Ondskans vatten

By Lennart Emtestam and Gösta Emtestam

Ett lik har hittats i den lilla byn Lunde i Kramfors. Huvudet flöt omkring med likstela ögon i brunnens grunda vatten när de två pojkarna upptäckte det. Ledtrådarna är få och det enda man har att gå på är en gåtfull man med hund som skymtades kvällen innan dådet. Mordutredarna Hjalmar Lund och Laleh Forss blir inkallade från Stockholmspolisen. De kastar sig bakom ratten och Hjalmar kör bokstavligen i 140. Brottet ska lösas och det finns ingen tid att förlora. "Ondskans vatten" är den första delen i serien om polisduon Hjalmar Lund och Laleh Forss.Följer polisduon Lund och Forss i såväl deras hektiska deckarliv som deras privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2021
• ISBN: 9788726814958

Book preview

författaren.

Prolog

Perrongen på Slussens tunnelbanestation var packad. Verkställande direktören Ernst Wass försökte tränga sig in i den fulla tunnelbanevagnen. Den store, vältränade Wass stötte till en späd, vithårig gammal kvinna. Åldringen skrek till och famlade förgäves i luften efter stöd. Hon föll mot betonggolvet med huvudet före. Ljudet, när kvinnans skallben spräcktes, lät som knäckandet av en kokosnöt, men starkare, tänkte han. Kvinnan blev omedelbart medvetslös av tryckvågen på hjärnan. Det visste han sedan sin tid som sjukvårdare under militärtjänsten.

Det bildades en folkmassa på perrongen i en ring runt kvinnan. Två personer knäböjde över bröstkorgen och ansiktet med fåfänga försök till återupplivning. Wass pressade sig bort från uppståndelsen kring den döende och in i tunnelbanevagnen. Han hamnade i mittgången mellan tunnelbanedörrarna. Här kunde han överblicka situationen, hämta andan och hoppas att ingen hade upptäckt att han orsakade en människas för tidiga död. Det var inte första gången, han log och en känsla av makt över liv passerade genom kroppen. Tunnelbanan stod stilla och fler började hjälpa till med få liv i kroppen. Wass förflyttade sig genom vagnen och skyndade ut genom en dörr längre bort från kvinnan. Han tog trapporna upp, passerade spärren och dörrarna. Han fortsatte mot Katarinavägen och vinkade in en taxi. Färden gick mot Grand Hôtel där han skulle äta gott med en gammal vän från Hälsingland. Händelsen nere i tunnelbanan hade börjat rinna av Wass. Han brydde sig inte det minsta om den gamla damens öde, men hyste rädsla över att åka fast. Wass var hårdhudad och framgångsrik. Han såg genom de svarta solglasögonen den vackra utsikten över det gråblå vattnet nedanför slottet. Han tänkte på att vatten snart skulle göra honom förmögen. Ingen skulle hindra honom. Den allvarliga minen övergick i ett brett leende vilket medförde att resterna av ett gammalt ärr på ena kinden framträdde tydligare.

1

Samtidigt som direktör Wass klev ur tunnelbanan var människor samlade runt en brunn 50 mil norr om Stockholm.

En pistol, skrek en pojke när ett svart föremål lösgjorde sig från kroppen och landade i det blöta gräset.

En uniformerad polis tog upp vapnet och lade det i en plastpåse. Ett svagt surrande hördes från brandbilens vinschmotor. Ur byltet som dinglade i repet rann vatten ner i regnpölarna. Sakta sänktes mansliket ner och sträcktes ut över båren. Den döde var intakt, men händerna sönderrivna med trasiga naglar. Ansiktet var blått och rofyllt. Liksäcken slog fram och tillbaka i blåsten innan blixtlåset drogs igen. Poliserna tog av sig uniformsmössorna. Tafatt hedrades paketet med den avlidne som drogs in i ambulansen. Trots de långa avstånden hade polis, brandkår, ambulans och till och med några journalister, både från teve och lokaltidningar, anlänt på en dryg timme efter det att skriken från pojken hade spritt sitt olycksbådande budskap. Några bybor hade släppt det de hade för händer och dragit sig mot ljuden. En storväxt man med jägarhänder bar en laddad hagelbössa över axeln. Ett sextiotal nyfikna hade samlats i regnet.

Vi ska ta den jäveln, sa en yngre tårögd polis. Ambulansen körde iväg genom buskarna på den smala timmervägen.

Det är inte den första i den här brunnen, viskade en gammal kvinna i publiken mot de närmaste och fortsatte.

På 40-talet var det en piga som ramlade ner. Vattnet stod lågt den torra sommaren. Det sägs att det tog flera dagar innan hon dog. Man vet inte om det var ett mord. Hon var gravid. Den äldre tystnade en stund.

