Hämndens dagar

By Lennart Emtestam and Gösta Emtestam

När städerskan väl har vant sig vid ljuset i den lilla gymnastikhallen möter hon en syn hon aldrig kommer att kunna gömma. I handbollsmålets ribba hänger ett lik. Stelt och livlöst.Liket i gymnastikhallen sätter igång en brådskande utredning som leds av kommissarie Hjalmar Lund och hans kollega Laleh Forss. Men samtidigt som utredningen blir alltmer invecklad möter de båda poliserna personliga utmaningar. Hjalmar tror sig äntligen ha hittat den stora kärleken och Laleh tampas med skuldkänslor över att inte kunna tillbringa mer tid med sina barn. Går det att uppfylla de förväntningar som finns på hemmaplan och samtidigt möta de krav som utredningen ställer?"Hämndens dagar" är den tredje delen i serien om polisduon Hjalmar Lund och Laleh Forss.Följer polisduon Lund och Forss i såväl deras hektiska deckarliv som deras privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2021
• ISBN: 9788726814941

Book preview

författaren.

Söndag

1

Han såg säljaren kliva långsamt in på herrtoaletten. Mannen som gick några steg bakom säljaren fick böja ner huvudet för dörrkarmen. Hjalmar Lund och säljaren stod framför varandra. Den andre mannen backade och vilade ryggen mot dörren.

Vi hängde en skylt, städning pågår, på utsidan av dörren, sa säljaren.

Hjalmar ordnade till slipsen, sträckte på sig. Säljaren riktade blicken mot honom.

Jag har tre vinstbongar på tillsammans 200 000 kronor som du kan få köpa. Vi vill ha 15 procent.

Tio är rimligare, sa Hjalmar.

Missnöje glimtade till i mannens ögon. Men han tänkte stå på sig och hade övertaget.

Många behöver bongar … det är flera som delar.

Brukar alltid vara 10 procent.

Efterfrågan har ökat, riskerna blir större och priserna går upp.

Det kliade till på hans armbågar. Pulsen ökade.

Det är alldeles för mycket.

Det blev tyst. Ett skrapande ljud från dörren bröt tystnaden. Det var säljarens medhjälpare som kliade sig på ryggen mot dörren, som en häst i spiltan. Ljudet upphörde, han och säljaren återgick till affärerna.

Ska jag vara ärlig. Själv tar jag bara 5 och vinnaren får 10, sa säljaren.

Nej! Nej! Det funkar inte för mig.

Säljaren stirrande på honom och vände sig mot kamraten som klev fram. Efter en kort stund med mummel var konferensen över och den andre återvände till platsen vid dörren.

Vi kan inte ha lägre marginaler.

Hjalmar såg ner i golvet och skakade på huvudet.

Det rör sig om stora pengar. Jag kommer behöva många bongar att lösa in. Ge mig 10 procent och vi kan ha många affärer ihop framöver. Det blir mycket pengar för dig. Annars får jag höra med andra.

En hostattack hördes från mannen bakom säljaren. Säljaren sträckte på sig och tittade leende Hjalmar i ögonen.

Du är hård. Hur mycket behöver du lösa in?

Frågvis jävel, tänkte han.

30 miljoner i euro.

Leendet hos säljaren blev större.

Kör, blev svaret.

Kommissarien sträckte över ett kuvert med 500 eurosedlar och fick vinstbongarna. Männen skakade hand, sedan klappade de varandra på axlarna. Hjalmar höll bongarna hårt i handen och gick diskret mot Solvallas kassor. Han växlade in bongarna i olika kassor. Nu blir mina pengar vita, tänkte han medan han såg på de vänliga kassörerna, som ovetande om vad som pågick tog emot vinsterna. Han spelade också 5000 kronor vinnare på en säker häst. Han kände en kusk som tipsat honom, ett tack för gamla tjänster. Dessutom var loppets storfavorit lätt förkyld, men den kunskapen hade inte kommit ut till andra spelare, vilket öppnade för hans tämligen okända häst.

Irmeli Aho sken upp när han kom tillbaks till deras bord. Hon klappade honom på magen.

Vad länge du var på toaletten. Var du hård i magen?

Han drog vänligt bort hennes hand.

Jag träffade en gammal klasskompis. Han gav mig ett säkert stalltips och snart ska du se på en storvinst, sa han.

Det var nog en kvinna som tog din tid. Jag känner dig, Jalle, sa hon.

Vad heter den hästen, Jalle? sa en man vid bordet bredvid.

Det var en högljudd krögare, känd för att vifta med sina feta rullar med femhundralappar. Han skalade långsamt av en sedel i taget, när han satsade stort.

