Varför frågar du inte Rosie?

By Helena Sigander

Andra delen i Helena Siganders deckarserie, som följer sjöpolisen Maggan Loman när hon löser brott på den lilla ön Storholmen.
Barbro Franzén arrangerar frigörande dans för tre väninnor. I dansen kommer de i kontakt med både sina goda och onda sidor. Nya och gamla konflikter mellan vännerna blossar upp och tär på vänskapen. Till en del bottnar det i deras relation till en präst, som under sin livstid hade ohederliga avsikter både vad gäller kvinnor och kyrkans egendom.
En serie mystiska händelser inträffar på ön. Och när en bil hittas i vattnet med två döda ungdomar bältade i baksätet, nedanför ett stup på lidingölandet, startar sjöpolisen en utredning. Återigen blir Storholmen centrum i en komplicerad mordhistoria.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 26, 2024
• ISBN: 9788727149783

Book preview

Helena Sigander

Varför frågar du inte Rosie?

SAGA Egmont

Varför frågar du inte Rosie?

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2024 Helena Sigander och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727149783

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

September för sju år sedan

Den vackra flickan inbillade sig att hon var reservationslöst åtrådd och älskad. Det skulle visa sig vara helkorkat att tro.

Hon blundade och höll sig hårt fast på bönpallen, storskrattande och kåt. Höst sprängde under nattskyarna med dofter hon kunde följa tillbaka till barndomen, blöt mossa, äpple, svamp. Lövträdens glödande färger fanns i hennes huvud.

Hon öppnade ögonen mot diset och mörkret. De körde mellan täta galler svart granskog. De hade inte mött någon på väg uppför berget till utkiksplatsen. Väl framme skulle de älska med himlen som tak och världen som golv. Jag är inte Guds bästa barn så skyll dig själv, hade hon sagt för tre år sedan när det tände till mellan dem. Men jag har aldrig åkt fast.

Hon var väl medveten om sin attraktionskraft. Blont hårsvall, silverskimrande grå ögon, en lustig näsa och en trotsig uppsyn tjusade både män och kvinnor. De ville äga henne. Det fick de. Under tiden var det lätt att pressa dem på pengar. Den här gången var det annorlunda. Vad hon snokat upp skulle hon inte använda, inte mot sin käresta.

Motorcykeln skumpade över rötter och stenar. Tiden hade format den ursprungliga kostigen till vandringsled med knappt någon plats alls för en liten bil eller för motorcykeln, en skraltig hoj med hostig motor. Hon kom att tänka på Citronträd och motorolja. Anthony Hopkins byggde om en gammal Indian South-motorcykel till den snabbaste i världen. Vi ska lyckas som i filmen, tänkte hon. Från 90 till 320! Kilometer i timmen, år eller pengar spelar ingen roll.

Ryggsäcken var tung.

Vad har du lagt i den? frågade hon när hon krängde på sig den. Tegelstenar?

Det blir en överraskning.

Du är grym, älskade, sa hon med ett leende.

De kom fram till den steniga planen framför öppningen mot absolut ingenting. Tomma luften! Bergväggen stupade tolv meter ned i vattnet.

Jävlar, vilken utsikt! Kom och kolla.

Hon tog den framsträckta handen. Greppet var fast. Så fast att hon inte kunde ta sig loss.

Lyssna, den passar så fint här. Jag kände det på mig, förstår du. Jag har skrivit en ny dikt om oss, sa hon.

Vi tillsammans

börjar med försiktiga steg.

Du tar dem. För att du älskar mig.

Jag för att … Äsch, du vet.

Säg att du älskar livet just nu.

Om du kan säga det.

Vet du att jag också älskar livet.

Bara döden kan ta det ifrån oss.

Oj då! Det blev lite vått i ögonen på dig, sa hon ömt. Jag tog reda på allt om dig innan jag förstod att du håller mitt öde i din hand. Jag vet vad du gjort. Och jag har inga hemligheter för dig. Tvivla aldrig på det. Jag berättar för dig allt vad jag kommer på. Vi hör ihop. Du lindrar tomheten inom mig. När du är med mig vet jag att mitt liv inte är totalt bortkastat.

