Som om det var igår

By Kjell E. Genberg

En kvinna söker upp Hudiksvalls-kriminalens förre chef Olle Mannervik.Hon har gått i hypnos och fått fram förträngda minnen om sin syster som hittades mördad i ett vattendrag i Näsviken 1995. Fallet är ouppklarat och Mannerviks största misslyckande som polis. Kvinnan vill nu att han ska ta upp fallet igen.Olle tänker inte blanda in polisen eftersom han nu driver en detektivbyrå tillsammans med den tidigare kommissarien Paul Rademan. Deras utredning för dem till Ljusdal, Umeå, Uppsala, Stockholm och Sparreholm. De förstår snart att de är en seriemördare på spåren, men också att det inte är den de först trott. Motvilligt tar Olle hjälp av Kommissarie Katarina Solberg, som trots att hon är nykär och att hennes grupp är fullt upptagen med ett dubbelmord tar sig an fallet. X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591925

Book preview

Kjell E. Genberg

Som om det var igår

SAGA Egmont

Som om det var igår

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591925

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

Hur ser vi på det här?

Det enskilda morgonmötet hos polisområdeschef Martina Wester hade samlat kriminalinspektör Katarina Solberg och åklagare Vidar Axelsson. Det var han som bett om det och nu dängde han en bunt papper i bordet. Åklagaren försökte visa en lugn och samlad attityd men kunde inte dölja att han var upprörd.

Jag förstår inte frågan, svarade Martina Wester. Förklara!

Bedrägeri faller inom allmänt åtal och borde skötas av polisen. Här har jag fått en komplett utredning och den har inte kommit från er.

Jag har ingen aning om vad du menar, sa Wester förvånat och Katarina nickade instämmande medan hon tog upp papperen och började ögna igenom texten.

Materialet var mycket pedagogiskt upplagt, det kunde hon se meddetsamma, och utformat på samma sätt som polismyndigheten presenterade sina bevis och slutsatser. Hon bläddrade och fann både fotografier och en bilaga med utskrifter av dokument. Ögonen föll på raden överst på varje sida: Detektivbyrån Mannervik & Rademan AB.

Ta en fika, Vidar, sa hon och pekade mot Westers dignande frukostbord. Det här är nyheter för oss. Vi har inte fått in någon anmälan, vilket är en förklaring på det jag uppfattade som en reprimand från din sida. Jag måste noga läsa igenom det här.

Vidar Axelsson åstadkom en ogillande grimas.

Jag har kaffe hos mig, förklarade han och reste sig. Läs i lugn och ro och sedan ringer du mig, helst med en bra ursäkt.

Han lämnade chefsrummet och drog igen dörren efter sig hårdare än han brukade.

Lugn och ro, muttrade Martina Wester ironiskt utan att ta blicken från den stängda dörren. Det måste betyda att du kan ta den tid du behöver. Analysera innehållet och rapportera till mig innan du kontaktar Vidar. Vi måste arbeta fram en försvarsstrategi.

Katarina svarade inte. Chefen månade om polisens rykte och ville hålla åklagarkammaren på bra humör. Själv var hon mer intresserad av varför det Axelsson sagt var ett bedrägeri inte anmälts till polisen. Hur kom det sig att de före detta kollegerna Olle Mannervik och Paul Rademan, som bara ett år tidigare startat sin detektivbyrå, fått hand om fallet och tydligen också löst det?

Ett samtal till de gamla vännerna skulle antagligen ge svar på den frågan, tänkte kriminalinspektör Solberg och började stoppa ner pärmen med utredningen i sin portfölj. Hon beredde sig att gå men Martina Wester hejdade henne.

Hur går studierna? frågade hon skarpt.

Katarina stannade mitt i steget.

Hyfsat. Varför frågar du?

Polisområdeschefens allvarliga ansikte fick ett bistert drag.

Kriminalavdelningen behöver en kommissarie som ledare. Du har skött den sysslan i flera år nu trots att du bara är kriminalinspektör. Det sänker rotelns status.

Sköter jag inte jobbet?

