Deckaren

By Börje R P Carlsson

När två försvunna personer återfinns döda markerar det början på en förvirrande och brutal utredning. Under husrannsakan hos de döda finner polisen flera miljoner i sedlar och foton på par som tagits i smyg. Trots att Roland Korp har lämnat polismyndigheten blir han indragen i fallet och tvingas ta itu med hopen av alltjämt växande frågor. Vem ligger bakom de två personernas död? Vad är historien bakom fotografierna och pengarna? Och kan det vara så att polisen har med en yrkesmördare att göra? "Deckaren" är den fjärde boken i serien om detektiven Roland Korp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726636024

Book preview

författaren.

Persongalleri:

Göran Lauer, omorganisatör och verksamhetseffekterare som inget begrep om polisverksamhet.

Olof Gerstedt, biträdande rikspolischef som heller inget begrep om polisverksamhet.

Stehn V (den femte) rikspolischef som inte heller förstod så mycket om polisarbete, han visste dock att vid skrivbordet grips inga banditer bortsett från några få skrivbordsgripanden.

Ludovic, jugoslavisk gangsterkung

Balunovic, jugoslavisk gangster

Radtko Adamovic, jugoslavisk gangster

Curt Andersson, polis

Leif G Svensson, dum polis, ja en korkskalle

Majken Storch, försvunnen kvinna

Krister Nilsson, oärlig väktare

Elsa Nilsson, väktarens hustru

Herta Bergström, Majkens väninna

Carin, argsint men underbar polis

Roland Korp, privatdeckare men f d polis

Aronsson, rikspolischef

Och många många fler…

1

Kontorslokalerna var inte stora men de passade Rolands syfte mer än väl. Framförallt var det hyran och läget som passade honom. De låg centralt men inte precis mitt i centrum. Lokalerna var belägna på Kriebsensgatan 18 i Eskilstuna, alltså bara ett stenkast från järnvägsstationen, ungefär lika långt från centrum och bara marginellt längre från polisstationen, hans forna arbetsplats. De var belägna en halvtrappa upp vilket han såg som en fördel med tanke på de framtida planerna.

När Roland besökte lokalerna första gången blev han omedelbart förtjust i hur rummen var placerade och fördelade men framförallt att ett rum, var nog egentligen ett stort förråd eller klädkammare, saknade fönster.

Från trapphuset kom han först in i ett litet rum.

Här såg Roland framför sig hur detta lilla rum anpassades till ett litet väntrum eller foajé. En liten toalett gjorde denna lokal perfekt för ändamålet. Innanför detta lilla rum fanns ytterligare två rum. Det första rummet skulle Roland inrätta som sitt kontorsrum där han kunde ta emot besökare.

Rummet innanför detta rum skulle bli arkiv. Detta rum saknade fönster vilket passade Rolands planer som hand i handske.

Därutöver fanns ett litet pentry med vatten och avlopp med möjligheter till att koka en kopp kaffe men just inte mer. Här fanns också ett litet toalettutrymme med dusch.

När Roland väl kommit överens med hyresvärden om hyran, skrivit under hyreskontrakt och deponerat sex månadshyror fick han två nycklar och omgående tillträde till lokalerna.

Hans absolut första åtgärd blev att byta både lås och dörr till utrymmets entrédörr samt komplettera detta med ytterligare ett niotillhållarlås. Dörren byttes samtidigt ut mot en säkerhetsdörr i stål. Genom att samtidigt byta dörr till sin bostad kunde han få ett bra pris. Han passade också på att byta ut fönstret mot gården till ett fönster med så kallat pansarglas. Det lilla fönster som fanns i det mindre utrymmet, det utrymme som anpassades för eventuella kunder, försågs med ett galler som var utformat och såg ut som spröjs. Efter detta ansåg han sig väl skyddad. Han insåg att han var tvungen att ha ett ordentligt skydd för kommande klienters hemligheter.

Dörren till det rum som skulle bli arkiv byttes också mot en säkerhetsdörr i stål som var slående lik den vanliga trädörr som funnits från början. Samtidigt förstärktes dörrkarmen med vinkeljärn för att omöjliggöra en inbrytning utan mycket våld och utan stora besvär.

