Där det finns hjärterum

By Kjell E. Genberg

"Katarina betraktade marken och började känna sig gråtfärdig. Hon hade satsat sin prestige på det här projektet och nu såg alltsammans ut att gå åt pipsvängen."Kriminalinspektör Katarina Solberg är övertygad om att enstöringen Erik Hamrin har mördat sin hustru Eva-Lena. Solbergs chef, kommissarie Paul Rademan, är dock skeptisk till hennes teori. Det finns ingen bevisning som pekar i den riktningen och eftersom ingen kropp har hittats räknas Eva-Lena enbart som försvunnen. Men så åker Rademan till Rhodos med sin hustru och ansvaret för roteln överlämnas till Solberg. Nu får hon äntligen möjlighet att visa vad hon går för, men det dröjer inte länge förrän hon möts av motgångar som får henne att börja tvivla på sig själv ... Till råga på allt drabbas området av en stöldvåg samtidigt som man hittar ett lik i skogen. Polisen ställs inför allt fler komplikationer. Kommer de att lyckas hitta Eva-Lena och lösa fallen? X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591963

Book preview

Kjell E. Genberg

Där det finns hjärterum

SAGA Egmont

Där det finns hjärterum

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591963

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

Vi är ganska säkra på att Erik Hamrin har tagit livet av sin fru, sa kriminalinspektör Katarina Solberg.

Vilket borde bevisas, tyckte hennes chef, kommissarie Paul Rademan.

Solberg såg uppfordrande på honom, ville ha medhåll, inte mothugg.

Det kan vi förstås inte styrka i det här läget. Det finns ingen död kropp. Alltså är hon bara försvunnen..

De befann sig i kommissariens tjänsterum på andra våningen i Hudiksvalls polishus på Norra Kyrkogatan. Det låg två fotografier på bordet mellan dem. Ett föreställde en kvinna, det andra en man. Fotot på kvinnan var aningen suddigt, taget i en skogsbacke där kamerans autofokus fästs på en grangren en bit ifrån henne. Det var inte heller särskilt färskt, troligen knäppt för fem, sex år sedan och hade dessutom fått ligga framme i ljuset så att färgerna förändrats och bleknat.

Eva-Lena Hamrin, född Olsson, var inte längre någon attraktiv skönhet men hade tydligen varit det i yngre år. Här hade hon hunnit få rynkor på halsen medan det vassa ansiktet med tydliga veck runt en smal mun, vars läppar tycktes truta en smula, var slätt över kinderna.

Hon var mager, nästan tanig. På sig hade hon en brandgul tröja. Troligen hade den varit röd vid fototillfället och på bilden förändrats med tiden. De två översta knapparna var uppknäppta så att hon visade hud och en rundad kontur vid tygkanten. Det var nog meningen att posen skulle verka sensuell, något som förstärktes av de smala röda läpparnas lite provocerande leende.

Vet vi vem som tagit fotot? undrade Rademan.

Nej. Hamrin visste inte heller. Eller påstod sig inte veta, förklarade Katarina. Däremot har vi lyckats klura ut att det är taget vid den gamla sågen i Gia. Det var kollegan Kalle Westin som kände igen höljan.

Rademan tittade igen. Vid fotografiets nedre vänstra kant syntes vatten och i skogen på andra sidan två höga tallar som stod i en märklig vinkel mot varandra.

Och det är snart tre veckor sedan hon försvann. Hmm. Hon ser rätt välbevarad ut på det här fotot. Inte direkt vacker … men välbevarad. Har hon förändrats mycket under åren som gått?

Inte särskilt, enligt grannarna och hennes få vänner. Håret har grånat och hon lär ha blivit ännu magrare. Det lär vara en naturlig utveckling hos somliga människotyper när de närmar sig de sextio.

Hon betraktade fotot lite närmare och fäste sig vid kvinnans örhängen. De var stjärnformade med en vit droppliknande pärla nertill. Snyggt, tänkte hon, sådana skulle jag själv kunna ha. Undrar var hon köpt dem?

Paul Rademan drack en klunk kaffe och passade på att studera sin inspektör. Hon hade bortåt tjugo år kvar innan hon blev lika gammal som Eva-Lena Hamrin. Hans underordnade kollega var lång för att vara kvinna, närmare hundraåttio och därmed fyra centimeter längre än han själv. En cendré hårslinga föll ner en bit i pannan.

Det hade varit uppehåll och rätt varmt de tre senaste dagarna så fönstret stod öppet utan att det förändrade temperaturen i rummet nämnvärt. Katarinas kavaj, en flott sak av gediget märke, hängde över stolskarmen.

Kommissarien noterade hennes byst under den vita blusen och tänkte genast att det borde han inte göra eftersom han var gift sedan åtta månader tillbaka. Han slog ner blicken mot fotografiet igen.

