Liksom en leksak

By Jean Bolinder

När Marianne Bundin får frågan om hon vill ställa upp som lärarvikarie för en väninna tvekar hon inte att tacka ja. Snart befinner hon sig i sin gamla hemstad Tågby och håller sin första lektion. Men hon hinner inte mer än att lämna klassrummet innan hon inser att något har gått väldigt fel. I lärarrummet ligger det en död man på golvet med en dolk i ryggen som Marianne allt för väl känner igen ... Men vad är det egentligen som har hänt? Det dröjer inte länge förrän Marianne inser att hon hamnat mitt i en härva av lögner, svartsjuka och hemligheter och att hennes eget liv mycket väl kan vara i fara. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2021
• ISBN: 9788726783360

Book preview

fl.

Första Kapitlet

Tåget, som 11.47 skulle avgå norrut, mot Tågby, slamrade in på Lunds station, och jag hade för länge sedan ångrat mig.

Det regnade. Ett grått och hopplöst regn i maj. Skorna höll på att bli våta genom lädret, en il letade sig genom veck och öppningar i regnkappan ner i min nacke. Jag var ensam. Ingen bar min väska och ingen gav mig uppmuntrande ord på vägen. Ingen skulle stå på perrongen och vinka när tåget gav sig iväg.

Människorna runt mig såg alla mycket målmedvetna ut. De gjorde alla intryck av att vara vana resenärer, resenärer med stort R. Det var bara jag som måste fråga en stationskarl om det var rätt tåg fastän det fanns en tydlig skylt som meddelade att det var det tåget och inget annat, som jag skulle fara med. Det var ingen mer än jag som ideligen försäkrade sig om att plånbok, portmonnä och biljett fanns med. Det var bara jag som glömde att köpa frukt och choklad och inget fruntimmer utom jag har i mannaminne varit så förvirrat att hon inhandlat FIB-Aktuellt som reselektyr. Tidningen pryddes av bröstnakna badflickor som syntes hur jag än rullade den.

Balanserande resväska, handväska och den idiotiska Fiben, tog jag mig uppför trappstegen, vacklade genom korridoren och lyckades hitta en kupé för rökare. En fönsterplats var ledig. Mitt ressällskap bestod av ett styck präst och ett styck värnpliktig. Den förre stirrade ogillande på min FIB, den senare glodde lystet, dels på Fiben, dels på mig. Jag stoppade ner blaskan i resväskan och beredde mig att se södra Sverige rusa förbi utanför fönstret.

Första uppehållet var i Eslöv. Det regnade i Eslöv också. Strax efter det att vi lämnat stationen kom konduktören. Av mina medpassagerare visade sig fosterlandets försvarare skola av i Alvesta medan själens omplåstrare skulle byta i Nässjö. Själv hade jag bara att sitta kvar på min plats för att komma till min resas mål. Antingen jag ville eller ej.

Det var tisdagen den 6 maj. Regn och grå skyar. Men våren var tidig, fält och träd var mestadels gröna. Man ser nu inte så förfärligt mycket från ett kupéfönster på ett snälltåg. Träden nära banvallen skymmer och själva far de förbi med fruktansvärd hastighet. Då och då fick jag som omväxling syn på några betande kor. Än så länge var de svartvita. Svartvita skånekor. Ibland pinglade en järnvägsövergång sekundsnabbt förbi. Det blänkte till från något av våra vackra, förgiftade vattendrag. Tåget krängde och rasslade över en bangård. Ett stationshus i tegel skymtade.

Blandskog, bruna fält, granskog som blev lövskog, björkdungar. Regnet piskade mot fönsterrutan och vattendropparna ritade ränder. FROSTAVALLEN. Svarta bokstäver på en vit skylt. Tågets mjuka dunkande blev till ett FLUFF när det for under en viadukt, någonstans i kupén var det någonting som ideligen knarrade.

En stengärdsgård, en myr, en sportstuga. Sedan en liten sjö med blått vatten som blev brunt längst inne i en vik, bryggor, roddbåtar uppdragna på stranden.

