Och sedan, när också du är död

By Jean Bolinder

När en okänd man ringer och berättar för Jörgen Bundin att hans fru Marianne har dött i en tragisk olycka rämnar hela Jörgens värld. Kort därpå anländer ett brev från Marianne där hon skriver att hon är Katrin Kowalewskis mördare på spåren. Omedelbart sätter han sig på tåget mot Stockholm för att följa det spår som Marianne lämnat åt honom. Vad är det egentligen som har hänt i huvudstaden och var Mariannes död verkligen bara en olycka? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726783346

Book preview

fantasifigurer.

Berättare: Jöran Bundin

Första kapitlet

Telefonen ringde.

Jag lade ifrån mig posten på köksbordet. Sydsvenska Dagbladet, Lundagård, ett meddelande från Lunds Universitets humanistiska fakultet om att 24.000 kronor ur anslaget Bidrag till främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet ledigförklarats, ett tjockt konvolut från min hustru Marianne, två räkningar och en reklambroschyr.

Jag lyfte på luren.

— Hallå, sade jag.

— Är det herr … Jöran Bundin? frågade en röst. En manlig röst som bröt svagt. Som hade lite besvärligt att säga Jöran.

— Ja det är jag.

— Journalisten Jöran Bundin?

— Jag har varit journalist men jag är det inte längre nu, svarade jag och började bli irriterad. Vad gäller saken?

— Jo … jag vet inte hur jag skall kunna … hur jag skall uttrycka mig. Er … er … fru … er fru Marianne, hon …

Det blev tyst några olycksbådande sekunder. Hans röst hade avslöjat att han var mycket upprörd och när han fortsatte bar den knappt.

— Er fru Marianne hon är död.

Tiden upphörde. Mitt hjärta fixerades mellan två slag och klockan ovanför kryddhyllan slutade röra sina visare. De stannade som fångade på ett fotografi: den korta och den långa svarta i sina även annars omärkliga rörelxser, den spretiga röda i sitt neurotiska struttande. 9.55.16. I datumluckan en fyra.

Utanför fönstret upphörde oxelhäckens blad att röra sig i vinden och en droppe från den sedan länge obrukade Dishman Imperial blev vilande halvvägs ut i språnget ned i den rostfria diskhon. Som bortglömda teaterkulisser hängde tavlorna, kopparkittlarna och Mariannes flamskvävnader. En toffel stod ensam i ett hörn, posten låg meningslöst utspridd på bordets träyta. Inte ett ord trodde jag av vad mannen sagt mig.

— Död? sade jag och min hjärtmuskel sprang ifatt det slag den missat.

Mannen blev plötsligt talför.

— Hon ramlade ned från en byggnadsställning här … på Strandvägen i Stockholm, från femte våningen, hon snubblade och föll, jag såg alltsammans, hur hon föll ned mot gatan och … dog … krossades …

Nu grät han högt. Det hindrade honom inte från att fortsätta medan rösten blev alltmer täppt, oartikulerad och svår att höra.

— Hon föll som en störtad fågel och … hon skrek. En fågels skri. En störtande fågels skri.

Nu hörde jag ljudet av en sirén i bakgrunden. Av flera siréner. I en inre vision såg jag ambulanser och polisbilar samlas kring en liggande människokropp, såg nyfikna strömma till och trafiken stocka sig. Som journalist har jag upplevat sådana händelser bara alltför ofta, men de har aldrig haft något personligt sammanhang med mig. Det har aldrig gällt någon som jag tyckt om. Någon jag älskat.

Ändå var jag alldeles kall där jag stod med telefonluren i handen. Det han sagt kunde inte vara sant. Det var alldeles för vidrigt för att få vara verklighet. På något sätt hade det inte trängt in till mig så att jag förstod vad det gällde. Eller … jag kände mig urblåst invärtes. Tom och sterilt ren. Som ett ekande kyrkorum.

