Brottskod 09

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

En ung människa hittas död i slänten ner mot havet i normalt idylliska Ålabodarna vid Öresundskusten och detta just där Norgebåten passerar med sina turister var afton så punktligt att man nästan kan ställa klockan efter den.

En upprorisk trettonåring som mamman förbjudit visa magen men som gör det ändå, plockas upp av en främling i bil och försvinner.

En arkeolog från Lund söker upp polisen och berättar om en ung kvinna, Lenore, som han träffat vid utgrävningar i Pompeji och där inlett ett intensivt förhållande med.

Men när han så blivit tvungen återvända till Sverige för att skriva klart sin avhandling fick han inte ens ta riktigt avsked av henne. Hon återkom inte som avtalat i tid från en kort resa till biblioteken i Rom och planet kunde inte vänta. Hon hörde heller inte av sig sedan. Hade hon helt enkelt bara tröttnat på honom?

Desperat försöker han glömma henne, men lyckas dåligt. En natt när han precis somnat på en blandning av whisky och sömtabletter väcks han av ett telefonsamtal. Är det inte hennes röst? Och dessutom hörs en mycket brutalt hotfull mansröst i bakgrunden. Något står inte rätt till. Upprörd kontaktar han polisen.

Brottskod 09 är en riktig nagelbitare? Den är angelägen, samhällskritisk, psykologiskt skarp och vansinnigt spännande. Emma Tornborg, Sydsvenska Dagbladet

Bravo Bodil Mårtensson, det här är en av det senaste årtiondets bästa svenska deckare! Jean Bolinder, DAST

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 12, 2018
• ISBN: 9789178293971

Book preview

Hans

1

Abonnenten kan inte nås för tillfället

Anders D. Persson kisade mot det skarpa ljuset och hoppades att den förbaskade svetten som ideligen rann nerför pannan skulle upphöra, om så bara för ett enda litet ögonblick.

Han tyckte det var svårt nog som det var att inte riktigt kunna urskilja de exakta konturerna. Ändå ville han inte riskera störa fokuseringen genom att ha solglasögonen på sig. Inte när det gällde en så avgörande sak som identifikationen.

Många hade nämligen i precis det här stadiet lurats av polaroidens förrädiskt utjämnande effekt, och helt missat de där specifika, avgörande brottytorna.

Vilket vid detta tillfälle skulle vara ett ödesdigert misstag. Särskilt som det gällde skelettben, och i synnerhet då mänskliga sådana. Om han gjorde en blunder nu skulle man kanske aldrig någonsin få reda på vad personen egentligen hade råkat ut för.

Tänk om det faktiskt… rört sig om mord?

Han vände på huvudet i samma ögonblick som en stor svettdroppe föll från nästippen, missade bevisföremålet och i stället förångades vid kontakten med den uttorkade marken.

Fan, vad det kliade i tredagarsstubben på hakan under den här brännheta solen, tänkte Anders – men kunde just nu inte göra det minsta åt det.

Han var universitetsadjunkt vid Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds Universitet – för tillfället tjänstledig för att leta efter den sista ledtråden till teorin som låg till grund för hela hans avhandlingsarbete. Missade hans skarpa blick det han sökte skulle han avgjort inte hinna avsluta arbetet i tid – inte innan någon annan kanske hann före.

Platsen han befann sig på var Pompeji, utgrävningen han höll på med låg i närheten av Centralbaden och var de avslutande i ett pågående projekt. Han hade deltagit i en lång rad liknande under utbildningsåren. Allt för att finna belägg för sin tes att renligheten varit en betydligt mer segregerad och diversifierad sysselsättning än man hittills ansett.

I de Stabianska thermerna en bit bort var det väl dokumenterat att aristokratin njutit både det ena och det andra i samband med tvagningen. Lyxföremålen där visade klart att de nyttjats av överklassen.

Den här anläggningen hade till stora delar varit betydligt mer plebejisk, och ändå fortfarande ett ställe för ordning och hyfs. Men även inom underklassen fanns skikt.