LUTA ER INTE UT. KASTA EJ UT FÖREMÅL SOM KAN VÅLLA BRAND ELLER ANNAN SKADA.

Husen tätnade till ett samhälle. SÖSDALA. Jordbrukskassan. Stora hotellet. Hus men inte många människor. Ett par bilar. Regn, regn, regn.

Den värnpliktige läste helt skamlös en Pin-up. Han hade en min som sade att han ansåg, att han och jag hade samma litterära smak. Förbaskade FIB! Ett hemligt samförstånd liksom. Prästen hade lutat sig tillbaka. Han blundade. Det var väl i stort sett det enda han kunde göra i detta sällskap.

På ett fält såg jag de första bruna korna beta tillsammans med några svartvita. Vi var alltså verkligen på väg uppåt landet. Fortsatte vi tillräckligt länge skulle vi få se fjällkor. Säg mig hurdana kor du ser och jag skall säga dig var du är …

Ensamma människor i ensliga småsamhällen. Regn som duggade över den enda gatan. Tristess.

Känslan av övergivenhet smög sig åter över mig. Redan på Lunds station hade jag ångrat mig. Jag hade inte velat ta min väska och kliva på, inte velat fara i fyra timmar, inte velat bo en vecka hos faster Elisabet Charlotta och inte, framför allt inte velat, ställas öga mot öga med en klass i Tågby Privata mellanskola.

Jöran, min man, hade bekvämat sig till att köra mig till stationen, men sedan hade han inte tid längre. Sade han. Han är journalist och han tycks inte ha tid med någonting. Inte när det gäller mig i alla fall. Dag ut och dag in har hemmafrun och tvåbarnsmamman Marianne Bundin tvingats sitta i en villa i Bjärred och vänta på att Skånes Allehandas flygande reporter skall komma hem från sina evinnerliga uppdrag. Flygande för resten! Familjens enda bil används som reportagebil och därmed är man låst i Bjärred.

Det var ett pyrande missnöje med denna tingens orättvisa ordning som gjorde att jag accepterade när min väninna Margot Larsson ringde och bad mig vikariera en vecka för henne. Margot är adjunkt i svenska och historia vid Tågbys Privata mellanskola i Östergötland. Nu hade hon fått blindtarmsinflammation. Snälla Marianne skulle du inte kunnna …

Marianne Bundin är inte adjunkt i någonting. Jag är bara hemmafru och mamma till två ungar. I april fyllde jag 27 och även om det inte är pensionsmässigt börjar jag känna mig gammal. Faktiskt. Tycker att livet går förbi mig. Några akademiska betyg har jag inte men jag har tagit studenten. AB i svensk uppsats, a i litteraturhistoria och AB i historia. Alldeles bortkastat på en hemmafru. Å andra sidan på tok för få meriter för en vikarie. Som till råga på eländet aldrig hade suttit i en kateder.

Missnöjet med mitt enformiga liv var en av orsakerna till att jag inte sade nej till Margot. En annan var att Tågby en gång var STAN för mig. Jag växte upp på en gård en mil därifrån och jag tog realen på Tågby Privata mellanskola. 1957. På den tiden var jag stans snyggaste flicka. En av de snyggaste i alla fall. Men det var nu ungefär tolv år sedan. Tolv år är en lång tid. Särskilt när det gäller snygga flickor.

Faktiskt hade jag inte återsett Tågby sedan det året jag tog realen. Min familj flyttade till Skåne och jag erövrade min vita statussymbol i Lund. Sedan träffade jag en lång och ganska odräglig journalist som jag blev kär i. Bröllopsklockorna dånade och den ljusnande framtiden visade sig bestå av disk, blöjor, matlagning och städning. I all oändlighet.

Därför var det en liten revolt när jag sade ja till Margots förslag. Här skall ni se den som klarar sig själv! Man kan inte vara en föraktad hemmafru i hela sitt liv. Faktiskt duger man till något annat än att passa upp på sin familj. O.s.v.