Nummer sju, ljög Hjalmar utan att blinka.

Krögaren skrattade högt och sprang iväg till kassorna med en rulle i handen. Krögaren återvände snart och flyttade stolen närmare Hjalmars bord. Loppet startade och det blev stilla i restaurangen. Blickarna riktades mot hästarna på travbanan. Restaurangen erbjöd en bra överblick för hängivna spelare. Stämningen var hög när hästarna närmade sig sista kurvan.

Krögaren överröstade de andra.

Sju, sju, sju! Jag vet att den vinner!

Hästarna kom ut på upploppet. Hjalmar hade satsat på häst nummer tre som låg instängd bakom den ledande hästen som var nummer sju.

Sju, sju, sju! För sjutton! Den vinner! skrek mannen i Hjalmars öron.

Krögaren stod upp och svingade vilt med armarna. När hästarna gick i mål fick Hjalmar en kraftig dunk i ryggen av den överlycklige bordsgrannen. Han kunde knappt tro vad han hade sett. Nummer sju vann och den gav fyra gånger insatsen till krögaren.

Fyrtio tusen, Jalle. Tack för tipset!

En sådan fråga besvarade han aldrig. Hjalmar röjde aldrig namn på hästar som han spelade vinnare. Inte för någon. Irmeli kramade hans arm hårt och såg moderligt på honom. Han vände blicken ut över travbanan. Rättade till slipsen. Det kommer nya lopp, tänkte han.

2

Villes huvud stack fram mellan bilens säten.

Mamma, varför skilde ni er egentligen? sa han.

Vad tror du det berodde på? sa Laleh Forss.

Pappa säger att du blev lesbisk, sa Wilma.

Ja. Han säger att du ligger med kvinnor, fortsatte förhöret från Ville.

Stopp ett tag. Det är inte sant att jag skilde mig från er pappa på grund av att jag inte tycker om män. Orsaken till skilsmässan var att vi inte längre älskade varandra.

Hon ville inte berätta om deras pappas kvinnohistorier under tiden de var gifta. Han var ökänd bland vänner och deras poliskollegor. Till slut ställde hon ett ultimatum. Han tog det lugnare ett tag, men föll snabbt tillbaka till det maniska jagandet. Hon ville att han skulle söka hjälp för sexmissbruket, men då han nekade till allt, begärde hon skilsmässa. Det var inte bara otroheten, utan hennes kärlek hade också svalnat. Till slut kändes beslutet helt rätt och hon gick vidare.

Det är jättetråkigt att ni är skilda, sa Ville.

Skulle du vilja att vi var ihop igen? sa Laleh.

Ja. Det skulle vara mycket enklare. Då slapp vi ha två ställen att bo på.

Bilen hade kommit fram till exets hus i Älvsjö. Hon parkerade en bit ifrån. Villorna i området stod i sin prakt och äppelträden blommade. Hon undrade varför Ville tog upp skilsmässan. De hade haft en fin helg tillsammans. Hon visste att umgänge varannan helg inte var tillräckligt, men hon skulle försöka ändra på arbetstiderna. Hon vände sig mot Wilma.

Tycker du också att mamma och pappa ska bo ihop igen?

Ja, fast det skulle aldrig fungera. Ni är så olika och skulle bara bråka.

Hennes bror skakade på huvudet och puttade till systern med handen.

Jamen, jag tror det. Pappa är mycket snällare nu sedan hon flyttade. Jag tyckte aldrig om henne, sa han.

Det kommer aldrig att gå. Men jag tycker att vi har en bättre relation sedan han blev själv.

Mamma, pappa är inte helt själv. Han dejtar olika kvinnor. Den här helgen skulle pappa åka till en kvinna i Skåne, sa Wilma.

Hur vet du det?

Han pratar högt på Skype. Jag hör det in till mitt rum, sa hon och såg glad ut.

Pappa skriker när han pratar. Jag hör också hur larvig han är, sa lillebror.

Hon öppnade bildörren och de gick tysta mot huset. Kalle stod med en vattenslang. Han stängde av kranen, släppte slangen och gick mot grinden.

Hej kids. Hej Laleh. Vilken fin kväll.

Barnen kramade sin pappa, sedan henne och sprang in i huset.

Vill du ha en fika innan du försvinner?

Han verkade ovanligt glad. Hade väl gått bra i Skåne, tänkte hon utan avund. Frågan var överraskande. Det var flera år sedan de drack kaffe tillsammans. Hon ansträngde sig för att se sval och nollställd ut.

Tack, men jag måste till stationen och hämta material, ljög hon.