Roland införskaffade två stycken kameror för kameraövervakning. Han visste med sig att den ena kameran nog kunde klassas som olaglig. I varje fall kunde nog kamerans placering ifrågasättas. Han satte kameralinsen utanför fönstret för att kunna filma besökare till fastigheten. Den andra kameran placerades på dörrkarmen så att de som besökte Rolands kontor kunde filmas. Båda kamerorna var så små att de var näst intill osynliga om man inte tittade väldigt noga. Kameran utanför fönstret var monterad i skuggan av fönsterblecket och här filmades också gatan samt en del av Myntverkets parkering. Bilder från dessa övervakningskameror lagrades på Rolands bärbara dator men han kunde också när som helst, i realtid, kontrollera vad som filmades via sin mobil.

När han nu säkrat upp sina nya domäner var det dags att köpa in lämpliga möbler.

Till det lilla besöksrummet inhandlade han ett litet trekantigt soffbord i ett teakliknande material samt tre stycken klubbfåtöljer i svart skinn.

På bordet la han några böcker som handlade om olika lösta och olösta kriminalfall.

Till kontorsrummet köpte Roland ett stort skrivbord med en tillhörande bekväm kontorsstol och två bekväma besöksstolar i grönt skinn. Som hyllor valde han tre Ikeahyllor av modell Billy.

En stationär dator av nyaste modell kompletterade kontorsutrustningen och till denna köpte han en 23-tums bildskärm.

Arkivrummets inredning fick avsluta en dag, som redan kostat åtskilliga tusen kronor, genom att ett antal arkivskåp inköptes. Till dessa skåp inköptes flera kartonger med hängmappar.

I samtliga inköp ingick utkörning till Kriebsensgatan och hopmontering av det som skulle skruvas ihop samt bortforsling av emballage.

Redan några dagar senare lovades att det mesta skulle finnas på plats.

Roland hittade ett kassaskåp på Blocket. Eftersom det vägde drygt 400 kilo lät han en flyttfirma köra skåpet från Skogstorp där det stått i en villa. Transporten blev nästan lika dyr som kassaskåpet men ett nytt skåp inklusive frakt hade kostat fem gånger så mycket.

Åtta dagar senare var allt på plats och trots att han inte var speciellt intresserad av inredning insåg Roland att både besöksrum och hans kontor var så sterila att de skapade en stämning av otrivsel. Detta avhjälptes med att två mattor och några tavlor inhandlades.

Allt blev genast bättre och Roland började förbereda att marknadsföra sig.

Skulle han använda uppgifterna om sin tid som polis eller skulle han bara göra ett flygblad där han berättade om att han åtog sig detektiva uppdrag?

Han började fundera på hur flygbladet skulle utformas och hur mycket han kunde berätta om sig själv. Han hade under många år, fler än vad han egentligen ville minnas, varit polis. Nu hade han dock hoppat av detta jobb eftersom han menade att polisen var på väg åt alldeles galet håll.

2

Roland var inte okänd i Eskilstuna och hans kamp mot polisledningen och mot den nya omorganisationen var vida känd. Just dessa kamper var egentligen det enda som störde honom när han sa upp sig. Det skulle kunna tolkas som att han gav upp och att ge upp var något som aldrig funnits i hans sinne. Tvärtom så hade han varit envis som en istadig mula och han ville inte att någon skulle tro att han gett upp. Han hade egentligen bara kommit till insikt att polisarbetet inte längre var vad det hade varit.

Polisverksamheten styrdes av en medioker rikspolischef, Aronsson, som inte lyckats på någon av sina tidigare uppdrag som polischef på olika nivåer. Hans tillsättning var egentligen fullständigt oförklarlig. En stor del av detta hade sin grund i ett uppmärksammat ärende om mord, kidnappningar och våldtäkter som Roland klarat upp.

Ett av dessa ärenden hade, på grund av det ovanliga motivet, uppmärksammats i nästan hela världen. Trots att rikspolischefen, som då var chef över Eskilstuna och sedermera också Sörmland, gjort allt för att sabotera Rolands utredning fick också han mycket beröm för att han lösgjort Roland från utredningen. Genom detta, som egentligen handlade om att sparka Roland som spaningschef för mordutredningen, hade Roland fått fria händer att klara upp detta brott som vid upplösningen blev världsomskrivet. Detta hade inte varit Aronssons egentliga syfte utan hans syfte hade varit att försöka visa att Roland var en dålig polis och visa att en nytillsatt spaningschef, Leif G Svensson, var bättre.

Regeringen som väl kände till polischef Aronssons tillkortakommande tillsatte trots det Aronsson som rikspolischef och han kom inte heller några av regeringens farhågor på skam.