Våra två barn, Anna Caroline och lille Magnus sändes till farmor i Varberg. Jöran uttalade tvivel om mina chanser på lärarbanan. Han underhöll mig med intressanta skildringar av hur barnen nu för tiden uppför sig i skolan. Särskilt då mot vikarier. Alldeles särskilt mot kvinnliga sådana …

När tåget, som skulle föra mig från Lund till Tågby, väl stod vid perrongen hade beslutsamhetens friska hy för länge sedan ersatts med eftertankens kranka blekhet. Det var bara min stolthet som fick mig att fortsätta på den inslagna vägen. Jag kunde helt enkelt inte backa. Fast jag helst ville göra det.

Förutom allt annat hade jag klätt mig vansinnigt. Kortkort kjol i rött med vita prickar som på en flugsvamp, vit åtsmitande blus med små tofsar nertill och orangefärgad regnkappa. Förmodligen klär sig inga lärarinnor på det sättet. I varje fall klädde sig mina alltid i strikta gråmurriga dräkter. Måtte nu ingen av dem finnas kvar på skolan! De skulle inte sentera sin före detta elevs klädsel över hövan. För att nu inte tala om eleverna. Jag kunde utan svårighet tänka mig att de skulle busvissla när jag gick över skolgården. Utan tvekan måste jag ta på mig något annat nästa morgon. Något riktigt tråkigt.

Tåget gjorde uppehåll vid en stor station. Jag hann inte uppfatta dess namn. Folk gick av och folk gick på. Regnet höll tillfälligt upp men svarta moln hängde lågt över oss. Snart skulle strilandet börja igen.

Vad sysselsätter man sig med på tåg? Läser medhavd lektyr och äter choklad har jag för mig. Fiben ville jag inte för mitt liv plocka fram och choklad hade jag glömt köpa. Jag reste mig upp och tog ner väskan, hela tiden pinsamt medveten om att soldaten granskade mina ben som ganska frikostigt exponerades nedanför den kortkorta. Förmodligen jämförde han mig med de äckliga bilderna i sitt tarvliga magasin. Karlar är ena jäkla snuskhumrar!

Ur väskan letade jag fram Den svenska litteraturens mästare för realskolan och ett paket Camel. Först när jag hade plockat fram en cigarrett upptäckte jag, att jag inte hade några tändstickor. Soldaten drog upp en tändare ur en av uniformens fickor. Han försökte förgäves se ut som Humphrey Bogart på uppdrag i Sahara, när han gav mig eld.

Mitt tack var snävt och avvisande och Humphrey återgick till sin reselektyr. RESANDE MED SNÄLLTÅGET TILL STOCKHOLM ÖVER TÅGBY. TAG PLATS VAR GOD STÄNG DÖRRARNA. Inget sades om grindarna. Tydligen hade SJ slutat med grindar sedan jag åkte tåg senast.

Landskapet blev stenigare, ett mötande tåg brusade förbi på andra sidan, det började åter regna. När vi passerade Osby begav jag mig till serveringsvagnen. Killen som serverade var ung och ganska snygg. Jag log mot honom men han hade bråttom. En dansk starköl och två smörgåsar. Det blev en tia med dricks.

Samtidigt som vi for förbi något som heter Diö anlände min vän Humphrey. Han slog sig utan vidare krusiduller ner vid mitt bord.

— Du är snygg, vet du det? inledde han konversationen. Repliken verkade vara inövad men aktören var nervös och rösten bar inte helt. Den riktige Humphrey skulle ha gjort det bättre.

Nu var jag inte heller någon lysande motspelerska eftersom jag helt sonika teg. Soldaten drack två starköl och satte oombedd igång med att berätta om sig själv. Det framgick att han var en baddare till karl på de flesta livets områden. Den tjej som höll sig till honom skulle få ett himmelrike. Så det så.

Det var först när han råkade nämna att han var från Tågby som jag blev en liten, liten smula intresserad.

— Det var länge sedan jag var där, sade jag. Har stan förändrats mycket de sista tio åren?