Det Anders och hans kollegor utforskade, vad de sinsemellan kallade Thermae Populae, hade legat avskilt och redan tidigt antagits ha varit resterna av en betydligt torftigare avdelning. Man hade gjort fynd som påvisade att det varit en blandning av bad, horhus och spelhall. Inget nytt under solen, kort sagt.

Solen, ja – här i Italien var det redan rejält varm försommar. Och utgrävningarna hade gått bra – Anders var mycket nöjd.

Kunde han nu bara avgränsa den där lilla detaljen i benet som utgjorde bevis på ond bråd död, så hade han även lyckats knyta kriminalitet till lokaliteten. Vilket skulle innebära att han snyggt kunde runda av sin, om inte banbrytande så i alla fall uppseendeväckande, avhandling. En med ett fascinerande scenario för hur verksamheten just här i Thermae Populae sett ut.

Var det att undra på om Anders både svettades och grinade illa när han nu ansträngde synnerverna till max?

Plötsligt miste han koncentrationen helt och lyssnade intensivt. Fast varken stört eller irriterat, utan med ett förnöjt leende när han hörde det där ljusa, insinuanta busskrattet. Han skulle ha känt igen det även om han hörde det över folkvimlet i Pekings brusande gatuliv.

Det kom från hans viktigaste fynd någonsin – Lenore.

Anders var normalt en ganska ordinär lundaforskare på trettiofem år plus. Av medellängd, med medellångt cendré hår, normal kroppsbyggnad och gråmelerade ögon. Klädde sig helst i jeans och jacka. Åt mest för att få i sig föda, och sov eller degade när han inte jobbade. Visst hade han haft sina små förhållanden, men inget hade varit varken passionerat eller långvarigt. Själv såg han sig så alldaglig att han var näst intill osynlig.

Lenore däremot var eld och vällust. Hon var ännu inte trettio – söt, skönt rundnätt, halvlångt, lockigt hår runt ett fint ansikte och en sensuell mun med smak av vin och honung. Mandelformade okynniga ögon gav eko åt hennes mörka färger, och ett härligt temperament fulländade bilden av kvinnan han älskade. När Anders mötte henne lyste hela hans personlighet upp. Han blev omedelbart en spännande person, för i hennes ögon var han Superman. Och upptäckte till sin förvåning att rollen bekom honom oerhört väl.

Nej, han tröttnade aldrig på att höra den där rösten, se hennes glittrande blick eller känna doften av hennes söta kyssar. Fastän han träffat henne för bara två och en halv vecka sedan visste han redan att hon var kvinnan i hans liv.

Han hade grävt här nästan varje senvår de senaste fem åren – hon hade grävt bara en bit härifrån, och de hade trots detta inte mötts tidigare. Ändå tycktes det som om de känt varandra alltid. Sedan de väl presenterats hade de varit oskiljaktiga både vid utgrävningen, och efter arbetstiden.

Hej, Anders! ropade hon nu, fortfarande skrattande, och tittade upp. Går det bra?

Givetvis talade de engelska med varandra, men hon hade redan snappat upp en hel del svenska ord och uttryck. Hon var uppenbarligen språkbegåvad, och dessutom högt motiverad att förstå och att höra samman med honom på alla sätt.

Anders vinkade glatt, och höll nästan på att tappa benbiten. Men plötsligt betydde den inte längre hela världen – det gjorde hon.

Hallå Lenore! ropade han tillbaka. Jag skulle ha lättare att koncentrera mig om du inte flabbade så smittsamt – vad var det som var så roligt?

Lenore grävde tillsammans med Sidney från Birmingham, vid vad man visste var en köksdel till stora badhuset. De gjorde hela tiden fynd, men det var sekundärföremål, alla näst intill identiska med tidigare funna sådana.

Vi hittade en enormt vacker saltglaserad skärva, och jag påpekade att sist den sågs av någon sågs den förmodligen som del av en äcklig gammal potta!

Anders skrattade till, dröjde med blicken ett ögonblick på hennes brunbrända ben och ägnade sig sedan åter åt sitt. Inte ett uns av misstänksamhet flög genom hans sinne, fastän Sidney var både stiligare, charmigare och flörtigare. Kärleken stod över svartsjukans trams, relationen mellan dem var av en totalt och självklart ärlig natur.

