Gammal smälek rostar aldrig

By Lars Fredrikson

Vilka hemska saker kan man göra för kärlekens skull? Och hur långt får man gå för att rädda en annan människa? När Henrik återförenas med sin ungdomskärlek Anneli ställs han inför ett dilemma. Anneli vill att Henrik ska döda hennes make och Henrik kan inte säga nej. Men Henrik känner inte till hela historien och utan att inse det accepterar han ett uppdrag långt farligare än han någonsin kunnat ana. I slutändan är det kriminalinspektör Theo Berlin som tvingas röja upp efter ett fasansfullt brott präglat av kärlek och förnedring ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726748666

Book preview

författaren.

»Så här långt från stranden syntes inget sjögräs genom den klara isen, bara mörkt vatten. Det var djupt. Plötsligt gick en hård, sjungande klang över sjön, och hans vänstra fot gick rakt igenom. Det förlamande kalla vattnet sprutade upp till knähöjd. Pjäxan satt fast, och isen bågnade under den andra foten, så han vågade inte rycka upp det fastkilade benet med tillräcklig kraft. Isen omkring honom gungade och knastrade som om den skulle brista vid minsta rörelse.

– Om du kommer närmare nu, så drunknar vi båda, sa han.

Men hon skrattade bara och tog ett steg mot honom.«

Förord

Detta är den tredje romanen med kriminalkommissarie Theo Berlin.

Till författandets glädje hör att få direktkontakt med läsarna.

Huvudpersonen i den första boken, Rik men död (april 2001), är den smarta och fiffiga Annika Wigrén, som hennes mans familj försöker sätta sig på med fruktansvärda följder. Många flickor i skilda åldrar har hört av sig och kommenterat hennes finurlighet. Och förbluffande många (fyra stycken) har frågat om jag har anlitat någon kvinna för att så trovärdigt skildra kvinnligt tänkande. Eftersom det förekommer en om möjligt ännu smartare dam i denna bok, Gammal smälek rostar aldrig, vill jag redan här i förordet ge det enda, inte särskilt djupa men sanna, svar jag hittills har kunnat komma på: det vet man väl hur tjejer är.

Den andra boken, Du stal mitt liv (september 2001), som delvis har en annan karaktär än den första, har kommenterats av flera män. Detta har betytt en stor lättnad för mig. Jag trodde nämligen att alla karlar hade slutat läsa böcker.

De båda första Theo Berlin-romanerna är utpräglade pusseldeckare. Det är denna bok delvis också men samtidigt en skildring av den eviga kampen mellan det onda och det någorlunda goda.

Jag vill tacka fyra personer som generöst har delat med sig av sina kunskaper för att jag skulle undvika att trampa i klaveret på olika fackområden:

kriminalinspektör Björn Särnklint vid Länskriminalpolisen i Stockholms län,

brandmästare Anders Röjmar vid Farsta brandstation och

min bror Rune Fredrikson.

Därutöver har jag fått värdefulla råd av en ekonomijournalist, som av principiella skäl inte vill bli omnämnd med namn. Icke desto mindre vill jag tacka honom.

Lars Fredrikson

Huvudpersoner, ägarandel i Albin & Brygge AB

Berndt Brygge, 38 år, VD, 48%

Olof Albin, Brygges kompanjon, 59 år, 43%

Boris Viktorsson, 31 år, direktörsassistent, 9%

Gerd Wijk, sekreterare, 37 år

Kurt Eriksson, 64 år, överingenjör

Olle Axelsson, 68 år, grågosse, vaktmästare m.m.

Anneli Brygge, 33 år, marknadschef på Condor Resebyrå, gift med Brygge

Henrik Berg, 35 år, ekonomijournalist på Industrins Affärer

Theo Berlin, 59 år, kriminalkommissarie, leder polisarbetet i förundersökningen

Börje Jansson, 44 år, kriminalinspektör

Kapitel 1

Fredagen den 31 maj

Det är nästan komiskt att livet kan hänga på en så skör tråd.

De hade bett Henrik Berg att komma till Fritidsmässan i Sollentuna. Han hade inte mycket annat att bevaka den veckan, så han for dit. När han kom in, stannade han framför en orienteringstavla i en av hallens mittgångar för att försöka hitta något för en ekonomijournalist att skriva om.