Han hade givetvis läst Katarina Solbergs personakt. Hon var född i Strängnäs där hennes föräldrar var lärare och hade kommit till Hudiksvall som barn när både far och mor anställdes vid en skola i staden. De köpte hus i byn Mo och där växte hon upp och gick i skola både där och senare inne i staden. Som vuxen utbildade hon sig till socialarbetare men bestämde sig senare för att bli polis. Nu var hon en av kriminalavdelningens stöttepelare.

Det var vad han läst sig till.

Hon berättade inte mycket om sig själv och han frågade inte heller. Han visste att hon bodde ensam i ett gammalt hus vid Långsjön i Idenor och en gång när de passerat byn Sanna hade hon pekat ut veterinärkliniken och berättat att hon en gång avlivat sin hund där. Paul hade blivit förvånad över att hon haft en jycke. Djur hörde inte ihop med henne, tyckte han. Då hade hon lett mot honom och förklarat att det var mycket han inte visste om henne.

Paul Rademan hade snabbläst de rapporter som handlade om Erik Hamrin och den försvunna hustrun men torra texter på papper eller i datafiler var en sak. Katarina Solberg hade hållit i utredningen från dag ett och kunde ge honom berättelsen ur hästens mun.

Han tog upp det svartvita fotografi som föreställde den man som misstänktes vara en mördare.

Erik Hamrin var några år äldre än hustrun, en brunbränd och senig jordbrukare med skarpskuret ansikte. Han hade övertagit hemmanet efter föräldrarnas död för drygt femton år sedan och därefter hade han odlat och utvecklat markerna efter eget skön.

Fastigheten låg i Kungsgården i vad som fordom kallades Högs socken, i skuggan av kyrkan och de många vikingatida gravhögar som troligen gett platsen dess namn.

Han var född på gården och redan från början blev det bestämt, åtminstone om man trodde på äldre grannar som känt honom länge, att han skulle ta över och driva egendomen.

Efter den vanliga skolan gick han några terminer och lärde sig agrikulturella ting. Allt hade nog inte fastnat för han fortsatte som bonde att styra och ställa efter gamla metoder, de som han ansåg ha fungerat på fars och farfars tid.

Många kallade honom en enstöring, till på köpet en sturig sådan. Han var inte snäll, varken mot sina djur – några få kor, en häst, några grisar och höns – eller sina närmaste grannar. De flesta i byn ställde upp för varandra.

Dock icke Erik Hamrin som levde enligt principen sköt dig själv och skit i andra.

Om jag förstått rätt är det de som bor i närheten och andra bekanta som kastat fram beskyllningen att han tagit livet av Eva-Lena, sa Paul. Kan det vara så att ni blivit alltför påverkade av alla negativa vittnen?

Naturligtvis. Som du vet är poliser människor, sa hon och log mot honom. Till och med du, skulle jag tro. Men vi försökte gräva oss under allt skvaller och fann att Erik är en arbetsam, närmast superflitig, människa när det handlar om gården. Sin konservatism till trots har han både traktor och skördetröska. Hästen använder han i skogen. Han har nämligen ett skifte nära Råbovallen.

Vet han om vad folk säger om honom?

Tydligen, men han påstår att han inte bryr sig om det alls. Han kräver själv inte mycket av sina medmänniskor, bara att de visar honom respekt. Då gjorde jag det.

Paul såg blankt på henne.

Det där begriper jag inte alls, sa han.

Respekt är ett latinskt uttryck som omvärderats, urvattnats och bytt mening genom århundradena. Det har jag hört på radio, i P1, så det måste vara sant. Enligt programmet ska det från början ha betytt titta igen. Jag gjorde det.

Det låter plausibelt, tänkte Paul Rademan, men är det sant? Han litade för det mesta på sin kriminalinspektör men tog inga utsagor för givna. Lita gärna, men verifiera också, var ett motto han tyckte om att följa.

Han ursäktade sig, gick till datorn och googlade. Sedan skakade han på huvudet.

Det heter consule och inte alls respekt, sa han.

Hoppsan, svarade hon. Jag tyckte det stämde. Prefixet re brukar ju betyda efter något och spec har med syn att göra. Som Specsavers.

Kommissarien drog på munnen.

Det är inget fel på din logik men det är ju så med logiskt tänkande att det ibland för en fel. Nå, vad har du hittat? Är Erik Hamrin en man med ett förfärligt brottsregister som aldrig uppdagats?

Hon såg plötsligt olycklig ut.

Tyvärr! Inget olagligt, bara lite moraliska tveksamheter utöver det jag berättat. Han utnyttjar folk som råkat i ekonomiska svårigheter, lånar ut pengar mot ränta.

Paul Rademan ryckte på axlarna. Sedan log han ett blekt leende.

