Jakten på Olof Palmes mördare

By Ann-Marie Åsheden

Hans Holmér var länspolismästaren som tolv timmar efter mordet på Olof Palme tog ledningen för spaningsarbetet. Ann-Marie Åsheden är journalisten som åtta dagar senare regelbundet började intervjua Holmér på uppdrag av Dagens Nyheter. Tanken var att ge allmänheten en inblick i den största polisutredningen i Sveriges historia. Den här boken är resultatet av intervjuerna och skildrar de tre första månaderna av mordutredningen. Från början fram till de första tipsen om det så kallade huvudspåret.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 28, 2022
• ISBN: 9788726887174

Book preview

Ann-Marie Åsheden

Jakten på Olof Palmes mördare

SAGA Egmont

Jakten på Olof Palmes mördare

Omslagsfoto: roger tillberg, Archive PL / Alamy Stock Photo

Copyright © 1987, 2022 Ann-Marie Åsheden och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726887174

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 2022

FÖRORD

Exakt en vecka efter mordet på Olof Palme, på fredagskvällen den 7 mars 1986, tog Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström och jag en taxi till en våning på Söder i Stockholm för att träffa länspolismästare Hans Holmér. Våningen tillhörde en god vän till honom, Ebbe Carlsson, förlagschef på Bonnier Fakta. Carlsson var också den som hade förmedlat kontakten mellan DN och Holmér.

Christina Jutterström hade en idé, som gick ut på att DN:s reporter skulle följa mordutredningen inifrån och att storyn skulle publiceras när mördaren var gripen. Hans Holmér hade först sagt blankt nej. Han hade annat att tänka på under den första veckan efter mordet. Efter några dagar gick han dock med på att diskutera idén och hans argument var följande:

Mordet på Olof Palme och den efterföljande mordutredningen var ett stycke svensk historia som borde dokumenteras.

Holmér tänkte sig också att dagliga samtal med DN:s reporter skulle kunna göra en viss nytta. De skulle tvinga honom att hela tiden sammanfatta för sig själv vad som hänt, sortera fram det viktiga, reflektera.

Detta var hans skäl att gå med på mötet, på fredagskvällen efter den värsta veckan dittills i hans liv. Han var trött och tassade omkring i våningen i strumplästen när vi anlände.

Ingen av oss hade träffat honom tidigare. Liksom andra svenskar hade vi förstås följt hans vedermödor under den gångna veckan i teve. Vi diskuterade och kom överens om att materialet inte skulle publiceras innan mordet hade klarats upp, att Holmér skulle ge sitt medgivande till publicering samt att han kunde avbryta projektet om han så önskade.

Vi diskuterade också den knepiga frågan hur DN skulle hantera detta internt. Projektet skulle vara hemligt. Allt jag fick veta skulle stanna mellan Holmér och mig. Christina Jutterström skulle under projektets gång hållas utanför för att inte hamna i en sits där hänsyn till projektet skulle hindra henna att driva det dagliga nyhetsarbetet på DN.

Redan nästa dag vandrade jag iväg till polishuset på Kungsholmen. Holmér väntade på sitt tjänsterum och vi satte genast igång.

Han berättade vad som hade hänt i spaningarna under dagen och kvällen innan. En halvtimme om dagen hade han lovat mig och så fortsatte vi i tre veckor. När tid fanns över gick han tillbaka och försökte rekapitulera den första veckan så att dokumentationen skulle bli så fullständig som möjligt.

När vi hade diskuterat projektet inledningsvis hade Christina Jutterström sagt att hon var beredd att låta mig jobba med Holmér i tre, kanske fyra veckor. Hon, liksom alla andra, trodde då att upplösningen var nära förstående. Men så blev det inte som alla vet. Jag fortsatte, månad efter månad, att smyga in i polishuset.

I början av april minskade vi antalet samtal till tre i veckan: måndag, onsdag och fredag. Framme i maj tyckte vi båda att det räckte med någon gång i veckan. I gengäld blev mötena något längre. Vi fortsatte under sommaren, under hösten och ända fram till sammanbrottet i början av februari i år.

Jag tvivlade länge på att han verkligen berättade allt för mig. Så småningom kom jag att bli övertygad att han faktiskt berättade allt han ansåg vara viktigt. Under våra samtal ställde jag kontrollfrågor och uppföljningsfrågor. Några gånger svävade han på svaret. Så småningom förstod jag att då handlade det om telefonavlyssning. Detta område är undantaget från den meddelarfrihet som alla, även polischefen, har enligt Tryckfrihetsförordningen. Om Holmér således berättade för mig om telefonavlyssning skulle han begå brott.

Ibland, när det var kärvt med åklagarna, föreläste han för mig ur rättegångsbalken och ur olika förordningar.

Mycket av det jag fick höra hos Holmér var inte upplyftande. Jag tänkte ofta att den inblick poliser får i mänsklighetens svagheter måste vara ett problem att hantera för varje polis. Det gäller inte bara brottsliga handlingar, lögner, list och svek utan också vittnens motiv och trovärdighet.