Hon vågade hasa fram till bergskanten. Tårna stack pyttelite utanför. På andra sidan det breda sundet tändes trädkronor i rött och gult av morgonsolens första bloss.

Vi har all tid i världen, utbrast hon och sträckte ut armarna.

Knuffen i ryggen tog andan ur henne. Skriket kom sent i fallet. Hon slog i vattnet, bröt nacken och sjönk som en sten. Vattenytan slöt sig glansig och oberörd i halvdagern.

2

Tredje augusti i år

Sjöpolisens båt gled i sju knop i Stora Värtan mellan Djursholm, Bogesund och Lidingö. Kapten kriminalpolis Maggan Loman stod vid rodret. Hon låtsades vara lugn. Jörgensen kände sin kollega väl. Han lade märke till harklingen. Nackkotan som spändes. Det totala ignorerandet av Skeppskatten som låg på rygg och ville bli kliad på magen. Han önskade att det skulle vara över. Ett definitivt ja eller ett nej var att hoppas på. Ett kanske, var det värsta som kunde inträffa.

Jag har åkt förbi och tittat på avstånd, sa Loman med blicken stint hållen mot styrhyttens vindruta. Gått i land och pratat med grannar. Ni skulle bara veta hur fint det är. Men, men det blir förstås budgivning.

Rödhårige K Hansson bytte blickar med Jörgensen och förbarmade sig över Skeppskatten. De båda polismännen respekterade sin chefs oro för den rådande bostadsbristen som drev upp priser hederliga poliser inte kunde hänga med i. Maggan Loman var hederlig. Hon var också bostadslös. Tekniskt sett var hon inte hemlös. Hon bodde inneboende hos sin mamma. Fast en snart trettioåttaårig kvinna i poliskarriären behövde ett eget hem. Att gå på bostadsvisning var lika påfrestande för besättningen som för henne varje gång hon hittat ett objekt. Många kafferaster hade slutat i sammanbiten tystnad från rorkulten.

Storholmen kom i blickfånget.

Ön är en riktig pärla, sa K Hansson uppmuntrande. Låg procent brottslighet. Inga kravaller och sådant.

Jag har tänkt på det, sa hans chef med sin mörka röst vilket överraskade en del som föreställde sig rösten hos en blond kvinna under medellängd på ett annat vis.

Samtliga fastighetsägare på ön är miljonärer, sa Jörgensen. Det motverkar avundsjuka. Du vet, bråk mellan hög och låg.

Jag har tänkt på det, svarade chefen.

Miljonerna sitter i husväggarna, fortsatte Jörgensen. Ett trevligt framtidsperspektiv. Som att bada i ett badkar fullt med pengar.

Jag har tänkt på det, svarade chefen beskt.

Där är det, sa K Hansson som hade uppe fastighetssidan i sin mobil. Det lilla huset med det … ännu mindre huset bredvid. Egen brygga, också.

Jag har tänkt på det, sa chefen och lade till.

De tre uniformerade poliserna och den röda skeppskatten gick av båten. Mot dem på gräsmattan kom en ung man springande. Han var klädd i kostym och slips trots att det var värmebölja och hade broschyrer i handen som han fäktade med. Det bruna lockiga håret stod på ända. Blicken bakom glasögon med breda svarta bågar skelade mellan poliserna.

Han är dödad, pressade han fram och svajade framför dem. Därinne!

Poliserna spred sig som en utfälld solfjäder. K Hansson riktade in sig på boden. Jörgensen vek av till vänster om Loman. Skeppskatten gjorde sig osynlig i en buske.

Vem är dödad? sa Loman tydligt med låg röst medan hon med ögonen panorerade över den soldränkta tomten.

Säljaren, flåsade mannen. Gerard Boström. Han har just upptäckt att han är avliden. Vi vet inte hur vi ska göra nu.

Sök skydd någonstans, sa Loman och föste undan mannen så att han kom bakom henne.

K Hansson signalerade att boden var tom. Loman gjorde en gest mot huset. Poliserna drog sina vapen och smög fram till trappan.

Polis, ropade Loman. Vi är beväpnade. Kom ut med händerna ovanför huvudet.

Inget svar. Inte en rörelse någonstans. K Hansson gick runt huset. Loman gick in. En liten tambur. En öppning till ett rum till vänster. En trappa gick upp till höger. Jörgensen tog trappan.

