Fest i barrikaderna

By Staffan Bruun

Lasse Steen är en ung och vänsterradikal  journaliststudent i 70-talets Finland. Han är övertygad om att vara en kraft för förändring. En dag får han ett meddelande som lyder: ''Den kommunistiska rörelsen bestämmer var den behöver dig bäst. Och nu har vi bestämt att du ska söka jobb på Hufvudstadsbladet. Radio och TV behärskar vi. Nu ska tidningspressen infiltreras''.Men Lasse vägrar offra sin journalistiska heder. När han istället söker sig till Radion möts han av stenhård kontroll, minsta invändning tystas och kritik av president Urho Kekkonen är förbjuden. Lasse tvingas bryta med sitt umgänge och sin kamp, och söker sig till Sverige där han får anställning på en lokaltidning. I sin exil konfronteras han av sina ideal, sin längtan till sitt hemland och kärleken. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726555226

Book preview

främjande.

I

Socialisten

Jakobstad

Frågan är vem som blev mer chockad, den äldre damen eller hennes pekingeser. Samtidigt som damen med kappsäck i ena handen och hundkoppel i andra försökte manövrera upp den tunga dörren kom de båda ynglingarna störtande från andra hållet.

Den kortare ljusa med långt hår tacklade damen så hon föll mot järnvägsstationens hårda golv. Den lite längre med svart hår och skägg snubblade på hundkopplet så att den stackars pekingesern vilt ylande kastades mot hans ben.

Förbipasserande stannade förvånat upp. Underst låg den äldre damen med den ljusa mannen över sig. Invid låg hans bag och en tjock svart tröja som ramlat ut. Ett stycke ifrån låg damens kappsäck och den skäggige ynglingen med den ylande hunden bredvid sig.

– Ååh, min fot, jag har vrickat min fot, klagade damen.

Några sekunder tidigare hade hon varit mycket värdig i hatt och ljus poplinkappa. Nu satt hon på golvet med kjolen ovanför knäna och höll klagande om sin fot.

– Sorry, det var inte meningen. Men vi har lite bråttom, förklarade den ljuse som kastade tröjan i väskan och följde sin kompis som redan hade börjat springa vidare mot stationshallen.

– Hinner vi med en hodare, skrek den ljuse då de två passerade korvkiosken.

– Nej för fan, tåget går om tre minuter.

– Här är ingen kö. Jag hinner nog.

Den ljuse stannade vid glasluckan och bad flåsande om en hotdog med ketchup och senap.

– Perkele Lasse, du hinner inte, vädjade den skäggige som stod i dörröppningen till plattformområdet och tvekade.

Samtidigt som den ljuse fick sin korv dök en äldre man upp bredvid den skäggige.

– Vad väntar ni på grabbar? Skynda er, tåget går!

Mannen i dörröppningen hette Bengt men kallades Bengan av alla. Han var 38 år gammal och lärare vid Helsingfors journalisthögskola. När Bengan klättrade upp i nattåget till Uleåborg efter sina elever Lasse Steen och Urban Strömborg hade resans första prövning klarats av. Alla fem elever var med på tåget.

– Och var i helvete har ni varit? Det ska vara fan att resa med småglin. Ni borde hålla varandra i hand som dagispojkar.

Den arga kvinnans bruna ögon lyste av förakt. Hon knöt nävarna inne i duffelns ficka och spottade fram sina ord. Carla gick på första årskursen i JH, men var fyra år äldre och betraktade sig som ett slags storasyster för de andra.

– Det var inte mitt fel utan Lasses. Han skulle absolut köpa en hodare fast vi redan var försenade, försvarade sig Urban.

– Jag behövde min hodare. Jag har inte ätit sen i morse, sade Lasse och svalde det sista av korven.

– Det finns ingenting som säger att man måste köpa korv just när tåget ska gå, förmanade Siv som alltid höll med Carla.

– Aila är här, det är huvudsaken, avbröt Bengan och delade ut tågbiljetterna.

När sällskapet splittrades blinkade Urban menande till Lasse. Deras sovkupé låg i ena ändan av korridoren. De övriga hade sina kupéer i andra ändan.

– Tur att vi slipper dom andra, sade Urban och slängde sin väska på golvet.

Efter en stunds rotande bland skjortor och kalsonger plockade han upp en flaska billigt vittvin. Urban hade så bråttom med flaskan att han inte upptäckte att Lasse placerade sin väska på den övre bädden.

