Mulan

By Ulf Broberg

När en människa hittas brutalt mördad inne på Akademibokhandeln i Uppsala uppstår tumult i staden. Kriminalinspektörerna Kenneth Klintman och Lisa Norén vid Uppsalas krimjour får återigen ta sig an ett dunkelt fall. De förstår snart att brottets förövare är ovanligt ung – nämligen en mula. Mulan är en fristående fortsättning på Ulf Brobergs böcker Den tredje mannen och Den döende radiomannen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2019
• ISBN: 9788726002478

Book preview

Ulf Broberg

Mulan

Saga

Mulan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2018, 2019 Ulf Broberg och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726002478

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Förord

Mulan är den tredje delen i berättelsen om kriminalinspektörerna Kenneth Klintman och Lisa Norén vid Uppsalapolisens krimjour. Den är en fristående fortsättning på de tidigare böckerna Den Döende Radiomannen och Den Tredje Mannen.

Berättelsen är en ren skröna, även om del personer förekommer i boken med sina riktiga namn, i sina verkliga ämbeten och roller. Andra likheter med verkliga personer är naturligtvis oavsiktliga. Både vad det gäller Kenneth och Lisa och deras omgivningar och vedermödor. Olika händelser som beskrivs i berättelsen kan emellertid ha inträffat även i verkligheten och flertalet platser är autentiska. Den rättsliga hanteringen i tingsrätt och hovrätt bygger i viss utsträckning på hur det gick till i ett verkligt kriminalfall.

Det hela utspelas någon gång runt åren 2013 och 2014 och då låg Lundequistska bokhandelns lokaler fortfarande i Forumgallerian, idag hittar man den på Stora Torget. Cirkle K var fortfarande Statoil och en del annat som den uppmärksamme läsaren kanske noterar. Polisregion Mitt fanns ännu inte i sinnevärlden och Carin Götblad hade inte hunnit bli regionpolischef.

Uppsala mars 2018, Ulf Broberg

Prolog

Borak Hadad är inte särskilt förvånad över att bilen han åker i stoppas av polisen. Slutsatsen, att det antingen rör sig om att någon golat, eller att polisen lyssnat på deras telefoner, är lätt att dra. Ett tiotal poliser med automatvapen och skyddsutrustning är, inte ens på E4 vid Rotebro utanför Stockholm, ute för att kontrollera trafiken. Trots sin relativt låga ålder, lite över tjugo, är Borak redan mycket kriminellt erfaren och vet att inget blir bättre av att han gör motstånd mot polisen. Inte för att han är rädd för polisen eller inte är kapabel att göra motstånd, utan för att han är street smart. Han låter sig utan tjafs gripas, tillsammans med tre andra som också är med i bilen.

Borak är normalt inte särskilt oroad över att bli gripen av polisen, men den här gången vet han att han inte kommer att gå fri. I bilens bagageutrymme finns en mindre vapenarsenal och en hel del ammunition, och det räcker gott och väl för att de ska bli gripna och sedan anhållna hela gänget. Trots det kärva läget kan han inte låta bli att le lite snett, när han tänker på den avbrutna resans mål och syfte.

Nån kille i hans stadsdel, han kommer inte längre ihåg namnet, hade blivit hotad av Shouresh Rezaei, ärkefienden. Killen kom till, Borak och berättade om sina problem. Du behöver inte vara rädd för Shouresh, du är skyddad av oss, hade Borak sagt till honom. Men han, och, skulle han få veta senare, även polisens telefonavlyssnare, hade hört Shouresh Rezaei skrika och vråla saker som att bögjävlarna ska dö. Borak och hans kompisar förstod att det var risk för ett blodigt gängkrig, och det var något som de ville undvika i det längsta. Inte för att de var rädda för Shouresh och hans gäng och inte för att de på något sätt skulle tveka att slå tillbaka, hårt och skoningslöst. Mer därför att krig aldrig var ett förstahandsval, det var helt enkelt inte bra för affärerna. Det visste alla.