Hallå, det är polisen! ropade han. Är det någon här?"

Loman hörde ingenting uppifrån.

Rummet till vänster var storstugan. På en soffa låg en äldre man raklång, likblek och stilla. Hans grå hår var en massa knollrigt ludd som om någon slitit i det. Händerna var knutna under hakan på bröstet. Han var klädd i en ljusblå skjorta med korta ärmar och beigea shorts. Armbågarna såg vassa ut liksom nästippen och knäna.

Kudden under huvudet var på väg ned mot golvet. Hela kroppen var på glid. Loman kunde inte göra något åt det. Hon höll pistolen med båda händerna. På bortersta väggen rakt fram var dörren till en veranda. K Hansson dök upp där. Han öppnade dörren som stått på glänt med ett hyssjande ljud. Han riktade sin pistol mot en dörröppning innanför och hukade sig.

Polis, röt han. Kom fram. Händerna ovanför huvudet.

Det var en kökskabin. Ingen var där. Poliserna satte tillbaka sina vapen i hölstren. Jörgensen kom ned. Han kastade en blick mot soffan. Ögonen vidgade sig. Liket dråsade i golvet. Det sträckte upp händerna ovanför huvudet.

Skjut inte!

I detsamma kom kostymmannen in.

Ja. Ni ser själva, sa han och torkade svett ur pannan med en hopskrynklad broschyr. Vad ska vi göra?

Maggan Loman högg honom i kavajslagen och tryckte ned honom i en fåtölj.

Vi ska förhöra dig enligt kapitel 3 paragraf 9 i Brottsbalken framkallande av fara för annan person, fräste hon. Eller enligt en annan passande paragraf med kännbara böter. Beroende på hur du svarar kan vi gripa dig direkt och du hamnar i häkte. Vad heter du?

Kostymmannen fick fram ett visitkort. Sixten Erixon. Mäklare.

Det är min fastighetsbyrå du har stämt möte med, sa han och putsade glasögonen. Min kollega har fått magsjuka. Jag kom i stället. Om det är du som är kommissarie Loman.

Nu sätter vi oss, sa Jörgensen. Förklara vad som hänt här.

Säljaren Gerard Boström som ramlat från soffan hade varit i chock redan innan tre poliser stormat in med dragna vapen. Han måste lugnas med en kopp te spetsad med konjak.

Det gäller de här papperen, svalde han gråtmilt och sköt fram en hög på soffbordet. I dem står det att jag är död.

Han tystnade tvärt. Huvudet sjönk ned mellan axlarna som om tyngdkraften släppt sitt grepp om det. Med händerna för ansiktet började han snyfta.

Det var papper från Skatteverket. Från banken. Från försäkringskassan. Enligt dem var Boström dödförklarad. Mäklaren flackade med blicken mot Loman som skrämt upp honom rejält medan han förklarade situationen för polismännen K Hansson och Jörgensen.

Gerard Boström har kontaktat sin bank och Skatteverket. De är envisa. Han är dödförklarad och därmed upphör personnumret att gälla. Det kommer att bli en lång process för honom innan livet kommer tillbaka i de gamla vanliga hjulspåren igen. Hans tillgångar är frysta. Vad han har att röra sig med är pengar i en skokartong som han lagt undan om det skulle bli krig.

När de är slut är det kört för mig, hulkade Gerard Boström. Nu kan jag inte sälja heller. Jag hade planerat att flytta in i ett pluss 55-hus nästa månad. Jag får det fast jag är 78 år.

Beror dödförklaringen på ett datorfel? undrade Maggan Loman.

Gerard Boström vägrade att titta upp. Hon vände sig till Sixten Erixon som verkade insatt i det mesta som gällde Gerard Boström. Mäklaren skakade på huvudet.

Nej. Inget datortrassel, sa han. En dödsfallsanmälan är skickad till Skatteverket. En läkare har skrivit under. Det går inte att få tag i läkaren.

Då gör ni en anmälan som vi tar med oss, sa Maggan Loman och vände sig till Gerard Boströms nedböjda huvud. Du ska se att det ordnar sig. Du lever ju! Fortsätt med det.