Och plötsligt såg han faktiskt allt mycket klarare. Där fanns ju den där sprickan i revbenet! Den som genom sin snittyta klart visade att det förmodligen varit en dolk i hjärtat som ändat den här mannens liv, och inte flytande lava.

Allt han behövde för att få rätt perspektiv på tillvaron var att se och höra henne.

Många av kollegorna hade säkert sett lite snett på deras förhållande. Avundsjuka var uppenbart en av orsakerna. Sann, het kärlek väckte alltid sådan hos dem som själva saknade den.

Lenore var precis tvärt om. Hon kunde verkligen glädjas åt andras framgång, likaväl som åt sin egen. Hon engagerade sig i människor, och såg till helheten. Hittade hon något hon visste var betydelsefullt för någon annan kunde hon mycket väl överlåta det utan minsta hävdande av revir. Anders hade påpekat att det var naivt, och varnat henne för att tro att andra skulle göra samma sak för henne.

Det vet jag, hade hon svarat.

Men, hade han undrande skrattat, varför gör du det då?

För min egen skull, hade hon underfundigt svarat. Jag mår bra av det, för det är sådan jag är. Hur de sedan väljer att bemöta mig – det är deras problem, inte sant?

Det var en del av det han älskade så mycket. En slags skärpt, väl genomtänkt naivism som var oerhört attraktiv. Särskilt för honom, men avgjort även för många andra också. Inte konstigt att det förekom både skvaller och bistra ögonkast bakom ryggen på dem.

Men likt tonåriga tokstollar såg de sig som osårbara. Dolde inte på minsta vis känslorna, kysstes öppet och tillbringade nätterna tillsammans. Och denna för vuxna människor så opassande och ogenerade glöd sågs givetvis med oblida ögon av många. Säkert kallade man dem både det ena och det andra, men de brydde sig inte, ingen av dem var ju bunden på annat håll.

Anders älskade henne, och tvivlade inte en sekund på att hon älskade honom tillbaka. Men han bävade för den dag i nästa vecka då grävningarna skulle vara slutförda och han tvingas återvända hem – utan henne – för att färdigställa sin doktorsavhandling. Skulle det innebära slutet, skulle Immigrationsverkets intrikata regelsystem vinna över kärleken?

Nej, det fick bara inte hända. Han hade redan friat och hon hade svarat ja. Ett kort, men tydligen nödvändigt, uppehåll i deras intensiva samvaro skulle inte kunna ändra de starka känslor som band dem samman.

Men för att i alla fall försäkra sig om att de skulle kunna hålla kontakt hade han helt enkelt gett henne sin mobiltelefon. Själv hade han tillgång till tjänstemobil här, och kunde sedan lätt köpa en ny och öppna nytt abonnemang i närmsta telefonibutik hemma i Lund.

Du är så omtänksam och snäll, hade hon sagt en kväll när de låg utmattade mellan lakanen och lät pulsen lugna sig efter ännu en makalös sexlek. Men du ska inte slösa så mycket pengar, du kanske får problem att klara mat och hyra och sådant?

Knappast, älskling, hade han skrattat, men även om så vore så är det värt alltihop. Finns inget som betyder mer för mig än du. Inte ens avhandlingen – och det vill inte säga lite.

Kollegorna därhemma hade nämligen kunnat ta gift på att absolut ingenting skulle kunna vara viktigare för honom än den. Han sågs som något av en streber, ibland nästan samvetslös i sökandet efter vad han ansåg sig behöva för att bevisa sina teorier.

En gång hade han till och med stulit ett dokument. Visserligen bara för att kopiera, men ändå! Ofattbart – i de kretsar han rörde sig var brott mot universitetsbibliotekens regler och förordningar lika med kardinalbrott.

Och även om det hände i Bukarest så var det inte ursäktligt. Regler var ju regler, och om alla skulle bryta mot dem som de behagade skulle det resultera i kaos!

Han hade inte direkt ertappats, men det hade varit nära. Han hade under en medhavd filt lyckats smuggla ut den strängt påpassade urkunden ur läsesalen under förevändning att han blivit akut magsjuk. Och bara i sista sekund klarat av att få den tillbaka dit igen efter en farofylld kopiering i en gammal utrangerad Xeroxkopiator. Dokumentet hade precis blivit saknat, men med en magikers fingerfärdighet hade han fått det på plats underst i samlingen av urkunder – just innan larmet gick.