I det stora hela var han nog inte rätt man till detta jobb men å andra sidan fanns det förmodligen inte så många att välja på. Hela situationen, med den nya polisiära omorganisationen, var enligt Roland fullständigt omöjlig, en tulipanaros som var lätt att säga men omöjlig att åstadkomma. Detta hade regeringen troligen också insett och därför hellre valt en nyttig idiot till rikspolischef än en som inte var användbar alls.

Hela det polisiära debaclet hade, enligt Roland, börjat långt tidigare. Redan på 1980–90-talet hade en massa förståsigpåare börjat försöka påverka polisverksamheten.

Den förste som fick något inflytande var en Göran Lauer. Denne var god vän med biträdande rikspolischef Olle Gerstedt.

Olle Gerstedt var inte polisutbildad och saknade helt polisiära kunskaper. Han hade tillsatts av den femte rikspolischefen som kallades Stehn den V (femte).

Varför Olle fick denna tjänst är en väl förborgad hemlighet som inte blev mindre när Olle, som Sveriges representant på ett internationellt polischefsmöte, började praktisera en ny hobby som han hade gemensamt med Lasse Berghagens flirtige Knut.

Olle hade bjudits in till en större träff, eller som det idag heter event, i Amerika. Denna träff var fylld av äldre dignitärer med högtidskläder och vidhängande hustrur. Det som var frapperande var alla dessa åldrade gentlemäns respektive, som såg ut som mannekänger, var alla cirka 40 år yngre än sina respektive män. Efter att ha druckit middag var det dags att påbörja festligheterna och nu var Olle Gerstedt inta bara mätt utan också ganska glad, ja kanske rent av lite berusad.

Han kände inspirationen börja flöda och gick omedelbart till aktion. Han smög upp bakom olika kvinnor. Tog tag i det bakre bh-bandet, drog ut och släppte. Kvinnorna skrek i högan sky och ju högre de skrek desto roligare hade Olle.

Olle hade hjärtligt roligt ända tills någon ordningsam gentleman tog tag i honom, skakade om honom och läxade upp honom.

Olle förstod nog att det han gjort inte varit så bra. Han fick den hårda vägen veta att det som händer i Amerika stannar inte i Amerika. Han blev nu också omskriven i de större tidningarna både i Europa och Amerika men framförallt i svenska tidningar. Därför sände han, efter hemkomst, ett öppet brev till alla Sveriges poliser där han bad om ursäkt för sitt uppförande.

Sannolikt var det ingen polis som godtog denna ursäkt och så gjorde inte heller den kvinnliga polis som slagit sina påsar ihop med Olle. Olle kastades ut av sin sambo, Oli, som inte ville veta av honom längre. Oli heter naturligtvis inte Oli utan detta namn skapades när hon första gången tog på sig en polisiär vinterjacka. Oli var så smal om axlarna att texten POLIS på ryggen tappade bort P i början och S i slutet. Så den som gick bakom denna kvinnliga polischef såg bara OLI på ryggtavlan och därifrån till Oli var steget inte långt.

Trots allt detta hade Roland något halvår senare kallats till en konferens i Linköping. Här skulle det talas om polisetik och gott uppförande med biträdande rikspolischef Olle Gerstedt som kursledare.

Roland skrev omedelbart ett brev till Stehn den V och tackade nej till kursen samtidigt som han frågade vad Olle Gerstedt hade att lära ut till svenska poliser om etik och ett gott uppförande. Kursen ställdes in med omedelbar verkan.

Olle Gerstedt kände nog att hans bästföredatum började närma sig. Han kontaktade därför i allt större utsträckning Göran Lauer.

Göran Lauer var en uppkomling som lyckats skapa sig ett namn som administratör och verksamhetseffekterare. Den senare titeln hade han själv hittat på och med versaler tryckt på sitt visitkort. Det var som VERKSAMHETSEFFEKTERARE han var mest bekant för Gerstedt.

Göran Lauer var autodidakt och hade knappast några studieskulder men hans ego var kraftfullt och han var inte skapt för att ställa sitt ljus under skäppan.

Olle berättade om polisens verksamhet och hur denna fungerade och frågade om Lauer såg möjliga förändringar för att effektivisera polisverksamheten och skapa en bättre ekonomi. Olle kände en viss press på sig att åstadkomma något riktigt bra som kunde skyla över händelsen i Amerika och kanske förbättra hans tilltufsade image och skapa ett bättre eftermäle.