– Hm, jag tar nog överslafen, sade Urban när han tittade upp.

– Jag var först, svarade Lasse och kastade för säkerhets skull också sin slitna läderrock på överbädden för att markera att den var hans.

– Om jag bjuder på valkkare så får jag välja, invände Urban.

En tryckande tystnad följde. Lasse övervägde redan att ge efter då Urban bröt dödläget.

– Okej, om du kilar efter muggar så får du sova uppe. I ändan på korridoren brukar det stå en vattenkaraff och små pappersmuggar.

Lasse nickade och gav sig ut i korridoren.

– Ska du ordna cocktailparty, frågade Urban förvånat när Lasse återvände med åtta muggar.

– Det är bra att ha muggar i reserv, om det finns brudar på tåget.

– Tre brudar per man?

– Häll i och räkna inte så mycket.

Tåget ökade farten och passerade förorterna Åggelby och Bocksbacka. Aprilnatten hade sänkt sig över de öde stationerna. Urban och Lasse låg på sina kojer, drack vittvin och smidde planer för följande dag.

I sju månader hade de studerat journalistik. Nu var de äntligen på väg för att för första gången arbeta på en redaktion. De skulle producera ett nummer av Jakobstads Tidning. I månader hade de som övning skrivit intervjuer och reportage som aldrig publicerats någonstans. I Jakobstad var det för första gången allvar, allt de skrev skulle stå att läsa i tidningen följande dag.

Konduktören kom för att kontrollera biljetterna. Och efter honom dök Simon upp. Han var kursens primus som alltid gjorde sina övningsarbeten i tid och som alltid klarade sina tenter med glans. Det var ingen slump att just Simon delade sovkupé med sin lärare.

– Hej, vi andra går på kvällste till restaurangvagnen. Följer ni med?

– Te? Vi har bolebole så vi klarar oss, flinade Urban till svar.

– Nämen killar, inte har ni väl börjat doka?

– Det ser du väl. Ta en mugg och häng med.

Simon tvekade en stund innan han drog igen kupédörren efter sig och tog emot muggen som Urban räckte honom. Simon var yngst på kursen och ovan vid alkohol. Han ägnade all fritid åt kurs- och tentböcker.

– Jag hoppas ni inte börjar supa. Du har ju lovat fixa det stora scoopet i morgon, Lasse, sade Simon.

– Det ordnar sig nog, svarade Lasse utan entusiasm.

– Det skulle ju vara synd om du låg bakfull på hotellet i stället för att wallraffa på stan, fortsatte Simon.

– Jag har ju sagt att jag fixar det, vidhöll Lasse irriterat.

Det var viktigt att övningstidningen blev bra. De fem elevernas kurskamrater hade veckan innan gjort ett nummer av Österbottningen i Karleby. Det gällde att inte vara sämre än de.

– Nu går jag och dricker te. Hänger ni med eller inte? frågade Simon och reste sig.

– Vi går väl, så kan vi checka om det finns brudar på tåget, sade Urban och tömde sin mugg.

Små lador på jättelika åkrar avlöste varandra utanför tågfönstret. En ensam man på moped körde längs en skogsväg ett stycke ifrån järnvägen. Carla hann se de första solstrålarna vid horisonten i öst innan hon lämnade kupéfönstret och gav sig ut i korridoren. Med illa dold skadeglädje gick hon till en dörr i andra ändan av korridoren och började bulta så mycket hon kunde.

– Vakna småglin! Vi är framme i Bennäs om tio minuter.

– Vilket fittans Bennäs, morrade Urban och lyfte på huvudet.

– Herregud vilka analfabeter man ska resa med. Vet ni inte att Jakobstads tågstation heter Bennäs? Ni är två riktigt snygga wallraffar, som inte ens vet vart ni reser, skrattade Carla utanför dörren.

Denna gång förenade sig Urban och Lasse med de övriga i tid så att sällskapet i god ordning kunde stiga av tåget. En minibuss förde de unga journalisterna från Bennäs till Stadshotellet i Jakobstad. Efter att ha checkat in och ätit frukost vandrade de vidare till jakobstadstidningens redaktion som låg ett stycke utanför centrum.

Chefredaktör Henning Glad mötte praktikanterna vid ytterdörren. Flintskallig, rund om magen och korrekt klädd i kostym med fluga såg han ut som Lasse föreställde sig att chefredaktörer för lokaltidningar skulle se ut.