Han hade berättat och skämtat om händelsen vitt och brett, men Xeroxkopian på dokumentet hade han aldrig visat för någon – det skulle ske i samband med disputationen.

Men du ska få se det före någon annan, älskling, hade han nu lovat henne, du kommer ju innan dess! Så att Anders D. Persson skulle se något eller någon som viktigare än detta, var för de flesta som kände honom otänkbart. Men så kände de ännu inte Lenore. Hon skulle vinna deras hjärtan, liksom hon vunnit hans. Och han betalade gärna dubbla abonnemang bara hon lovade hålla kontakten.

Men det blir inte lätt när jag åker till Albanien – inte hemma i Camrë, hade hon suckat, rullat runt på sidan, stöttat huvudet med handen och sett så där truligt tankfull ut.

Ibland, inte särskilt ofta men någon gång, fick hon de där inre bilderna av sin flykt till ett annat liv – till en tidsanda som mer svarade mot den verkliga världens möjligheter och kunskaper. Hur hon rymt från förtvivlade föräldrars försök att hålla henne kvar. På färden som gått i kärror och skrotfärdiga landsvägsbussar – bussar som ingen annan velat ha efter andra världskriget, men som var under av modernitet på landet vid den lilla by utanför Berat där hon var född och uppvuxen.

När hon äntligen tagit sig med båt från hamnstaden Kérkire, över Otrantosundet i skarven mellan Adriatiska och Joniska haven och slutligen hamnat i Brindisi på den Italienska stövelns klack hade hennes liv börjat. Ett som tack och lov gav den läsbegåvade flickan möjlighet att skapa sig den karriär hon drömt om. Men också till priset av att klyftan till världen hon lämnat vidgats bortom överbryggandets gräns, trots att hon en kort tid återvänt för studier i huvudstaden Tirana.

I Camrë vet man knappt ens vad en mobiltelefon är, hade hon nu sagt fundersamt. De kanske tror jag blivit häxa och bränner mig på bål?

Struntprat, hade han flinat, Nokia 5140 är oförstörbar, konstruerad för byggjobbare och grävarbetare som vi. Inte kommer de att kunna förstöra den!

Ja, men jag då! opponerade hon sig med spelad förbittring.

Du ja, du brinner säkert… häxor brukar göra det.

Hon satte sig upp mitt i sängen rafsade åt sig kudden och började banka honom med den allt vad hon orkade. Han fick fatt i, vräkte omkull henne och tystade protesterna med kyssar. Fastän de redan var våta av både svett och sekret, smakade de snart lystet på varandra igen. Hans fingrar kände hennes bröstvårtor styvna som svar på en outtalad förfrågan. Det hetsade som alltid och under ytterligare någon timmes lek glömde de allt annat.

Sedan somnade de, men Anders vaknade efter några timmar och låg i mörkret och funderade.

Albanien, ja. Lenore skulle också snart fara hem, till den där lilla byn ute på landsbygden. Han hade aldrig varit där, men hon hade berättat så målande att han nästan tyckte sig kunna känna doften av kreatur, halmtak och jordstampade golv.

Hennes mor och far fanns fortfarande kvar där, men skulle aldrig förstå hur hon förvandlats till en främmande varelse. De bara önskade hon skulle bli normal och återvända hem till jordbruket de kämpat med hela livet. Lenore älskade dem naturligtvis fortfarande, och det var otänkbart för henne att inte återvända för att i alla fall berätta om sin kärlek.

Men vad hade hon mer än föräldrarna i Albanien? Fattigdom och otillräckliga arbetsvillkor.

Jag fattar inte att du faktiskt kommer från Albanien, hade han en gång uppriktigt erkänt.

Hur så? hade hon undrat lite förvirrat.

Du ser bara så enormt italiensk ut, hjärtat, hade han svarat. Och så är det namnet – Lenore Begotta. Det låter väldigt italiano, måste du väl erkänna?