— Vänta ett tag, sade mannen i telefonen. Det hördes en duns när han lade ner luren. Sedan skrek han någonstans längre bort:

— Hallå där nere! Det var härifrån hon föll. Jag finns här uppe.

Varför hade jag svarat i telefonen? Hade jag låtit bli skulle allt ha varit som vanligt. Jag skulle ha suttit vid köksbordet och studerat posten. Läst det som Marianne skickat mig. Varit nöjd och belåten. Eller åtminstone inte tyckt att någonting var annorlunda eller skrämmande. Marianne var i Stockholm och barnen hos farmor.

Om jag inte hade svarat i telefonen skulle allt ha varit som vanligt. En förnuftsvidrig tanke. Inga nyheter är goda nyheter. Kan man bara stoppa informationsflödet så stoppas också själva skeendet. Höll jag på att bli rubbad?

Sakta släppte jag in informationerna till mitt medvetande. Sakta började jag fatta att min hustru Marianne hade ramlat ned från femte våningen och slagit ihjäl sig mot gatan. Mot Strandvägen i Stockholm. Sakta började jag begripa att det var för hennes skull som siréner tjöt och män ropade. Sakta började vissheten om det gräsliga som hänt att värka in i mig.

— Hon berättade härom dagen att hon bodde i Bjärred, sade mannen som nu åter tagit upp luren. Hon sade att ni är journalist fast att ni just nu håller på att läsa historia. Jag ringde 90 000 och larmade ambulans och polis och sedan ringde jag nummerbyrån. För att kunna meddela er.

Han föreföll hysterisk. Det var som om han ville prata och prata om vad som helst för att slippa tänka efter. Själv stod jag och försökte slå hål på hans historia. Försökte komma fram till att han misstagit sig.

— Hur vet ni att det var min fru? frågade jag. Känner … kände ni henne?

— Mycket väl, förklarade han. Vi gick upp hit tillsammans. Hon sade att hon skulle avslöja en mördare här. Hon hade nyckel med sig och den skulle passa i dörren, sade hon. Det gjorde den också.

Plötsligt blev jag illamående och vårt kök snurrade runt för mina ögon. Jag blundade några sekunder och höll mig i bordet med vänstra handen. Telefonluren ville jag inte släppa, det var min enda förbindelselänk med det som hände där uppe i Stockholm. Faktum är att jag klamrade mig fast vid luren som en drunknande vid sin räddare.

Den tjocka försändelsen från Marianne låg framför mig på bordet. Vad hade hon skrivit om? Fanns det någon förklaring i det bruna kuvertet? Som jag gjort så många gånger under mitt journalistliv, klämde jag fast luren mellan axeln och huvudet samtidigt som jag sprättade upp kuvertet. Det visade sig innehålla en massa maskinskrivna papper och dessutom ett brev. Mina händer skälvde och ett par av arken seglade ner på golvet. Utan att bry mig om dem läste jag brevet:

"Wollmar Yxkullsgatan 3 sept. 1971

Älskling!

Jag tror faktiskt att jag har kommit på vem som mördade Katrin Kowalewski nu och jag har just varit uppe i det hus där den person, som jag tror är mördaren, bor. Tyvärr var dörren låst och ingen hemma men jag skall gå dit i morgon bitti igen. Du behöver inte vara orolig, jag har med mig manlig eskort och lovar att vara försiktig. Jag skickar med en redogörelse för hela historien. Om du läser den noga kan du också komma på vem som är skyldig. Vem den person är som tog sig över ett orört snöfält utan att lämna spår och som inte observerades av någon fastän det verkar som om varje kvadratcentimeter av det aktuella området var under uppsikt. Det var samma person som gick ut och in genom en stängd dörr och dödade en människa bara några meter från mig. Fortfarande utan att ses. Du kan avslöja den personen, avslöja hur de synbarligen omöjliga morden utfördes och uppdaga motivet. Lycka till!