– Vart skall vi gå för att få tillbaka vår tro på människan? undrade Holmér och hans närmaste män en gång när väl många vittnen i Palmeutredningen hade visat sig vara dårar eller lögnare.

Det var deprimerande att se konflikterna mellan polis och åklagare utvecklas likt ett ödesdrama.

Hur är Hans Holmér undrar ni säkert. Det hoppas jag skall framgå av berättelsen. Själv har jag intrycket att han är en komplicerad och sammansatt personlighet. Lätt att se är hans ytor: Lusten att tävla, att vara bäst. Oblygheten och självmedvetenheten. Intelligensen. Styrkan och konsekvensen. Envisheten. Han har två drag som faktiskt minner om den mördade statsministern: En ganska så stor känslomässighet och en icke obetydlig fixering vid massmedia.

I början undrade jag ofta varför han hade rykte om sig att vara en kontroversiell person. Med tiden fick jag se att han var beredd att driva ett spår som ingen ville tro på. Om han hade rätt eller fel vet jag inte. Själv har han efteråt sagt till mig:

– Jag kan leva med att jag hade fel. Det är värre om jag skulle ha rätt …

Här är i alla fall berättelsen om Palmeutredningens tre första månader. Den skrevs under juni och juli 1986 och ingenting har lagts till eller justerats efteråt. Tilläggas bör till slut att Hans Holmér inte har utnyttjat sin rätt att stryka utom vad gäller mina slutsatser om förekomsten av telefonavlyssning på ett par ställen.

Om telefonavlyssning kan allmänt sägas att beslut om sådan fattas av tingsrätten på begäran av åklagaren och ges för en vecka i taget. Den som telefonavlyssnas måste vara skäligen misstänkt för grövre brott. De flesta som avlyssnas är medvetna därom och säger därför sällan något viktigt i telefon. Rent praktiskt för polisen är det mest fråga om att få upplysningar om misstänkta personers rörelser och används som underlag för spaning.

Stockholm i juni 1987

Ann-Marie Åsheden

ATTENTATET

Olof och Lisbet Palme kommer ut från biografen Grand på Sveavägen när klockan är 23.10 den sista fredagskvällen i februari 1986. Det är en mörk och kall vinternatt.

De har sett Suzanne Ostens tragikomiska film Bröderna Mozart.

Utanför bion förenas de med mellansonen Mårten och hans flickvän Ingrid. Det var dessa som hade planerat att se filmen och beställt biljetter. Olof och Lisbet hade hängt med för att andan föll på och de hade haft tur att få biljetter på återbud vid kassan.

Där utanför står de några minuter och pratar i folkvimlet.

Där utanför står också mördaren och väntar.

Familjen Palme börjar röra sig söderut. Efter ett trettiotal meter, där Kammakargatan korsar Sveavägen, stannar de upp och utbyter avskedshälsningar. Mårten och Ingrid svänger in på Kammakargatan för att gå hem till sig. Olof och Lisbet Palme fortsätter förbi Adolf Fredriks kyrka och det nattöppna gatukök som står där på trottoaren. Kvinnan och mannen i gatuköket noterar att statsministern är ute och går.

Just där får Lisbet syn på den indiska affären Sari på andra sidan Sveavägen. Hon vill titta i dess skyltfönster och de sneddar över Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata.

Mördaren, som följt dem på avstånd, kanske på andra sidan Sveavägen, måste tänka om. Han väljer att skynda på stegen och passerar den indiska butiken innan Palmes hunnit fram dit. Han fortsätter fram till nästa gathörn. Där ställer han sig att vänta, utanför affären Dekorimas upplysta skyltfönster i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan.

Olof och Lisbet Palme beundrar de färgglada dräkterna och tygerna i Saris fönster och styr sedan stegen mot tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan.

I korsningen syns inga människor utom den där vinglande mannen som lullat efter paret Palme de sista hundra metrarna på Sveavägen. Mördaren bedömer honom som ofarlig.

Här har mördaren ryggen fri och bakom honom väntar en perfekt flyktväg uppför trapporna mot Stockholms ödsligaste citykvarter.

När paret Palme kommer fram till hörnan vid Dekorima, glider mördaren upp alldeles bakom dem utan att de märker något. Då har han redan spänt hanen på sin Smith & Wesson, som han dolt under kläderna. Nu behövs det bara en lätt tryckning på avtryckaren. Han är en meter bakom statsministern när han lyfter armen, siktar och skjuter mitt i ryggraden, mellan skulderbladen, på 30–40 cm håll. Skottet sitter där det ska sitta.

Olof Palme ramlar framstupa, döende.

Mördaren vill trycka av ett skott till. Men nu är det tyngre att skjuta eftersom han inte hinner spänna hanen. Dessutom vänder sig Lisbet om mot Olof. Kulan missar och går iväg i jämnhöjd med hennes axel.