Om han sedan bara hade sett rakt fram eller vart som helst annars men inte till höger, då hade Berndt Brygge troligen levt än i dag. Det gällde förresten inte bara honom. Men just då, när han gick ut i gången, mötte han en mamma med två små flickor, som skuttade bredvid henne på små flickors vis. Fatalist var han väl inte i någon högre grad, men om inte den där mamman och flickorna … Strunt samma, tänkte han, det är löjligt att resonera så där om slumpen. Han kunde lika väl ha fått försäkringsstatistikernas lösa tegelpanna i huvudet när han gick till bilen för att fara till mässan. Hur som helst, han hade respekt för små barn, så han gick åt sidan – åt höger. Trots att han hade fantiserat i femton år om att just detta skulle hända, var han ändå fullständigt oförberedd när det inträffade.

Han såg henne innan hon såg honom! Hans hjärta slog en volt. Det var henne han hade älskat, inte varit förälskad i, utan älskat innerligt under de två sista gymnasieåren och de femton månader han hade legat i lumpen. Det var henne han hade övergivit och flytt från – mer än trettio mil bort. För alltid – trodde han. Det var en flykt med svansen mellan benen, men den var effektiv. Det var mer än sjutton år sedan han hade svurit henne evig tro, och det var femton år sedan han svek henne. Historiska data i hans liv. Och kanske i hennes.

Som så ofta i gymnasiet var hon också nu omgiven av ett litet auditorium som lyssnade till hennes halvt allvarliga, halvt raljerande utläggning. Den Anneli som då hade varit en skolflicka med milda blå ögon hade nu mognat till en elegant blond dam som såg ut att ha en framskjuten position i något sammanhang. Antagligen inom resebyrån där gruppen stod.

Hon tystnade och skiftade färg, åhörarna skingrades, och han gick fram till henne. Hon var minst lika överraskad som han. Och hon kunde lika lite som han dölja att hon var upprörd. De visste inte hur de skulle bete sig utan övergick till en formell konversation och ställde den trista standardfrågan: »Hur har du det nuförtiden då?« och gav lika trista svar. Anneli var gift utan barn. Hon och hennes man bodde åtskilda, och Henrik berättade att han också var gift, dock till glädje för ingen av dem. Hans fru och han hade utan större bitterhet diskuterat fördelar och nackdelar med en skilsmässa. Hon kom från en förmögen familj och hade en bra lön och hade därför kunnat flytta till ett radhus med deras båda barn, Olle som var tolv år och Lina, tio. De var hans ömma punkt. Men lyckligtvis utnyttjade inte deras mamma den svagheten mot honom. Att han skulle betala sin del av barnens kostnader var självklart. Löpande underhåll, naturligtvis. Och när det dök upp större utgiftsposter …

Där hejdade han sig mitt i meningen. Varför skulle han vräka all denna vardagstristess över Anneli det första han gjorde? Det var som om hon inte hade lyssnat. I skydd av sorlet omkring dem sa hon,

– Våra liv är verkligen lika. Vi är ett par helt misslyckade kopior. Vet du varför?

Han förstod vad hon menade, men han gav inget svar. Det gick inte att koppla bort mässbesökarna och hennes kolleger några meter bort. Anneli sänkte blicken till hans läppar. Han såg bara de täta ögonfransarna, då hon besvarade sin egen fråga,

– Det är för att vi älskar varann. Vi lovade att älska varandra, och det kommer vi att göra – så länge vi lever.

Det fanns inget mer att säga där de var. Hon skulle sluta tidigt och bad honom att »titta upp en stund« i hennes lägenhet på Kungsholmen.

Och så var han där, hemma hos henne.

– Kommer du ihåg att vi lovade att göra vad som helst för varann?

– Ja, det gör jag, ljög han. Han tyckte inte att han hade någon anledning att säga som sanningen var, att han inte hade den ringaste aning om allt de hade kläckt ur sig i sin ungdom. Antingen skulle hon bli djupt sårad eller också, vilket vore mycket värre, kunde hon tro att han hade dåligt minne. Senare insåg han att den enda förnuftiga reaktionen hade varit att han reste sig och flydde vidare. Han borde ha vetat bättre, gamla karln, trettiofem år, men …

– Skulle du fortfarande kunna göra det?

– Ursäkta, vad då?

– Vad som helst, skrattade hon och knäppte händerna om sitt ena knä, lutade sig framåt i soffan och såg vädjande upp mot honom, precis som hon gjorde då för länge sedan. Doften från ett minne kom över honom, oförändrad som om allt hade hänt nu och inte för sexton år sedan. Det var som en skimrande färgupplevelse – silverblänk mot en mörk fond. Han kunde plötsligt ha varit nitton år; allt blossade upp utan att han kunde värja sig. Då rasade den illusion han hade murat upp allt stabilare och tagit skydd bakom under många år. Minnet av hans ungdoms kärlek skulle inte tona bort efterhand som tiden gick.