Lauer hade varit lättlärd och efter att ha fått ta del av Olles rudimentära kunskaper om polisens verksamhet trodde han sig snart veta allt om polisverksamhet och hur den fungerade. Han insåg att han bättre än de flesta nu skulle kunna förändra polisverksamheten till något bättre. Han såg genast möjligheter till rationaliseringar och besparingar.

Lauer skapade ett koncept på polisiär effektivisering och där polisen genom detta skulle kunna göra en väsentlig ekonomisk förbättring. Lauers plan godkändes av Olle och för stora pengar köptes Lauers tjänster in för att lära poliserna om hur ett modernt polisarbete kunde effektiviseras och förbilligas. Olle såg framför sig hur hans namn i fortsättningen skulle förknippas med en polisiär rationalisering värd namnet. Han led fortfarande svårt av sviterna efter händelsen i Amerika som han nu efteråt inte kunde fatta att han tillåtit ske men han skyllde på spriten.

Lauer besökte de olika polisstationerna för fyrafem timmars långa föredrag där huvudvikten lades på hur en framtida utryckningsverksamhet skulle se ut.

I stort handlade det om att poliserna skulle bli effektivare genom att inte omedelbart åka på olika larm och jobb. Jobben skulle i stället läggas på hög tills det var ekonomiskt försvarbart att skicka iväg en dubbelpatrull, kanske flera mil. Genom detta skulle många mil och mycket drivmedel sparas.

Det säger sig självt att detta inte fungerade och efter en tid rann Lauers idéer ut i sanden och det enda påtagliga resultatet blev den ohemula kostnad som Lauer tillskansade sig för dessa föredrag samt för förarbete och förstudie.

Denna kostnad var dock inget nytt eller störande för polisen som redan tidigare haft förmåga att låta pengarna strila genom fingrarna som på en berusad sjöman. Detta utan att något ansvar utkrävdes för olika misslyckanden.

Trots de många brända fingrarna skulle nog de flesta bli förvånade om den polisiära utvecklingen stoppades av ett misslyckande. Nu kom nästa effektivisering.

Poliserna skulle börja använda Balance Score Card, BSC, för att utvärdera sin verksamhet. Verksamheten skulle klassas i tre färger. Rött, gult eller grönt där målet var att det mesta skulle hamna i gult eller grönt och där rött var det mest oönskade.

Här kastades åtskilliga miljoner och arbetstimmar bort för att poliserna skulle lära sig använda BSC i verksamheten.

BSC var nog användbart i en industri men i polisverksamhet där man inte kunde förändra eller påverka orderingången på samma sätt som i industrin var BSC oanvändbart. Här togs dock inget konkret beslut om att BSC skulle avvecklas utan hela BSC-konceptet sipprade bara iväg ut och bort från verksamheten. Trots att också detta hade kostat verksamheten ett antal miljoner var det ingen som ställdes till svars.

3

Polisens ekonomi var dock inte i balans och nya besparingskrav restes. De mest rutinerade och kunniga poliserna, de över 58 år, fick guldkantade pensionsavgångar där de erbjöds 85–87% av sin lön om de stannade hemma och bara åtog sig att någon dag i månaden åka ut och delge olika personer.

Vem kunde stå emot dessa locktoner? Bara några få av de som verkligen älskade sitt jobb eller inte hade några intressen utöver jobbet blev kvar. Det fanns ytterligare någon som vid sidan av jobbet levde som eremit och därför klamrade sig kvar vid jobbet samt fanns det någon som insåg att denna tidiga avgång skulle påverka den framtida pensionen och därför ville vara kvar.

Något år senare hade ytterligare några poliser fyllt 58 år, samt fanns de kvar som tidigare tackat nej till förra pensionserbjudandet.

Denna nya grupp erbjöds nu inte att gå i pension utan beordrades till detta mot en betydligt lägre avtalspension.

Nu var polishuset tomt på poliser, som fyllt 58 år eller mer, och med dessa försvann massor av rutin och kunskap.

Detta gjorde dock inget för polisverksamhet är en verksamhet som alla andra verkar kunna mycket bättre än de tjänstgörande poliserna varför frånvaron av kunskaper och polisiär rutin har en mindre och försumbar inverkan.

För att spara ytterligare skulle nu även en stor del av de administrativa sägas upp och för den skull utbildades alla poliser att själva ta hand om administrationen. Denna reform gick under namnet Palazzo.