Mördaren springer in på Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan.

Vad mördaren inte vet är att han iakttagits av musikläraren M, som sitter i sin bil på Tunnelgatan på andra sidan Sveavägen. Musikläraren sitter där och väntar på sin flickvän, som är ute och hämtar pengar i en bankomat.

Den vinglande mannen, herr B, som varit på firmafest, kommer fram till attentatsplatsen i samma ögonblick som mördaren försvinner bakom hörnet. Herr B, som är klädd i blå täckjacka, är skräckslagen.

Han springer och gömmer sig i Dekorimas port.

Klockan är nu 22 minuter över elva.

POLISCHEFEN

Länspolismästare Hans Holmér är Vasaloppsfantast och ser fram mot sitt 18:e lopp i obruten följd när han i hyrbil kör upp mot Dalarna på fredagseftermiddagen den 28 februari. Han har kolhydratfastat och känner sig i fin form.

Han har dragit ner rullgardinen, förträngt sin yrkesroll och inte beställt hotellrum för natten i förväg. I Borlänge tycker han sig ha kommit tillräckligt långt och tar in på ett hotell där.

Han äter middag, går tidigt till sängs och sover gott hela natten.

Halv åtta på lördagsmorgonen står han full av energi och skidåkningslust i receptionen på hotellet.

– Har du hört att det varit ett mord? frågar receptionisten.

– Nej. Här i Borlänge? undrar Holmér.

– Nej, i Stockholm …

– Det får grabbarna klara av, tänker Holmér.

– Olof Palme är mördad, fortsätter receptionisten.

Det svindlar till för polischefen också. Men han samlar sig och ringer radion, som är Stockholmspolisens benämning på sambandscentralen i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. De kan bekräfta uppgiften. Han får veta att polisen gripit den man, Österrikaren, som hade ringt in ett telefonhot mot honom själv för bara några dar sedan …

Det tar honom drygt två timmar att köra de 22 milen ner till Stockholm. Han bryter mot alla hastighetsbegränsningar, men lyckas undgå att bli stoppad och fördröjd av polisen.

Han lyssnar på nyhetssändningarna i bilradion, och får höra om mannen som gripits utanför Rosenbad med en skiss över mordplatsen i fickan.

Tankarna snurrar, hjärnan försöker komma igång, bli kall och logisk. Förutom själva attentatet finns det en tanke som stör: Tänk om Österrikaren, som hotade honom, som hördes om detta, men som släpptes för ett par dagar sen nu gått och mördat Palme …

Till sorgemusiken mellan nyhetssändningarna börjar han tänka på hur spaningsarbetet ska organiseras. Och vem kan ha anledning att ta livet av Palme – om det nu inte är den gripne galningen?

Här gäller det att inte drabbas av panik, tänker Hans Holmér när han kör söderut och möter mängder av bilar på väg upp till Vasaloppet.

Tio minuter i elva på lördag förmiddag kliver han in på radion i sina sportkläder. Där är redan mycket folk, poliser som kallats in efter larmlistorna eller som kommit upp spontant. En presskonferens är utannonserad till kl 12.

Medan Hans Holmér byter om till mer passande kläder far han information av dem som lett polisens arbete under natten och morgonen. Det är biträdande länspolismästaren Gösta Welander och ordningspolisens chef Sune Sandström.

De kan berätta att Olof Palme sköts bakifrån någon gång mellan 23.20 och 23.30 på fredagskvällen, att mördaren flydde in på Tunnelgatan och uppför trapporna. En kula har hittats, men den förbryllar. Det finns ett signalement på en mörk man i blå täckjacka som bygger på vittnesmål från Mårten Palme och en lapplisa, som sett en man komma rusande nerför Snickarbacken på andra sidan Brunkebergsåsen.

Holmér förhör sig om Österrikaren. Han hade åkt in under natten i polisen första svep efter gärningsmannen. Han är hörd, har alibi och har avförts. Holmér drar en suck av lättnad.

Det hade känts lite extra i polischefens inre om det varit han.

Mannen som gripits med en skiss över mordplatsen visade sig vara en dövstum, som hade velat kommunicera med omgivningen.

Även han är avförd.

Polischefen far börja sitt arbete med en förbryllande kula och ett minst sagt luddigt signalement.

VEM SKULLE VILJA MORDA OLOF PALME?

Efter det dagliga kvällsmötet med stora spaningsledningen drar sig Hans Holmér undan med sina tre närmaste män.

Det är lördagen den 8 mars och mordutredningens åttonde dag. Nu är det för första gången lite lugnt. För första gången finns det tid att tillsammans vädra frågan som alla plågats av under veckan: Varför skulle någon eller några vilja mörda Olof Palme?

De tre män som följer Hans Holmér in i det lilla rummet innanför ledningscentralen i det gamla ockragula polishuset från sekelskiftet är Hans Wranghult, Stig