Polishistorier

By Börje R P Carlsson

Under sin karriär som polis skrev Börje Carlsson frekvent ner mycket av det han fick höra och uppleva under arbetstid. Vid den tidpunkten visste han varken varför han gjorde det eller att hans anteckningar skulle komma att användas för att skriva inte bara en bok. "Polishistorier" är en bok om verkliga brott och händelser, både allvarliga och humoristiska, inom polisen under det sena 1900-talet i Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 21, 2021
• ISBN: 9788726636000

Book preview

Förord

ESKILSTUNA POLISDISTRIKT är ett distrikt med en drygt 150-årig historia. Från att ha varit ett rent tätortsdistrikt har det efterhand vuxit. Tidigt 1900-tal inkorporerades Nyfors och Tunafors och strax efter Skogstorp. De olika små landsfiskalsdistrikten slogs ihop och bildade Rekarne landsfiskalsdistrikt som 1965 slogs samman med Eskilstuna. Samtidigt försvann också Torshälla som eget polisdistrikt och gick upp i Eskilstuna.

Några år senare inlemmas också Strängnäs med Eskilstuna och 1997 var det färdigt igen. Då bildades Polismyndigheten i Södermanlands län.

I ett polisdistrikt av denna storlek och ålder har det naturligtvis hänt ett och annat. Ett och annat som kanske inte alltid har uppmärksammats eller ens kommit till massmedias kännedom. Det finns händelser som mått bra av att inte ha offentliggjorts och det finns de som kanske skulle ha varit värda att bli offentliggjorda.

De självupplevda skildrade händelserna har alltid en kärna av sanning i sig även om de kan ha fått en makeup för att förhindra en omedelbar identifiering av inblandade poliser. De hörsägner som tecknats ner lär också ha en kärna av sanning i sig, men detta är inget som kan garanteras.

De namn som används är inte alltid de riktiga men det varierar med hur jag som berättare nyanserat bilden. Ibland har jag använt riktiga uppgifter, ibland rena falsarier. Trots detta så torde nog en och annan Eskilstunapolis känna igen sig.

Språket inom polisen förändras och den som är vaken, alert och minnesgod, kan på några få månader snappa upp både det ena och det andra. Om alla dessa nya ordspråk skrivs ner och samlas i ett kapitel kan det bli tungt. Jag lägger därför några ordspråk och något visdomsord inför varje berättelse

Hur dessa ordspråk har skapats är ej klarlagt men förmodligen har de snappats upp av någon för att användas i rätt situation. Inte heller visdomsorden har någon källangivelse men de skulle kunna vara kinesiska.

Första dan på jobbet

ÅRET VAR 1964 och en av Eskilstunas idag mer bekanta poliser hade precis klarat polisskolan. Han hade efter densamma placerats på ordningspolisen för att tjänstgöra som fotpatrull. Han hade provat ut en uniform där knapparna glänste och pressvecken var knivskarpa. Uniformen satt som gjuten på hans välbyggda smärta kropp. Ett nytt vitt koppel, med vidhängande vita batong, satt om midjan och upp över höger axel. Han förberedde sig att gå ut på sitt första ensamma patrulleringspass.

Med en viss förväntansfull spänning tog han de första stegen ut från polisstationen. Rak i ryggen och med högburet huvud gick han ut mot stadshuset. Med en välvillig inställning såg han sig om. Inget, varken här eller där, som krävde ett omedelbart ingripande.

Han vandrade vidare upp mot järnvägsstationen via Drottninggatan. Han gick fram till tidningsaffären Hjelte och Johansson. Där stannade han till en stund och iakttog trafiken och fotgängare. I ögonvrån tittade han också på tidningsaffärens kolorerade tidningar med nakna och halvnakna kvinnor. Återgick till omgivningarna men fortfarande inget som krävde hans omedelbara ingripande. Fler av affärsinnehavarna tycktes ha uppmärksammat att en ny polis hade börjat patrullera på gatorna. Han kontaktades och hälsades välkommen. Fler ville dryfta samhällsfrågor och frågor om brottslighet och kriminalvård. Han hade ju fullgjort polisskolan och tycktes kunna svara på alla frågor och visste dessutom det mesta om hur saker och ting skulle skötas. Efter två timmar började han bli varm i kläderna och återvände till polisstationen.

Inne på polisstationen åtog han sig en timma vakttjänstgöring. Normalt sett skulle han ha använt sin innetimma för att renskriva rapporter. Eftersom han inte hittat något att rapportera åtog han sig vaktsysslan. Timman gick fort och han gjorde sig redo att återigen patrullera en dubbeltimma.

Denna gång började en viss rutin smyga sig in i hans sinnelag och han kände inte riktigt samma förväntan och spänning när han lämnade polisstationen.