Jag är själv i händerna på sådana skummisar. Min bank har lånat ut pengar för att jag ska kunna köpa en fyra på Håstahöjden, nu när kåken blivit bostadsförening. De jäklarna tar också ränta. 1,54 procent. Hur hård är din ockrare?

Vi trodde att han var ockrare men han snuvade oss på det också. Han ligger cirka en halv till en procent högre än bankerna och lånar ut till sådana som de nekar.

Ingen utnyttjare alltså, utan en välgörare. Han smuttade på det kallnande kaffet. Exempel, tack!

Jag har flera, De är sorgligt nog, för mina misstankar alltså, rätt lika. Jag skickade ut folk som talade med en man i Hög som heter Johan Sving. Han och den övriga släkten satt i köket och diskuterade hans gammelmoster Idas begravning. Skulle det bli jordbegravning eller skulle gumman strös i minneslunden. Just när de diskuterade den saken kom Erik och lade ett skuldebrev på bordet. Ida hade lånat tiotusen och nu krävde han dödsboet på tolv lappar. Johan blev förbannad. Han visste om lånet men tyckte att tidpunkten för kravet var illa vald så han hyvade upp pluskan och betalade på momangen. När han motade ut långivaren lovade Erik att gå till kyrkogården och lyfta vegamössan till hennes minne.

Det var väl en vacker tanke, sa Rademan. Jag börjar allt mer sympatisera med din mördare.

Katarina reste sig och hämtade mer kaffe åt dem.

Han får blotta sitt huvud vid graven och det fick han veta, sa hon sedan hon återtagit platsen på stolen. Familjen hittade ett papper där Ida skrivit att hon inte ville brännas. Hon hade sett ett teveprogram om kremeringar och tyckt att det liknade helveteselden alltför mycket. Så Ida är begravd men hon har inte fått någon sten ännu. Stenhuggeriet i Bergsjö ska leverera om två veckor.

Tvåtusen i ränta låter ju rätt mycket, sa Rademan eftertänksamt.

Nja … lånet var femton år gammalt och hon hade amorterat väldigt lite.

Rademan doppade en av de gamla torra skorporna i kaffet, åt den och skakade sedan lätt på huvudet.

Då är han ju en hedersknyffel. Kan en sån verkligen ha tagit livet av sin fru? Jag litar på både dig och kriminalinspektör Kalle Westin men lås er för fan inte vid en enda teori. Jag vet att din magkänsla brukar vara pålitlig men tänk på att det är magen som producerar det som kommer ur tarmen.

Det är bara det han säger om hur frugan försvann som jag inte kan smälta, sa Katarina Solberg. De hade inte grälat mer än vanligt den morgonen hon gick ut i ladugården för att mjölka korna och aldrig kom tillbaka. Innan du frågar kan jag berätta att de har mjölkmaskin. Jag har själv sett den och ladugården verkar välskött.

Du sa ju att karlen var hård mot både människor och djur, påpekade kommissarie Rademan. Hur går det ihop?

Katarina hade svar på det också.

Han knuffas och puffas och svär som en borstbindare. Men djuren är samtidigt ett kapital och måste skötas så att de blir lönsamma, förklarade hon. För att återgå till hustrun. Hon försvann alltså vid femtiden en morgon. Det bor många morgontidiga pendlare i Hög. Vi har pratat med alla vi hittat och ingen har sett Eva-Lena. Hennes bil, en röd Golf som är skriven på honom, stod kvar bredvid hans bil på logen. Vi har haft folk ute och letat, rena skallgången, utan resultat. Ingen människa kan gå upp i rök oavsett vad litteraturen säger om spontan självantändning.

Jag förstår fullkomligt, sa kommissarien. Men fram tills något mer substantiellt kommer fram måste du hantera det som ett försvinnande.

Nu blev hon lite stött.

Det vet jag väl, svarade Katarina och lät lite stingslig på rösten. Jag ville bara ventilera mina tankar och farhågor medan du finns kvar i huset.

Han kunde förstå det.

Erik Hamrin var på sitt sätt en gåta: brutal och hård mot de människor och djur han hade omkring sig och samtidigt underligt hygglig mot dem som lånat pengar av honom.

Just nu var inte kommissarie Paul Rademan intresserad av att lösa gåtor.

I morgon eftermiddag skulle han och hustrun Viveka Soidre-Rademan stiga ombord på ett flygplan med destination Rhodos där det alltför sena firandet av smekmånaden skulle ske. Smekmånaden var för all del bara tre veckor lång men skulle ändå bli en härlig tid för två förälskade människor som inte fått umgås alltför långa stunder sedan deras dramatiska bröllop i Ljusdals kyrka. Att det blivit så berodde på att båda var poliser, han kriminalkommissarie i Hudiksvall och hon polisinspektör i Ljusdal. Båda dessa polisområden liknade övriga landet i så måtto att de led brist på personal. Rikspolitikerna hade utlovat tiotusen nya poliser. Som alltid kunde man tolka löftena som att det skulle komma en strid ström medan det i verkligheten blev små stänk ur en droppkork.