— Det är en jävla trist liten håla, upplyste han och försökte se ut, som om han sett det mesta. En stillastående ankdamm där ingenting händer. Utom förstås … utom vid Privata mellanskolan.

— Vad händer där då? undrade jag och hoppades att det inte syntes på mig, att mitt hjärta hade ökat takten.

Kanske märkte han, att hans ord gjorde ett visst intryck. Det var nämligen inte att ta miste på, att han var mycket belåten med sig själv, när han efter en lagom lång konstpaus lutade sig fram mot mig, såg mig djupt i ögonen och dramatiskt viskade:

— Det är nått på gång där. Nått skumt. I vintras hängde en av lärarna sig. I aulan. Dom hitta’n när dom skulle ha morgonbön. Och vill du veta min mening så inte blir han den siste inte!

Andra Kapitlet

I detsamma upptäckte soldaten, att vi var på väg in till Alvesta, och som han skulle av där fick han mycket bråttom. Han gjorde en ganska elegant honnör utanför mitt fönster och försvann sedan bland de andra resenärerna. Kvar satt jag och ville veta mera.

När jag en stund senare återvände till kupén hade jag bestämt mig för, att han överdrivit alltsammans. Det är inte ovanligt att människor tar livet av sig, men det brukar bero på depressioner och inte på nått skumt. Säkert hade den stackars läraren haft penningbekymmer, lidit av någon obotlig sjukdom eller varit utpinad av elaka elever … det är inget skumt med sådant, bara typiskt för det helvete som livet här på jorden är för många människor. Folk kan inte nöja sig med, att en människa i förtvivlan tagit sitt liv, de måste promt göra antydningar om, att det som hänt en gång minsann kan ske igen.

Man skall inte bry sig om dylikt löst prat. Jag beslöt mig för att glömma hela saken.

Prästen läste Medborgaren. Såvitt jag kunde se, innehöll den inga utvikningsbilder. Själv studerade jag Den svenska litteraturens mästare för realskolan. Jag skulle börja min karriär som pedagog med att undervisa 4 b i litteraturhistoria. Du kan ta upp några författare från 40-talet och framåt hade Margot sagt, när hon ringde från sjukhuset. Välj själv, det är inte så kvistigt.

— Egentligen, tänkte jag och gjorde det bekvämt för mig i kupéhörnet, är det synd att klaga. Här får man prata på om sina litterära favoriter, får välja dem man själv vill och får dessutom betalt. Det kan ju bli riktigt trevligt!

Vilka skulle jag tala om? Jag beslöt mig för att börja med Erik Lindegren, som en gång varit min specielle husgud. Stig Dagerman avfärdade jag helt lättvindigt som trist och valde istället Lars Ahlin. Gunnar Ekelöf måste vara med och Tomas Tranströmer. Och Sundman, Enqvist, Hodell … Bara inte snorungarna sköt spik på mig …

Tåget rasslade över småländska höglandet. Skog och stengärdsgårdar. Röda stugor vid blå sjöar. Som på hötorgstavlor. Regn på fönsterrutan. Stubbar, brun mark, granar, LAMMHULT, skog, brädgårdar, skog, en och annan station, stinsar med röda band i mössan, skog. Vi började närma oss Nässjö.

John Silver stod det på en skylt bortom några träd. En skorsten bolmade rök och utgjorde en levande illustration. Reklamens makt är stor, jag tog fram en Camel. Kom än en gång på att jag inte hade några tändstickor. Jäklar också!

Prästen vek ihop Medborgaren. Tåget gled in på Nässjö station och stannade. Prästen lämnade kupén. Några ögonblick senare såg jag honom ute på perrongen, framåtböjd mot regnet.

Folk gick förbi i korridoren, men ingen satte sig i min kupé. Jag fördjupade mig i Erik Lindegrens biografi. Resan gick vidare. Nästa gång tåget bromsade in, såg jag ett rött staket, så träd, så ett frikyrkokapell … Hur var det Piraten skrev … i tio år bodde jag i en småländsk stad som hade ett halvt tjog bönehus men ingen kyrka, som hade en vattenkuranstalt men inget systembolag …

Tranås. Sommen. Sjön som sparkades upp av Urkon i Ydre. Hon som nu sitter inspärrad i ett berg i Norra Vi och som en gång skall slippa lös och förgöra hela världen!