Boraks kompis Ramy agerar, trots att han gjort sig mera känd som postrånare och gisslantagare, fredsmäklare och försöker lugna ner situationen just för att det inte är bra för bussinessen. Utan att lyckas. Shouresh å sin sida har kontakt med Brödraskapet Wolfpack i Stockholm, och deras ledare Eric, en tung kille som också är fullvärdig medlem i Bandidos. Wolfpack, en inte alls ofarlig gruppering, som bildades på Kumlaanstalten en gång i tiden, vars medlemmar måste ha suttit i fängelse i Sverige eller Finland för att få vara med och som enligt egen utsago bestod av hårda gubbar med rena papper, inga tjallare och inga minkar.

I någon utsträckning har alltså Ramys ansträngningar burit frukt, eftersom Borak när han grips är på väg till ett möte hos Wolfpackledaren i Stockholm. Där ska de träffa Shouresh och hans killar för att diskutera om det går att avstyra ett gängkrig dem emellan. Borak kan inte låta bli att undra över det ironiska i det faktum att det ju är polisen som förhindrar det mötet.

Ett par månader senare, när målet kommer upp, håller Uppsala tingsrätt förhandlingarna under stort säkerhetspådrag. Det finns inte möjligheter till det i Uppsala, så man flyttar rättegången till Stockholms tingsrätts säkerhetssal, i sal A, en trappa ner i det stora polishuskomplexet på Kungsholmen med egen ingång från Bergsgatan. Säkerhetspådraget ändrar dock icke det förhållandet att praktiskt taget alla domstolsförhandlingar i svenska rättssalar är offentliga och vem som helst kan gå dit för att se och lyssna, utan att ens bli tillfrågad om vem man är. Således kan Borak konstatera att två av hans gängkompisar är på plats i rättssalen, när han förs in av kriminalvårdens personal, inte bara med handbojor utan också med handbojorna fästade vid en kedja runt höften, så att han knappt kan röra armarna. Bakom det skottsäkra glas som delar hela salen mellan målets aktörer och dess betraktare ser han att Mikael Hansson och Malik Hakimi sitter på besöksstolar längst bak i salen och Borak förstår på en gång att det hela kommer att gå illa om polisen har avlyssnat hans telefon. Det är en offentlig rättegång och där kommer i så fall telefonavlyssningen att spelas upp för rätten.

Dessvärre får Borak rätt. Mikael Hansson och Malik Hakimi får höra ett inspelat telefonsamtal, där Borak pratar med en, som han ser det, helt obetydlig underhuggare hos Shouresh, Rêbîn Salimi. Samtalet handlar om att Rêbîn har bevakat Martin Fredriksson i hans hem och även spanat utanför huset. Det bryter grovt mot gängens hedersregler som definitivt innebär att man aldrig får blanda in eller skada familjen. Borak vänder sig om just då och ser när Mikael och Maliks blickar möts. En knappt märkbar nickning från Malik innebär att ett gängkrig är under uppsegling, men Borak kan inte göra så mycket åt det hela eftersom han sitter häktad och så småningom döms till åtta månaders fängelse för grovt vapenbrott.

Första kapitlet

I

Under bråkdelen av en sekund tänkte jag, helt ovidkommande förstås, att vi hade jobbat ihop så länge nu att det inte behövdes några ord längre, det räckte med en blick. Jag vred om ratten så att bilen hamnade tvärs över gatan och bromsade hårt. Det tjöt våldsamt om däcken när den civila polisvolvon neg brant och spoilern slog i trottoarkanten med ett otrevligt skrapande oljud. Lisa var ute ur bilen innan den riktigt hade stannat, men jag var tvungen att få stopp på motorn och få med mig nyckeln innan jag kastade mig ut och sprang efter henne. Jag hann skrika och vifta åt en del människor som var samlade på gatan utanför gallerian att vi var poliser och att de skulle ge sig av därifrån, ta skydd.

Eftersom det var slutet av juli var det inte så mycket folk ute. Det här året hade sommaren i stort sett regnat bort, med bara några varma dagar insprängda här och där. Men sommaren skulle definitivt gå till väderhistorien som en av de regnigaste och gråaste i mannaminne och redan i juni hade regnet slagit ett all time high rekord i Stockholm och förmodligen i Uppsala också. Men just den här dagen var det soligt och ganska varmt, runt tjugofem grader.