Han ryckte på axlarna.

En annan gång, kanske, sa hon och ångrade sig direkt.

Hon vinkade flyktigt och gick mot bilen.

Det är Prideparaden till helgen, hörde hon exet ropa.

3

Städerskan låste upp sidodörren på byggnaden och gick in. Hon tände ljuset och lyfte blicken uppåt. Hon såg en regnvåt glasruta i takfönstret. En duva tryckte sig mot rutan och kikade nyfiket ner på henne. Städerskan öppnande dörren till Eriksdalshallens lilla hall. Den var mörk under de höga takvalven. Hon stoppade ner nycklarna i städrocken och klev in. När hon passerade rörelsedetektorerna blev hela hallen upplyst. Det tog några sekunder för hennes ögon att vänja sig vid lysrörens skarpa sken. Efter att ha hastigt slutit ögonen öppnade hon dem och upptäckte något som inte brukade vara där. I handbollsmålet längst bort från ingången hängde ett stort klumpigt föremål, som ett paket med kläder eller en matta. Städerskan blev orolig. Hon tog några försiktiga steg in mot målet. När hon kom närmare hade ögonen vant sig vid det skarpa ljuset. Hon såg tydligare. Det var en människa som hängde, stel och livlös, i handbollsmålets ribba, nära ena krysset. Hon stannade, stelnade till och förde upp händerna mot ansiktet. Kvinnan rusade sedan skrikande, ut genom ytterdörrarna tills hon kom ut på Ringvägen. Duvan hörde skriken. Den övervägde att flyga vidare, men det var nog nyfikenheten som fick fågeln att stanna. Städerskan fick syn på ett äldre par. Hon gestikulerade.

Död, död, död, vrålade hon och fortsatte springa mot paret. Hon vände sig bakåt och pekade mot Eriksdalshallen där en av de stora glasdörrarna vid entrén stod vidöppen. Den äldre kvinnan gick fram och famnade lugnande tag i henne.

Vad är det som har hänt?

Städerskan upprepade samma ord.

Död … död, snyftade hon och nickade mot idrottshallen. Hon grät hejdlöst i den andres famn.

Vi ringer till polisen, sa mannen.

Han letade efter mobilen i kavajens fickor.

Det här verkar allvarligt. Hon är ju helt förstörd, sa han

Städerskan uppfattade de svaga pipen från mobilen när mannen slog 112. Högtalarfunktionen var påslagen. En automatisk telefonröst svarade. Efter någon minuts nervös väntan fick mannen prata med en samordnare. Han höll mobilen framför munnen, som en mikrofon.

Vi står på Ringvägen utanför Eriksdalshallen på Söder. Det är en kvinna som säger att nån är död där inne. Kan ni skicka hit polisen?

Vi ska se om det finns någon ledig radiobil i närheten. Jag återkommer strax.

Det kändes lugnande, tänkte städerskan, när den äldre kvinnan tog upp en servett och torkade hennes tårdränkta kinder. Städerskan märkte att duvan flög iväg ovanför Eriksdalshallen mot Södersjukhuset.

Den dödes själ flyger iväg nu, sa hon.

Den äldre kvinnan fortsatte att hålla om henne. Några nyfikna hade slutit upp kring de tre.

Det kommer en radiobil om cirka fem minuter. Är kvinnan trovärdig? hördes från mobilen.

Hon verkar mycket trovärdig. Det måste ha hänt nåt allvarligt, sa mannen.

Då kontaktar jag sjukhuset och ber om en ambulans också. Stanna kvar där ni är och vänta. Vi avslutar samtalet.

Ja, tack, då väntar vi här.

4

När poliserna Petra och Mikael anlände till Eriksdalshallen var ambulansen redan på plats. Ambulanspersonalen stod tillsammans med ett tjugotal människor som samlats i skenet av ambulansens blinkande blåljus som for runt på husväggarna. En man i sjuttioårsåldern, klädd i en beige trenchcoat, kom fram.

Det är jag som har ringt. Den mörkhåriga kvinnan som sitter med min fru där borta sa att hon hittat en död människa i Eriksdalshallen. Hon sa också att alla dörrarna är öppna in till hallen där den döde finns.

Vi måste gå in med detsamma, sa Petra.

Hon beordrade ambulanspersonalen, en sjuksköterska och en chaufför, att de skulle följa med.

En dam med käpp kom fram ur folksamlingen.

Vad är det som hänt? frågade damen.

Det vet vi inte, men du behöver inte vara orolig, svarade Petra.