Boxholm. Hur många gånger har jag inte stått vid den där järnvägsövergången med morfar och tittat på tågen. Strålsnäs. Där jag väntat på tåg varje skolmorgon i fyra år. Där var Pärlån, där det gulmålade skolhuset och där Åsbodalen …

Ännu den lustgårdsfagra Åsbodalen

Av åars möten flerfalt genomskuren

Förlustar sig, att genom skogar sträcka

Sin arm, den halvmilslånga dälden, lika

På björkar, källor, blommor rik som förr.

Där någonstans låg Lycksalighetens ö … På andra sidan såg jag Mörkån som slingrade mot Tågby. Den här sträckan hade jag farit säkert tusen gånger. Jag borde ha känt igen varenda sten, varenda åkrök. Det underliga var, att jag inte gjorde det. Alltihop såg ut som vilket stycke natur som helst …

Hus började dyka upp. Tåget for in på ett stort spårområde. Tågby! Efter tolv år var jag tillbaka i Tågby. Vad blev det av stans sötaste flicka? Jag kände mig som någonting mitt emellan Hello California, here I come och Where have all the flowers gone?

Perrongen hade blivit lång som en evighet. Regnet grät över min stackars frisyr. För att inte få den alldeles förstörd, spurtade jag över spåren och in i väntsalen. Jag ställde ifrån mig resväskan och sjönk ner på en bänk. Vatten rann nerför min panna och en maska hade gått på högra strumpan.

För tolv år sedan tyckte jag, att det låg något symboliskt över väntsalen i Tågby. Något ogripbart som hade med liv och död att göra. Jag visste inte precis hur, men jag försökte skriva en dikt om det. Tänkte bli en ny Karin Boye.

Nu hade jag svårt uppamma samma känslor. Visserligen var väntsalen till en del ombyggd, men det mesta var sig likt. Golvet, lagt i lavafärgad sten var detsamma. De fula snusbruna sofforna av järn och trä likaså. Fönstren såg då som nu ut som romanska kyrkfönster i epaupplaga. Lamporna av grönt glas var lika ödsliga och giftiga som dem jag mindes.

Efter en stund började jag förstå, att det inte var väntsalen utan jag själv som förändrats. Förlorar vi vår ungdoms sensibilitet när vi blir äldre? Tolv år hade gått och jag skulle aldrig mer kunna tänka mig att skriva en dikt om väntsalen i Tågby. Den hade blivit en helt vanlig, prosaisk väntsal.

Missmodig gick jag tvärs över golvet, förbi turistaffischerna, som gjorde reklam för Berlin, Holland och England, förbi buffén, herr- och damtoaletterna, en nyinsatt telefonhytt och en personvåg på vilken det hängde en skylt med AVSTÄNGD på.

I så där tio minuter stirrade jag genom ett av de romanska fönstren och hoppades att regnet skulle sluta. Den svarta asfaltplanen därute var blank av väta och såg tommare och mer övergiven ut än någonsin. Var det inte Alf Kjellin som valde Tågby som miljö för en film just därför att han tyckte att det såg så ödsligt ut kring stationen?

Kanske fanns det ändå något kvar av den gamla sensibiliteten. Plötsligt kände jag en aning om att något hemskt skulle hända. Kalla det intuition eller vad som helst. Men jag förnam en svag lukt av död och förintelse. Hot. Fara.

Snart nog tog emellertid min otålighet herraväldet över de mer subtila känslorna. Att det aldrig ville sluta regna!

Först efter en halvtimme förbarmade sig himlen över mig. Det började ljusna en aning i väster, och regnet övergick från att strila till att dugga. Efter att ha köpt en Östgöta Correspondent att ha som skydd för frisyren, begav jag mig av. Allting var insvept i