Det allseende ögat är slutet

By Novellmästarna

När det allseende ögat blundar suddas gränserna ut och låter sådant hända som ingen trott var möjligt. Löpare slår världsrekord i rymden, utländska makter tillåts infiltrera svensk underrättelsetjänst - och världens mäktigaste man befinner sig i sitt livs största kris. Dessutom får vi återigen stifta bekantskap med Uppsalapolisens Lisa Norén och Kenneth Klintman, vars senaste uppdrag tar en minst sagt oväntad vändning. Spänningen är olidlig - och alldeles, alldeles underbar. "Det allseende ögat är slutet" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726711394

Book preview

författaren.

Förord

När det allseende ögat sluts kan vad som helst hända. Då händer ruskiga saker i Riddarhusets skugga, på en julfest där inte alla medverkande är nöjda med tillvaron, bland poliser och deras klientel i Uppsala och i ett hyreshus på Södermalm i Stockholm. För att inte tala om i de högsta politiska kretsarna på andra sidan pölen.

I USA har Novellmästarna varit representerade i tryck på senare tid. 2008 utkom där föreningens antologi CrimetheSwedishWay och 2016 har Ulf Durlings novell Fallfrukt – som finns med i denna e-bok – publicerats i den berömda tidskriften Ellery Queens Mystery Magazine i översättning av Bertil Falk, som själv haft novellen Detfinnsingafickorisvepningen(ThereAreNoPocketsInOurGraveclothes) publicerad där.

Novellmästarna är också med och sponsrar den årliga Fantastiknovelltävlingen. Årets tre bästa noveller ur den tävlingen finns också med i denna antologi.

Alla som medverkat önskar er trevlig och nervpirrande läsning.

Helena Sigander

Ordförande

Agnes

Av Ulf Broberg

Uppdraget var väl egentligen inget för krimjouren, men eftersom vi för ovanlighetens skull inte hade något akut pågående ärende denna kyliga söndagsmorgon i januari, hade vi fått en förfrågan från vakthavande befälet inne i polishuset, om vi kunde assistera span med ett hastigt påkommet spaningsuppslag.

Således satt jag tillsammans med min kollega Lisa Norén i en civil polisbil och stirrade på en portuppgång på Idrottsvägen, inte alls långt från polishuset i ärans och hjältarnas stad Uppsala, där vi jobbar. Anledningen var att en buse som gripits under natten antagligen hade sett för många amerikanska tv-deckare, eftersom han trodde att han kunde deala med polisen om han berättade något som vi ville veta. Ovanligt nog, de flesta tiger som muren, och dessutom helt fel eftersom det aldrig görs några sådana dealar och skulle det ändå inträffa så vore det i så fall upp till åklagaren. Icke desto mindre hade vederbörande berättat att Jack Tommy Askerman; av polisen känd våldsverkare och efterlyst internationellt, skulle kunna dyka upp under förmiddagen hos en släkting boende i ett av höghusen på Idrottsvägen. Där hade jag suttit många gånger genom åren, eftersom riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl bodde i en lägenhet där, och varje gång det blev förhöjd beredskap på grund av någon hotbild, ställde vi upp oss där med två radiobilar. Nu var det så att den där typen av tips emellanåt gav utdelning, tillräckligt ofta för att det skulle anses motiverat att vi satt där och väntade.

Jag heter Kenneth Klintman, är veteran inom Uppsalapolisen och jobbar på roteln för grova brott. Väldigt ofta blir det tjänstgöring som krimjour tillsammans med min betydligt yngre kollega Lisa Norén, som väl genom åren har lärt sig att stå ut med undertecknad; i själva verket fungerar vi utmärkt tillsammans och som så ofta i sådana här sammanhang också börjat tänka ungefär lika.

Där, på Idrottsvägen, hade timmarna gått utan att vi hade sett röken av någon Jack Tommy, dessutom hade kylan sen en bra stund spritt sig inne i polisvolvons kupé. Lisa, som jag ofta misstänkt för att kunna läsa tankar, satt djupt inlindad i en tjock vinterjacka och vände sig lite emot mig.

– Det är jävla kallt, sa hon.

– Mm, svarade jag.

– Han kommer inte, sa hon. Hoppas vi får nåt annat snart. Vad som helst, bara vi får röra på oss.

Precis då ringde det på min mobiltelefon i innerfickan. Mina fingrar ville inte hänga med riktigt på grund av kylan och jag hade lite problem med att dra fingret längs med displayen för att svara. På femte signalen lyckades det och som jag misstänkt betydde IngetUppringnings-ID att det var någon inom polisen som ringde. Mycket riktigt, det var vakthavande befälet inne i polishuset.

