Befrielsen

By Åke Axelsson

En ung kvinna flyr precis undan ett försök till våldtäkt. Hon har blivit överfallen under en joggingtur i Ålidhemsområdet och snart kommer fler anmälningar in till Umepolisen. En man i 25–30-årsåldern, längd omkring 80 cm, blond och smärt, vältränad. Flera kvinnor har blivit utsatta och polisen misstänker att det också finns ett mörkertal, offer som inte vågar anmäla. Kriminalinspektör Therese Sandin är ny på jobbet och blir snabbt en viktig del av utredningen. När tre unga män blir överfallna inser poliserna Hamberg, Fahlén och Hedström att det också är något mer i görningen. Det finns två gärningsmän, och den ena vill ha hämnd.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2020
• ISBN: 9788726177343

Book preview

författaren.

Mars

1

Det var en solig men kall morgon. Polismästaren i Umeå hade till personalens förvåning kommit till polishuset vid Götgatan så tidigt som 8.30, han som nästan aldrig brukade vara synlig på sin arbetsplats förrän minuterna före nio. Då kom han oftast halvspringande uppför trappan till andra våningen med kavajen uppknäppt och fladdrande, just innan han skulle öppna chefernas morgonsamling i konferensrummet, intill sitt eget tjänsterum. Polisintendenten, hans närmaste man, som satt i sitt rum intill chefens med öppen dörr mot korridoren, tittade förvånat på klockan, och det gjorde också polismästarens sekreterare, men ingen av dem vågade fråga sin chef om orsaken till hans brådska. Det var polismästarens andra arbetsdag efter några semesterdagar, och när han vaknade den här morgonen hade han erinrat sig ett brev som blivit liggande, och som han borde ha tagit sig an skyndsamt, det vill säga redan före sin ledighet.

Han slog sig ner vid skrivbordet, öppnade brevet, som låg i korgen för inkommande ärenden, och allteftersom han läste spred sig ett förvånat men samtidigt skeptiskt uttryck över hans ansikte. Han lade ifrån sig brevet och satt en stund med blicken riktad genom fönstret ut mot Renmarksesplanaden, som vid den här tiden om morgnarna myllrade av människor, framför allt unga kvinnor på väg till sina arbeten i butikerna i centrum. Men han uppfattade ingenting av folklivet.

Så tog han brevet, reste sig och gick med snabba steg längs korridoren, trappan ner, ut genom ytterdörren och över gatan till den bruna tegelbyggnaden på motsatta sidan, där åklagarna residerade, och fortsatte in till chefsåklagaren Sverker Gustafsson.

– God morgon, Sverker, jag måste tala med dig i ett brådskande ärende, sa han. Chefsåklagaren, en långsmal man, några år över sextio, besvarade hälsningen och gjorde en inbjudande gest mot en skinnklädd fåtölj och avvaktade fortsättningen utan ett ord.

Polismästaren drog fåtöljen närmare det stora skrivbordet, troligtvis av mahogny konstaterade han och jämförde bordet med sitt eget, visserligen större, men av rödbok, vad han förstod. Och han hade definitivt inte haft samma mod, och inte ens en tanke på, att som Gustafsson placera ett fotografi på sin hustru och äldsta dotter (på bilden i åtta-årsåldern, nu närmare trettio) på bordet, väl synligt både för Gustafsson själv och för den som satt i besöksstolen. Polismästaren försökte föreställa sig Fahléns, och före detta kriminalinspektören Dan Hedströms miner, om han själv skulle ha kommit på tanken att ställa en bild av hustrun och något av barnen bland högarna av papper på sitt skrivbord. Men chefsåklagaren Sverker Gustafsson tillhörde den typen av statstjänare som med pedantisk noggrannhet sorterade in varje papper i mappar eller pärmar eller lämnade dem till sin sekreterare, så att det kunde bli tillträckligt med utrymme på skrivbordet för ett familjeporträtt. Och några funderingar kring åklagarkollegernas åsikter behövde Gustafsson knappast ha, för vad polismästaren föreställde sig, så bestod åklagarna som omgav Gustafsson, till skillnad mot polismästarens underordnade, av en skara mera traditionsbundna människor, som kanske själva hade bilder av familjen på sina skrivbord. Sverker Gustafssons företrädare på chefsposten hade också haft sin hustrus fotografi framme, men då mera i skymundan, på ett litet skåp intill skrivbordet.