Jodå. Väldigt bra till och med. Men det var inte det jag sa.

Katarina vände sig om och betraktade väninnan som var hennes chef. Ögonen svartnade en aning. Hon hade känt överhetens press ett tag. Martina Westers frågor om studietakten hade kommit allt tätare på senare tid. Katarina Solberg kvävde en suck. Förstod inte Martina att allt ansvar i arbetet med att leda en gupp utredare i en tid när brotten, även i en liten stad som Hudiksvall snarare ökade än minskade, tog en stor del av hennes vakna tid? Hon andades in och räknade tyst till tio.

Jag jobbar på, sa kriminalinspektören. Det är inte mycket kvar nu. Jag räknar med att kunna ge dig ett besked i nästa månad.

Bra. Jag ser fram emot att få gratulera dig, log Martina. Katarina nickade och lade handen på dörrhandtaget. En sak till bara.

Solberg hejdade sig.

Ja?

Fick du någonsin reda på vem som hotat dig?

Katarina Solberg ryckte till. Frågan kom så oväntat. Polisområdeschef Martina Wester stoppade en bit avocado i munnen och sköljde efter med örtte. Katarina rös till.

De meddelanden som kommit till henne som mejl och manade henne att hålla inne med sitt feministiska tjafs och kramande av judar och muselmaner om hon ville leva till pensionen hade berört henne illa.

Polisens tekniker hade spårat avsändaren till en IP-adress som tillhörde biblioteket i Ljusdal men längre hade de inte kommit. Mejlen hade skickats på dagar då biblioteket besökts av skolklasser som passat på att lägga beslag på alla lediga datorer och skrämt bort andra som ville bruka dem. Vem som helst kunde ha hoppat in och skickat ett meddelande när skolbarnet fått för sig att spelet inte var så kul och fått för sig att göra annat.

Katarina ryckte på axlarna.

Nej, men på sätt och vis är jag en offentlig person så jag får stå ut med det. Hon log lite snett. Jag blir kanske tvungen att ransonera mina framträdanden i de lokala radio- och tv-kanalerna där de är pigga på att provocera fram uttalanden. Hon lyfte portföljen i brösthöjd. Nu måste du släppa iväg mig om jag ska hinna få någonting gjort.

Polisområdeschefens ansikte blev bistert. Hon gillade inte att någon annan avslutade ett möte men gav efter. Hon vände ryggen till och satte sig bakom det stora skrivbordet och började demonstrativt läsa ett papper. Katarina vände bort ansiktet för att hennes leende inte skulle synas och tryckte ner dörrhandtaget. Hon hade några få meter till sitt eget kontor.

Där låste hon dörren inifrån och klippte till strömbrytaren som tände den röda lampan på utsidan. Sekretariatet fick order om att inte släppa fram några samtal de närmaste nittio minuterna. Pärmens tyngd berättade att det var ungefär den tiden det skulle ta att snabbläsa utredningen.

Katarina satte sig i läsfåtöljen och tände lampan. Byggvaruhuskedjan Bachmann & Horn, ett tyskägt företag med tolv varuhus i Sverige, hade utsatts för bedrägerier i form av falska vd-brev under en tid och blivit av med miljonbelopp.

Hur dumma kan man vara? tänkte hon men ångrade sig sedan hon läst ytterligare några rader. Det enda varuhuset norr om Dalälven låg i Hudiksvall och det var där den kostsamma bluffen iscensatts.

Ett minne dök upp. Någonstans hade Katarina läst om falska vd-brev. Nu behövde hon friska upp kunskaperna och gick in på polisens interna chattforum Intrapolis. Där fanns en tråd i ämnet. Vd-breven hade dykt upp i enklaste form för några år sedan. Någon hörde av sig per mejl till företagets ekonominavdelning och uppgav sig vara chef inom, bolaget och begärde att en mindre summa – sällan mer än 50 000 kronor – skickades till ett visst konto. Inte alla lokalkontor gick med på det, men tillräckligt många för att det skulle bli lönsamt för lurendrejaren.