– Välkomna till Jakobstad. Så länge ni låter bli att göra revolution i spalterna ska vi nog komma bra överens, sade Glad.

Studenterna i JH hade rykte om sig att vara väldigt vänstervridna. Det berodde på kommunisternas starka ställning i studentkåren. Vid det årliga valet till kårfullmäktige fick Socialistiska journaliststuderande SOJ nästan hälften av rösterna.

Henning Glads varningsord gällde denna gång bara en i sällskapet, Lasse. Han var aktiv i SOJ. De övriga tillhörde Mittenförbundet. Urban var egentligen ointresserad av politik men hade för att reta sina skolkamrater grundat sin enmansfraktion Högern. Högerns politiska verksamhet inskränkte sig till att Urban årligen spottade på kommunisternas första maj-tåg.

Bengt Panelius anförde sin trupp till redaktionens mötesrum. Morgonmötet där dagens uppdrag delades ut kunde börja. Lasse såg sig likgiltigt omkring. Efter otaliga studiebesök visste han att alla redaktioner såg ungefär lika ut. I ett hörn fanns teleprintrarna, i ett annat förvarades de tjocka liggarna och framför en dörr blandades negativ med färdiga bilder i stora lådor. Där låg mörkrummet, visste Lasse.

Efter en kort introduktion försvann de första praktikanterna ut på landsbygden för att göra reportage för övermorgondagens tidning, det nummer som skulle bli den egentliga övningstidningen. De övriga fick vänta på att fotografen blev ledig. Lasse satte sig i ett hörn och läste samma dags tidning. Han skulle åka ut först på eftermiddagen.

– Ta hand om dom här, sätt rubrik och korrläs texten, sade en kortvuxen man med glasögon och räckte Lasse en bunt nyhetstelegram. Lasse lade ifrån sig tidningen och satte igång.

Efter en lång dag var det fem trötta praktikanter och deras lärare som sent på eftermiddagen vandrade tillbaka till hotellet. Självfallet delade Urban och Lasse rum.

– Vad flott, utbrast Urban när han kastade sig i sin säng.

En bäddad säng med rena lakan kändes som lyx för den som var mera van vid tält och sovsäck på resor.

– Satan begriper du nånting av vad pampianerna säger? Jag försökte skriva ut min intervju men det är jävligt svårt när vartannat ord är helt obegripligt, klagade Lasse.

– Jo, men jag beslöt snabbt att det som man inte förstår inte kan vara viktigt. Och på det sättet lyckades jag få allting antecknat. När hälften av orden föll bort hann jag få med andra hälften.

När klockan blev sju tog Lasse en sista blick på sig själv i spegeln. Han gillade inte vad han såg. Jeansen och ylletröjan var slitna. På fötterna hade han tjocka vinterkängor. Han var inte klädd för lyxhotell.

I ett kabinett i Stadshotellets restaurang satt alla andra redan samlade då Lasse och Urban anlände tio minuter försenade. Henning Glad stod upp och höll sitt hälsningstal. Han sneglade missnöjt på de försenade innan han fortsatte. Runt bordet satt åtta Jakobstadsjournalister och de övriga från JH.

Urban gav sig inte tid att lyssna. Han tittade runt bordet och såg att alla hade en flaska framför sig. De flesta drack mineralvatten. Några få hade fått starköl.

Servitrisen vid dörröppningen lyssnade på Henning Glad och såg inte hur Urban viftade med armen.

– Fröken, fröken, viskade han till slut så högt att han överröstade också Glad.

– Två öl, beställde Urban.

Ölflaskorna anlände samtidigt som Henning Glad avslutade sitt tal och höjde en skål.

Det var sallad till förrätt och stek till huvudrätt. Några drack vin till maten, men de flesta från JT höll sig till vatten.

– Dom är ju nykterister allihop, viskade Lasse.

– Satan, är det nåt fel på er plattlänningar. Smakar inte spriten? frågade Urban efter att ha tittat runt och konstaterat samma sak.

– De flesta av oss är verkligen organiserade nykterister, svarade den store mannen bredvid Lasse.

– Bra att veta, att man aldrig ska söka jobb på den här tidningen åtminstone, sade Urban och tömde sitt vinglas.