Din mamma hälsade när jag ringde henne. Ungarna mår prima och hittar på mängder med bus, sade hon. Nu är klockan hemskt mycket och jag måste sova. Puss på dig och kanske ses vi i morgon om jag hinner åka hem då. Jag älskar dig en hel massa. Vad älskar du mig?

Marianne."

Hon lovade att vara försiktig! Hon har aldrig i hela sitt liv brytt sig om att vara försiktig. Under vårt äktenskap har hon placerat sig i den ena livsfarliga situationen efter den andra och flera gånger har det varit på håret att hennes oförsiktighet kostat henne livet. Och nu hade det alltså hänt. Nu hade hon utmanat ödet en gång för mycket.

Egentligen hade jag anat oråd redan när hon första gången ringde och berättade att hon hamnat i mordfallet Katrin Kowalewski. Marianne var utrustad med en ovanlig logisk slutledningsförmåga och den hade gjort att hon kunnat avslöja flera mördare under årens lopp. Nu var hon besatt av tanken att lösa gåtan med Katrin Kowalewskis, av pressen mycket omskrivna, stötta och blötta, död.

Tydligen hade hon också lyckats i sitt uppsåt men sedan gick hon för långt när hon sökte upp mördaren. Hur kunde hon bara bära sig så tanklöst åt? Varför hade hon inte överlämnat alltsammans till polisen? Och den där manliga eskorten hon hade med sig, vad hade han ägnat sig åt när han skulle beskydda henne? Var det den oduglingen som ringde mig? Kanske var det mördaren som eskorterat henne upp i våningen?

Frågorna virvlade runt i min hjärna och gjorde att jag blev allt mer matt och yr. Utan att släppa telefonluren drog jag ut en stol och satte mig. Sedan började jag åter med mitt ofruktbara spekulerande i att det inte kunde vara som mannen i telefonen sagt mig. Kanske hade min hustru överlevt fallet? Fem våningar är högt men om man har tur kan man falla så att man klarar sig. Kanske hade hon bara svimmat lite?

Det ringde på dörrklockan där uppe i Stockholm. Steg hördes över golvet och därpå öppnades dörren.

— Var det här? frågade en mansröst någonstans i bakgrunden.

— Ja, det var här … från byggnadsställningen därute … hur … hur … gick det?

— Huvudet krossades. Döden var ögonblicklig. Det finns ingenting att göra.

Aandra kapitlet

Ingenting i världen skulle ha kunnat förmå mig att släppa telefonluren. Jag klamrade fast vid den som om det var min hustru jag höll ovanför det svindlande bråddjupet, som om minsta slapphet, minsta viljesvaghet skulle resultera i att hon ramlade ned.

Det pratades och bullrades i andra änden ett bra tag. Mannen jag talat med förklarade för någon annan hur det hela gått till.

Hans röst lät teatralisk och hemsk och jag ville inte höra. Ingenting ville jag höra, jag ville avskärma mig från alltsammans och på samma gång ville jag inte missa en sekund av det som hände.

Plötsligt var han tillbaka i telefonluren. Samtidigt blev jag oresonligt arg. Min hustru var död och det måste vara någons fel. Han hade berättat det för mig och därför kändes det som om det var hans fel.

— Varför gjorde ni ingenting människa! skrek jag. Varför lät ni henne gå ut på byggnadsställningen? Är ni inte klok som låter sådana saker ske? Det är brottsligt, det är vad det är. Brottsligt! Jag skall se till att ni får för det här.

Min harang fortsatte med en del mer eller mindre otryckbara otidigheter. Jag var alldeles från mina sinnen och stod och slog telefonluren i köksbordet som om det var mannen, som talade i den, jag höll på att misshandla. Den grå plasten fick sprickor och det kom mig att återfå besinningen.

— Hallå, sade jag, är ni där?

— Ja, svarade han. Lugna er skall jag berätta.