Här minskades de polisiära resurserna dramatiskt eftersom administrationen var ganska omfattande.

De administrativa som blev friställda genom detta sades dock inte upp utan de fick genast ett nytt uppdrag som bestod i att kontrollera hur poliserna skötte och hanterade det administrativa. De som inte behövdes till denna kontroll fick en ny och kort utbildning för att kunna ta över den del av de polisiära uppdrag som polisen nu inte hann med eftersom poliserna nu själva skulle sköta allt administrativt.

Roland hade haft synpunkter på dessa uppsägningar och omorganisationer men bara fått höra att han var framstegsfientlig och satt fast i gamla omoderna rutiner.

Hans litanior hade till och med nått fram till polischef Aronsson som gnuggade händerna och såg fram mot ytterligare förändringar som skulle störa Rolands sinnesro.

Aronssons aversion mot Roland minskade inte ens när Aronsson sedermera blev rikspolischef och hans aversion mot Roland hade sin grund i dennes respektlöshet gentemot polischefer i allmänhet och Aronsson i synnerhet. Visserligen var det Rolands förtjänst att Aronsson kom att bli rikspolischef men detta hade inte varit Rolands avsikt.

Aronsson avskydde Roland mer än vad han kunde ge uttryck för och också detta retade Aronsson som egentligen skulle vilja tjära Roland, rulla honom i fjädrar och under stor uppmärksamhet sparka ut honom från poliskåren. Inget av detta var dock möjligt så i stället njöt han av varje förändring som Roland ogillade. Det senaste påfundet med administrationen, enligt Palazzo, var Aronsson egentligen emot men när han hörde talas om Rolands reaktioner ändrade han sinnelag och han kunde inte fort nog få denna förändringen genomförd.

När polisens fortsatt dåliga ekonomi kom på tal vid ett polischefsmöte framförde dåvarande rikspolischefen, till alla polischefer, regeringens krav på ytterligare besparingar. Efter en lång men knappast het debatt enades Aronsson och de närvarande polischeferna om att enda möjligheten att rädda polisens ekonomi var en omorganisation.

De enades om att skapa länsmyndigheter och genom detta spara stora pengar åt staten. De arbetade fram ett förslag om hur denna förändring skulle genomföras samt planerade de också en tidsaxel för genomförandet. Målet blev att landets drygt hundra polismyndigheter skulle bli 21 länsmyndigheter.

Detta förslag presenterade rikspolischefen för regering och riksdag som utan stora åthävor beslutade om förändringen.

4

Denna nya länsorganisation skulle införas och starta under 1997. Det officiella startdatumet var första april. Det var nog ingen som tänkte på att detta datum blev lite absurt med tanke på en omorganisation som knappast ledde den polisiära verksamheten framåt.

Redan när Palazzo infördes började polisens resultat att minska och uppklarningsprocenten gick raskt utför.

Med länsmyndigheternas införande började poliserna överge de mindre orterna. Med detta började laglösheten sprida sig. Utredningsresultat en minskade ännu mer och nu var kräftgången än mer markant.

Detta berodde till stor del på två saker. Poliserna kunde inte längre arbeta ensamma eller ens två och två utan nu började de jobba i grupp. Till detta kom transporter som ofta var långa och tidsödande.

Roland fortsatte med sina protester och propåer om hur skadlig denna omorganisation var för polisen. Han talade dock för döva öron och kräftgången för polisen fortsatte.

2012 beslutade regering och riksdag att polisen återigen skulle omorganiseras, nu till en myndighet. Detta med en myndighet var ett steg i rätt riktning enligt Roland men när organisationsplanerna var klara så hade organisatörerna skapat ett polisiärt missfoster som aldrig skulle komma att fungera.

Den 1 januari 2015 sjösattes den nya organisationen med sju polisiära regioner som vardera bestod av ett par tre-fyra län som inte hade några traditionella samarbeten. Sörmland kopplades till Östergötland och Jönköping. Hade det funnits några eftertankar när regionerna bildades skulle kanske Roland kunnat köpa detta. Men så fanns ej och det polisiära missfostret var ett faktum.

Olika myndigheter och verk i Sverige har under åren genomgått ungefär samma omstruktureringar som styrts av NPM /New Publiv Management. NPM innebär oerhört stora administrativa överbyggnader där tjänstemännen eller administratörerna har plockats från alla omöjliga håll och där kvantitet har fått styra över kvalité.