Min släkt har, liksom många familjer i Albanien, italienskt blod i ådrorna. Faktum är att åtskilliga känner sig mer som västeuropéer än som vare sig öststatskommunister eller turkislamister. Ja, vad än den historiska cocktailen bjudit på genom årens lopp.

Samhällsstrukturen i Sverige skulle komma att te sig mycket annorlunda. I jämförelse med Albanien på randen mellan olika maktgrupper, kulturer och hela kontinenter skulle till och med den svenska smältdegeln av senaste decenniers explosiva invandring te sig som en harmonisk oas.

Hur som helst, han gillade det italienska i henne. Personligen hade han alltid favoriserat det mörka, eldfängda och yppigt latinska – just så som Lenore var och såg ut.

Han vände på huvudet och såg henne sova i det milda månljuset. Otroligt, hur kunde en sådan kvinna ha fastnat för just honom? Och hur i helvete skulle de klara sig utan varandra? Himmel, vad han önskade han bara kunde röva henne med sig hem till Lund.

Men nej, han fick inte tänka så – inte nu. Det var ändå lång tid kvar här i Pompeji, ljög han för sig själv. Men mycket att göra, för dem båda – och det var avgjort inte lögn.

Dagarna som skulle ha räckt så länge smalt undan som choklad bortglömd i innerfickan på en kavaj en het sommardag. Att de verkligen skulle ha varit tillräckliga, och hungern varit något så när stillad, hade varit en befängd tanke redan från början.

Han klarade ju knappt att hon varit tvungen åka till Rom ett par dagar för att få sitt material bearbetat i universitetsbibliotekets dator.

Han hade varit vresig, misslynt och allmänt besvärlig hela dagen. Han skulle flyga hem med sin grupp och allt material senare på kvällen, och hon skulle inte komma tillbaka förrän nu på eftermiddagen. Det störde honom oerhört att de bara skulle få så kort tid tillsammans.

Men han hade i alla fall packat och gjort klart allt – och så fort Lenore kom tillbaka skulle inget få störa. Det fanns så oändligt mycket att säga, göra… röra. Annars skulle han aldrig klara den kommande tiden.

Tiden försvann så oerhört fort. Plötsligt insåg han att det var mycket senare än hon sagt hon skulle vara tillbaka.

Varför kommer hon inte? frågade han.

Han frågade inte någon särskild, pratade bara högt för sig själv och stirrade ut i fjärran som om han balanserade på gränsen till sammanbrott. Det hade han gjort de senaste timmarna och hans kollegor började nästan bli oroliga.

Ta det lugnt, hon har säkert bara hamnat i någon bilkö på väg från flygplatsen, försökte assistenten Anette att lugna.

Men hon kan väl i alla fall ringa! utbrast han irriterat.

Inte på Anette och inte på Lenore, utan på sin egen känsla av maktlöshet.

Varför ringer du inte själv? fräste Anette tillbaka.

Faktum var att han hade gjort det. Han hade visserligen lovat att inte ligga på med signaler i tid och otid eftersom hon skulle ha en hel del möten med betydande akademiker. Personer som i bästa fall skulle kunna stödja hennes fortsatta karriär, både idémässigt och ekonomiskt. Därför var det viktigt att inte bli störd av mobilen mitt i något avgörande.

Och ändå hade han faktiskt ringt – många gånger.

Förmodligen hade hon väl suttit i möte, för det kom bara ett röstmeddelande att abonnenten inte kunde nås för tillfället.

Så orolig är jag inte, ljög han och vände blicken från den vitstrålande solen till kappsäckar och lådor som skulle in i minivanen för vidare transport till flygplatsen.

Inte alls … jag bara undrar, mumlade han än en gång, mest för sig själv.

Två timmar senare var han verkligen inte särskilt lugn. Nu var det så uppenbart att han inte ens gjorde sig besväret att försöka dölja det. Istället var han så uppjagad att alla trodde att hemresan skulle gå om intet. Planet de skulle med från Capodichino-flygplatsen i Neapel mot Rom borde de redan vara ombord på. Besättningen gjorde allt för att skynda på dem. Motorerna var igång och incheckningen avslutad för länge sedan.