Ombord på båten lät Maggan Loman blicken löpa över fastigheten som varken kunde säljas eller köpas. Den var gammaldags gullig med rosor vid husknuten och äppelträd och buskar som hon inte visste vad det var för sort. Tomten var välplanerad med syrenberså och solur. Inte alls stor. Stugan passade för en person med katt även om personen i fråga inte sett övervåningen.

Jag har ditt kort, sa hon till Sixten Erixon.

Han hade fått följa med i polisbåten eftersom han missat turbåten och måste rapportera till byrån vad som inträffat. Han begrep Lomans undertext, att hon stod kvar som intressent av fastigheten, och satte igång med att dra fram fördelarna med att bo året runt på en ö utan gatljus, affär och postgång.

Man ser till att hjälpa varandra, sa han och räknade på sina smala torra fingrar. Det finns en krog. En dansbana. Och titta. Där håller en grupp damer på med något … gymnastiskt. Det ser intressant ut.

Maggan Loman såg fyra kvinnor på en torkad gulgrå gräsmatta. Kvinnorna hade lösa klänningar på sig och i händerna sjalar av tunt tyg som de flaggade runt med.

En kvinna gick med händerna utsträckta framför sig som om hon rutade in ett område. Loman tog fram kikaren.

Jag tänkte väl det, sa hon dämpat. Det är Barbro Franzén. Hon råkade ut för ett överfall för ett år sedan. Hon verkar vara utan men från den händelsen. Det är skönt. Hon är inte purung precis.

Barbro var reslig och mager med rullande axlar. Koncentrerat vred hon huvudet som en fågel som lyssnar, uppåt och nedåt. Hon var inne i något känsloladdat, kunde Maggan Loman se på sträckningarna mot höjden och vaggandet på höfterna.

Maggan Lomans mamma kunde få ryck och åkalla högre makter när forskningen gick i stå. Hennes gester liknade dem som förekom på den torra gräsmattan. Lomans mamma utgick från att dottern och hon hade en tyst överenskommelse om att utbrotten skulle ses som en pausövning och förbigås med tystnad. Även om de innehöll ritualer var de inte på allvar tänkta som en kraftkälla i hennes forskargärning på Kungliga Tekniska Högskolan.

Det är bara sträck och böj, Margret, sa hennes mamma.

Barbro rusade fram till en bandspelare. Hon räknade in något med höjd hand. De tre kvinnorna höll sjalarna stilla i luften.

Maggan Loman drog på gasen. De vita fartstrecken i aktern sprudlade som lekande sjömonster.

3

I det ögonblicket och inte förrän i det ögonblicket satte Barbro i gång musiken. Vaken nirvana kallade hon det. Uttrycket i ansiktet var avslappnat nollställt. Lång mental träning låg bakom att nå stadiet av pulsens underordnande av det inre ljuset så att dansen kunde börja.

Värmeböljan sedan flera veckor och semestertider hade decimerat gruppen. Tre kvinnor hade kommit till dagens Frigörande dans. Uppmärksamt följde de Barbros rörelser och andades in daggens osynliga fukt som steg ur marken. In genom näsan. Ut genom munnen.

Barbro blev ett med ljuset. Hon bredde ut armarna. Stegen och musikrytmen kom i harmoni. Barbro dansade som om gräset var Storholmens släta dansbanegolv medan de andra snubblade på ojämnheterna. Barbro var barfota. Jenny hade jympaskor på fötterna. Anette sandaler. Malin hade trätt på sig ett par slitna gummisockor från gymnasietiden då hon var elitgymnast.

Musiken lockade till dans i egna cirklar. Kvinnorna spred sig.

Simsalabim som Barbro kallade det när man släppte kontrollen.

Jennys släta ansikte blev tomt på uttryck. Munnen var halvöppen. Ömsom slingrade hon armarna om sig, ömsom fjärilsvingedarrade hon det tunna tyget i luften.

Malin lät blicken glida över Askrikefjärdens krusningar och föreställde sig en kropps lätthet i vattnet, porlet i öronen när den sjönk ned, ned på bottnen och innan det var för sent sköt upp igen. Eller, utmålade hon framför sig, blev kvar i en djup sömn som på moln. En signal ljöd från vattnet. Sjöpolisens blå fartyg med gula reflexer gick förbi i god fart. Malin Bladh tappade balansen för ett kort ögonblick och hade svårt att få tillbaka koncentrationen.