Ambulanspersonalen tog med sig två väskor med utrustning och gick med poliserna mot glasdörren, Petra i täten, Mikael gick sist och stängde dörrarna när de hade gått in. De ville undvika att allmänheten följde efter. De fyra personerna gick på rad genom korridorerna i sportarenan. De kom fram till den vidöppna sidodörren till lilla hallen som städerskan brukade använda. I dörröppningen låg en omkullvräkt städvagn och vattnet från skurhinken hade runnit ut på hallgolvet. Petra plockade upp en blöt nyckelknippa innanför dörren som städerskan hade tappat i flykten. De tittade på kroppen som hängde i handbollsmålet i andra ändan av salen. Omedvetet ökade gruppen farten och var snart framme vid målet.

Han är död sedan några timmar, sa den erfarna sjuksköterskan bara genom att iaktta kroppen.

Rör inget, sa Petra lugnt, nästan högtidligt.

Det kan vara ett självmord, sa Mikael.

Ingen svarade. De stod stilla.

Han har stått på två tjocka böcker som ligger i målet, fortsatte Mikael och pekade med hela handen.

Petra satte sig på huk och studerade böckerna.

Det är biblar, sa hon.

Hon såg att det låg en handboll längst in i samma hörn som den döde hängde.

Vi måste få hit en läkare, sa hon.

Den döde hängde vänd ut mot hallen och likstelheten hade börjat inträda, som sköterskan konstaterade. Huvudet hängde ner med hakan mot bröstet, ögonen var halvslutna, med blicken mot golvet. Kroppen hängde i två skärp. Det ena skärpet var fäst runt halsen och det andra satt runt målets ribba. Skärpen hade trätts ihop med varandra och bildat en effektiv och dödlig snara. Den döde var en kortväxt ljushårig man i fyrtioårsåldern med begynnande flint. På fötterna vita gymnastikskor som verkade helt nya. Trots det motbjudande i situationen fanns det en egendomlig känsla av andlighet i luften. Att idrottsanläggningen var ekande tom, stor och hög som en kyrka bidrog säkert, tänkte Petra.

En intagen på häktet måste alltid lämna ifrån sig skärpet, funderade hon högt.

Poliserna avskärmade platsen med blåvita band. För säkerhets skull stängde de av hela salen och banden placerades på alla dörrarna som ledde in i lilla hallen. Runt handbollsmålet, med en radie på cirka 10 meter, tejpades band fast på golvet för att ingen skulle förstöra eventuella spår innan teknikerna hade gjort sitt arbete. Gruppen samlades vid entrédörren.

Ja, han har nog hängt ett tag, sa den andre ambulansföraren.

Petra märkte att mannen var blek och tagen.

Det är inget vi behöver göra med ambulansen här längre. Vi åker tillbaka till SöS.

Petra lyfte upp ena handen i ett stopptecken.

Ni kanske kan prata med kvinnan som hittade kroppen. Säg till henne att vi kommer ut snart och behöver hennes uppgifter, sa hon.

Mikael verkade rastlös.

Ring teknikerna och rättsläkare, sa hon till honom.

Han har inga strumpor… men skor, sa Mikael och tog fram telefonen.

Det verkar som han klädde på sig slarvigt, avrundade Petra.

Kriminalinspektör Sture Berg såg folksamlingen på avstånd vid Eriksdalshallen. En polisassistent körde honom i det blöta väglaget och vindrutetorkarna fick arbeta hårt för att hålla sikten klar. Den stora digitalklockan utanför idrottshallen visade 21.41 när de stannade vid entrén. En kvinnlig polis kom fram till bilen. Sture klev ur, nickade och skakade hand med henne.

Tjena. Sture, polisinspektör.

Petra. Min kollega Mikael står där borta. Vi var först på plats.

Han kände igen henne från tidigare. Men hon verkade inte känna igen honom.

Vad har hänt här?

En hängd man i ett handbollsmål. Kan vara ett ovanligt självmord. En chockad städerska, som står där borta. Hon hittade honom kring 21.00.

Har ni ringt efter läkare?

På väg från rättsmedicin i Solna.

Är det några tekniker på gång?

Dom är också på ingående.

Bra, då går vi in och kollar läget.

Petra pekade mot några personer på en bänk.

Den yngre kvinnan där borta jobbar som städerska här. Hon hittade kroppen.

En kvinna satt hopsjunken och gråtande på bänken tätt ihop med ett äldre par.

Okej. Får prata med henne sen.

Sture gick med Petra mot entrén. De stannade till vid den manliga polisen som stod bredbent och vaktade.

Hej. Jag heter Sture Berg. Kan du ordna så att hon som hittade mannen blir förhörd imorgon klockan 08.00 hos mig på polishuset? Sedan kan hon gå hem.

