och snörade upp Meindlkängorna. Det var dags att byta strumpor igen för att undvika skoskav.

Det är en sak som jag måste berätta för dig, började han medan hon var upptagen av att dricka ur vattenflaskan. Just som han uttalat orden insåg han att det lät som om han just skulle förklara för Bodil att han hade träffat en annan och ville skiljas. Han såg också hennes frågande och samtidigt bestörta min.

Det låter olycksbådande, sa hon.

Han skrattade till.

Det är inte som du tror.

Hur vet du vad jag tror? frågade Bodil med det vassa tonfall hon lagt sig till med på senare år, men som han inte hört sedan de lämnade Härnösand.

Han svarade inte.

Hur vet du vad jag tror? upprepade hon. Hon tog en klunk till. Det hade blivit rutin att hon alltid drack först, eftersom hon hade vattenflaskan i ett av sidofacken på sin ryggsäck, och sedan räckte den till honom. Men då, efter att han sagt det där om att det inte var som hon trodde, höll hon kvar den militärgröna fältflaskan i handen och tittade undrande på honom.

Har man sagt A får man säga B! fortsatte hon.

Visst, visst, sa Östen. Kan jag få lite vatten också?

Hon lämnade nästan motvilligt ifrån sig flaskan. Han hade redan börjat ångra sig, men nu var det för sent. I tankarna hade han formulerat meningar som han finslipat lite extra, men när han satt där på marken och väjde för hennes blickar var alla inlindande ord som bortblåsta.

Jag har ett barn som du inte känner till, sa han abrupt.

Bodil sa ingenting, bara stirrade med rynkade ögonbryn på honom. Sedan drog hon ner solglasögonen på näsan igen.

Ja, alltså det är inget småbarn, förtydligade han. Barnet föddes innan du och jag träffades.

Där hade han kommit in på det spår där han tänkt börja. Han höll fältflaskan i ett krampaktigt grepp och tittade forskande på henne. Han kunde inte avläsa hennes ansiktsuttryck

Jaha, sa hon hårt. Är det meningen att jag ska få veta något mera?

Javisst, naturligtvis. Det är bara … det är inte så lätt att säga det här. Han fick inget stöd. Det hade han naturligtvis inte väntat sig heller. Det var som sagt innan du och jag träffades. Medan jag var gift med Agneta.

Han drack igen och lät vattnet ge honom lite andrum.

Var det därför ni skildes? frågade hon. "Var det det som var den verkliga orsaken?"

Nej, sa han. Hon vet inte … hon visste ingenting heller.

"Va? Du kan inte mena allvar?"

Jo. Det var faktiskt lite … speciella omständigheter som …

Och det här har du hållit tyst om i alla år, avbröt hon.

Han hörde att hon var väldigt upprörd.

Om jag får berätta …, började han men hon lät honom inte prata till punkt.

För helvete, Östen, jag tror inte att jag vill höra ett ord till!

Det passade henne inte att svära, men hon gjorde det alltid när hon var arg. Hon reste sig hastigt. Bodil! försökte han. Utan att titta på honom krängde hon på sig ryggsäcken, knäppte midjebältet och bröstbältet och ångade iväg. Efter att ha snörat på sig kängorna igen reste han sig också. Med en djup suck tog han på sig sin ryggsäck och med vattenflaskan i handen följde han efter och påbörjade stigningen upp mot Tjäktjapasset.

Södersidan av passet var den tuffaste uppförssträckan på hela vandringen. Både Östen och Bodil var i relativt god kondition, men fastän han var äldre var han den mest vältränade. Trots det kom han inte ifatt henne förrän efter halva sträckan och då började han känna sig ordentligt slut. Han kämpade på strax bakom henne och hörde att också hennes andhämtning var ansträngd. Efter ytterligare en bit kom han upp jämsides med henne. En stor sten som satt lös gjorde att hon vacklade till och han tog reflexmässigt tag i hennes arm.

Rör mig inte! fräste hon och drog iväg före honom igen.

Östen uppbådade sina sista krafter och hoppades att bara de tagit sig upp och hon fått lugna ner sig skulle han kunna fortsätta berätta. Han hade ju kommit fram till att hon måste få veta.

När han trodde att han klarat av stigningen och skulle få syn på Bodil vid den lilla toppstugan upptäckte han att han bara nått en platå och hade ytterligare en bit kvar. Bodil såg han inte en skymt av. Väl uppe fick han syn på hennes ryggsäck utanför torrdasset och vände sig om för att beundra utsikten över dalen söderut – den betagande Tjäktjavagge med fjälltoppen Stuor Jiertta längst bort i blickfånget. För ett svindlande ögonblick lät han sig hänföras av det storslagna som omgav honom och tänkte att han egentligen var en