– Sitter ni på Idrottsgatan och solar, frågade han.

– Idrottsgatan fick du rätt, svarade jag. Och här har inte setts till någon Jack Tommy på länge.

– Ja, vi släpper det för nu, sa vakthavande. Ni får ta ett akut ärende ute i Sunnersta, nästan borta vid Flottsund. Det är Agnes, två år, som är försvunnen sedan en dryg timma nu. Ni får åka och prata med mamman, eller om det var mormor. Vi håller på att skrapa ihop personal för att börja leta.

Vi fick adressen och lämnade Idrottsgatan på en gång. Det kändes lite kluvet, vi ville ju gärna ha ett nytt uppdrag där vi slapp sitta stilla i en kall bil, men det här kanske inte var drömuppdraget. En timma ute kunde vara mycket i den här temperaturen.

– Hoppas att hon är i livet, sa Lisa.

Det var som sagt inte första gången jag hade misstänkt henne för att kunna läsa tankar.

Att det var ett stort pådrag på gång framgick tydligt av radiotrafiken medan vi körde ut mot Sunnersta, en av Uppsalas dyraste stadsdelar i södra ändan av staden. De två trafikpatruller som fanns i tjänst, båda enmans, blev trots vinterväglaget beordrade att komma in till polishuset och byta till motorcyklar. En hundpatrull var på väg från Björklinge, några mil norr om staden. En ytterligare hundförare och hennes polishund var på väg in från ledighet. Dessutom skulle man frigöra radiobilar från utryckningsavdelningen, allt för att starta upp ett massivt letande efter Agnes. Någonstans i radiotrafiken framgick att också en ambulans var på väg ut.

– Klintman, du är utsedd till polisinsatschef, sa vakthavande i telefon. Hoppas vi får igång ett eftersök snabbt, det är alldeles för kallt ute. Och alldeles för nära Fyrisån också, för den delen. Jag ska höra med NOC också om vi kan få loss en helikopter från Stockholm. Återkom till mig så fort ni är där och får grepp på läget.

Ja, det var väl självklart. I den meningen var det rutin för både Lisa och mig. Vi hade organiserat ett antal eftersök genom åren och det kändes inte så dramatiskt i sig självt. Men en tvååring som hade tultat iväg, och i den här kylan, det var klart oroväckande. Det hade varit en ovanligt tung vecka för oss, bland annat hade vi fått ta reda på flera otäcka självmord, men det här kunde nog toppa veckan. Utan att jag kunde avvärja kom minnesbilder ur ett långt polisliv upp i mitt medvetande, bilder på barn som drunknat eller omkommit på annat sätt. Medan jag försökte hantera det där kom besked till alla patrullerna över polisradion om att det var jag som var insatschef.

– Vi börjar på adressen, sa jag, helt i onödan, till Lisa. Vi behöver mer uppgifter att gå på.

Hon svarade inte, fullt sysselsatt med att ta oss snabbast möjligt ut till Sunnersta. Och då gick det undan. Som dotter till en trafikpolischef uppe i Norrland verkade Lisa mer eller mindre född bakom ratten. Man kunde möjligen tycka att pappan, trafikpolisen, skulle ha inmutat lite mer respekt för höga farter i henne, men det hade han uppenbarligen inte gjort. Det gick väldigt fort längs Dag Hammarskjölds väg, där det bitvis är 30-begränsning.

Ingen kunde undgå enskilda polisers nödrop om de stora bristerna och krisen inom polisen var numer också väl känd bland allmänheten, inte minst sedan hedersmannen Christer Nordström, Uppsalapolisens talesman och polis sedan nästan femtio år, tagit bladet från munnen, i riksmedia. En hårt ansatt regionchef Carin Göthblad kunde inte svara annat än att allt skulle bli bättre med tiden, något som rikspolischefen upprepat som ett mantra: nimåstehatålamod. En effekt av den nya organisationen var att det fanns ytterst få trafikpoliser kvar, en av många förändringar som väckte enorm oro inom polisleden, när det stod klart att en i det närmaste utrotad yrkesgren och specialitet stod i begrepp att försvinna helt. En av dem som trots allt fanns kvar var Nolle, en gammal kollega från förr i tiden, och nu hade han rullat ut ur polishusgaraget på motorcykel. Jag hörde sirenerna i bakgrunden när han ropade upp mig på radion och meddelade att han var på väg ut. Kollegan Axmon skulle komma kort efter.

Det var inte utan att jag började känna av lite högre puls.

– Sök av längs ån, så gott det går, sa jag till Nolle. Direkt när du kommer fram. Ta sidan som huset ligger på först, så kan Axmon ta andra sidan när han kommer.