»Göra vad som helst.« Det var inte lite han hade lovat. Han var på en gång upphetsad och nyfiken på vad hon skulle begära av honom. Hade han givit det löftet en gång, kunde han väl lova samma sak igen. Om det inte gick att uppfylla, kunde han alltid lämna henne på nytt, tänkte han och sa,

– Det är klart att jag skulle göra vad som helst för dig.

Han försökte få till ett leende som skulle visa att samtalet var en lek för honom. Hon sa,

– Allt?

– Allt.

Nej, ordväxlingen var ingen lek. Hennes blick hade mörknat från blågrått till djupt marinblått. Hon log men det syntes på hållningen och ansiktet att hon var spänd, när hon sträckte fram sin högra hand – som då.

– Tummis?

Han tryckte sin tumme mot hennes. Hon höll fast hans hand och la ner den i sitt knä som en pant. Han kände låren genom kjolens tyg.

– Tummis! Säg vad jag ska göra.

– Du ska döda min man åt mig.

Det kröp i skinnet. Trots allt han hade upplevt sedan han såg henne senast, var det henne han kände bäst av alla människor. För henne kunde han inte dölja att han tog henne på allvar. Men han försökte ändå jaga undan hennes ord genom att på nytt anslå en skämtsam ton.

– Ska jag inte passa på att ta någon mer i släkten medan jag ändå håller på? Lever din mamma? – Anneli nickade – I så fall ligger hon bra till, har alltid gjort. Det blir säkert rabatt om jag köper en familjeförpackning med patroner. Och en pistol kan jag nog hyra.

Hon bara såg honom i ögonen; blicken trängde djupt in. Som ingen annan kunde hon läsa hans tankar. Det hände att han vände bort besvärliga frågor vid behov. Men hon såg att hennes ord hade skrämt honom. Om han gav efter för sitt obehag och brusade upp, skulle hon låta honom göra det och därmed visa hur maktlös han var inför henne.

Hon släppte honom inte, så han måste finna ett motgift som var tillräckligt starkt. Han tog till den mest frätande häxbrygden i sitt liv – kanske också i hennes tillvaro. Han sa i lätt konverserande ton,

– Vad blev det av den där … han som var från Holland … eller var det Belgien? Är det honom jag ska knäppa?

Anneli slog till reträtt med ett försök till skratt.

– Den där? Han som praktiserade i pappas firma en tid? Nej, det har du fått om bakfoten. Det var inget alls med honom. Det var bara du och jag på den tiden. Det var ju på skoj. Jag bad honom bara att följa med till den där paraden.

Han hörde på hennes allt hastigare andhämtning att hon inte skulle behålla sitt lugn länge till. Han hade hittat hennes svaga punkt och gjorde inget för att hjälpa henne, när en mörk skugga drog över hennes ansikte. Anneli kunde fälla tårar vid behov, men han mindes att när hon grät utan tårar, var det allvar. Hon sa,

– Vad hände? Jag väntade en vecka på att du skulle höra av dig. Jag trodde att du bara var sur. Men du försvann så plötsligt. Och ingen adress. Ingen hemma hos dig visste riktigt var du höll hus. Eller också hade du sagt åt dem att inte tala om var du var.

Minnet av den dagen – deras sista dag – var som en svart äcklig svamp som förgiftade hans hjärna varje gång han mindes smäleken. Och den sista dagen hade dykt upp i hans minne alltför många gånger under årens lopp. Då tvingades han uppleva förnedringen på nytt.

Han hade ryckt in till plutonchefsskolan vid ett av stadens regementen direkt efter studenten. De fortsatte att träffas på fritiden. Det var under den tiden som de beslöt att gifta sig direkt efter hennes studentexamen, ett år efter hans muck. Annelis föräldrar, framför allt hennes mamma, hatade idén. Hon kunde relatera till en förbluffande mängd öden då andra oförståndiga ungdomar hade spolierat hela sitt liv på liknande felbeslut. Och de hade ju hela livet framför sig och så vidare. Men Anneli och Henrik talade lyckligt om »studentäktenskap«. Oavsett hur fattiga de skulle bli, ville de hålla ihop under studietiden. Och de skulle inte bli fattigare för att de var gifta med varann.