Förresten, var det här en man eller kvinna som dom drog upp? frågade samma kvinna.

En man, svarade en annan i folkhavet och höll handen runt munnen för att dämpa det hon sa.

Ett trevande skratt hördes plötsligt från folksamlingen. En storväxt polisinspektör hade halkat och satt sig i gräset när han skulle ta sig under den blåvita plastremsan. Han reste sig, borstade av byxorna och gick fram till de två pojkarna som upptäckt liket.

Det var ni som hittade honom, sa polisen och nickade mot dem.

Pojken som verkade äldst tittade försynt upp.

Vi brukar leka här… Det är sällan någon annan på torpet, sa han och tystnade.

Den yngre såg ner och sparkade på marken.

Brunnen var olåst, sa den yngre och tvekade.

Det brukar den inte vara.

Polisbefälet la beskyddande sina dasslock till händer om pojkarna.

Grabbar. Kom. Vi går och sätter oss i polisbilen.

Leende öppnade han bakdörren åt pojkarna som klev in. Deras kamrater stod kvar i regnet. Avundsjuka.

Berätta vad som hände, sa han.

Ingen sa något.

Vilken tid var det grabbar?

Kanske klockan tre, sa pojken och brodern nickade.

Vad hände klockan tre i lördags vid brunnen?

Den brukar vara låst, sa pojken men tystnade direkt.

Jo, det har jag förstått, sa polisen och skruvade på sig.

Men vad gjorde ni då? fortsatte han otåligt och lutade sig mer bakåt mot pojkarna.

Vi såg att hänglåset var borta. Vi gick fram till brunnen … Jag öppnade locket och vi såg ett huvud. Det flöt.

Ögonen var öppna. Men han var ändå död, kom det från lillebror.

Hur vet du det?

Vet inte. Men… ögonen var stela.

Vad hände sen?

Vi blev jätterädda … Släppte locket och sprang därifrån.

Det blev en paus i förhöret. Han tittade ut på människorna som fanns runt omkring på gårdsplanen och kring brunnen.

Läskigt det här, sa han, vänd mot pojkarna.

Inget svar från baksätet. Han var inte van att förhöra barn.

Har ni sett nåt annat?

Polismannens borstade bort lera från byxorna.

Nää, sa de båda samtidigt.

Ingenting alls?

Pojkarna var tysta. De var inte alls villiga att förhöras. Bilrutorna började imma igen.

Tänk efter nu. Såg ni inget annat? Det är viktigt för oss att veta. Så att vi får tag på den som gjort det här.

Jo, sa den yngre. Han skruvade på sig och såg på polismannen.

Det var en man med en hund som gick runt husen igår kväll.

Polisen tog upp ett block och såg att den äldre pojken tryckte armbågen mot den yngre.

Okej. Mer?

Den yngre rörde på sig oroligt, men svarade efter en stund.

Vi satt i kojan i trädet.

Hur såg han ut? sa han, mer bestämd, med pennan mot papperet.

Några andra pojkar tryckte näsorna mot bilens blöta och immiga sidofönster. Polisen öppnade rutan.

Grabbar! Försvinn härifrån. Ni måste hålla er utanför avspärrningarna!

Innan rutan var uppdragen igen hade de närgångna kamraterna förflyttat sig till rätt sida av plastbanden.

Berätta mer, fortsatte polismannen.

Han försökte dölja irritationen över avbrottet.

Det regnade. Han hade lång rock, stor hatt och en hund med sig.

Pennan raspade på papperet.

Vad var det för hund?

Kanske en schäfer, sa den äldre av bröderna och tog över initiativet.

Polisen sken upp över uppgifterna de avslöjade.

Har ni sett den tidigare?

Ja. Några gånger, men vi vet inte vem det är. Många går med hundar på stigen vid torpet, sa han osäkert.

Polisen kände att det var något som inte stämde. Pojkarna i bilen verkade vara rädda. Han avslutade samtalet för att inte pressa dem mer.

Något annat, grabbar?

Pojkarna var tysta.

Kommer ni på något så kan ni ringa mig senare.

Han gav dem varsitt visitkort med polisens logga, de tre guldfärgade kronorna.

Lättade slank pojkarna ur bilen och de gick mot trädkojan som låg inom synhåll. Deras kamrater följde efter och ville höra vad som sagts i polisbilen. En brandman kom fram till bilen. Polisen vevade ner rutan och regnet stänkte in.

En kollega har varit nere i brunnen, men den var svår att genomsöka. Han hittade inget förutom en damsko. Ska vi gå vidare och torrlägga?

Vi avvaktar.

Polisinspektören som var hungrig och blöt, ville därifrån för nya kläder och ett skrovmål. Det hällregnade och han kände inte för att fortsätta. Teknikerna fick ta över, resonerade han. Rutan hissades upp och blocket åkte ner i innerfickan.