Vakthavande ringde igen och meddelade att Stockholms båda helikoptrar redan var ute på uppdrag, en regeringsmedlem skulle flygas och så pågick en förflyttning av en grupp ur nationella insatsstyrkan. Men Stockholm hade en polisbåt som skulle kunna gå tvärs över Mälaren upp till oss om vi ville.

– Ån är väl frusen och dessutom pågår ju ombygganden av Flottsundsbron, så det går nog inte att komma fram där nu, svarade jag. Men tacka för erbjudandet. Förresten har väl brandkåren en båt borta på Skarholmen om vi skulle behöva.

Så mycket mer hann det inte bli sagt, innan Lisa tog oss fram till villan i Sunnersta, jag skulle nog säga att den låg i Flottsund. En äldre villa i ljust trä, lite i skuggan av några modernare hus som låg närmare genomfartsgatan, Dag Hammarskjölds väg. En dubbelgrind var öppen och hon kunde köra in polisbilen på en grusad uppfart till ett garage som var sammanbyggt med huset.

En tydligt upprörd kvinna som jag bedömde var runt sjuttio kom ut och mötte oss. Mormor således, tänkte jag. Barnvakt kanske. Jag behövde inte säga till Lisa att hon skulle prata med kvinnan på en gång. Hon gick direkt fram till henne och legitimerade sig.

Jag tittade in genom den öppna ytterdörren och började känna att något inte stämde. Här fanns inga barnkläder eller leksaker och här bodde absolut inte någon barnfamilj. Men Agnes kunde ju vara på besök.

Nolle meddelade över radion att han började söka längs med åkanten och hundpatrullen som var på väg från Björklinge meddelade att de skulle vara på plats inom max fem minuter. Jag hörde att flera radiobilar från utryckningsenheten lämnade garaget i Uppsala, det skulle snart, för ovanlighetens skull numera, finnas gott om poliser att skicka iväg i olika riktningar.

Jag såg att Lisa gjorde några anteckningar i sitt block och antog att det var uppgifter om hur Agnes såg ut och var klädd. Så vände hon sig emot mig och sa att hon och kvinnan, Agneta, skulle gå in och leta efter ett foto på Agnes.

– Bra, sa ja. Jag stannar här ute och möter upp hundpatrullen.

Det blev alldeles tyst och stilla när jag blev ensam där ute. Bara det magnetiska blåljuset på taket på vår polisbil störde bilden och efter några minuter hördes sirenljud från hundbilen som var på väg. Jag kände mig plötsligt dyster och tänkte att det här skulle gå åt helvete. Vi skulle nog hitta Agnes ganska snart, men troligen inte i livet.

Lisa kom ut igen och såg lite uppgiven ut. Inget att säga om, hennes funderingar gick nog i samma banor som mina.

– Titta på fotot här, Clint, sa hon.

Mina vänner och kollegor från förr i tiden kallar mig ibland Clint, efter Clint Eastwood. Det känns OK att Lisa gör det också. Hon sträckte fram ett inramat foto till mig precis samtidigt som hundbilen och en radiobil från utryckningen stannade utanför staketet.

– Jag måste nog ringa vakthavande.

– Ja, sa Lisa, det måste du nog.

Medan jag såg hur hundföraren öppnade bakluckan och släppte ut hunden ringde jag direktnumret in till vakthavande.

– Hur går det, frågade han.

– Du, sa jag, det här kan vi inte lösa med polisiära resurser.

– Vadå, sa vakthavande, vad menar du?

– Jo, jag står och tittar på ett foto av Agnes här. Hon är en svart och vit katt, 2 år stämmer. Vi kanske ska blåsa av innan media hinner hit.

Broberg är författare och frilansjournalist med ett tiotal böcker bakom sig. Han har en lång erfarenhet som radiojournalist på Radio Uppland och senare Sveriges Radios Sändningsledning i Stockholm. Under tretton år arbetade Ulf med ansvar för att information snabbt kom in till SR vid händelser, olyckor och samhällsstörningar. Den 30 juni 2007 var sista arbetsdagen på SR, därefter jobbar Ulf i flera olika egna verksamheter. Medlem i Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Uppsala Författarsällskap – och sedan februari 2015 ordförande i Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord.

Fallfrukt

Av Ulf Durling

Evidence as well as Beauty is in the Eye of the Beholder

Fritt efter ett talesätt med antika anor

Sedan min gamle vän Anders betalat vår krognota for vi till hans lilla stuga i samhällets utkant. Vi slog oss ner vid eldstaden i vardagsrummet. En brasa fanns förberedd. Veden brann snabbt ner och lämnade ett antal glödande kol som pyrde dystert i askan. Det passade bra till stämningen mellan oss. Vi var behagligt uppvärmda men, med tanke på Olle Hedbergs sorgliga död, samtidigt djupt beklämda. Tre veckor tidigare hade han, av för oss okänd anledning, valt att ta en överdos sömnmedel och gå in i den eviga vilan.

