Ingen tid till försoning

By Kjell E. Genberg

Hudiksvallspolisens nya kriminalare Paul Rademan och Christian Carlsson jobbar med några märkliga stölder i den lugna staden i Gävleborg vars länsbokstav är X. Värre blir det när en A-lagare hittas död i en av kommunens sandlådor. Hur har han hamnat där och varför? Ett par syskon, flyktingar från Bosnienkriget, får veta att en krigsförbrytare som orsakat deras föräldrars och många andra människors död lever och är gömd i en by i Hälsingland. Brodern har inför släkten svurit på att hämnas och nu ser han en möjlighet. Han tar systern med på vedergällningsresan. Mitt i allt detta är Rademan och Carlsson upptagna med sina kärleksaffärer men på helt olika vis.X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591987

Book preview

Kjell E. Genberg

Ingen tid till försoning

SAGA Egmont

Ingen tid till försoning

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591987

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Livet är bästa tiden för en människa.

Matti Nykänen

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring. Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer (alla cirkulationsplatser borde ha en monolit och rondellhund) och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar. Jag har valt att kalla utredarna och bokserien för X-gruppen. Varför X-gruppen? En serie bör heta något och lagens huvudpersoner är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X.

Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga.

Författaren

Tidigare

Spöregnet som blandades med blötsnö gjorde att karavanen knappt syntes. Molnen snuddade nästan vid fordonen. Halvdussinet lastbilar ringlade långsamt längs åsen fram mot dalgången där man emellanåt kunde skymta gränsfloden Donaus vatten.

Lastvagnarna hade det svårt. Vindrutetorkarna tycktes inte ha någon effekt och regnandet hade förstört vägen nästan helt och hållet. Den hade inte varit särskilt farbar med motorfordon ens när det var bra väder men nu var den förvandlad till en enda lervälling.

Regnvatten sköljde ner från de lummiga bergssidorna och spädde på eländet. Bildäcken sjönk ner i leran och om förarna hade tur när de kommit loss kunde de färdas hundra eller tvåhundra meter innan de fastnade nästa gång.

Biljana mindes så väl hur befälhavaren hoppat ur den främsta lastbilen. Hon såg honom i glipan på den presenning som täckte flaket där hon, föräldrarna och brodern Goran trängdes med trettio andra som slitits från sina hem vid tretiden samma morgon. Biljana frös i sin tunna tröja trots att hon hade broderns skyddande arm runt axlarna.

Soldaternas ledare hade fläckig uniform och hans redan nersölade stövlar blev ännu lerigare när de nådde marken.

Tuta! befallde han chauffören och tre brölande signaler skar genom regnet.

Fem soldater utrustade med skovlar kravlade ner från det täckta flaket och började febrilt gräva kring både fram- och bakhjul.

Urti! skrek befälhavaren. Vi får inte bli kvar här hela natten.

Ajde, svarade en av grävarna och rösten lät matt.

Den andra lastbilens sidoruta vevades ner och en lite äldre man tittade ut och vinkade till sig det andra befälet. En månstråle lyckades penetrera regnet och nu kunde Biljana se att karlen i bilen hade fler streck på sina axelklaffar än den andre.

Goran tittade också.

Jag känner igen honom. Han har varit på bild i tidningen. Jag tror att han heter Jedan Zlato och han är överste. Den andre är kapten men vad han heter vet jag inte.

Kaptenen skyndade fram och gjorde honnör.

Vi sitter ordentligt fast, överste, sa han. Men karlarna gräver allt de orkar.

Hur långt är det kvar?

Inte långt. Över bergskammen och ner till dalen på andra sidan. Jag har en karta i min bil om ni vill titta.

Behövs inte. Se bara till att vi kommer dit. Helst före morgonen. Jag behöver ett bad och en säng.

Kaptenen nickade. Det var vad alla behövde, fast alla skulle inte få det. Han vände sig till soldaterna som kämpade med sina spadar.