Alltsammans var idiotiskt. Efteråt har jag förstått att det inte bara var jag som var bortom vett och förnuft, han var inte heller fullt normal just då, han var besatt av en hysterisk lust att avbörda sig genom att berätta, berätta och berätta utan att tänka, eller rättare sagt prata på så att han slapp tänka. Vilka känslor berättelsen kunde framkalla hos mig reflekterade han inte över.

— Ni vet att hon höll på att ta reda på vem som mördade Katrin Kowalewski, sade han. I går kom hon på vem det var. Dvs., egentligen kom hon på hur hon skulle få veta vem det var. Hon sade att hon bara behövde ringa en tidning för att få mördarens namn och verkliga adress och att hon sedan tänkte gå till den adressen och avslöja den som var skyldig.

— Så ringde hon Dagens Nyheters arkiv och fick de uppgifter hon sökte. Det var tydligen fråga om en person vars namn redan tidigare var bekant för henne för hon sade att vi borde ha kunnat lösa gåtan utan att ringa tidningen. Att det var självklart vem som var skyldig. Att det bara fanns en person som kunde ha mördat Katrin.

— Det var också i går som hon tog mig med hit till Strandvägen. Hon tittade efter porten nummer 32 C och den visade sig ligga i ett stort prakthus som dom håller på att renovera utvändigt. Det finns en massa byggnadsställningar och presenningar för, så att vi hade svårt att se särskilt mycket av fasaden.

— Det var en liten episod i det sammanhanget som är svår att tänka tillbaka på nu. Hon stannade där nere på trottoaren och tittade upp på byggnadsställningarna och sedan rös hon till som om hon frös, fastän det är nästan tropiskt varmt just nu.

— Att dom bara törs klättra på sådana där, sade hon. Jag har en sådan löjlig höjdskräck. Det är mer eller mindre omöjligt för mig att gå ut på en balkong ovanför andra våningen. Jag är alldeles dödsförskräckt för höjder.

Det blev tyst en liten stund i telefonen och sedan fortsatte han med högtidlig röst:

— Det var som ett varsel. Som om hon anade vad som skulle hända.

— Fånigheter, fräste jag. Löjliga idiotier! Min fru var nära att falla ner trettio meter från ett hotellfönster för två år sedan. Rakt ner i en regnblank gata. Sedan den kvällen förföljdes hon av höjdskräck. Hon kunde helt enkelt inte gå ut på balkonger, hon var t.o.m. rädd för att se ut genom stängda fönster högt upp i hus. En gång skulle vi gå på restaurang Översten i Malmö. Den ligger på 26 våningen och har panoramafönster som man kan se stora delar av Skåne, Öresund och en bit av Danmark genom. Men Marianne vägrade i hissen. Hon kunde inte förmå sig. Ibland drömde hon om höjder på nätterna också. Vaknade och skrek om fönster och bråddjup. Och om en regnblank gata långt ner.

Vi teg båda en liten stund och sedan tillade jag ganska tyst:

— Så inte var det något varsel inte.

— Men det blev så, sade han. I alla fall.

En kväljande ångest grep mig. Jag tänkte på den amerikanske författaren Scott Fitzgeralds hustru som led av sjuklig skräck för att bli innebränd. Denna skräck stegrades till dess att man måste ta in henne på ett sinnessjukhus. Sjukhuset brann och Scott Fitzgeralds hustru omkom i lågorna.

Måste det som vi fruktar mest hända oss? Ingår det i livets luttring att vi tvingas dricka den bittra kalken i botten innan vi får slippa levandets plåga? Eller kastar vår kommande död sin skugga över vår väg så att vi kan ana oss till vad som skall hända oss och frukta just det? Vårt oundvikliga öde.

— Hallå, sade mannen i andra änden, är ni kvar?

— Jag är kvar, svarade jag.