Vi mindes hur stolta vi varit vid hans inval i Svenska Akademien. Det kändes nästan som om vi personligen bidragit till hans välförtjänta upphöjelse.

Det var Anders som föreslagit att vi skulle träffas. Hade tragedin i Tveggesjö påmint honom om den egna hädanfärden, var den rentav nära förestående? Vid åttio års ålder är ens framtidsperspektiv mycket begränsat.

Utanför fönstret syntes svävande dimstråk i höstmörkret. Vi satt med var sin cigarr i handen och en skål äpplen inom räckhåll. Eftersom kvällens mest prioriterade samtalsämne redan var avverkat liksom en del övrigt, däribland våra respektive hälsotillstånd, gick Anders rakt på sak.

– I mitt yrke får man höra ett och annat i största förtroende. Både jag och mina ämbetsbröder … ja, du vet ju hur vi har det!

Liksom också era systrar, tänkte jag. Anders är lite konservativ och det var bara fjorton år sedan Margit Sahlin prästvigdes.

– Hur som haver, fortsatte han, efter den händelse jag nu ska beskriva har exakt ett sekel passerat. Efteråt ställdes man helt enkelt inför fait accompli och fick nöja sig med att dryfta saken privat, mellan skål och vägg. Detta gäller speciellt två perifert inblandade personer. En av dem har traderat vissa viktiga uppgifter vidare till mig.

Det ska nämnas att Anders och jag gick i skolan ihop och konfirmerades tillsammans, av hans far. Efter realexamen gick vi skilda vägar men behöll kontakten. Han gick i sin släkts fotspår och läste teologi, jag kom – i likhet med flera Axelsöner före mig – att tjäna rättsväsendet.

Parallella spår, arv och miljö. Jag slutade som polismästare i distriktet och flyttade som pensionär och änkeman tillbaka till Kisa. Och vem bodde väl där! Prosten och ungkarlen Anders Somenius!

Vi är olika till både utseendet och sättet, men ytterligheter brukar ju mötas. Fast det är jag som är rund som en edamer och mild som en brie medan han är lång, mager och en smula hetlevrad. Hans humör är ett familjedrag. Det kan ganska oberäkneligt ta sig uttryck i såväl tal som handling.

Bägge är vi gudskelov i någorlunda god vigör. Anders klarar sig skapligt tack vare ett par snälla hjälpfruar, som städar och göder honom. Även om hans tillvaro är avundsvärd ska jag själv inte klaga, sannerligen inte, jag som får så utmärkt service på Nattviolens äldreboende.

Detta var en parentes.

Jag satte mig tillrätta och lyssnade på Anders berättelse:

Någon gång på efter lunch den 11/10 1874, obekant exakt när, hade baronen och ryttmästaren Rutger von G hittats död i sin trädgård. Han var urgammal och att stillsamt somna in i hans ålder är normalt och inte sällan önskvärt. Men snart skulle det tillkommande uppgifter komplicera bilden.

Rutger von G på fideikommisset Örneholm var lika stenhård som stendöv och en av de mest avskydda invånarna i Kinda kommun. Han hade lyckats göra sig till ovän med praktiskt taget varenda en i trakten. Att hans sjuttonåriga skyddsling Alicia alls stått ut med att vistas under hans tak berodde enbart på att hon saknade alternativ. Hennes föräldrar var framlidna.

Hushållets tredje medlem, utöver en kokfru och en lakej, var lika strandsatt som hon. Slashasen och alkoholisten Klaus von B stoltserade som en påfågel med sitt adelskap och hade till uppgift att växelvis spela bräde och krocket med Alicia. Mer dög han inte till. Han ansågs allmänt vara otillräknelig.

Ättens vapensköld finns på Riddarhuset i Stockholm. Den föreställer en spade mellan två rovfåglar i profil. Till utseendet lär de likna ett par skator, ängsligt bevakande en stöldbegärlig silversked.

Det kan tilläggas att köksan var en lokal änka och att betjänten och f d kavalleristen Kristian Bäck, som en gång varit kalfaktor åt ryttmästare von G vid Smålands rytteri, kunde fått det bättre förspänt i livet, om man så säger.

Till historien hör att godsets daglönare, tillfälligt eller permanent rekryterade bland bygdens folk, behandlades mycket illa av sin principal. Särskilt besvärlig var han mot sina spiltpiltar, som han kallade dem. Den senaste, stalledrängen Pär Olsson, hade