Hur går det?

En svettig soldat såg upp och föste lite av sin lugg åt sidan.

Inget vidare, kapten, svarade han. Leran är som lim.

Försök lite till.

Befälet klev in i lastbilshytten och tog fram sin karta ur handskfacket. Där hade han också en passare och en tumstock. Han hade någorlunda kläm på var de befann sig. Han räknade en gång, två gånger och sedan en gång till. Alla gångerna fick han det till drygt sex kilometer.

Kaptenen lade tillbaka alltsammans i facket och klev ur. Männen kämpade fortfarande vid framhjulen. De hade sjunkit ner till navkapslarna och vid varje spadtag som soldaterna tog rann lika mycket tillbaka.

Det här går aldrig, kapten, sa soldaten till kaptenen som betraktade männens förtvivlade skottande.

Nej, jag ser det och snart är det mörkt. Han gick till den andra bilen där överste Zlato satt och rökte innanför det öppna fönstret. Vi kommer inte loss. Vad kan vi göra, överste?

Översten sprätte ut fimpen som slocknade med ett fräsande ljud när den hamnade i en vattenpöl.

Vi har trettio man, sa han. Och fångarna … hur många är de?

Sjuttioåtta. De var åttio från början.

Ställ upp dem. De friskaste får hjälpa till.

Med vad?

Gräva loss oss, förstås. Översten lät mycket bestämd.

Ska ske! Honnören kom automatiskt.

Han skyndade till soldaterna och röt några korta kommandon. De slutade genast att gräva i lervällingen och skyndade ner längs kolonnen. De sprang till den tredje lastbilen, klättrade upp på flaket och började lossa presenningen. Andra uniformerade män med minst lika trötta ansikten gjorde samma sak vid den fjärde bilen. Regnet verkade tillta men det kunde bero på att vinden friskade i.

För en kort sekund uppstod en reva i molnen och månljus strilade ner tillsammans med regnet och det blänkte i gevärspiporna. Sedan blev det mörkt igen när de sjuttioåtta fångarna, både män, kvinnor och barn, föstes ner i gyttjan och försågs med spadar.

Gräv! kom den sträva ordern. Se till att bilarna kommer loss!

Goran betraktade soldaterna med de hotfulla gevären. Han såg också på de åldrade föräldrarna och ilskan blandades med sorg när han fattade vad som höll på att ske. Det var inte meningen att de skulle fraktas till ett läger. De skulle köras till en plats för att dö. Han hade förstått det i samma ögonblick som han kände igen översten. I tidningen han läst i fikarummet på bilverkstaden där han jobbade hade det stått om etnisk rensning och det djupa hat Zlato kände mot dem som inte var av samma slag som han själv. Det beslut han var på väg att fatta var ofattbart svårt men djupt inne i hjärtat kände han att det var enda utvägen. Han grep systern i armen.

Håll dig nära mig, Biljana, viskade han. Så fort vi får en chans måste vi sticka.

Vad? Men … mamma och pappa …

Vi får prata om det sen!

Goran fick en spade i handen och soldaten som gett honom den pekade mot den främsta lastbilen och när han inte kom iväg fort nog kom gevärskolven ganska hårt mellan skulderbladen. Biljana följde brodern tätt i hälarna. Tio minuter senare röt kaptenen åt dem.

Sluta gräva! Alla skjuter på. Ta i av alla krafter.

Alla, både fångar och soldater, satte axlarna till och deras stönanden blandades med vattendropparnas plask mot marken. Koncentrationen och ansträngningen gjorde att alla vände blicken neråt. Bilen började sakta röra sig framåt.

Nu! viskade Goran och släppte sin smutsiga spade. Ta min hand.

Det var inte mer än fem, sex meter från den lervälling som kalllades väg till de närmaste granarna i skogsbrynet. De rusade som vettvillingar och hann in i skydd av de hängande grenarna när de hörde ropen bakom sig.