Ja, det ordnar jag, svarade Mikael.

Han öppnade en av de stora glasdörrarna och de fortsatte mot lilla hallen. Belysningen var tänd i hela Eriksdalshallen. Sture tänkte tillbaka på när han själv spelade handboll här. Han brukade se en del matcher fortfarande och missade aldrig en handbollsmatch i teve. Sture gick först in i hallen medan Petra gick bakom och pratade i mobilen.

Jävlar! Jag känner honom, utropade Sture plötsligt innan de kommit fram till liket.

De stannade till. Han studerade den hängande kroppen.

Det är Kenta eller Lill-Kenta som han kallades.

Han kände som något hårt pressande i bröstet. Blev torr i munnen.

Hur känner du honom? sa Petra.

Vi spelade handboll tillsammans. Kenta jobbade i Eriksdalshallen som vaktmästare. Han brukade ordna fribiljetter.

Vet du om han hade några problem? sa Petra.

Nä, men Kenta var nog inte helt nöjd med livet. Men självmord … inte visste jag att det var så illa … vi var lika gamla. Han bodde på Kocksgatan.

Måndag

5

Hjalmar Lund satte sig tungt på stolen, måndagstrött och de skulle ha möte. Han släppte ner en Treo i en vit kaffekopp. En smutsbrun sörja på insidan av koppen, ringformat och med bottenskyla av flera lager kallt, intorkat kaffe. Koppen med texten Till Världens Bästa Mamma, som han brukade ställa i utrymmet ovanför kylskåpet för att slippa onödiga diskussioner om vem som ska diska. Ibland, men det kunde gå månader mellan gångerna, var det en kollega, alltid av kvinnligt kön, kanske som en form av missriktad omtänksamhet, som körde koppen i diskmaskinen, men det uppskattade han inte. Var koppen kom ifrån var det ingen som riktigt visste. Det ryktades om att han tog med den vid skilsmässan. Barnens mamma lämnade honom för en bilhandlare från Borås, vilket skapade en bitterhet som Hjalmar höll levande genom att behålla koppen. Han hällde upp svart, halvljummet kaffe från en termos. Innan tabletterna hade smält helt drack Hjalmar allt i ett efterlängtat svep. En försynt rap hördes samtidigt som hans barns mammas kopp hamnade på den vanliga platsen igen. Han kände sig genast piggare. Hjalmar hade en stark tro på effekten av mediciner, i synnerhet Treo. Sture stack in huvudet.

Jalle. Vi har möte nu.

Ja, jag vet det. Jag ska bara på muggen, sa Hjalmar och lämnade rummet.

På toaletten rättade han till den skräddarsydda kostymen, böjde sig fram mot spegeln och drog fingrarna genom det mörka glansiga håret. Kvinnorna tyckte att han liknade Al Pacino och vissa också Johnny Depp, tänkte han. Kommissarie Hjalmar Lund klev in i konferensrummet och hörde hur kriminalinspektör Laleh Forss pustade när hon öppnade fönstret som var trögt. Han drog in den instängda luften i näsan och slog sig ner vid det fyrkantiga bordet tillsammans med polisinspektör Sture Berg och polisassistent Jelena Smirnova Persson. Trafikljud och fågelkvitter trängde in i rummet. Sture återberättade hela händelseförloppet från Eriksdalshallen och liket i handbollsmålet.

Städerskan hade inte sett nån person eller nåt misstänkt förutom en duva som förvarnade henne.

Var det en duva som varnade henne? sa Hjalmar.

Hon sa så.

Jävla skrock … vad säger rättsmedicin? sa han.

Dom är inte klara ännu. Det lutar preliminärt åt självmord, men det var skumt med sättet han tog det på. Toxicitetsproverna är inte klara.

Jag såg att det blivit tidningsskriverier. Jag pratar aldrig mer med pressen. Jelena får vara pressansvarig.

Ja, chefen, sa hon och sträckte på sig.

Vad säger teknikerna?

Det har inte varit några tekniker inblandade ännu. Det är dåligt med folk på grund av helg och semestrarna. Men hela hallen är fortfarande avspärrad, sa Sture.

OK, då skickar vi dit några så fort som möjligt.

Dom har ont om personal både på rättsmedicin och tekniksidan. Det är många sjuka. Det sa dom när jag ringde, sa Sture.

Hjalmar skakade på huvudet.

Anhöriga, har någon tagit snacket med dom?

Ja, svarade Sture och öppnade sitt block.

"Det finns en bror i Stockholm och en syster i