— Det är ett väldigt vackert hus, fortsatte han. Entréhallen är ett underverk. Marmor och snidat trä, fantastiskt välgjorda väggreliefer. Varje detalj är ett konstverk. T.o.m. hissen. Etsat glas, lädersoffor, mässingsnät och utskurna trädetaljer. Men Marianne ville inte åka. Hon föredrog trappan. Det var väl höjdskräcken det också, vissa människor är rädda för att hissar skall störta och den här är visserligen vacker men samtidigt ser den vådligt ålderstigen ut. Snarast ett muséiföremål. Och det kan ju vara vanskligt att anförtro sitt liv åt en teknisk antikvitet.

Vi gick upp till femte våningen och Marianne stannade framför en snidad ekdörr, och där stod vi och andades ut några minuter. Sedan ringde hon på men ingen öppnade. Hon ringde en gång till men det var tydligen ingen hemma.

— Vi kommer tillbaka i morgon bitti, sade hon. Och därpå gick vi ner igen.

— När vi kom ner i trapphallen fick jag syn på en gammal portvaktslucka uppe på väggen. Den är igenbommad och det finns en skylt som upplyser om att portvakten träffas på Grev Magnigatan 12 E. Men luckan är som allt i den hallen ett utsökt konstverk. Ovanför det grå, ogenomskinliga glaset finns en relief av en nyckel med tofsförsedda snören som slingrar i eleganta öglor runt om. Det hela är hållet i en behaglig grå nyans men nyckeln och snörtofsarna är förgyllda. Jag har sett något liknande i ett hus i Warszawa för länge sedan … före kriget.

— Jag visade luckan för Marianne och hon blev tyst och tankfull. Det var som om den gav henne en idé eller en association av något slag. Sedan när vi gick på Strandvägen bortåt Nybroplan till, sade hon plötsligt:

— Nyckeln! Jag har ju nyckeln.

— Vilken nyckel? frågade jag.

— Nyckeln till våningen, sade hon. Dvs. alldeles säker kan man väl inte vara men jag skulle tro att jag har den nyckeln. Det måste vara den. I morgon tar vi med den och ser om den passar. Det får bli det slutgiltiga testet på att jag har rätt.

— Sedan skiljdes vi åt. Hon skulle hem till er syster och skriva, sade hon. Men vi bestämde att vi skulle träffas i dag på morgonen klocken åtta utanför huset Strandvägen 32 C. Då skulle hon ha nyckeln med.

— I morse klockan åtta stod hon utanför porten och väntade på mig. Det hade redan hunnit bli ganska varmt. Hon hade sin tunika med lotusblommor och sina gula långbyxor på sig. Vet ni vilka jag menar?

Jag hade börjat hata mannen i telefonen för att han kallade min hustru Marianne, som om han känt henne i hela sitt liv och detta med långbyxorna blev definitivt för mycket för mig. Jag fräste åt honom att han skulle ge f-n i min frus långbyxor. Det berörde honom inte det minsta. Han bara fortsatte berätta.

— Hon hade med sig en liten platt nyckel som hon visade mig. Sedan gick vi in i porten och upp i trappan. Fem trappor upp gick vi och där uppe stannade vi framför samma dörr som igår.

— Marianne ringde på dörren men ingen öppnade. Allting var precis som i går. Men sedan tog hon upp sin nyckel och stack den i låset. Det var rätt nyckel och vi kom in i våningen. Jag önskar att vi hade tillkallat polisen istället.

Jag sade åt honom att jag önskade detsamma. Dessutom upplyste jag honom om vad jag ansåg om hans allmänna intelligens och mentala status.

— Det är ett prakthem med dyrbara antika möbler, stora bokhyllor och ganska fin konst. Men våningen verkar på något egendomligt sätt både bebodd och obebodd på en gång. Som om de som verkligen bor i den har rest utomlands och som om en tjuv har skaffat sig nattlogi här under tiden. Det ligger filtar och lakan över möblerna men vi såg också en obäddad säng med halvätna konservburkar på nattduksbordet och en tom läskedrycksflaska på golvet. Och så finns det avbrända tändstickor och cigarrettfimpar i askkopparna.