Rymlingar! Skjut!

Soldaterna släppte taget från lastbilen, krånglade loss sina bösssor från ryggarna och det tog sin lilla tid. När de första skotten avlossades hade Goran och Biljana redan hunnit en bit ner i åsens slänt.

Spring så fort du orkar, manade Goran. De kommer att förfölja oss … men troligen inte så länge.

De rusade vidare bland granarna, kom in i buskskog där kvistar och grenar rispade dem men det kände de knappt. Skottlossningen bakom dem upphörde så när som på några enstaka knallar. Till sist kom de fram till en glänta med utsikt över dalen nedanför dem. Då stannade Goran och pustade ut.

Han hade blodsmak i munnen och det kändes som om lungorna var fyllda med såpa. Systern sjönk ihop i gräset bredvid honom. Han smekte henne över den blossande kinden.

Vi klarade det, sa han.

Vi ja … flämtade Biljana. Men våra föräldrar … vad kommer att hända med dem?

Goran svarade inte. Han visste och hon hade tydligen också förstått. Tyst stirrade han ut mot dalgången framför dem. Landskapet bredde ut sig och belystes av morgonsolen. Bortom flodkröken långt där borta skymtade han staden Vukovar som han faktiskt besökt två gånger. Det steg upp rök över husen och trots avståndet kunde han höra de dova ljuden av kanonskott och granateld. Där, i en by inte långt från stadsgränsen, hade soldaterna fångat dem och tvingat upp dem på lastbilsflaken.

Vi vilar en stund men sedan måste vi fortsätta, sa han.

Vart ska vi gå? frågade hon uppgivet. Inte tillbaka hem i alla fall. Hon slog händerna för ansiktet för att brodern skulle slippa se de salta tårarna som gjorde ränder på kinderna. Det är ju borta. Nerbränt precis som husen där grannarna bodde.

Han pekade mot sydväst.

Åt det hållet ska vi gå, sa han. Däråt bor farbror Ante. Det tar nog ett par nätter att komma dit. På dagarna måste vi hålla oss gömda tills vi kommit tillräckligt långt från Vukovar.

I tre dygn fortsatte de. Ibland såg de människor men de vågade sig inte fram. Det var omöjligt att avgöra vilka som var vänner och vilka som var förrädare. De livnärde sig på vilda bär.

När de äntligen skymtade farbroderns bondgård sved deras magar av hunger. Biljana ville skynda fram men Goran hejdade henne. De gömde sig i ett snår och under ett par timmar, medan Biljana uttröttad slumrade vid hans fötter, spanade han mot gården. När han sett farbrodern och fastern lämna mangårdsbyggnaden för att gå till fjöset för att se till djuren kände han att kusten var klar och då väckte han sin lillasyster.

Ante Hrovat spärrade upp ögonen när han fick se dem och hans hustru Olja skyndade fram mot det två släktingarna,

Åh, ni lever! utropade hon. Jag trodde att ni också var döda. Hon granskade dem noga. Ni är hungriga. Kom så går vi in i köket.

Också? undrade Goran.

Ni har alltså inte hört, sköt Ante in.

Vi tar det när vi kommit in, bestämde hans hustru. Det behövs mat innan man kan ta till sig sådana besked.

Det stod en stor gryta vid spisen och Olja sköt den över spisplattan och snart spred sig doften av Hrvatski gulaš i det rymliga köket. Hon dukade bordet och när maten var värmd slevade hon upp rejäla portioner av den tjocka gulaschen, serverade potatismos till och räckte dem varmt hembakat bröd. Ungdomarna åt girigt.

Berätta om de döda, sa Goran till Ante mellan ett par tuggor.

Jag ska, men först vill jag veta vad som hänt er.