Gustafsson kunde inte riktigt dölja sin nyfikenhet över polismästarens ärende, men han kunde ju inte vara oartig att fråga vad han ville? Det brukade gå år mellan de gånger de träffades på varandras tjänsterum, och ett besök så här tidigt på morgonen hade nog aldrig skett förut, vad Gustafsson kunde erinra sig. Han kunde inte undgå att känna ett visst obehag inför vad som kunde hade hänt. Polismästarens besök vid den här tiden kunde förmodligen inte innebära någonting annat än elände, tänkte han. Förmodligen ett allvarligt brott, som skulle komma att medföra extra personalinsatser, en förfärlig massa arbete och publicitet och, vilket oroade honom mest, en enligt bestämmelserna tvingande insats för honom som chefsåklagare att leda arbetet. Och allt ståhej som brukar uppstå vid sådana tillfällen, när påflugna och okunniga journalister springer omkring i lokalerna och ställer korkade frågor, var det värsta Gustafsson visste. Det var inte utan att han önskade att polismästarens besök gällde ett mord, för i så fall var det länsåklagaren som skulle ta hand om ledningen av allt arbete.

Gustafsson kände hur spänd han blev när polismästaren vek ut ett papper framför sig och kom med sitt ärende:

– Jag har fått en ansökan till en tjänst som kriminalinspektör från en av dina medarbetare, som jag funderar lite över. En åklagare, som söker en tjänst som kriminalinspektör? Det är, vad jag vet, någonting som aldrig hänt tidigare, förmodligen inte i något polisdistrikt i landet.

Gustafsson kände en plötslig lättnad, som fick honom att slappna av och liksom flyta ut i stolen. Han sjönk ner med ryggen mot ryggstödet, sträckte ut benen under skrivbordet och log mot polismästaren, hjärtligare än vad som var motiverat:

– Therese Sandin, eller hur? Hon sa att hon gärna skulle vilja bredda sina kunskaper, eller hur hon nu uttryckte sig, och prova på polisjobbet några år igen, innan hon riktigt kan bestämma sig för hur hon ska fortsätta. Det är en duktig och ambitiös tjej. Och snygg också, för den delen, så henne hade jag gärna velat behålla. Men hon har varit lite velig då det gäller utbildningen. Först gick hon polisskolan och var polis en 5-6 år i Stockholm. Och sedan, när hon var närmare trettio bestämde hon sig för att läsa juridik, så hon tog en jur kand och det med så fina betyg att hon fick göra tingsmeritering, vilket ju inte alla nya jurister får tillfälle till. Nu har hon varit åklagare några år, men alltså fått idén att återigen bli polis.

– Då är det alltså inget sånt här flyttningsbetyg du har skrivit, för att bli av med henne?

– Nej, för fan. Hon har mycket lätt för sig den här tjejen. Hon är klok och sansad och hon har insett, säger hon, att om man ska bli en bra chef inom vårt område, som polischef eller åklagare, så bör man först lära sig arbetet på alla nivåer, alltså även det som poliserna på fältet sysslar med. Vi har nog inte insett, du och jag, vilket jävla tungt jobb många poliser har, förutom rent fysiskt, att till exempel samla alla sina intryck i en rapport, som de många gånger måste skriva ute på gatan, med en massa tjattrande människor runt omkring sig. Det är väl inte så underligt om det som rapporteras inte blir så välskrivet och heltäckande alla gånger, utan måste kompletteras under lugnare förhållanden. Gustafsson satt tyst några sekunder, sedan sa han lite tveksamt och kanske också menat som en fråga till polismästaren:

– Fan vet om man skulle klara av ett sånt jobb själv?