Under plutonchefsskolans avslutningsdag, när soldaterna ansågs i skick att visas upp för allmänheten, höll hela regementet parad vid stadens stora monument. Uppställning mot monumentet! Plutonchefsskolan främst. De hade formerat sig på linje med tio mans bredd. Han stod i andra linjen framifrån och hade därför god uppsikt framåt. Regementschefen klev upp i en talarstol framför monumentet och beordrade »givakt!«, vilket inte påverkade något, eftersom de redan stod i enskild ställning. Han menade väl »manöver« eller »lediga«. Sedan talade han länge om regementets ärorika förflutna. Vid något krig för länge sedan hade en stor del av manskapet utplånats, sa översten synbarligen rörd. Detta borde de minnas var hans budskap. Henrik skulle normalt ha glömt det innan de lämnade platsen, som man vanligen glömmer högtidstal, om inte Anneli hade kommit släntrande bland åskådarleden. Att stå i enskild ställning innebär att man är orörlig som en snögubbe med blicken fixerad strax ovanför horisonten. Men han var inte mer fastfrusen än att han i ögonvrån uppfattade att hon hade sällskap med Gustave. Det var han som var från Holland eller Belgien. Han hade en praktikplats i Annelis föräldrars företag. Henrik uppskattade hans ålder till närmare trettio år. Mannen var ett halvt huvud längre än Henrik, svarthårig med hopväxta ögonbryn. En gång hade han träffat mannen och känt ett starkt obehag av hans, som han föreställde sig, primitiva manlighet. Det enda han hade frågat honom var hur länge han skulle stanna i Sverige och blev lättad när han fick höra att den andre skulle resa hem inom några månader.

Den som inte har växt upp i en småstad eller ett litet samhälle kommer aldrig att kunna förstå betydelsen av det som hände. Anneli och Gustave flyttade sig tills de stod till vänster om talarstolen, mitt framför Henrik. Det gick inte att undgå att se att de stod arm i arm. Långt efteråt insåg han att det kanske inte hände något betydelsefullt framför hans ögon. Men eftersom han var fastlåst i sin position, blev exponeringstiden plågsamt lång. Först var det som om han inte kunde tro det han såg. Anneli var så vacker i sin blonda kalufs där hon stod leende, tätt intill den bredaxlade mannen med armen under hans. Henrik blev otäckt lätt i huvudet som om han skulle svimma.

Genom att andas djupt fick han svimningskänslan att vika. För helvete! Varför kunde översten inte beordra »manöver«, så att han åtminstone slapp stå så där som en löjlig tennsoldat? Eftersom han inte fick följa den naturliga impulsen att kliva fram till dem eller bara gå sin väg, började tankarna rusa genom huvudet. Varför gjorde hon så där? I en småstad som deras gick det inte an att bete sig på det viset. Det var säkert massor med människor bland åskådarna som visste att de hade hört ihop under gymnasietiden. Det var som mardrömmen att gå på stan utan byxor. Henrik var en känd – om än inte helt och hållet välkänd – profil i stan. Och han förställde sig – antagligen inte utan skäl – att många skadeglada blickar föll på honom. Varför kunde regementschefen inte sluta någon gång? Det var ändå ingen som brydde sig om vad han hade att säga. Ekot från högtalarna skallade dessutom mellan husväggarna runt platsen så att det var omöjligt att uppfatta huvuddelen av hans budskap.

Detta var tortyr vid skampålen. Varför gjorde hon så här?

Hon var också född där och kände småstadens nedbrytningsprocesser lika väl som han.

För första gången förstod han innebörden av begreppet svartsjuka. Han var verkligen sjuk. Det var som om en tjock, rå fisk pressades ner genom matstrupen. Han var snustorr i munnen, och han var rädd att han skulle kräkas. Det skulle i så fall bli en obeskrivlig triumf för somliga i publiken. Det hettade i huvudet. Han kunde inte göra annat än att försöka leda bort tankarna från illamåendet. Sedan bad han till Gud och lovade att aldrig mer tala till Anneli, om han slapp kräkas. Han var säker på att Gud var ett fabeldjur och inget annat. Men genom att han koncentrerade sig på löftet att lämna henne, tonade paniken bort för att ersättas av en beslutsam vrede. Han kände den svala luften i lungorna, fixerade översten och försökte höra vad han sa. När ångesten och suget i magen hade upphört, svepte en våg av lycka över honom som när en intensiv smärta släpper. Just då var Annelis svek ett intet mot att han skulle slippa utstå den slutliga förödmjukelsen inför allas ögon.