Hon lämnade chatten och återgick till pärmen. Angreppet mot byggföretaget följde mallen men var mer sofistikerat. Det började med mejl till ekonomichefen i Hudiksvall från en person som uppgav sig vara divisionschef Bernhard Wasser i Frankfurt am Main. Först krävdes ingenting. Meddelandena innehöll beröm för att varuhuset visade så goda resultat. Detta smickrade givetvis ekonomichefen Viktoria Bärnsten. Breven kom allt tätare. Herr Wasser skrev på svenska, vilket han förklarade med att han utbildats på KTH i Stockholm. Viktorias förtroende för mejlskrivaren blev allt större med tiden, inte minst när meddelandena blev förtroligare och han förklarade att han var ogift. Det väckte nya känslor hos den ensamstående kvinnan.

Det slutade med att elva miljoner svenska kronor hamnade hos en målvakt i Malmö, som mot en i sammanhanget försumbar summa sände pengarna vidare till ett finansinstitut på Cayman Islands.

Viktoria Bärnsten skulle med säkerhet åtalas för förskingring och troligen också för trolöshet mot huvudman. Målvakten Carl-Ivar Björkman i Malmö var redan gripen för andra transaktioner – bland annat stod han som ägare till etthundrafjorton oförsäkrade och oskattade bilar som rullade på de skånska vägarna.

Åklagare Vidar Axelsson hade fått en del att bita i, tänkte Katarina Solberg. Fallet, trots att det i praktiken var löst, skulle hålla honom i arbete de närmaste månaderna. Min avdelning kommer också att bli inblandad, tänkte hon med en grimas.

Katarina hade numret till kriminalavdelningen förrförre chef Olle Mannervik inprogrammerat i mobilen. Det var hans fru Monika som svarade mycket formellt.

Mannervik och Rademans detektivbyrå. Vad kan jag stå till tjänst med? Sedan han tydligen observerat namnet på displayen. Nej, men hej, Katarina. Så roligt att du ringer.

Kul att höra din röst också, Monika. Egentligen söker jag Olle eller Paul eftersom vi fått in den mest omfattande polisanmälan jag någonsin sett.

Kriminalinspektör Solberg hörde att Monika drack något innan hon svarade.

Ja, är det inte förfärligt? Den stackars Viktoria blev gräsligt duperad av den där mannen. Hon trodde att de hade en relation som kunde leda till något. Sedan visade det sig att karlen var en simpel sol-och-vårare som blåste henne på kärlek och företaget på miljoner.

Det är beklagligt men hon borde ha kollat upp människan innan hon skickade pengarna.

Du har visst inte läst så noga, sa Monika. I en av bilagorna står att Viktoria Bärnsten ringde till kontoret i Frankfurt am Main och frågade om de hade en chefsperson som hette Bernhard Wasser.

Och det fanns det?

Ja, och det övertygade Viktoria. När Paul undersökte saken visade sig Wasser vara chef för internposten. Han talade bara tyska och visste var Sverige låg men Hudiksvall kände han inte till.

Verkligen en förmildrande omständighet, erkände Katarina.

Det är vad vi hoppas på. Den stackars kvinnan borde frikännas … Vänta lite. Olle kom just in.

Då vill jag byta ett par ord med honom.

Katarina hörde ett dämpat mummel. Monika hade lagt handen över mikrofonen. Sedan rasslade det till och hon hade Olle Mannerviks röst i örat.

Du har hållit dig undan, sa han med skratt i stämman. Vi har inte setts sedan byrån hade invigningsparty och då försvann du med eld i baken långt innan festen tog slut.

Katarina andades häftigare när hon tänkte på den kvällen. Hon hade länge hoppats på att inleda ett förhållande med kollegan Viveka Soidre, som nu var kommissarie i Ljusdal. Det hade funnits tecken på att det inte var omöjligt. Festkvällen på detektivbyrån blev Viveka både berusad och kärvänlig. De hade åkte till Katarinas hus i Idenor efter att ha lånat ett par flaskor tysk sekt av Olle Mannervik. Allt började så bra. De badade i jacuzzin och smuttade på vinet men innan de fick igång erotiska lekarna, som Katarina hoppas på och längtat efter, blev Viveka illamående. Det slutade med att hon blev sjuksköterska i stället för älskarinna. Nästa morgon skämdes Viveka som en hund och visste inte hur fort hon skulle ringa efter en taxi.