Men när han inte fick något svar så fortsatte han:

– Jag sa till henne, att vad jag visste så var hon behörig att söka in redan nu på polischefsutbildningen, så jag frågade henne varför hon inte gjorde det istället. Men det var en senare fråga, sa hon. Först ville hon lära sig mera om arbetet som kriminalpolis, vilket hon inte alls hade hunnit med, under sin tidigare och mycket korta tid som polis. Och det vill jag säga, att om nu Therese skulle få det här jobbet, så ta väl hand om henne. De som ska jobba med henne kommer att ha mycket nytta och glädje av att få ha henne med i gänget.

Med det utlåtandet i tankarna var det ett lätt beslut för polismästaren att sätta upp Therese Sandin som en av kandidaterna till tjänsten som kriminalinspektör, som han räknade med att kunna tillsätta den 1 maj. Och vad han och Fahlén någon dag senare kom fram till, måste förordet ges till antingen den här åklagaren, eller till polisassistenten Björn Larsson, som vikarierat som kriminalinspektör under flera månadslånga perioder. Om man nu skulle finna henne som den lämpligaste till tjänsten, så måste man räkna med att någon, Larsson eller någon annan av polisassistenterna från ordningsavdelningen, som också sökt tjänsten, skulle komma att överklaga beslutet, eftersom Therese Sandins meriter som polis tog slut efter bara några år, innan hon började sina universitetsstudier. Det fanns med all säkerhet poliser som menade, att det borde vara tiden som polis, och inte som åklagare som var mest betydelsefull, för den som räknade med att få tjänsten.

April

2

Den var dags för morgonsamling i konferensrummet på andra våningen i polishuset. Rummet dominerades av ett långsmalt bord med plats för tolv personer. Alla deltagarna hade invanda, men inte på något sätt bestämda platser. Hade någon av en eller annan anledning, kanske av ren distraktion, satt sig fel, så skulle han på något sätt, och mycket snabbt, blivit upplyst om detta. Det här obligatoriska mötet för några av cheferna hölls varje vardagsmorgon för att informera om vad som hänt under det senaste dygnet och för att diskutera och prioritera arbetet. Polismästaren satt vid ena kortsidan av bordet med ryggen mot fönstret mot söder. Fönstret vette mot Renmarkstorget och det tidiga folklivet, ett intressant blickfång, för den som inte ansåg sig behöva sitta och se på sin chef hela tiden. Han var inte ett dugg intressant att titta på längre, efter mer än femton års tjänst i polisdistriktet. Han hade inte förändrats nämnvärt under de åren, möjligen hade han fått lite mera grått kring tinningarna. Klädseln hade nog varit densamma under alla åren, strikt och korrekt, med mörk kostym om vintern och en ljus blazer om sommaren, och röd slips, som ibland byttes ut mot rikspolisstyrelsens blå, med emblem. Men nu var det inte troligt att någon av dem omkring honom reflekterade över hans klädsel eller de förändringar han genomgått under åren.

I mitten av högra långsidan av bordet, från polismästaren räknat, satt chefen för kriminalavdelningen, den gamle kriminalkommissarien Lasse Fahlén, med sitt stubbade och nu fullständigt vita hår, och till höger om Fahlén chefen för våldsroteln, Rune Hamberg, fem, sex år yngre än Fahlén.

Polismästaren bläddrade lite i de papper han hade liggande framför sig och vände sig sedan mot Hamberg:

– Hur går det med utredningen av det där misstänkta våldtäktsförsöket uppe vid Ålidhem förra veckan?

Hamberg tittade i sina papper:

– Ja, det skedde, som ni kanske minns, ett stycke från Ålidhem, i ett relativt nytt område som fått namnet Carlslid, i en dunge vid Kopparvägen. Det har faktiskt gått nästan två veckor sedan anmälan, jag har noterat att det var den 17 april det hände, och vi har egentligen inte kommit någon vart. Den som gjorde det där försöket, har hållit sig lugn sedan dess. För det kunde väl inte ha varit någonting annat än ett våldtäktsförsök, vad jag förstår, även om det bara hann bli ett ganska valhänt tafsande. Tyvärr kan man nästan säga, för händer det inget mer, så blir det svårare för varje dag som går, att komma någon vart med spaningarna. Han såg på sina kolleger, och chefen för ordningsavdelningen såg frågande ut, vilket Hamberg konstaterade:

– Jag ska upprepa signalementet på den vi misstänker. Det är en man i 25-30-årsåldern, längd omkring 180 cm, blond och smärt och enligt vad flickan uppgav, tämligen vältränad. Det kunde hon påstå, eftersom han kändes stark och hård i kroppen, när han tog tag i henne och tryckte ner henne mot marken. Det var inte direkt valhänt, men det hann inte hända så mycket mera, innan gärningsmannen blev störd och försvann. De har de här uppgifterna hos vakthavande befälet. Hamberg gjorde en liten paus och vände blicken från sina papper mot polismästaren.

– Flickan är 18 år och hon blev aldrig tillfrågad om hur man kan känna skillnaden mellan att bli omfamnad av vältränade och mindre tränade unga män. Han som tog upp anmälan tyckte att det kändes fräckt att ställa en sån fråga, sa han. Gärningsmannen var, som jag sa, blond, eller möjligen lite rödlätt. Det var skymning och hon hade svårt att riktigt uppfatta hur han såg ut. Han sa inte ett enda ord, så det gick inte att gissa sig till någon nationalitet. Men ingenting talar för att han inte var svensk. Han var klädd i en mörkblå, eller svart midjelång jacka av tyg och något ljusare byxor.

– Uppfattade hon om han kunde ha varit påverkad av alkohol eller av någonting annat? sa polismästaren, medan han antecknade.

Hamberg hade många gånger försökt att gissa sig till i vilken bunt av papper den nytillkomna skriften skulle hamna, när polismästaren lade undan sina anteckningar. Men nästan alltid hade han tagit fel. Hamberg hade börjat tvivla på att polismästaren hade någon sorts system, utan att han enbart förlitade sig på den egenheten som många har, att han mindes bättre om han antecknade. Var han sedan lade sina anteckningar var mindre viktigt. Det troliga var i vilket fall som helst, att han aldrig, mer än möjligen någon enstaka gång, skulle komma att söka efter någon av anteckningarna från morgonsamlingarna. Då var det lättare att trycka på snabbtelefonen och fråga Fahlén eller Hamberg. Det gjorde han ofta, irriterande ofta, men vare sig Fahlén eller Hamberg hade samma mod som polisintendenten, nämligen att slå ifrån snabbtelefonen när han fick för många påringningar. Men han satt ju i rummet närmast polismästaren, med bara några steg att gå, när de behövde komma i kontakt med varandra.

– Nej, sa Hamberg, som efter lång tankeflykt nästan hade glömt frågan. Karlen verkade inte vara påverkad. Flickan kände ingen spritdoft eller någon annan lukt, som var ovanlig. Tvärtom, fortsatte han och log, så luktade han gott, sa hon. Vi kan ju inte säga hur allvarligt det här försöket var. Flickan blev ju inte skadad på något sätt. När mannen hade fått ner henne på rygg, dök det upp två personer som kom gående i riktning mot dem, ett par i övre medelåldern, och då reste han sig upp och sprang sin väg. Det här paret som kom, hann egentligen inte uppfatta någonting, och mannen var försvunnen, när de kom fram till flickan.

– Vi ska väl inte sitta och önska oss ett nytt våldtäktsförsök, som lika gärna skulle kunna bli en fullbordad våldtäkt, bara för att få större chans att få tag på gärningsmannen, sa polismästaren och lade ner sina papper på bordet framför sig. Vi får vara glada att flickan inte blev skadad. Är ni säkra på att det verkligen var ett våldtäktsförsök och inte bara något allmänt ofog?

Polismästaren fick inget annat svar på den frågan än ett bistert stirrande från Fahlén, följt av en huvudskakning. Polismästaren förstod att den gamle erfarne utredningsmannen Fahlén ansett att han ställt en korkad fråga och han verkade nu vilja avsluta den här punkten på dagordningen så snart som möjligt:

– Hade du något mer, Hamberg?

– Så mycket mer var det inte, sa Hamberg, och vände blad. Jo, jag ser att en fyrtioårig man från Lycksele, välkänd för polisen däruppe, gick bärsärkargång på busstationen här i Umeå under eftermiddagen i går. Han misshandlade två fyllon ganska ordentligt. Det blev på gränsen till grov misshandel. Det var allt.