Snart var de tillbaka på regementet. Plutonen marscherade till tvättförrådet för att lämna in de sista persedlarna, bland dem permissionsuniformen med gradbeteckningarna. De hade kostat soldaterna femton månader av deras liv, och de åkte tillsammans med uniformen ner i en stor binge för att senare sprättas loss för återanvändning. Ingen av dem sa något under den proceduren.

Sedan följde avtackning i kompanikorridoren. Han hade efteråt tänkt att detta var dagen då han lämnade barndomen. Då lärde han sig under ett par timmars tid att inget är vad det först ser ut att vara. Plutonens löjtnant, som under dagarna och ofta nattetid hade varit som ett brännjärn i nacken på dem, höll ett orepeterat, personligt anförande. Han stakade sig flera gånger, men de vemodiga slutorden – ungefär som Henrik ännu mindes dem – fick en innebörd som hade saknats i regementschefens skrällande tal:

– Man talar om fred. Men vi vet hur världen ser ut under ytan. Förr än vi tror kan läget ändra sig, och så sitter vi i kläm mellan stormakterna. Jag inser att en sån som jag inte är en halv fluglort i det spelet. Men jag har gjort allt jag har kunnat för att ni i den här plutonen, enligt utbildningsplanen, skulle bli goda soldater. Men mitt personliga mål har varit att ni ska klara livhanken om det smäller. En och annan har varit förbannad på mig, men jag vet inget annat sätt att göra det här jobbet. Jag är stolt över er, och jag kommer att sakna er alla. På hedersord – alla! Jag önskar er all framgång och hoppas att ni åtminstone ska försöka minnas mig som en kamrat, lite jävlig kanske, men en kamrat som har velat ert bästa.

Löjtnanten som han hade hatat så … och Anneli …

De var fria att gå. Hans annars så högröstade kamrater, knappt igenkännliga i civila kläder, travade under tystnad in på sina logementen för att hämta sina privata prylar. Själv låste han in sig i ett toalettbås. Han önskade att han hade fått ett värdigare utrymme för att ta avsked av barndomen. Men det fanns inget val. Ännu hade han inte lärt sig att, som en riktig man, ta vad som helst med orörligt ansikte och utan tårar. Och hans kamrater fick inte se honom just då.

Samma eftermiddag ringde han till sin bästa farbror, Pontus, som var chef för ett företag i Stockholm.

– Det var som jag sa. Jag måste ha mer praktik för att komma in, sa Henrik utan att ha undersökt saken med högskolan.

För honom var det viktigaste att komma bort från stan inom det närmaste dygnet. Annars skulle han inte klara sig undan Anneli – och sig själv.

– Du låter väldigt andfådd, sa Pontus, halvt road, halvt oroad. Är du på rymmen?

– Ja, från henne som jag har hängt ihop med i ett par år.

Pontus var den enda i den generationen som han kunde vara så uppriktig mot. Han verkade aldrig bli särskilt förvånad över någonting.

– Jag trodde att ni skulle fortsätta med det. Var det inte Anneli hon hette? Henne tyckte jag om.

– Ja. Man kan bli kär i henne, och hon är snäll på sitt vis. Hon är väldig snäll, alltså. Men hon är ingen livskamrat. Hon är … inte bra för mig.

– Inte bra? Nähä, det var ju enkelt – han tyckte att Pontus suckade i telefonen – men det är bra att du åtminstone kan fatta egna beslut. Du kan få ett halvårs slitjobb hos mig till lärlingslön, så får vi se sedan. Du får bo hos oss ett tag tills du kommer i ordning. När kommer du?

– Jag hinner inte med något nattåg, så det får bli i morgon. Jag vet inte ankomsttiden än.

– Ring innan du kommer.

Innan han la på, sa han,

– Det märks att du har bråttom. Men vet du vad som är viktigast i en svår situation? Det är sinnesnärvaro.

– Just nu vet jag något som är ännu viktigare, fysisk frånvaro.

Pontus skrattade och avslutade samtalet.

Själv drog han inte ens på munnen. Anneli hade inte hört av sig. Och det var ju tur det. Kanske.

Han hade aldrig varit mycket för att analysera sina känslor. Sådant var till för tjejer och veklingar brukade han säga under gymnasietiden. Och vetskapen om att förlusten av Anneli skulle förmörka hans tillvaro mycket länge krävde ingen större självkännedom.