Efter kaffe och en timmes kallprat satt sällskapet från Helsingfors så gott som ensamt kvar. De lokala journalisterna hade skyndat sig att bryta upp och köra hem. Bara redaktionssekreteraren Kenneth Björk hade dröjt kvar och såg ut att trivas.

– Vi tar väl en drink, så länge JT bjuder, föreslog Björk och ledde de fyra från JH som var kvar till baren. Men Bengan ursäktade sig och gick mot hissen. Simon följde efter.

Det var därför bara tre som satte sig runt det lilla runda bordet i baren.

– Du som är härifrån, var får man tag på brudar? frågade Urban när groggarna anlände.

– Här, svarade Björk.

– Men här är ju nästan tomt. Inte en brud så långt ögat ser, invände Lasse.

– Det här är det enda stället med hålligång i hela stan. Ni borde vara här ett veckoslut, då är det fullt. Men på vardagar är det nog väldigt dött i Jakobstad. Ni är väl vana vid nånting alldeles annat i Helsingfors.

Urban tittade missnöjt på Björk.

– Nu har vi faktiskt inte kommit hit bara för att sätta ihop er tidning. Vi har kommit hit för att roa oss med österbottniska kvinnor och erbjuda dom lite omväxling i sänglivet. Och det här är enda kvällen vi är i stan. Nånstans i den här hålan måste det väl finnas ett disko eller en pub full av kåta kvinns.

Björk skrattade roat.

– Ni är allt stora på er. Håller ni på så där jämnt?

– Nä, studierna tar sitt och inte har vi fyrk heller att hålla på varenda natt, skyndade sig Lasse att svara innan Urban hann säga nånting.

– Och han där, han har ju sin revolution att planera dag och natt, utbrast Urban.

– Hur är det med den saken, hur röda är ni på JH?

– Många är jävligt röda, som Lasse här. Men vi är några som håller ställningarna och tror på en borgerlig, fri press. För mig är det bra om halva årskursen vill jobba på Enhet och Tiedonantaja, eller bli Pravdas korrespondent. På det sättet blir det mindre konkurrens om dom hyggliga jobben, förklarade Urban.

Björk tittade på Lasse.

– Var tror du dig få jobb, som stalinist?

– Det ska väl gå på radion. Jag jobbar hellre med radio än tidning.

– Men har inte radion sin kommunistkvot fylld redan, invände Björk.

– Jo, och därför får jag lättare jobb också där. Den här stackars virrhjärnan får nöja sig med att redigera TV-spalten på Enhet, instämde Urban.

– Ni kan ju inte alla jobba på Enhet, sade Björk och tittade än en gång på Lasse.

– Nä, kanske inte i dag. Men nuvarande system varar inte för evigt. Det kommer en dag när kapitalismens regler inte längre styr tidningarna. Och den dagen kommer snart.

– Ha! Att du orkar jamsa om din revolution. Tänk att det i samma familj ska kunna växa upp två så olika syskon. Den här rödingens syster är Belinda Steen, du vet missen. Hon är en brud som har allt. Och är borgare. Själv är han bara en ful kommunist.

– Belinda Steen? är hon din syster, frågade Björk.

– Satans Ubbe, dra inte in min syster i det här, sade Lasse och tittade förgrymmad på sin kompis.

– Fan så du är känslig. Nu vill jag ha kalja, man blir törstig här i plattlandet, sade Urban och bytte samtalsämne.

– Vi tar en omgång till på tidningen. Sen ska vi alla lägga oss om det ska bli något jobb gjort i morgon, sade Björk och vinkade efter en servitris.

Flickan som kom till bordet såg inte ut att vara många dagar över tjugo. Hon var lång och smärt med de två stora brösten putande i den trånga, vita blusen. När Björk hade beställt tittade Urban länge efter servitrisen. Lasse kände honom och visste exakt vad som rörde sig i hans huvud.

– Kommer någon av er hit på praktikjobb i sommar? Kunde vara skojigt att som omväxling få hit en stöddig hoforsare, för ni är väl båda från Hofors, frågade Björk.

– Visst är vi hesabor. Och så illa ställt är det inte att vi skulle tvingas ta jobb i Pampas. Jag ska jobba på Husis, berättade Urban.

– Jag åker till Åland, svarade Lasse som började känna sig trött.

Efter att ha druckit ur sin ölflaska reste sig Björk för att gå. Lasse följde exemplet, men Urban blinkade åt honom att stanna kvar.