Vi tar det en annan gång, sa Katarina. Jag har ett par frågor.

Jag lyssnar, svarade Mannervik intresserat.

Hur kommer det sig att Bachmann & Horn inte vände sig till polisen utan till en nyöppnad och okänd detektivfirma med sina bekymmer?

Rätt enkelt. Vi är samarbetspartners med Europas största utredningsorganisation vid sidan av polisen. Den är tysk och heter Das Offene Auge. Bachmann & Horn är också tyskt och som många företag vill de inte skylta med att ha blivit lurade. Därför fick vi jobbet och det har gått bra hittills. Vi är huvudmannen på spåren och räknar med att kunna leverera honom till dig inom kort.

Det brukar vara utländska ligor som ligger bakom den här sortens bedrägerier.

Inte den här gången. Vi har siktat in oss på en inhemsk stjärna. Att Olle var på gott humör märktes på hans återhållna fnisss. När vi har namn och adress får du följa med och boja honom. Det är ju viktigt att det går rätt till.

Fnisset blev till ett smittande skratt. Katarinas dystra minne skingrades och ersattes av polisiär jaktinstinkt.

Lokal förmåga med konto på Caymanöarna? muttrade hon skeptiskt.

Nix. Pengarna var där i några sekunder. Nu är de tillbaka i Sverige på en mängd olika konton, efter att ha vandrat via Uruguay, Pakistan, Sydkorea, Indien och Nya Zeeland.

Hur har ni lyckats luska ut allt detta?, sa Katarina och blev motvilligt imponerad.

Yrkeshemligheter. Olle skrattade igen. Nå, du kan få veta. Paul, som hanterar datorer bättre än jag, hittade en hackare i Söderhamn. En ung grabb som jag räknar som ett geni fast han själv menar att han är medioker. I tre veckor jagade han IP-adress efter IP-adress tills han hade hela kedjan klar för sig.

Katarina drack en klunk vatten. Det hade varit kallt när hon fyllde glaset. Nu kändes det ljummet.

Du sa att Bachmann & Horn vände sig till er av diskretionsskäl, sa hon. I och med att Vidar Axelsson fick pärmen blir saken offentlig.

Sant, svarade den pensionerade kommissarien. Men nu är brottet halvårsgammalt och absolut inte lika spektakulärt som till exempel ett mord. Om inte sol-och-vårhistorien kommer fram – och varför skulle den det? – blir det en insidesartikel lokalt och möjligen en notis i rikspressen. Nu har jag inte tid med dig längre. Paul sitter med en kvinnlig klient och vill ha mitt sällskap. Själv är jag nyfiken på om hon är lika snygg som han påstår.

Det hördes en klatsch, som när någon får smisk på fingrarna.

Snuskgubbe där, uppfattade hon Monikas röst och sedan bröts samtalet.

II

Morgonmötet leddes som för det mesta av det yttre befälet, polisinspektör Dubbel-Kalle Karlsson. Det fanns de som undrade varför detta inventarium inte befordrats till kommissarie. Ryktet gick att han blivit anmodad av ledningen att genomgå kursen men att han avböjt och ibland ledde ryktena till snack under fikapauserna. Det var dock ingen som kommit på att fråga huvudpersonen direkt och allt eftersom tiden gick rann funderingarna ut i sanden.

Kalle Karlsson var omtyckt bland sina uniformerade kolleger. Det var sällan han brusade upp. Var det någon som gjorde fel togs han – och på senare tid även hon – åt sidan för ett enskilt samtal som brukade avslutas med en klapp på axeln. Det var sällan ett polisiärt misstag hamnade högre upp i hierarkin. Det hade förstås hänt men då hade personens agerande tangerat tjänstefel.