Är det verkligen ingen som har hört något från Lenore? undrade Anders med en röst som stigit till stirrig falsett.

Kaptenen rusade motorerna, och kollegorna försökte tränga sig in vid sidan om flygvärdinnan så att i alla fall de kom med. Vad tusan Anders gjorde eller inte fick bli hans sak. Han verkade ju fullkomligt prillig.

Please, sir, vädjade flygvärdinnan däruppe från Alitalia-planets dörr, you will have to get on board now, we are ready to take off.

Anders var desperat. Han skulle i alla fall försöka nå henne en sista gång innan han blev tvungen att stänga ner mobilen.

Han gjorde en på samma gång avvärjande och vädjande gest upp mot värdinnan, som oroligt konfererade med den nu alltmer irriterade kaptenen.

Bara en sekund till, snälla, sa gesten och han använde sekunden till att slå hennes nummer en sista gång.

Han ville verkligen inte tro det värsta, det som en del av hans kollegor redan så skadeglatt skisserat för honom – nämligen att Lenore kanske tagit vad han redan gett och tackat för sig.

Nej, han vägrade tro att det inte varit helt och fullt äkta, kunde bara inte!

Abonnenten kan inte nås för tillfället, sa datarösten han fullkomligt hatade vid det här laget, var god försök…

Senare? Det fanns tydligen inget senare, inte för honom och henne i alla fall.

Nederlaget var ett grymt faktum och Anders kunde ha kastat den djävla telefonen rakt i backen. Han rusade uppför trappan, hann in precis innan kabindörren resolut slogs igen om honom, sjönk ner på sin plats och fick på säkerhetsbältet just som piloten taxade ut mot startbanan.

Tja, så där är det väl ofta i vår värld, kände han nästan att kollegorna tänkte. Man har en liten ’grävsites-flört’, helt enkelt. Betydligt mindre varaktig än de där uråldriga föremålen vi ständigt jagar… men so what?

Han hade ju mer än villigt gett henne både kläder, pengar, god mat och dryck och ett betydligt bättre husrum än hennes blygsamma forskningsanslag hade räckt till. Hon hade varit en fullkomlig idiot om hon inte tackat och tagit emot. Så vad hade han egentligen förväntat sig – evig kärlek?

Ja, faktiskt.

Anders ville inte för sitt liv tro att olyckskorparna hade rätt. Men vad skulle han egentligen tro? Hon hade försvunnit så fort han meddelat att han skulle sortera och packa föremålen att ta hem för analys i Lund. Ingen hade sett till henne sedan eftermiddagen samma dag hon for till Rom.

Kanske hade hon behövt åka till Albanien i något brådskande ärende? Men då kunde hon ju ha ringt, lämnat meddelande eller svarat när han förtvivlat försökt ringa och sms:a.

Hon visste ju precis när och hur han skulle flyga hem igen…

Mot allt förnuft hade han börjat tro att hon bestämt sig för att möta upp vid anslutningsflyget från Rom istället!

Men ingen Lenore hade visat sig där heller.

Högtalarrösten ropade till slut ut avgången FCO SK973 Roma–Copenhagen för sista gången, och det blinkade ilsket uppmanande på displaytavlan.

Anders hade inget val, här tordes han inte dröja längre. På Leonardo da Vinci fanns inte minsta utrymme för personliga omständigheter eller ömmande fall.

Han sökte desperat sin inre styrka, kastade kabinväskan över axeln och rusade mot gaten. Såg sig ideligen om, hela tiden i desperat hopp om att hon skulle komma springande med andan i halsen, vifta och ropa att allt berott på olyckliga, obevekliga omständigheter helt utanför hennes kontroll.

Hoppet var än en gång förgäves. Hela flygresan hade det känts ytterst obehagligt i magen, vilket inte kunde skyllas på atmosfäriska omständigheter.

Det var känslan av att allt vackert han tagit för sant och riktigt de senaste veckorna blivit till något falskt och förödmjukande. Lika bedrägligt som sanden som täckte de döda föremål han hädanefter skulle ägna all sin hängivelse och omsorg.

Döda föremål, förvisso, men de skulle inte kunna såra honom så som kärleken till Lenore gjort.

