Vakuum

By Ulf Broberg

"För mitt erfarna polisöga såg han utomordentligt död ut, inte minst som han verkade vara skjuten i bröstet med hagelgevär, på mycket nära håll. Han var klädd i en lätt sommarkavaj och blåjeans. Det var på det hela taget ganska obehagligt. Skjortan hade varit vit, kavajen ljus. Skadan var stor, djup och mycket blodig."Kriminalinspektörerna Kenneth Klintman och Lisa Norén är tillbaka efter att en ökänd gängledare från Uppsala har skjutits till döds. Alldeles nyss frigiven och nu bragd om livet. Skjutningen blir startskottet på ett fullskaligt gängkrig. Parallellt med det intensiva skildrandet av gängkriminalitetens utbredning och dess följder får vi ta del av Kenneths personliga kamp för ett hälsosammare leverne ...Vakuum är den femte fristående delen i deckarserien om kriminalinspektörerna Kenneth Klintman och Lisa Norén vid Uppsalapolisens krimjour. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2022
• ISBN: 9788728400432

Book preview

Ulf Broberg

Vakuum

SAGA Egmont

Vakuum

Copyright © 2022 Ulf Broberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728400432

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Vakuum är den femte delen i berättelsen om polisinspektörerna Kenneth Klintman och Lisa Norén vid Uppsalapolisens krimjour. Den är en fristående fortsättning på de tidigare böckerna Den Tredje Mannen, Den Döende Radiomannen, Mulan och Valborg. Det är en berättelse om uppgörelser mellan kriminella gäng och det vakuum som kan uppstå om polisen lyckas gripa centrala personer i gängen och på det sättet hindra deras fortsatta verksamhet.

Som oftast har berättelsen god grund i faktiska förhållanden, även om eventuella likheter med verkliga personer är tillfälligheter. Polisens nya organisation, där det inte längre finns kriminalpoliser eller ordningspoliser och där rotlar försvunnit till förmån för arbetsgrupper och kommandon, är inte så enkel att beskriva. Många inom polisen har dessutom svårt att själva överblicka det stora nätverket av arbetsgrupper. Men, Kenneth Klintman och Lisa Norén stretar vidare på krimjouren, till allmänhetens bästa.

Uppsala i maj 2022, Ulf Broberg

Prolog

Året var 1968 och det gick en Manolitovåg över Sverige. Då började svensk tv nämligen visa den nya westernserien The High Chaparral, med karaktärer som Big John Cannon, Victoria Cannon och Manolito Montoya. Handlingen var förlagd till 1870-talet där familjen Cannon hade en ranch – High Chaparral – i Arizona, USA. Seriens titel direktöversattes i Sverige helt enkelt till High Chaparral. Den blev – vid sidan av en annan westernserie, Bröderna Cartwright – en av de absolut mest populära TV-serierna i Sverige under hela sextiotalet.

Lill-Babs låg på såväl svensk- som kvällstoppen i Sveriges Radio våren 1968, med låten Manolito. Blicken blir stirrig, jag känner mig virrig, var gång jag ser High Chaparral – Manolito, när jag ser Manolito. Jag får en knäpp, jag blir yr, allt försvinner och jag svimmar av knall och fall – Manolito, när jag ser Manolito sjöng hon med en text av Thore Skogman. Den synen på Manolito var det många svenska flickor och kvinnor som delade. Skådespelaren Henry Darrow som spelade Manolito Montoya blev omåttligt populär, han till och med uppträdde i Sverige, bland annat på Gröna Lund i Stockholm och i en omfattande folkparksturné landet runt.

Därför var det kanske inte så konstigt att Eva Andersson sommaren 1969 döpte sin nyfödde son till Manolito. Den unge mannen fick dessvärre utstå en hel del mobbning genom skoltiden, på grund av namnet. Han bestämde sig tidigt för att han ville bli polis, kanske för att i någon mening kunna skydda andra mobbningsoffer. Eller för att han hade en diffus vision av att kunna ställa saker tillrätta. Polisens dåvarande devis att skydda, hjälpa och ställa till rätta tilltalade honom direkt. Han sökte till polisskolan 1991 och uppfyllde samtliga krav för antagning utom ett, synskärpa. Besvikelsen var stor och påverkade hans inställning till det där att göra rätt och göra gott. Men han behöll ändå inriktningen och blev väktare och ordningsvakt i dåvarande ABAB, det statliga vaktbolaget, där han fick vakta bland annat vid den amerikanska ambassaden och vid flera av ämbetsverken i Stockholm. Han flyttade som ensamstående till Göteborg och blev befordrad till mera ansvarsfulla uppgifter inom flera olika vaktbolag. 2006 blev Manolito Andersson ansvarig för bank- och postsäkerhet inom det ledande bevakningsbolaget i Västra Götaland. I den kapaciteten hade han omfattande kontakter med den polis som han inte fick bli en del av. I samband med den befordran bytte han förnamn till Mats. Han hade, via en flickvän som var hans sambo under några år, också omfattande kontakter med ett stort kriminellt nätverk i Västsverige; en väl bevarad hemlighet som hade gett honom betydande extrainkomster vid flera tillfällen genom åren.