Idag hinner inte lärarna med eftersom de har alldeles för många administrativa uppdrag, alldeles för många blanketter att fylla i.

Idag hinner inte läkarna med eftersom de har alldeles för många administrativa uppdrag, alldeles för många blanketter att fylla i.

Idag hinner inte sjuksköterskorna med eftersom de har alldeles för många administrativa uppdrag och alldeles för många blanketter att fylla i.

Idag hinner inte poliserna med eftersom de har alldeles för många administrativa uppdrag, alldeles för många blanketter att fylla i.

Så här ser det ut på myndighet efter myndighet, verk efter verk och landsting efter landsting. Men eftersom inget gjordes för att polisen skulle bli bättre började Roland fundera på att ta sin Mats ur skolan.

Detta var egentligen inga nya funderingar men trots allt älskade Roland att utreda de grövsta brotten.

Roland började inse att han inte längre ville vara med och funderade på hur han skulle kunna hoppa av utan att det skulle se ut som om han låtit sig besegras. Han tackade dock slutligen för sig och uttryckte sin mening om omorganisationen. Här uttryckte han tydligt vad han trodde skulle komma att hända med polisverksamheten. Han var mycket klar när han hävdade att omorganisationen var fullständigt omöjlig i synnerhet med rikspolischef Aronsson vid rodret. Inte ens med en duktig rorsman kunde det gå annat än åt helvete med polisverksamheten.

Utan att tveka eller hemfalla åt nostalgi tömde han sitt tjänsterum på allt det som han under sina drygt 25 års polistjänst samlat på sig.

Sista dagen på jobbet gick han runt och tog adjö av arbetskamrater och berättade då också om sina planer för framtiden. Han skulle starta ett litet företag för diskreta undersökningar där en polisanmälan av olika skäl inte passade.

Många arbetskamrater sa att de avundades honom och flera lovade att han fick återkomma om han ville ha några diskreta slagningar gjorda i olika register. Några få arbetskamrater som han inte skulle sakna lämnades därhän.

Nu skulle Roland fullfölja de planer som han närt under de senaste åren. Han skulle bli egen företagare där hans målsättning skulle vara att göra diskreta undersökningar på beställning.

5

Roland registrerade sitt lilla enmansföretag i namnet Aspicio, (Jag ser). Det registrerades som enskilt företag och via Skatteverket momsregistrerade han sig också.

Företaget förlade sitt kontor i de hyrda lokalerna på Kriebsensgatan.

Roland var som tur var inte barskrapad eftersom han under årens lopp varit både sparsam och arbetat idogt. Ett arv, efter hans sedan många år tillbaka avlidna föräldrar, hade han ännu inte heller börjat nallat på. Han hade så han skulle klara sig ganska länge för han förstod att det kunde ta tid att få verksamheten att bli ekonomiskt lönsam.

Han skaffade en mobiltelefon, en Samsung av senaste modell, i företagets namn och köpte in lite teknisk utrustning som digitalkamera och digital bandspelare s k Voice recorder.

Han tillbringade lika mycket tid på sitt kontor som när han arbetade vid polisen. Det blev således långa dagar men det störde honom inte för trots avsaknad av klienter fanns det en hel del att göra på kontoret.

Roland lät trycka upp flygbladen som inleddes med Aspicio i stort och tydligt typsnitt och fortsatte med att berätta om verksamheten där tyngdvikten låg på diskreta undersökningar dock inte på äktenskapsbrott. Att börja spana på otrogna äkta makar var inget för honom. Roland utlovade fullständig diskretion i alla uppdrag. Uppdragsgivarna skulle få vad de begärde.

Roland presenterade en kort sammanfattning av sin tid som polis och med detta trodde han nog att de flesta Eskilstunaborna skulle veta vem han var.

Innan Roland kommit så långt hade han försökt få klarhet i om det krävdes något tillstånd, någon registrering eller utbildning för att få utöva en verksamhet som bestod av just detektiva uppdrag. Varken arbetsförmedling eller länsstyrelse hade sett några hinder eller att några formella krav krävdes.

Flygbladen spreds via reklamutdelarna och Roland började vänta på sitt första uppdrag.

6

Det hann bara gå en dag innan den nyinköpta företagstelefonen ringde.

- Korp, svarade Roland.

- Ja hej, jag vill fråga lite om dina tjänster, rösten verkade komma från en äldre man.

- Jag ska försöka svara.

- Vad händer om du som gammal polis upptäcker ett brott?

-" Det beror på vad det är för