Det var irriterande men Goran visste att det var kutym att gäster skulle berätta om sig själva innan värdfolket sade sitt så han förklarade hur de gripits tidigt på morgonen och lastats på bilar i spöregnet. Han berättade hur bilkaravanen kört fast, hur han fattat att soldaterna från öster inte ville dem väl och hur han och systern lyckats fly till skogs. Nu var de här.

Det var fler än ni som greps, suckade Ante och Olja nickade instämmande. Paramilitära styrkor rensade byarna utanför Vukovar men också sjukhusen i staden. Mer än 200 sårade kroatiska soldater och civila blev lovade att de skulle evakueras och föras i säkerhet. I stället kördes de till Ovèara, inte långt härifrån, och mördades.

Våra föräldrar också? undrade Biljana andlöst.

De också! Ante suckade och vände allvarligt blicken mot sin yngre släkting. Din far var min bror. Vi var av samma blod.

Goran förstod vad den blicken innebar. Här skulle blodshämnd utkrävas. I hans vokabulär fanns inget namn på företeelsen men i grannländerna Bosnien, Serbien, Albanien, Montenegro och Herzegovina hade de en benämning. Det kallades Krvna Osveta.

Han såg lika grymt allvarligt tillbaka.

Det kan nog inte ske genast, sa han.

Spelar ingen roll, nickade farbrodern. Hämnd smakar lika sött om den serveras kall.

Kapitel ett

I

Smällen hördes över två kvarter, åtminstone ett och ett halvt. Folk hejdade sig och riktade sina blickar mot ljudet. En av alla dessa var Egon Dunsdorff. I hans fall var det lite mer än vanlig nyfikenhet. Man skulle kunna kalla det professionellt intresse eftersom grabben var journalistvikare på Hudiksvalls Tidning sedan nästan ett år tillbaka.

Han satt på sin cykel på väg hem till hyresrummet på Västra vägen för att hämta mobilen som han för ovanlighetens skull glömt, kanske i upphetsningen över att vara en av de få som denna dag jobbade på redaktionen. Det var ju semestertider. Annat hade han kommit ihåg. I cykelkorgen låg tidningens digitala kamera, den sämsta av de apparater bladet förfogade över, och anteckningsblocket.

Han bromsade häftigt. Framför honom låg Södra vägens rondell och det var därifrån ljudet kommit. Mitt i rondellen stod en gammal Amazon, säkert minst femtio år gammal. Han hade nyss blivit omkörd av den men nu stod den stilla efter att ha studsat upp i det cirkelformade grönområdet och krockat med både rondellhunden och den mittenmonolit i granit som hamnat där med fullmäktiges välsignelse. Vitaktig vattenånga steg mot himlen ur den kvaddade kylaren.

Egon grep kamera och block, lade cykeln på trottoaren och skyndade fram för att hinna ta ett par bilder innan vattenångan försvann. Mannen bakom ratten såg förvirrad ut när Egon öppnade dörren på förarsidan. Ansiktet var blekt men inte obekant.

En svart skåpvagn med vad som såg ut som utländska skyltar saktade in men fortsatte sedan förbi rondellen och vidare söderut.

Hur gick det? frågade han. Är ni skadad?

Det kom en katt! Jag skulle väja men styrningen tog inte.

Katt? Egon hade inte sett någon katt. Fast det kunde ju tänkas att det fanns en ändå. Han hade ju haft tankarna på annat håll. Men samtidigt fanns tanken att katten varit ett hjärnspöke i den gamle mannens huvud. Det var en rejält gammal man.

Dig känner jag igen, sa mannen utan att visa någon vilja att lämna bilen.

Egon nickade och tog upp anteckningsblock och penna.

Han bläddrade förbi fem av de små sidorna med underlag till den artikel som skulle skrivas om den överlägsne och tydligt självupptagne författaren som kvällen innan besökt biblioteket och talat om sig själv inför åtta personer, inklusive bibliotekarien Malin Carlberg och vikarierande journalisten Dunsdorff.