Polismästaren lyssnade, nu ganska frånvarande. En misshandel med en känd gärningsman var inget problematiskt ärende och polismästarens tankar for iväg åt ett helt annat håll, när han hörde ortsnamnet Lycksele:

– Hur är det Hamberg och Fahlén, har ni hört någonting från Dan Hedström? Jobbar han kvar som lastbilschaufför i Lycksele?

Det var Lasse Fahlén som svarade:

– Jodå, han hälsade på oss häromdagen, och han är kvar hos sin bror i Lycksele. Men han såg sig omkring nästan längtansfullt, tyckte jag, när han satt inne hos mig och när vi sedan följdes ner till kafeterian. Men han var nog för stolt för att fråga vad vi sysslade med just nu.

– Kan ni inte försöka locka honom tillbaka till oss? sa polismästaren och såg vädjande på Fahlén. Hedström är ju lite oborstad, men han är en förbaskat trevlig människa och en bra polis. Han behövs här. Tror ni inte att traumat han upplevde har gått över nu, eller hur man nu ska uttrycka sig, efter det tragiska avbrottet, eller ska vi säga slutet på utredningen av mordet på den här utlänningen, Bruno? Han tog det visst för djävligt hårt. Dessutom fick han ju en del frågor om den där resan till hälaren i Bredbyn, när han hade Erika med sig. Hon som Björn Larsson är övervakare för.

Fahlén såg frågande på polismästaren:

– Det var väl inget konstigt med det. Hon visste ju var hälaren bodde, och hon visade Hedström dit.

– Ja, ja, sa polismästaren. Det där är ju glömt nu. Han satt tyst några sekunder. Sedan sa han lite dröjande:

– Ni tog alltså inte upp frågan med Hedström om att komma tillbaka?

Fahlén såg granskande på polismästaren:

14

– Nej, det gjorde vi inte. Du tycker alltså att vi ska göra en trevare, för att försöka få honom tillbaka?

Polismästaren satt tyst en stund med blicken mot Fahlén, som om han försökte analysera hans uppfattning:

– Ja, gör det, om ni känner att ni kan.

– Vi känner ju Hedström efter alla åren tillsammans, och vi vet hur ömhudad han egentligen är, även om han försöker verka tuff. Men jag ska ringa och ta upp frågan med honom. Fahlén gjorde en liten paus. Sedan harklade han sig, som han brukade göra när han ville säga någonting som han ansåg särskilt viktigt:

– Men vi anser också att vi behöver ytterligare tillskott på våldsroteln. En sån som Björn Larsson, som har vikarierat ganska ofta hos oss, och klarat sina uppgifter bra, eller hur Hamberg? Och så har vi nu den här unga åklagaren som sökt tjänst hos oss.

Hamberg hann bara nicka jakande innan Fahlén fortsatte:

– Larsson är klok och sansad och har hjärtat på rätta stället. Fredrik är ju över sextio och det finns viss risk för att han kommer in med en begäran om att sluta i förtid. Han har fortfarande en del problem efter den där olyckan i Sörmjöle. Och det har ju ändå gått många år sedan dess. Fahlén såg begrundande på polismästaren:

– Och dessutom, om några år ska ju en ny man in på min tjänst.

Polismästaren lyssnade nu ganska förstrött; han hade inte tid och tålamod att ägna sig åt de gamla polismännens tillbakablickar och önskningar om att någon skulle kunna stoppa tiden, när det började bli dags att gå i pension. Men det var ändå just den typen av poliser det var svårast att skiljas från. Trots allt suckande och stönande älskade de sitt jobb, och skötte det bra in i det sista.