Vem ska ta över nu? tänkte han.

2

Ett envist ringande skar in i hörselgångarna.

Vad händer? sa han högt.

Fyra timmars sömn efter ett förlustbringande besök på Solvalla, följt av nattklubben Göta Källare till framåt småtimmarna. Ångrade nu de tre Irish coffee som beställdes in vid stängningsdags. Huvudet kändes som en tio kilos vattenmelon som börjat ruttna. Tungan var klistrad i den torra övergommen. På hans lediga dag ringde länspolismästaren i Västernorrland. Klockan var 07.33.

Du, Hjalmar. Vi behöver din hjälp. Kan du komma till Härnösand så snabbt som möjligt? Du behövs till en mordutredning.

Jo, men Laleh Forss har större möjligheter att åka än jag. Hon är kriminalinspektör.

Han var allt annat än arbetssugen.

Det går absolut inte med Laleh. En erfaren kommissarie måste leda utredningen. Den blir speciell. Det är Marklund som är mördad.

Marklund. Det var som fan. Vad har hänt?

Han har blivit dränkt i en brunn som ägs av Lalehs mormor i Lunde.

Det är ju inte klokt. I det torpet … Ett polismord.

Kan du komma upp med en gång?

Idag? Nej. Är trött idag. Jobbat natt.

Hörde av Tyra att du var ledig i helgen.

Hjalmar Lund klev inte upp. Han sträckte sig efter en Treo och släppte den i glaset med vatten som stod på det lilla bordet bredvid sängen. Han kände vätskan rinna ner i halsen. Den fick tungan att fungera normalt. Hjärnan skulle komma senare.

Hallå, Jalle. Är du kvar?

Ta det lugnt. Måste samla tankarna.

Hur blir det då? Är du på gång?

Det är massor härnere. Jag kan nog komma i veckan. Måste avsluta några knepiga ärenden först.

Det blir för sent, blev det snabba svaret.

Vi gör så här. Laleh får åka upp och ta över. Hon har också anknytning till torpet. Laleh ordnar med obduktionen, det tekniska och vittnesförhören och så kommer jag upp så fort det går.

Spåren kallnar.

Jo, men det går inte att lämna allt här just nu. Jag har tjockt. Laleh är också en av de bästa mordutredarna vi har.

Det blev tyst från Härnösand. Hjalmar Lund passade på att ta en lika ljudlös klunk Treo till. Han hörde att teven stod på i vardagsrummet. Hoppas det inte ligger en dam i soffan, hann han tänka innan den norrländske länspolismästaren kastade ut sitt sista kort.

Någon annan får ta över i Stockholm. Rikspolischefen kräver att vi prioriterar.

Den jäveln är inblandad också, tänkte Hjalmar Lund resignerat.

Okej. Laleh Forss och jag kommer upp så fort som möjligt.

Bra. Inom 24 timmar. En första rapport ska ligga klar till er när ni kommer.

Länspolismästaren lade på.

Han behövde gå på toaletten, vred sig ur sängen och behöll täcket över axlarna. Hjalmar Lund kom att tänka på att han nu skulle missa tillfället att lägga in en stöt på den nyskilda och attraktiva åklagaren Charlotte Stierna. Försiktigt öppnade Hjalmar Lund sovrumsdörren. Lägenheten, en stor trea, låg högst upp i ett tjugotalshus. Katarina Kyrka syntes i hallfönstret. Kyrkklockan visade på halv nio. Köket, som vette mot Södra Stationsområdet, var också tomt. På mattan framför soffan i vardagsrummet låg hans kläder i en hög. Överst låg några svarta kalsonger av märket Calvin Klein. Soffan var tom förutom på något klädesplagg som låg på ryggstödet. Det var en svart BH av en modell som kvinnor hade på 50-talet.

Irmeli, ropade Hjalmar Lund flera gånger under tiden han letade runt i bostaden.

Det kom inget svar, allt var tyst förutom tevens morgonprogram. Han var ensam i lägenheten. I badrummet stod det skrivet på spegeln med mörkrött läppstift SES ÄLSKLING. Texten omgiven av ett hjärta. En doft av en för honom välkänd parfym hade dröjt sig kvar. Tankarna for runt i skallen. Helvete. Varför ringde jag henne?

Från teven hördes nyhetsuppläsaren prata om en kropp som hade hittats i en brunn i Lunde. Offret var ännu oidentifierat. Hjalmar Lund satte sig i soffan med en Ramlösa i handen. På teveskärmen syntes bilder av uniformerade kollegor som trampade runt och letade i buskar kring torpet.

Vad händer? sa han högt.

Han gick ut i badrummet. Duschade länge. Började må bättre och slog numret till Laleh Forss.