Vi sågs för ett halvår sedan … när ni fyllde år, herr Gullman.

Till det jobbet hade han inte behövt cykla. I stället hade han fått åka med tidningens fotograf till Knoppe i Bergsjö, cirka tre mil norr om Hudiksvall, för att skriva om att krutgubben skulle fylla 113 år på nyårsafton. Han var visserligen inte den äldste i Sverige men en av få som stod på benen och inte fått sitt körkort indraget.

Det hade blivit en utmärkt artikel, den första från hans penna som fått hela mittuppslaget och dessutom den första där han fått fotobyline och en puff på ettan. Absolut värt hans utgift för gräddtårtan och de sex tjugopaket tårtljus som gått åt för att få en snygg bild.

Mannen bakom ratten såg upp och nu gled en upprördhetens rodnad över det bleka, skrynkliga ansiktet. Han tog av sin svarta hatt och slängde den på passagerarsätet.

Varför i hela friden har de ställt en jordhög och en stor sten mitt i vägen? fräste Nils Gullman.

Det är väl EU:s fel … eller förtjänst, sa Egon. De har sett till att hela Sverige fått rondeller. För att par år sedan sa folk att det här var den finaste i hela länet. Den första norr om Dalälven med rondellhund.

Nu krånglade sig gamlingen ur bilen och haltade runt sitt fordon två gånger.

Den här automobilen måste till verkstad, muttrade han och nu hördes den svaga östeuropeiska brytningen som Egon mindes från intervjun. Den är alldeles trasig framtill.

Hur är det med er, herr Gullman, sa Egon. Ni tycks ha gjort er illa.

Inte alls. Ah, ni tänker på min hälta. Den har jag dragits med i många år. Inget att göra åt.

En bit norrut, där Kungsgatan bytte namn till Södra vägen, hördes ljudet av sirener och snart skymtade också blåljus. Någon hade tydligen hört av sig till polisen. Den gamle mannen verkade inte ha hört det. Han rörde sig inte ur fläcken där han stod och stirrade stint på den unge journalistvolontären.

Ni är ju representant för den tredje statsmakten, sa han. Tror ni det kan vara lönt att stämma den som placerat ut det här hindret? Det är ju rena dödsfällan. Det var allt tur att jag inte körde fortare än sjuttio.

Hastighetsbegränsningen här är femtio, sa Egon Dunsdorff.

Polisbilen hade hunnit fram och två uniformerade män gjorde dem sällskap på rondellen. De vandrade tysta runt bilen, knäböjde intill framhjulen innan de anslöt sig till Egon Dunsdorff och Nils Gullman.

Hur gick det här till? frågade den ene. Hej, Egon. Den här gången hann du före oss. Åkte ni tillsammans?

Gullman sa ingenting och Egon tummade mot sin cykel som låg på trottoaren sju meter bort. Han kände polisen till både namn och utseende. Kenth Ottosson var ofta den som svarade när han rutinmässigt ringde för att höra om det hänt något värt att skriva om.

Jag råkade se alltsammans. Herr Gullman här säger att han väjde för en katt och förlorade herraväldet över bilen.

Den andre polisen hette Ruben Perman. Han kontrollerade bilen en gång till.

Kärran måste skrotas, sa han när han återkom. Jag tror att ramen är skev och så pass rostig att det inte går att svetsa på den längre. Han vände sig till Gullman sedan han hämtat en ballong från polisbilen. Var snäll och blås tills jag säger stopp.

Gullmans mun tog emot plastmunstycket och sedan började han blåsa. Perman hetsade den gamle mannen att göra rätt.

Karlen pustade och stönade medan han blåste i röret.

Fortsätt … fortsätt … fortsätt. Så där … bra. Han avläste och kunde inte skönja någon färgskiftning. Det var omöjligt att höra om han var nöjd eller besviken när han meddelade resultatet. Ja, nykterheten är det inget fel på.

"Det trodde