Nu var det så, att polismästaren helst inte ville höra talas om några pensionsavgångar, inte för att han missunnade personalen att sluta när det var så dags, utan enbart för att han själv absolut inte ville bli påmind om den vedervärdiga dag när han skulle bli tvungen att lämna sitt arbete. Men påmind blev han ju flera gånger om året, när han tvingades resa sig upp från sin plats vid ett festligt dukat kaffebord, för att avtacka någon av sin personal. Och varje gång gick han i tankarna igenom hur många som återstod att pensionera, innan han själv måste lämna arbetet. Vem var han sedan? Bara en pensionär, utan fritidssysselsättning och planer för framtiden och med för lite pengar för att kunna dra sig undan någonstans med sina böcker, om han nu skulle få sin åtta år yngre hustru att följa med. Hon arbetade som lärare och hade inte en tanke på att sluta i förtid, även om de skulle ha råd. Polismästaren fick alltså finna sig i att stanna kvar i den lägenhet de hyrde i centrala stan, eftersom han inte kunde tänka sig ett liv utan henne.

Han avbröt sina tankar, när han märkte kollegernas blickar, och såg närmast nyvaket på sitt armbandsur. Men innan han avslutade, kände han sig tvingad att säga några ord om tillsättningen av inspektörstjänsten:

– Vi ska ju träffas på måndag morgon, Fahlén, och köra de här anställningsintervjuerna med sökandena, Larsson, Sandin, Bergman och Jonsson, och sedan ska det väl bara dröja några dagar innan du får din nya polis på våldsroteln. Nu slutar vi och tar en kopp kaffe.

Men, vänta lite. Hamberg, vill du vara snäll att repetera signalementet på den där våldtäktsmannen för all personal och försök att få dem att komma med några idéer om vem det skulle kunna vara. Ordningspoliserna har ju bra koll på alla yngre i stan.

3

Himlen var täckt av tunga, svarta moln, och det rådde djup skymning, när Stefan Ingesson vid 23.30-tiden promenerade längs gränderna genom stadsdelen Ålidhem, där han suttit på restaurangen Krogen ett par timmar tillsammans med några av sina vänner från universitetet. Stefan var 26 år och uppväxt i Östersund, där hans föräldrar bodde, och han hade nu studerat till tandläkare vid universitet i Umeå under tre år.

Stefan var lång och smärt, blond och med lite lockigt hår.

Det var ganska mörkt och gatlyktorna var tända när han lämnade Ålidhem och korsade Kolbäcksvägen och fortsatte till det relativt nybyggda bostadsområdet Carlslid, där han hyrde övre våningen, egentligen bara ett rum med badrum, i en liten villa, där ägaren, en ensamstående kvinna i 50-årsåldern, disponerade bottenvåningen, med kök, vardagsrum och sovrum. Hon var yrkesarbetande, anställd på ett företag i stans centrum, och hon hade ingenting emot att de använde köket gemensamt innan de lämnade huset om morgnarna. Men om kvällarna, när Stefan ville läsa i lugn och ro, med minsta möjliga tidsförlust för onödiga samtal, kokade han tevattnet i sitt rum.

I och för sig trivdes han bra, men han hade allteftersom börjat känna att han ville ha något eget och han hade ställt sig i kön för en studentlägenhet, helst i Ålidhem.

Innan han kom fram till huset där han bodde, passerade han det gemensamma, kanske 20 meter långa garaget för alla bostäderna i kvarteret, som var byggt parallellt med den smala, asfalterade promenadvägen. På andra sidan vägen, mitt emot garageinfarterna, fanns en parkeringsplats för tillfällig uppställning av bilarna i kvarteret och för besökande. Det stod några bilar på den dåligt upplysta parkeringsplatsen, men Stefan ägnade dem inte något intresse.

När han kom i höjd med de parkerade bilarna kom en man emot honom, troligtvis från någon av bilarna och lyste honom i ansiktet på mycket nära håll, med en bländande ficklampa:

– Kom med här, sa mannen med låg röst, inte ovänligt men bestämt, och tog ett kraftigt grepp i Stefans vänstra överarm och drog honom med sig mot den bakre knuten på garaget, från vägen sett. Stefan blev så överraskad att han inte kom på något sätt att försöka komma undan, och ögonblicket efter hade mannen bundit honom vid stupröret med ett snöre, en rem eller kanske tejp; Stefan visste inte säkert. Därefter slet han upp Stefans jacka och skjorta vid halsen