Precis utanför glasdörrarna till gallerian verkade det återigen som om vi tänkte simultant, Lisa och jag. Vi drog båda två våra tjänstevapen, osäkrade dem och höll upp dem i luften i det inövade tvåhandsgreppet högt uppe framför oss. De elektriska dörrarna öppnades åt sidorna och Lisa stannade och spanade in i byggnaden någon sekund, innan hon sprang in genom dörrarna, med mig tätt efter. Någonstans långt borta hörde jag sirenljud. Alldeles säkert kolleger från ordningsavdelningen som också svarat på larmet. Men då var vi redan inne i byggnaden.

Längs med sidorna på Forumgallerians gatuplan låg olika butiker, folktomma nu, vad jag kunde se när jag sprang förbi. Till höger en bit fram låg restaurang Cupido och den hade en servering ute, mot galleriagången. Mitt på golvet fanns en stor rulltrappa, som jag visste ledde upp till Akademibokhandeln, som hade en god del av det övre planet. Jag såg att båda rulltrapporna stod stilla, och jag såg ryggen på en kvinna i svarta jeans och svart skjorta med bokhandelns logotyp på ryggen. Lisa sprang med långa kliv uppför den avstängda rulltrappan med tjänstevapnet framför sig.

Polis! Visa händerna!

Kvinnan i den svarta skjortan vände sig om och såg helt oförstående ut, men reste sig sakta och höll händerna framför sig i luften. När hon reste sig såg jag att det rann blod nerför trappstegen, mycket blod, och vad värre var; allt blodet kom från en uniformerad kollega som jag inte kände igen, men jag antog att det var han som hade larmat över radion. Han låg med huvudet neråt några steg ner i rulltrappan och blödde ymnigt från ett sår i halsen. Lisa var framme hos honom och gick ner på knä. Hon kände på andra sidan av halsen och konstaterade helt klart att kollegan trots det kraftiga blodflödet fortfarande var i livet. Hon hade sin Rakelterminal uppe och pratade redan med någon inne på länskommunikationscentralen.

– En kollega skjuten och svårt skadad, ligger i rulltrappan upp mot Akademibokhandeln, och det behövs ambulans omgående. Klintman säkrar lokalen just nu, sa Lisa i sin radiosändare. Och ingen jävla brytpunkt, ambulansen ska upp här på en gång!

Jag tog den andra trappan upp och just när jag sprang förbi Lisa och den blödande kollegan hörde jag lkc-operatören svara henne på radion. Uppfattat 21-8510, en kollega skadad och flera ambulanser är påväg Vi har även tre radiobilar hos er alldeles strax och om Klintman hör det här så är han polisinsatschef efter beslut av vakthavande.

Jag hade inte tid att svara på det där och förresten hade jag fortfarande min Rakelterminal i kavajinnerfickan, när jag kom upp för rulltrappan och in i bokhandeln med mitt tjänstevapen i högsta hugg. Jag såg mig snabbt om och vad jag kunde avgöra så var det tomt i butiken, sånär som på två kvinnor och en man i likadana svarta skjortor som kvinnan i rulltrappan, med Akademibokhandelns logo på ryggen. De stod alla samlade på utsidan av en disk med flera dataskärmar, till vänster en bit in i butiken, och jag såg direkt att de var alldeles likbleka. Inte så konstigt, hann jag tänka, de hade ju just varit med om en skjutning. De såg undrande på mig och jag insåg att de kanske inte förstod att jag var polis. Möjligen kände de igen mig som kund, det fanns en tid då jag köpte en hel del böcker.

Det enklaste var att rota fram polislegget från innerfickan och vika upp det med vänster hand, med tjänstevapnet fortfarande skjutklart i höger.

– Dom är inte kvar. Dom sprang härifrån, mot den andra rulltrappan, på andra sidan, sa en av kvinnorna. Men ...

Hon tystnade, kanske rösten svek henne, och pekade istället med hela armen utsträckt, in bakom disken.