Vårkvällen var ljum och skön och han vandrade iväg ungefär samma väg som förra rundan. Inte heller nu fann han något som påkallade hans uppmärksamhet.

Han vandrade vidare och lämnade det lilla centrum som fanns. Via en del smågator och genvägar tog han sig åter mot järnvägen som han lyckades korsa trots frånvaron av övergångsställe. Hur vaksamt och skarpögt han än tittade sig omkring så hittade han inget som krävde hans ingripande. Han tänkte med avund på de polisaspiranter som blivit placerade i någon av Sveriges större städer. De kunde säkert inte patrullera omkring i timmar utan att hitta något som de måste ingripa mot.

En ny vakttimma, som inte krävde något av alla de kunskaper som han hade, gick enerverande långsamt. Äntligen var klockan 21.00 och de sista dubbeltimmarna skulle påbörjas. Nu var det fan om han inte skulle hitta något som krävde hela hans styrka och list. I sin fantasi såg han sig göra ett heroiskt ingripande, ensam grep han banditer, ensam räddade han en kvinna ur en våldtäktsmans klor. Ensam hamnade han i situationer som krävde hela hans intelligens och koncentrationsförmåga.

Inget av allt det här hände och timmarna började närma sig sitt slut. Nattmörkret hade nu sänkt sig och mellan de glesa gatlyktorna var det kolsvart.

Plötsligt såg han något som flimrade förbi under en gatlykta. En cyklist som i kolmörkret närmade sig helt utan belysning. Han tog fram sin lilla ficklampa och vred fram det röda försättsglaset. Han såg nu att cyklisten var en stor kraftig kvinna i 30-35-års-åldern. Hon kom i god fart cyklande.

Han tände sin lilla lampa. Tog ett ordentligt kliv ut i gatan framför kvinnan. Medan han förde sin lilla lampa upp och ner i en lodrät rörelse sa han med sin bästa polisröst:

Ska damen stanna till ett ögonblick?

Nehej, de ska hon inte, svarade damen glatt och gjorde en liten gir förbi honom.

Han blev helt perplex och visste inte vad han skulle ta sig för inför denna uppenbara brist på respekt för ordningsmakten. Han tittade sig omkring och hoppades att ingen sett honom varefter han återvände upp till gångbanans och mörkrets skenbara säkerhet. Med knäckt självkänsla och med blandade känslor återvände han till polisstationen efter sitt första ensamma arbetspass inom polisen.

Den som tar

han har

Det man inte minns

har inte hänt

Det man inte vet

har man ingen aning om

En skidåkares öde

Källa: Leif R Erikssons ursprungsberättelse.

SOLEN LYSTE från en molnfri himmel. Den plågade oss stackars uniformerade. Man svettades, våndades, åkallade alla högre makter, man svor på regeringen, men inget hjälpte, man var obarmhärtigt utlämnad till den, trots allt, ljuvliga solen. Det fanns egentligen inget mer att göra än att tänka på den underbart svala vintern. Var man skidåkare kanske man rent av längtade till snön och kylan.

I Eskilstuna fanns det dock åtminstone en polisman vars största intresse här i livet var skidåkning. Det intresset fick sig dock en knäck vid en tävling i Gnesta för några år sedan, men kollegan undkom med blotta förskräckelsen och är nu helt psykiskt återställd och i full fart med träningen inför nästa säsong.

Sin vana trogen hade kollegan anmält sig till tävlingen i Gnesta och under stora svårigheter, skar-klister i blöt snö, även fullföljt densamma. Omklädning och duschning skulle ske på brandstationen. Duschen fanns på bottenvåningen medan det disponibla omklädningsrummet låg en trappa upp. Deltagarna hade fått veta hur de skulle gå för att komma från omklädningsrummet och till duschen. Kollegan lyssnade med ett halvt öra på vägbeskrivningen, genomförde tävlingen, klädde av sig i hela sin nakna prakt och begav sig ut på sin vandring till den svalkande duschen.

Han gick en trappa ned, ut i en korridor och styrde stegen mot en dörr, öppnade den och steg in, inte i duschrummet, utan ut i stora vagnshallen. Nu varseblev han två saker samtidigt. I samma ögonblick som han hörde det karakteristiska knäppet från dörren när den gick i lås upptäckte han till sin fasa cirka 30 par ögon som stirrade mot honom. Ögonen tillhörde en lottakår som var på studiebesök och den brandförman, som just förevisade en av bilarna, började tugga utan att få fram ett ljud.

Det var dödstyst i den stora hallen. Reträttvägen låst, inte ens en liten handduk att dölja familjelyckan med, ett enda virrvarr av tankar som rusade genom huvudet. Nu var goda råd