Nu stod Kalle vid pulten i samlingssalen och såg ut över personalen. De flesta på bilarna var fortfarande män. Dock hade några unga kvinnor ändrat på den gamla ordningen de senaste åren.

Han tog upp papper efter papper som innehöll nattens skörd av inkomna anmälningar: ett villainbrott i Saltvik, ett personrån på väster där en ung man blivit av med sin mobil. Grabben hade gett ett bra signalement på de två förövarna.

Dubbel-Kalle hade efter flytten från Ljusdal för många år sedan skaffat sig bra kännedom om Hudiksvalls undre värld och hade en god aning om vilka de skyldiga var efter att ha läst förhörets kortfattade och felstavade innehåll.

Ruben och Kenth får åka till Risslavägen och plocka in Sune Svenberg och Leffe Sundin. Han log brett. Jag vet att ni känner dem och vet var de bor. Jag är rätt säker på att fallet blir löst före lunch. De har säkert inte hunnit sälja mobilen än.

Ruben Perman och Kenth Ottosson tog på mössorna och reste sig för att gå till bilen. De kastade sina tomma kaffemuggar i papperskorgen vid dörren och sedan var de borta.

Birger Hjort och Casimir Näckblad skickades till Saltvik. Birger var en hejare när det gällde att pensla fingeravtryck och eftersom de flesta av stadens inbrottstjuvar redan var daktade trodde Dubbel-Kalle på utdelning även i detta fall.

Sen har vi de återkommande klagomålen på det där Epatraktorgänget i Nordanstig, sa han med en suck. Nu har de roat sig vid gatuköket i Harmånger. När en tant skyndade förbi fyra Atraktorer tryckte föraren i en av dem gasen i botten. Avgasröret pekade åt sidan och spydde svart rök över henne. När hon kom hem och förtvivlad ringde oss var hon svart som en sotare och trodde att hon skulle bli tvungen att duscha resten av dagen. Han lät blicken glida över församlingen. Den stannade på den slanka och alltid glittrande Pia Storm och den buttrare och aningen mulligare Jonna Arvastson. Ni åker och pratar med korvmackspersonalen och naturligtvis med damen i fråga. Hon heter Agnes Klarin och är förhoppningsvis ren vid det här laget. Det var väl alles. Resten av er kör efter vanliga scheman.

Pia och Jonna klev in i garaget. Den målade bil de skulle ha denna dag stod längst bort. De stannade till och släppte förbi några fordon som redan var på väg ut genom porten mot Västra Kyrkogatan.

Du kör, va? sa Jonna. Jag är lite seg. Richard och jag målade om gästrummet i går kväll. Vi började sent och det tog en jäkla tid eftersom vi drack några starköl medan vi jobbade.

Kan jag väl, svarade Pia nytert. Jag hittar. Det är inte första gången vi fått ett EPA-uppdrag.

Hon tog vägen över Hudiksbacke och Lillsanna och kom ut på E4 nära Hagmyrens travbana och kunde fortsätta norrut. Hon tänkte på uppdraget. Det hade alltid funnits EPA-traktorer i området, gamla bilar som gjorts om för att kunna användas i jordbruket. De riktigt antika, de som byggde på T- och A-Fordar hade på senare år blivit riktiga dyrgripar med prislapp därefter.

Bekymren med dem hade börjat för några år sedan. Tidigare hade ungdomarna kört sina lagliga 30 kilometer i timmen med sina fordon som för det mesta var omgjorda, gärna förkortade Volvo 740 eller Volvo Duett. Så hände något. Sextonåringarna började mixtra med sina traktorer, lyckades lossa spärren som låste växellådan och hindrade bilen från att mullra fram på ettan. Polisen hade beslagtagit traktorer som kört i 130 och visade sig ha en dold spak som ändrade växellådans funktion.

Pia trampade hårdare på gasen för att ta sig förbi en långtradare som stånkande kämpade sig upp för en seg backe. Jonna hade lutat kinden mot sidorutan. Det såg ut som att hon somnat. Det gjorde inget. Pias behov av pratsamhet när hon körde bil var