Anette blev ett litet brunt löv som den heta vinden förde hit och dit, så tunt, så sprött, så livlöst. Tårar rann på kinderna. Salt kom i munnen. Bröstkorgen hävde sig ur djupa suckar som gjorde ont.

Vad är det här? tänkte hon förskräckt och blinkade sig tillbaka till verkligheten. De kan ju börja tro vad som helst om mig.

Musiken tonade ut i plingeling tills inget mer hördes.

Kom och fika, ropade Barbro.

Dansens påverkan var personlig. Med tankspridda klunkar drack de Barbros flädersaft ur små grönmelerade tjocka glas som hade rund fot som stod stadigt på ojämn mark. Det blev aldrig mycket prat efteråt. För samtliga gällde dock att dansen gjorde dem orädda och fria på ett annorlunda sätt än om de druckit alkohol eller haft sex eller blivit dyblöta i en storm på havet och varit rädda men räddat sig i land.

Dansen lyfter bort oket, sa Barbro och rullade på axlarna. Spara på känslorna och tankarna som frigjorts. Hon höll upp händerna i stoppgester och log. Vad som krupit fram ur hjärnvindlingarna kan vara önskningar ni ångrar om ni berättar direkt nu. Låt dem vila.

Det är fint av dig, Barbro, att göra det här med oss, sa Jenny. Jag vet inte om jag hade vågat det här med någon annan än dig. Jag har bestämt mig för något avgörande.

Det är konstigt hur dansen påverkar, mumlade Anette. Titta inte på mig. Jag blir generad. Ni ser att jag har gråtit. Jag vet inte vad som flög i mig. Barbro, jag tror inte jag pallar det här fler gånger.

Barbro hällde upp mer flädersaft ur sin medhavda termos.

Nu är det så här, sa hon. Jag ska operera ett öga mot starr. Efter det ska jag varken simma eller jogga och absolut inte hålla på med den här frigörande dansen på tre, fyra veckor. Det blir bra för er med en paus.

Jag är helt tagen, smålog Anette vemodigt och strök men handen över sin perfekta, hårdsprejade grå page. Tur att jag har semester. Det blir till att ligga på soffan på verandan. Jag har verkligen några grejer att tänka på.

Barbro tog Anettes händer mellan sina och gnuggade dem lätt.

Bra, Anette. Låt det fortsätta strömma i dig i lugn och ro. Hon placerade Anettes händer i hennes knä och vände sig till gruppen. Vi fortsätter framemot hösten om ni vill. Under tiden blir det saftning för min del. Jag har varit duktig att vattna hallonen och jordgubbarna, ska ni tro.

Barbro, dig kan man lita på, sa Malin och sträckte på sin atletiska kropp med smal midja och kraftig byst. Diskretionen själv. Hur länge har du hållit på med frigörande dans?

Jaa, du. Jag var i din ålder, Malin, knappt fyrtio, den där sommaren på Orust som magin började verka för mig. Det som ni har känningar av, eller hur? Nu är jag sjuttiofem. Himmel och pannkaka! Det är trettiofem år sedan.

När jag föddes ungefär, sa Jenny och vek prydligt ihop sin sjal.

Barbro rynkade ögonbrynen som om hon inte hört inpasset. Hon fick ett grubblande tonfall i rösten.

Verkan av dansen blir bara kraftigare ju mer man koncentrerar sig, sa hon. Farlig till och med om man inte … Hon ångrade det allvarliga. Usch! Jag vill inte bli påmind om att åren går. De går fort ska ni veta, ungdomar.

Kvinnorna himlade med ögonen och började göra sig klara att gå hem.

Barbro tittade på dem med en granskande blick. Frågan var om de riktigt förstod vad dansen kunde sätta igång. Försiktigt stoppade hon ned glasen i utflyktskorgen.

Jo, hör ni, det låter dumt, sa hon motvilligt. Jag vill påminna om att vad som väcks under dansen är drömmar och önskningar. Ni kan ta hand om dem. Förverkliga dem. Bli stärkta av dem. Fast överväg noga om det är jätteviktigt. Försök att bara vara ert normala jag. Tänk på att allt inte är gott inom er.