Han var och förblev iskall inombords, trots att Italiens försommarhetta nu som ljuvlig vårvärme nått en bra bit upp i Sverige.

Men Anders frusna själ kunde inget tina.

2

Plötsligt bara befann jag mig… mitt på brottsplatsen.

Det är en klar och otvetydig 09:a, hörde plötsligt kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen en röst konstatera över en av polisradiokanalerna.

Aha, en under oklara omständigheter död person. Hill kunde naturligtvis inte annat än lyssna vidare, fastän han äntligen var på väg att packa ihop för dagen. Och även om han tydligt hörde att det var polisassistent Seth Svensson vid Landskronapolisen – de som plockat upp larmet – som rapporterade.

Inom polisen brukade man hålla koll på både System 70S, och System 80 från Malmö, för att inte missa om något stort var på gång.

Nästan fem månader hade gått sedan SAS-flyget lämnat Italien med Anders D. Persson ombord, medan hans hjärta var lämnat levande begravt i jordmassorna vid utgrävningsplatsen.

Joakim Hills hjärta var i och för sig ännu inte begravt, men även det illa åtgånget. Och det fanns stunder då han undrade om det faktiskt var på väg att dö en smula – liksom tilliten mellan honom och hustrun Catharina. Sedan det stått klart för Hill att hon träffade sin före detta kollega docent Bengt Månsson igen, avgjort utanför tjänstetid, hade det ständigt känts mer stumt i bröstet.

Jodå, visst brukar vi fika tillsammans ibland, hade Catharina svarat när han frågat om hon hört något från honom på sistone.

Och sedan inte ett ord mer om saken, fastän Hill var så illa infekterad av misstankar att hela hennes läkarinstinkt borde signalerat att det fanns betydligt mer än så att säga.

Därför dröjde han sig numera gärna kvar på polishuset ute på Berga lite längre än han hade brukat göra förr. Då, när hans hjärta fortfarande varit varmt pulserande, och han längtade att komma hem till kvinnan han älskade. Visst älskade han henne fortfarande. Men den där obesvarade frågan hade ohjälpligt kylt relationen. Det var som om han numera medvetet valde övertid som ursäkt att slippa konfrontera sin egen privata vilsenhet.

Han kände sig ibland dubbelt vilsen när hissen här ute på nya polishuset på Västra Berga pratade med honom. Den pratade visserligen med alla, talade om vilken våning man stannat på och så. Men han förväntade sig att den en dag skulle fråga: Going down, Hill – going downhill?

Joakim Hill var faktiskt fortfarande i sina allra bästa år, han gick på fyrtiofem plus och såg det på det viset att om man var på väg mellan fyrtio och femtio – ja, då var det både kronologiskt och numeriskt sant att man var på väg upp.

Familjelivet med fru och två härliga ungar hade bekommit honom väl. Han hade blivit mer avslappnad, hade fått på sig några välbehövliga extra kilon och var inte alls längre slående lik skådespelaren Thommy Berggren.

Nu var han äntligen sig själv – men till vad nytta?

När nu patologdocenten Bengt Månsson så oväntat och oönskat poppat upp som ett hotande åskväder vid horisonten.

Vi begär förstärkning, fortsatte rapporten över polisradion och skingrade tacksamt tankarna, och dessutom behövs tekniker på plats innan läkare och ambulans kan komma till.

Larmet hade tydligen kommit från en hundägare. Hennes hund hade varit på fri upptäcktsfärd i skogsbacken ovanför Sundvik, vid Ålabodarna söder om Helsingborg.

Eller… skulle man kanske säga norr om Landskrona?

Egentligen var det mest en formsak. Ett par hundra meter hit eller dit om landsvägen betydde inte så mycket här. Bygden och naturen gav samstämmighet mellan nästgårdsgrannar, inte kommungränserna. I praktiken togs ett larm av den som var närmast till, men intresset var lika stort oavsett från vilken stad man följde händelseutvecklingen.

Hur som, när hunden kommit tillbaka till matte med blod på tassarna och runt gapet hade hon inte blivit helt förvånad. Hundar är ju hundar – de har jaktinstinkt. Men den här gången hade hon faktiskt blivit lite misstänksam.