— Jag gick fram till fönstret invid en stor balkong. Det är byggnadsställningar överallt och Marianne ville inte gå nära för det är väldigt högt. Man har en fantastisk utsikt över Ladugårdslandsviken, Skeppsholmen och delar av Djurgården.

Det blev tyst en liten stund i telefonen. Sedan sade han:

— Det var när vi stod där, jag vid fönstret och Marianne snett bakom mig som vi hörde ett ljud längre bort. Det var en golvplanka som knakade under korkmattan någonstans åt köket till och vi förstod ögonblickligen att vi inte var ensamma i våningen. Mördaren fanns där också.

Tredje kapitlet

Mannen jag talade i telefonen med berättade vidare:

— Ställ dig vid ytterdörren, viskade Marianne till mig. Mördaren försöker nog smita ut i trappan.

— Jag skyndade mig mot dörren och ställde mig att lurpassa där. Men ingen kom. Istället hörde jag efter en halv minut ett förskräckt utrop från Marianne och jag ropade in till henne: Har det hänt något, skall jag komma?

— Ni förstår, jag ville inte lämna min plats vid dörren så att mördaren skulle kunna fly. När jag frågade henne om jag skulle komma in till henne svarade hon först inte och jag tyckte nästan att det lät som om någon viskade där inne men sedan sade hon med ganska spänd röst: Nej stanna kvar där du är!

Vid det här laget hade alltsammans blivit för mycket för mig. Det stod för varje ögonblick klarare att min hustrus död orsakats av denne idiotiske telefonpratares enorma slapphet. Vad är det för karl som står och trycker vid ytterdörren och låter en kvinna vistas inne i våningen tillsammans med en förmodligen sinnessjuk mördare? Visserligen var min hustru viljestark och visserligen hade jag sett henne ta kommandot över stora starka karlar förr, men det här trotsade allt som tidigare skett.

Ändå exploderade jag inte i luren. All kraft hade runnit ur mig, allt kändes meningslöst och omöjligt. Vad spelade det för roll om jag skällde ner mannen jag talade med, det var ju ändå för sent. Ingenting kunde ge mig min hustru tillbaka och jag började mer och mer förstå denna fruktansvärda, ofrånkomliga realitet. Hade jag haft en gnutta initiativförmåga kvar hade jag lagt ner luren i klykan men nu blev jag bara sittande, lyssnande. Mannen fortsatte:

— Du måste stanna kvar vid dörren, sade Marianne till mig. Du får under inga som helst omständigheter lämna din post.

— Det hördes en del konstiga ljud från hennes håll, framför allt tyckte jag mig flera gånger uppfatta viskningar. En gång ropade jag: Har du mördaren där? och då svarade hon: Nej, stanna bara kvar där du är.

— Det gick en liten stund och jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske hotade mördaren henne och kanske skulle hon dödas om jag gick in i våningen? Det var en fruktansvärd belägenhet att bara stå där och tveka utan att våga göra vare sig det ena eller andra. Så till slut ropade hon:

— Stanna kvar där du är. Du får absolut inte komma in här, då förstör du alltsammans. Mördaren har flytt via byggnadsställningarna. Jag följer efter och du blir vid dörren. Annars råkar jag i livsfara.

— Det blev tyst några ögonblick och därpå hörde jag hur hasplarna togs av på ett fönster och hur det öppnades. Jag stod väl kvar bortåt en minut men sedan kunde jag inte förhålla mig passiv längre. Det var för svårt att bara stå och inte veta vad som hände och jag rusade genom tamburen och vardagsrummet och kom fram till det öppna fönstret. Jag lutade mig ut och såg henne klättra en bra bit längre bort på ställningen.