Mats hade med tiden utvecklat ett känsligt sinne för situationer som kunde innebära möjligheter. Många hemligheter passerade hans skrivbord genom åren. Sommaren 2007 visste han genom jobbet att det skulle komma transporter med kontanter med vissa intervall, via den stora postterminalen i Göteborg. Det skedde veckovis och ibland månadsvis, med olika stora belopp. Nu visste han att det skulle komma större transporter av kontanter, runt 70 till 80 miljoner, vissa datum. Han visste också, via sina hemliga kontakter, att det fanns ett kriminellt nätverk i Uppsala, som behövde komma över pengar i den storleken av ett speciellt skäl. Det var så planerna på det stora postterminalrånet föddes. Tillsammans med planerna på ett genialiskt men farligt dubbelspel.

Mats närmade sig via mellanhänder en grovt kriminell person i Uppsala, René Mabife, som kommit till Sverige från Kongo, och sålde in sin idé om hur man skulle kunna genomföra kuppen. Han tog X-2000 från Göteborg till Stockholm och träffade Mabife och några av hans underhuggare i en lägenhet på söder i Stockholm. Själv skulle han inte delta i rånet, men han var beredd att hjälpa till med underlag för planering och förberedelser mot en mindre ersättning, en enda av miljonerna. Mötet resulterade i ett handslag, Mats plan skulle genomföras.

Förberedelserna påminde om en skolutbildning, med föreläsningar och till och med svart tavla, i lägenheten i Stockholm. En professionell plan för hur det hela skulle läggas upp och vem som skulle göra vad. Gruppen byggdes ut med folk med specialkunskaper, till exempel en smed som skulle tillverka en stor mängd fotanglar. Mabife tog på sig att skaffa fram de vapen som behövdes för rånet. Han stod högt i kurs efter att han tillsammans med några underhuggare rånat Arlanda flygplats på nästan åttio miljoner, pengar som aldrig kom tillrätta. Rånet blev inte heller uppklarat, trots att Mabife och några andra satt häktade en tid. Det fanns nämligen en golare, någon som läckte till polisen. Trots det blev det aldrig någon rättegång och Mabife gick fri. Det senare kunde ha ett samband med att polisen gömde undan golaren i Finland, där han blev mördad.

Några av utredarna, som därmed fick lägga ner sin utredning, tog det personligt, så illa att de bestämde sig för att tänja på lagens gränser och gillra en fälla för Mabife. Tanken var att, genom Mats, ge rånarna tips om hur det stora postrånet skulle kunna genomföras. Och, med den kunskapen, kunna gripa hela gänget bokstavligt talat på bar gärning. De uppgifter Mats lämnade till Mabife var också helt korrekta, åtminstone fram till kort före rånet.

Efter nästan ett halvår av planering var René Mabife och hans grupp klara att genomföra rånet mot postterminalen i Göteborg. Sexton personer var då inblandade, de flesta hämtade från Uppsala. Inför den planerade dagen upptäckte man dock att flera grupper från Nationella insatsstyrkan fanns i Göteborg, föregivet för att öva. Planerna avbröts och sköts fram en månad. När man kom åter till Göteborg efter den månaden var känslan att det var alldeles för mycket poliser i rörelse och rånet sköts återigen fram i tiden. Ytterligare en dryg månad senare genomfördes rånet. Då hade alla sexton bott i en hyreslägenhet i Göteborg och väntat in rätt tillfälle.

Rånet gick till så att en av de sexton sköt sönder två polishelikoptrar i polisens hangar, med k-pist. En annan satte eld på bilar vid polisens och räddningstjänstens garage, man satte bombatrapper på garageportar och kastade ut mängder av fotanglar i trafiken. Den sammantagna effekten blev ett veritabelt kaos i Göteborg, ett konstgrepp som höll polis och räddningstjänst sysselsatta samtidigt som det var svårt att ta sig fram i det omfattande trafikkaos som blev följden.

Alla rättegångar med häktade ställdes in med omedelbar verkan, eftersom man fruktade att det kunde handla om en fritagning. Tågtrafiken till och från Göteborg stoppades.

Under tiden som allt detta hände gick tre av rånarna in i postterminalen beväpnade med k-pistar. Själva rånet var odramatiskt och genomfört som ett skolexempel, de hotade sig till de säckar som fanns i terminalen. Inte ett enda skott avlossades, det hela gick på bara ett par minuter, varefter de tre lämnade terminalen och skingrades åt olika håll. Vid det tillfället hade Posten sedan några månader tillbaka slutat slussa kontanter genom postterminalen i Göteborg. Hela rånbytet blev en halv miljon i Rikskuponger, inte mycket att dela på sexton personer.