Det visade sig att den inte rivit vare sig kanin eller fågel. Den hade inte jagat alls, bara råkat hitta – en död människokropp.

Hill tvekade inte en sekund, särskilt när det stod klart att det skulle bli Helsingborgskollegan kriminaltekniker Johan Anderberg som fick ta hand om ärendet. Hill kontaktade honom direkt.

Johan, jag hänger med på det här ärendet i Ålabodarna, sa han.

Det låter bra, sa Anderberg, all expertis lär behövas.

De hade arbetat tillsammans i många år, och ingen av dem hade minsta anledning att inte helt och fullt lita till den andres sakkunskap.

Hill skyndade sig att meddela Catharina om utryckningen och bad henne krama om ungarna från honom, medan kollegan snabbt kompletterade en detalj i utrustningen.

De tog Anderbergs bil, och för en gångs skull var Hill glad att det inte var han som körde. Kompetensen felades som sagt inte, men orienteringsförmågan klickade irriterande idag. Men så var det heller inte lätt att hitta till just den här fyndplatsen.

Fram till avtagsvägen till Sundvik via Glumslöv var det inget problem, men därefter började svårigheterna. Stället de sökte låg högt uppe på branten över kustlinjen ut mot sundet. Där låg pittoreska hus i etager utefter klinten och längs ett virrvarr av privata småvägar. Vägar som eventuellt kunde leda rätt – och i värsta fall bara till ännu en förtretlig återvändsgränd. De hade redan varit inne i två stycken, när de plötsligt upptäckte den nästan osynliga Törnfågelstigen.

Och även om färden ringlade långsamt över stora regngropar i den lilla grusvägen så vägleddes de snart nog av utryckningsfordonens signaler. Sikten skymdes av tallar, bokträd, hasselsnår och rhododendronbuskage – men blåljuset lotsade dem stadigt fram till uppfarten vid ett stort stenhus.

Anderberg rätade upp hjulen i den snäva kurvan och stannade lite åt sidan för att inte hindra ambulans och jourläkarbilen, som just startade för att ge sig iväg.

Villa Veronica – så stod det ristat med sirliga bokstäver på en stenfris över bastanta granitpelare i tjusig dorisk stil.

Det var ingen dålig sommarstuga, sa Anderberg till Hill innan de steg ur.

Enklare tjäll har man nog sett, ja, svarade Hill och tänkte på egna radhuset hemma i Ramlösa.

Undrar vem som bor här?

Seth vet nog, han står där borta vid gaveln, påpekade Hill. Han får fylla på med information.

Ytterbelysningen var visserligen på, men det tycktes ändå som en märkligt blygsam ljussättning, reflekterade Hill. Betydligt intensivare fasadbelysning var numera brukligt för att hålla ovälkomna på avstånd.

Särskilt den här typen av gamla respektabla, dyrbara stenkåkar var ju osvikliga tjallare om att det kunde rymmas värdesaker innanför dörrarna. Larm- och bevakningsfirmor hade fullt upp med att installera både audiolarm och sökarljus på sådana här ställen. Men Villa Veronica verkade närmast gravt underbevakad, och mystiskt mörklagd trots att det låg så avsides till.

Och för tillfället verkade det dessutom vara både tomt och låst.

Tjena, Hill… Anderberg, nickade Seth Svensson som kom över så fort han såg att de anlänt. Skönt att se er, detta blir nog ingen direkt picknick.

Vad har du? frågade Anderberg.

En bit bakom huset, längs stigen där nerför branten, finns den döda kroppen. Det var solklart att det var en 09:a, så vi koncentrerade oss på att avskärma och bevaka platsen och invänta er.

Bra, sa Anderberg, är det en man eller kvinna?

Kvinna, svarade Seth, ganska ung tycks det som.

Några vittnen? undrade Hill.

Nej, bara kvinnan som fann kroppen – Elsie Wirlander heter hon och står därborta, sa Seth och pekade bort mot en fritidsklädd kvinna runt femtiofem år, som väntade borta vid gaveln.

Vet du vem som äger huset här? frågade Hill.

"Vi har sänt förfrågan om det, och