3

I bilen på väg upp ringde Laleh Forss kollegorna i Härnösand. Hjalmar Lund körde i solskenet via Västerbron ut på E4:an, norrut.

Vi är på väg nu. Det tog lite tid. Vi hade en del att avsluta.

Hon sneglade på Corvettens hastighetsmätare som närmade sig 140.

Går det bra att vi hämtar utredningsmaterialet när vi kommer fram till Härnösand … jamen, tack ska du ha. Vi ses.

Hjalmar Lund bar en kritvit kostym, svart skjorta och pilotglasögon. Som en maffiaboss, tänkte hon. Paret hade träffats klockan 10.00 vid Mariatorget, som låg mellan deras bostäder. Färden gick med Hjalmar Lunds favorit, Elvis, i bilstereon. Vid Tönnebro Värdshus tog de varsin räksmörgås och kaffe. Hjalmar Lund tackade sin vana trogen nej till Lalehs erbjudande om att ta över ratten en stund. Kontrollfreaken i honom, reflekterade hon. Efter att ha hämtat utredningsmaterialet i Härnösand fortsatte de, svängde vänster före Höga Kustenbron i riktning mot Lunde. Elvis blev avbruten. Telefonen ringde. Polisintendent Tyra Stjernkvists röst hördes i bilstereons handsfreefunktion.

Hur går det?

Vi är snart framme, svarade Laleh Forss.

Bra. Jag ska åka på en sen länge planerad resa. Nu på fredag. Blir borta en vecka. Se till att ni ordnar upp det hela. Ni har många ögon på er.

Vart ska du? frågade hon.

Till södra Frankrike. En populär turistort. Le Cap d’Agde. Jag har aldrig varit där. Jag har nyss träffat en man som gärna vill åka dit med mig.

Det kan bli roligt Tyra, sa hon och båda i bilen log.

Han säger det. Jag känner honom knappt, men man måste ha lite äventyr innan man blir för gammal.

När är du tillbaka?

I början på juni. Men hör av er om det händer något av vikt.

Ha så kul.

Samtalet avslutades.

Le Cap d’Agde är för swingers, sa Laleh Forss högt och båda skrattade ända tills de körde in i Lunde.

När de närmade sig torpet stod en grupp människor vid infarten från Hyssbacken.

En välkomstkommitté, sa hon.

Känner du dom?

Ja, det är grannar.

De stannade bilen vid vägkanten och klev ur. Laleh Forss vände sig mot folksamlingen och vred sig snett bakåt mot kollegan.

Det här är Hjalmar Lund. Kommissarie. Han ska leda mordutredningen.

Hjalmar Lund nickade. Hon presenterade sedan grannarna för sin chef.

Det här är Sören, pensionerad polis, som bor i det röda huset på andra sidan vägen. Paret Björklund bor i den gamla skolan där nere. Rolf Gustavsson driver ett yogacenter och bor i den vita villan med sin familj.

Jag tycker jag känner igen dig, Rolf. Har du varit polis? hörde hon Hjalmar Lund fråga.

Rolf ryckte till, men log vänligt.

Nej. Men jag känner inte igen dig, sa han och såg fundersam ut.

Man träffar mycket folk i mitt yrke, sa Hjalmar Lund.

I vilket polisdistrikt jobbade du, Sören? frågade Hjalmar Lund.

Tio år i Stockholm. Sedan flyttade jag hem. De sista åren var jag stationerad i Härnösand.

Ja, det förklarar varför alla visste att vi skulle komma, sa hon leende.

Jag har fortfarande kvar intresset och kontakten med kollegorna. Om det är något ni behöver hjälp med är det bara att säga till, sa Sören.

Tackar. Nu är jag hungrig. Vi ska ner till torpet och äta en grillad kyckling, sa hon.

Marklund var en av mina bästa vänner. En förbannat bra mordutredare, sa Sören när de skulle gå.

Vi var också vänner… sedan många år, sa Hjalmar Lund allvarligt och fortsatte med höjd röst.

Får jag tag på mördaren vet jag inte vad jag gör med honom.

Ring mig. Jag kan fixa honom. Du har några år kvar att jobba. Jag är inte rädd att sitta inne … Det kan vara intressant, sa Sören och log.

4

Vilket läge. Och Ångermanälven. Som ett singelstreck på Valla, sa Hjalmar Lund.

De stod vid infarten till torpet och beskådade landskapet. Det var i slutet av maj och de första blommorna lyste vita intill husknutarna. En försenad vår.

Ja, det är fint. Som barn var jag här på sommaren. Det var fantastiskt att bo med mormor. Hon växte upp på torpet.

Hur mår mormor?

"Hon är på ett äldreboende i Kramfors. Mormor är sällan på torpet nuförtiden. Det blir inte så ofta för mig heller. Jag brukar åka upp någon gång per år och