Med hjälp av Mats hade polisen tidigt fått veta vilka som ledde det planerade rånet och därefter var det en enkel sak att identifiera de flesta av de andra med hjälp av inre spaning i olika register och spanings-PM. I ett tidigt skede hade polisen därför kunnat ha avlyssning på ett stort antal mobiler och efter en dryg månad hade man på det sättet kunnat identifiera tretton personer som deltog i planeringen av rånet och därmed avfärda ett stort antal andra som i ett tidigt skede hade varit misstänkta. Av det skälet hade polisen vid ett tillfälle känt till när rånet skulle utföras och fått stöd i Göteborg av Nationella insatsstyrkan, men rånarna hade inte visat sig. Vi ett annat tillfälle visste man också när rånet skulle utföras och då Nationella insatsstyrkan inte var disponibel hade man i stället ökat den polisiära närvaron i staden väsentligt. Återigen uteblev rånarna. Efter två stora insatser utan resultat och ett månadslångt uppehåll, hade polisens uthållighet minskat. Telefonkontroll och polisinsatser inkräktade på annan verksamhet och kostade stora pengar. Polisen hade helt enkelt släppt på bevakningen. Så, när rånet verkligen inträffade, då var beredskapen låg.

Den stora polisinsatsen hade dock inte varit förgäves. När rånet verkligen inträffade visste man ju redan vilka gärningsmännen var och kunde börja söka efter dem. En av de tre som utfört själva rånet i terminalen greps i Jönköping efter ett dygn, en annan i Karlstad någon dag senare, i en helt vanlig trafikkontroll.

Eftersom de flesta av rånarna var kända var det relativt enkelt för polisen att söka rätt på och gripa de övriga fjorton. De satt alla häktade, på olika häkten i landet, ett helt år, innan det blev rättegång i Göteborgs tingsrätts säkerhetssal. För varje bil från Kriminalvårdens transportsektion som ankom till rättegången, stängde polisen av en hel gata. Det ansågs vara en högsriskrättegång och polisen agerade därefter. Under hela rättegången stod Göteborgspolisens nya bepansrade bil utanför ingången till tingsrätten.

Rättegången tog fem månader och ytterligare tre månader i hovrätten efter överklaganden. För ovanlighetens skull åtalades och dömdes var och en för det de hade gjort, normalt döms alla för helheten. Det innebar till exempel att de som hade varit inne i postterminalen inte dömdes för attentaten mot polisens helikoptrar. Att det blev så kanske berodde på att polisen visste i detalj hur det hela hade gått till, eftersom två av de åtalade hade valt att berätta, i detalj, och sedan fått hemliga identiteter. Sedan en tid tillbaka hade den svenska polisen på nationell nivå ett vittnesskyddsprogram med modell från amerikanska fbi . Golarna försvann helt enkelt i alla register och i detta fall blev det två nya amerikanska identiteter och flyttning till två olika städer i USA.

Av åklagarnas sakframställan i tingsrätten hade det framgått att motivet till rånet var att det behövdes upp till 80 miljoner för att frita Shouresh Rezaei, en annan Uppsalabo och ledare för gangsternätverket ASIR. Man ville frita honom ur fängelset för att kunna mörda honom.

ASIR hade bildats inne på svenska fängelser, framförallt Kumlaanstalten, under 2005. År 2008 fanns det ett tjugotal medlemmar i Göteborg, Norrköping, Västerås och Uppsala. Shouresh Rezaei fanns med på polisens ursprungliga Alcatrazlista, Rikskriminalens program för punktmarkering av grovt kriminella, och dömdes också genom tiden för flera grova brott.

Vid tiden för postrånet hade ASIR varit en part i ett våldsamt gangsterkrig i Göteborg. Bland annat blev en bror till ledaren i Original Gangsters svårt knivskuren i en sammandrabbning och det fanns en pågående fejd med MC-gänget X-team, en del av Bandidos MC.

Shouresh Rezaei satt av fyra års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Dömd för att ha förberett ett bombattentat mot en före detta ledare för Tigrarna och presidenten i Bandidos MC i Göteborg. Det fanns gott om fiender som ville se honom död.

Advokat Leif Ivar Lagerström var en av flera Uppsalaadvokater som var med i hela rättegången i Göteborg. Han försvarade René Mabife. Advokaten och hans klient var helt inställda på hårda straff, men det blev alltså inte så eftersom ingen dömdes för helheten. Trots att det var väl känt att alla sexton hade varit med vid samtliga genomgångar, hela planeringen. Deras domar borde ha landat på åtta till tio års fängelse, men många klarade sig undan med fyra år eftersom tingsrätten kom fram till att det inte rörde sig om grovt rån, bland annat därför att ingen hade skjutit inne i postterminalen. Dessutom hade man vid olika tillslag kunnat ta ett antal k-pistar i beslag, där flera visade sig vara hemmabyggda attrapper. Erfarna rånare använde gärna attrapper eftersom det medförde väsentligt kortare straff än skarpa vapen. Det gick inte att utesluta att det var attrapper som använts inne i postterminalen, särskilt som inga skott hade avlossats därinne. René Mabife som hade varit gruppens ledare dömdes till sju års fängelse och skulle komma ut efter fyra.

"Polisen i Stockholm ligger bakom