Därför hade Viveka blivit kvar i Ljusdal. När de kunnat hade de pendlat de sex milen till varandra.

Till hösten skulle det bli ändring. Det var då Viveka tänkte bosätta sig hos honom i fyrarumslägenheten på Håstahöjden. En vecka efter flytten skulle hon börja jobba hos Hudiksvallspolisen.

Paul ställde ifrån sig sin tomma kopp på fatet, reste sig och sträckte fram handen mot Katarina Solberg.

Ta det lugnt med Erik Hamrin, sa han.

Ha en rofylld semester, svarade hon. Jag har varit på Rhodos en gång. Man kan ha det trevligt där. Jag kan rekommendera en tripp till Lindos. Men gå sista biten till utsiktsplatsen. Det är synd om de stackars åsnorna som måste frakta feta turister i stekande sol.

Hon hade bytt ämne vilket han förstod fullständigt. Så fort han klev ut från huset på Norra Kyrkogatan var han ledig och allt ansvar för kriminalavdelningen hade lastats över på henne. Hon var en bra snut, det visste han och han visste också att han var tvungen att lita på att hon hanterade allt på bästa sätt i tre veckor. Men ändå ville det oroande stinget i magen inte släppa. Han bet ihop.

Tack, sa Rademan. Jag är ändå ingen cowboy.

Hälsa Viveka, sa hon och höll upp dörren åt honom.

Du är kanske en riktig djurvän, tänkte Paul när han stod i korridoren utanför och kände i kavajfickan om bilnycklarna låg där de alltid skulle ligga.

II

Katarina Solberg ställde sig vid ett av de fönster som vette mot Kungsgatan. När hon såg Paul Rademans bil komma ut på gatan och köra söderut drog hon en suck av lättnad. Nu var de hon som bestämde. En blick på klockan sade henne att det fortfarande var förmiddag och dags för samtalet med polisområdeschef Martina Wester.

Hon gick de få stegen till dörren som ledde till stationens flottaste rum och knackade på.

Kom in!

Katarina borstade bort några osynliga dammkorn från den nyinköpta märkeskavajen, åstadkom ett leende och steg på. Westers rum var smakfullt möblerat. Främre delen dominerades av ett stort skrivbord i en diskret rödaktig kulör och på bordet stod en laptop med skärmen uppfälld. I övrigt var arbetsplatsen tom så när som på en öppnad tablettask.

Den bortre delen av rummet visade Westers intresse – vissa skulle säga besatthet – för hälsa och träning. Synligast var roddmaskinen och en motionscykel. På golvet mellan apparaterna låg ett par hantlar.

Martina Wester stod intill bordet som flankerades av soffan och de två fåtöljerna i samma färgton som skrivbordet.

Välkommen, sa polisområdeschefen. Du är punktlig som alltid. Kaffe eller te?

Det stod både te- och kaffekoppar på bordet, kärl för svenskarnas naturliga smörjmedel. Där fanns också ett fat med laktosfria bakelser.

Wester var motsägelsefull i detta avseende. Trots faiblessen för att jobba sin kropp smärt och vacker hade hon en förkärlek för sötsaker.

Te, svarade Katarina Solberg fast hon egentligen inte ville ha något alls efter de tre koppar kaffe hon druckit innan Paul Rademan äntligen gick. Du vet vad jag vill, eller hur?

Ja, och där sammanfaller våra intressen, nickade Martina Wester. Hon tog upp Hudiksvallstidningen från bordet och höll upp den så att förstasidan blev synlig. Du har förstås sett det här.

Tidningens huvudnyhet hade en trespaltig rubrik.

FÖRSVUNNA KVINNAN ÄNNU EJ ÅTERFUNNEN

Katarina tog en tepåse ur den utsirade urnan och släppte den i koppen som Martina fyllt med kokande vatten. Båda satte sig i varsin fåtölj.

Ja. Dessutom har jag läst insändarna. Polisen får sina fiskar varma i dag igen.

Början på ett drev? undrade Wester.

Katarina tog en klunk te och brände sig på tungan.

Kan mycket väl tänkas, sa hon då hon fått ordning på ansiktsuttrycken. Det som skrivs har i alla fall politiska undertoner och det betyder att vi kan vänta mer av samma sort.

Och vad tänker du göra åt det?

Det beror på dig. Jag behöver resurser.

Till vad?

Katarina räckte över fotografiet som hon tidigare visat för kommissarie Rademan.

"Jag vet inte exakt när detta är taget men det föreställer Eva-Lena Hamrin. Hon står vid den gamla höljan vid