De stirrade på henne. Ett litet skaratt hördes.

Var inte det här bara på skoj?

Barbro släppte det inte.

Även jag har mörka sidor, fortsatte hon med en utandning som om det värsta var sagt. Så se till att inte göra dumheter bara för att det undermedvetna har tittat fram och kommit med dåliga förslag. Då menar jag saker som inte kan göras ogjorda.

Vi ska sköta oss, lovade Jenny med en blinkning mot Malin med ryggen mot de andra medan hon rullade ihop filten. Vem tar den här?

Jag tar filten under armen, sa Barbro.

Kvinnorna hade sällskap till Storholmsvägen i Epadalen. Barbro tog av åt ena hållet. Malin hade ärende åt det andra. Jenny höll fast Anette i armen.

Du Anette, sa hon lågt och tittade sig omkring. Jag måste få tala med dig. I kväll. Det är okej, va? Jag står inte ut.

Malin väntade på Jenny bakom stammen på en urgammal bok i backen.

Kom ihåg att du ska låta övertygande, sa hon. Annars kommer folk att tro att du blivit mördad.

4

Anette Ömans stuga på Storholmen var pepparkakshussött. Röd med vita knutar och gröna fönsterlister. Blommor i krukor stod här och där. Grusgången var rensad på ogräs. Det var välhållet och påkostat utan att charmen bleknat. När hon sålde bostadsrätten i Lidingö gjorde hon sig skuldfri och fick en bra buffert på banken och de senaste fem åren hade hon bott på ön året runt. Hon unnade sig vackra saker och njöt av att undan för undan rensa bort vad som kommit med i husköpet för femton år sedan.

Jag kan förtidspensionera mig, tänkte hon. Det kan man när man är sextiotvå år. Varför ska jag älta alla människors problem? Jag har så lite att komma med till ungdomar och barnfamiljer nu för tiden.

Hon strosade runt i sovrummet. Hon älskade den breda nya sängen. Varje dag såg hon fram emot att gå och lägga sig i den med plats att breda ut sig. Ligga och läsa. Dricka lite vin. Se på teve. Hon strök med handen över övre dörren på hörnskåpet och satte kinden mot den.

Det är saligare att giva än att taga, andades hon i nyckelhålet. Det är min ledstjärna. Men Herre, jag har samlat så mycket salighet som diakon i kyrkan att det räcker för flera livstider. Låt mig ha den. Ett tag till.

Hon förde två fingrar upp mot pannan, ned i brösthöjd, till vänster, till höger. De orena tankarna kunde ingen se. De syntes inte på henne. Men under den rena diakonytan visste hon vem hon var. Hon gav sig själv ett löfte.

Det ska inte fortgå länge till. Barbro har rätt om den frigörande dansens verkningar. Malin såg ut som om hon svalt en huggorm. Undrar hur de såg på mig? Tårarna bara drog upp i näsan och gick inte att hålla tillbaka. Till och med Barbro var tagen. Hon går och bär på något. Långt där nere i hennes bottenfrusna själ rörde det till sig. Alltid annars så tillknäppt. Inte personlig för fem öre.

Anette Öman fläktade sig.

Det är värmeböljans fel. Vi blir tokiga allihop.

Klockan var sju. Den sena sommarkvällen var fortfarande ljus. Hettan släppte inte taget. Anette Öman slog sig ned i den nya rottingstolen på verandan och rullade tummarna.

Jenny dröjde.

Anette tappade lusten att prata med henne.

Först är hon dramatisk och ska absolut komma, tänkte hon. Sedan kommer hon inte. Himla människa! Jag tål henne inte.

Steg hördes på grusgången. Det var för sent att ringa till henne.

Anette! sa Jenny mjukt. Förlåt. Jag har haft det såå bökigt.

Hon var omålad och doftade nytvättat hår. Det glänste som guld. Ögonen var stora och blå. Det var en söt flicka som varit gulletutta sedan hon blev född, föreställde sig Anette. Människor hade petat på henne och känt på hennes runda örsnibbar och räknat hennes rosenfingrar