Men det var något annat som trängde på i det upprörda tumultet. Det hade inte vemodets eller sorgens dunkla, varma färger. Det var mer som … det var nästan omöjligt att fånga det … mest förde det tanken till ett rostigt, hackigt knivblad som skar knaggliga sår i hans inre. Långt senare skulle han kunna ge den ångestladdade känslan ett namn. Han anklagade sig själv för att han hade lämnat Anneli utan förklaring, trots att de hade svurit att alltid hålla samman. Han hade övertygat sig själv om att han hade gjort rätt. Men han hade inte under sitt knappt tjugoettåriga liv kunnat föreställa sig att självförebråelser kunde plåga en människa så svårt och så långvarigt.

Med tiden tonade känslan ner. Men trots alla år som gått, väcktes den genom slumpen och angrep honom med sin destruktiva kraft.

Kapitel 2

Annelis tvårummare vid Kungsholms torg var – som hon själv – ljus, välskött, snygg och trivsam. De hade tillfälligt lämnat de svåra frågorna. Båda insåg att de behövde en vilopaus.

– Ska vi inte ha något att äta? sa hon. Svälten tar på krafterna.

I mässhallen hade Henrik haft någon sekund på sig att undvika henne. I den första bestörtningen missade han den möjligheten. Nu fick han en andra chans. Han behövde några sekunders betänketid och tog fram almanackan ur innerfickan, slog upp den på måfå och låtsades studera en sida. Det gavs alltså två möjligheter – stanna på middag eller gå direkt. Inget hindrade att han kastade en alltför upptagen människas blick på klockan och sa »Tack snälla Anneli, men det är så att …« Det var nu eller aldrig.

Det var frestande att stanna. Tillsammans med henne – om det blev någon fortsättning – skulle han nästan aldrig få några långtråkiga stunder. Om hon hade utvecklats vidare från deras tid tillsammans – och det fanns det all anledning att tro – skulle han få lära känna andra intressanta människor, och han kunde få uppleva mycket som han aldrig annars kom i närheten av. Och, inte minst, han skulle få mängder av kärlek. Men en förutsättning var att han fick henne på bättre tankar beträffande mannen. Det hon hade sagt kunde trots allt bara vara ett fantasifullt uttryck för motvilja mot den som hon var formellt gift med.

Men hans minne var gott. Så vid närmare eftertanke borde han resa sig och försvinna tillbaka till karriären och sitt ganska lugna men inte särskilt spännande liv. Han skulle göra det, tänkte han, hur mycket det än skulle svida i redan inflammerade sår att lämna henne för andra och troligen sista gången i livet. Det var uppenbart att för en förnuftig, ansvarskännande människa med självbevarelsedrift fanns det bara ett svar. Han hade ännu styrka att se vad som var rätt eller fel för honom. Så han stoppade tillbaka almanackan i fickan, sträckte på sig och knäppte en kavajknapp. För att orden skulle låta avspänt affärsmässiga repeterade han i tankarna: »Tack snälla Anneli, men det är så att …«

Inför avskedet lät han blicken glida över det ljusa, välskötta håret, mungiporna som nästan alltid svängde uppåt, de vänligt leende ögonen och den slanka personen som rörde sig under den blanka, löst sittande bomullsklänningen och sa,

– Det skulle smaka bra, tack. Jag ska bara ringa till tidningen först.

Anneli hade improviserat en delikat supé. När de hade passerat efterrätten, glass med hallon, som hade legat i frysen, sa hon,

– Du vill väl ha kaffe och en förklaring till att jag vill ha undan min man?

– Hemskt gärna kaffe. Och få veta anledningen till att jag ska debutera som torped skulle väl vara på sin plats.

Hon reste sig och gick in i köket. Därifrån ropade hon,

– Jag vet inte ens vad du arbetar med. På vår tid sa du att du ville bli journalist. Hur blev det med det?

– Det blev. Jag är ekonom och skriver företagspresentationer i »Industrins Affärer«. För ett par år sedan gick jag på en teknisk kurs också för att om möjligt förstå vad ingenjörerna pratar om.

Anneli tittade fram ur köket, in i det kombinerade vardagsoch matrummet.

– Då skriver du under pseudonym? Är det du som är Haruspex? Vilket konstigt namn förresten!

– Ja, det är latin; det är en som tolkar framtiden i inälvor och åskblixtar.

– Varför inte? Det