Jag tog ett långt kliv fram, förbi kvinnorna vid disken, och tvärstannade. Den andra uniformerade kollegan från den påskjutna patrullen låg utsträckt på rygg på golvet bakom disken, i en stor blodpöl som spred sig runt hennes huvud. Jag började på en gång må ordentligt fysiskt illa och var mycket nära att kräkas där jag stod, men lyckades låta bli. Andningen kunde jag däremot inte få ordning på. Och tacka för det. Kollegan där på golvet behövde ingen ambulans, hon var bortom all hjälp. Hennes blonda hår var uppsatt i en knut i nacken och var alldeles blodindränkt. Jag kände igen henne, trots att en eller flera kulor hade förvandlat hennes ansikte till ett blodigt inferno. Det var yttre befälet, Ann-Sofi Bengtsson som låg där.

Som om jag hade fått bomullstussar i öronen hörde jag Lisas röst långt borta.

– Clint, ropade hon. Kom hit och hjälp mig! Nu!

Jag skakade på huvudet och kom liksom igång igen, fast det kändes som om kroppen inte följde med riktigt, som om jag rörde mig i slow-motion. Lisa satt i rulltrappan bredvid den blödande kollegan och höll sin hand tryckt över såret på halsen.

– Vi måste lyfta upp honom på golvet, sa hon. Han kan inte ligga med huvudet neråt, det är livsfarligt bara det.

II

Jag heter Kenneth Klintman, femtiosju år och etthundratjugo kilo polis, jobbar på roteln för grova brott i Uppsala. Jag har varit polis hela mitt yrkesverksamma liv. I början var jag ordningspolis som alla andra, men sedan trettio år är jag kriminalare. Under fem av de åren var jag borta från Uppsalapolisen och tjänstgjorde tillsammans med Stig Edqvist och andra i riksmordkommissionen, som fanns då. I Uppsala har jag genom åren varit med om rader av omorganisationer, som narkotikapolis, utredare och spanare. Jag har arbetat på våldsroteln och några tunga år på familjevåldet. Men nu har vi en ny organisation igen – polismyndigheten verkar mer eller mindre ständigt upptagen med att organisera om sig själv – så nu tillhör jag roteln för grova brott, och jobbar mest med våldsbrott. Den senaste omorganisationen har inte gått så bra, häromdagen kom det statistik som visade att vi på Uppsalapolisen klarade upp färre brott än i den gamla organisationen. Så nu är vi gradvis på väg tillbaka igen. Länspolismästaren, vår högste chef i länet, var i media och förklarade att minskningen bland annat berodde på att man försvagat länets insatsstyrka och nu skulle det ses över, något lite kanske det bidrog att det var insatsstyrkan som skulle ha försvarat kärnkraftverket i Forsmark mot Greenpeaces intrång i vintras, där några aktivister lyckades hålla sig gömda inne på skyddsområdet i mer än ett dygn. Jag undrade hur polisledningen tänkte, särskilt med tanke på den hårt kritiserade flyttningen av krimjouren till ordningspolisen, men så har vi också fått vänja oss vid svårtolkade länspolismästare i Uppsala. Han fick förresten ytterligare en fråga som han inte kunde eller ville svara på; nämligen hur det kunde komma sig att det hade tillkommit fyra tusen nya poliser, samtidigt som allmänheten upplevde allt mindre poliser på gator och torg?

På sjuttiotalet, när jag började som radiobilspolis, då var det gott om kolleger, när man var ute och jobbade. Betydligt fler poliser i radiobilar än nuförtiden. Hamnade man i underläge, det hände ibland, kunde man räkna med sex, sju radiobilar som stöd mer eller mindre på studs. För övrigt vanligtvis Plymouth Valiant, en djupt saknad radiobilsmodell av oss som var med då det begav sig.

Dåförtiden kallades vi aldrig vid förnamn. Det var Klintman, eller Norén. Men en natt för många år sedan, när vi hade Dirty Harry på VHS i dagrummet blev jag Clint, helt enkelt, efter Clint Eastwood. Numera var jag tillbaka till Klintman, utan förnamn, och det var bara de äldre kollegerna från förr som kallade mig Clint. Och min nuvarande kollega, kriminalinspektör Lisa Norén. Hon hörde egentligen till länskriminalens spaningsrotel, men de