– Ska ni inte gå och lägga er? frågade Björk när han märkte att de två andra inte tänkte följa efter honom.

– Jo, men vi tar ännu en kalja, svarade Urban och vinkade på servitrisen.

Björk gick och Urban lyste upp.

– Såg du vilken brud?

– Håll käft, väste Lasse eftersom servitrisen samtidigt närmade sig bordet.

– Hördu, vi vill ha två öl till att börja med. Sen kanske vi också vill ha nånting annat, sade Urban och log.

– Köket är stängt, svarade servitrisen på en svårbegriplig dialekt.

– Vad heter du, frågade Urban och kliade sig i det svarta skägget.

– Monika, om det nu angår dig. Ska det vara annat än öl?

– Jo, jag vill ha dej.

Monika vände på klacken och gick sin väg utan att säga ett ord. Två minuter senare kom hon med ölflaskorna.

– Kan vi inte gå nånstans, du och jag, när du har jobbat färdigt, föreslog Urban medan han betalade.

– Ni måste var tokiga, svarade Monika och gick sin väg.

– Märkte du. Hon är nog intresserad, förklarade Urban entusiastiskt.

– Det märkte jag då ingenting av.

– Hon låtsas bara, hon vill nog.

Samtidigt började Monika städa undan tomma glas och fulla askkoppar.

– Nu ska ni dra till skogs härifrån för nu stänger vi, sade hon uppfordrande med en disktrasa i handen.

Urban steg upp och gick ut i lobbyn.

– Jag väntar på bruden, sade han och satte sig i en länstol.

– Gör vad du vill, men jag går i alla fall upp och lägger mig, sade Lasse och tog nyckeln i receptionen.

Uppe i rummet slängde han av sig kläderna och kröp ner under täcket. Han vaknade en dryg halvtimme senare av att Urban kom inramlande.

– Jävla luder!

– Vad är det, var bruden inte intresserad? frågade Lasse yrvaket.

– Jag följde henne hem men det var stopp vid dörren. Skitstil att plötsligt ändra sig så där. Inte sover du väl?

– Jag försöker.

– Upp med dig. Nu ska vi ut på stan och ragga kvinns.

– Klockan blir snart halv två. Lägg dig!

– Äsch, två brudar finns alltid nånstans. Men först måste jag pissa.

Urban gick ut i korridoren eftersom ingen toalett fanns på rummet. Plötsligt hördes oljud från korridoren. Sedan kom Urban inspringande röd i ansiktet.

– Vad hände? frågade Lasse.

– Jag tog fel dörr.

Efter Urban kom en storvuxen man klädd i pyjamas inrusande. Han var om möjligt ännu rödare i ansiktet och gormade någonting om reception och polis på en dialekt som varken Lasse eller Urban förstod mycket av.

– Gud vad han var lättstött, bara för att jag tänkte pissa i hans garderob, sade Urban och andades ut när mannen återvände till sitt rum.

– Jag ska hitta veskin, sade Lasse och drog på sig kalsongerna. Efter två varv runt korridoren var också han tvungen att ge upp och återvända till rummet. Efter händelsen några sekunder tidigare vågade han överhuvudtaget inte öppna några dörrar.

– Du har rätt, österbottningar tycks inte pissa alls.

Urban stod på fönsterbrädet och tittade ut. Han hade gylfen öppen och vinkade till Lasse att komma till fönstret. Från gatan hördes glada, högljudda röster.

– När dom där är rakt under fönstret så pinkar vi, viskade Urban. Lasse tänkte först protestera, men så greps han av spänningen i Urbans blick och klättrade upp efter honom.

Två äldre män klädda i identiska lodenrockar kom gående längs trottoaren. De talade högljutt och var märkbart berusade.

När de närmade sig fönstret spändes musklerna i Urbans ansikte. Lasse följde exemplet och försökte krysta fram en stråle. Gripna av spänningen tog det en stund innan någondera lyckades. Och då hade de båda männen redan hunnit femton meter förbi fönstret. Trots att det plaskade på trottoaren bakom dem var männen så upptagna av sin diskussion att de inte märkte någonting.

Det var ett udda sällskap som strax före nio följande morgon vandrade från hotellet till JT:s redaktion. Först gick Bengan och Simon. Två meter efter dem gick Carla och Siv. Trettio meter efter dem kom Urban och Lasse. Båda mådde pyton, vilket de inte kunde dölja.

Carla hade skällt ut dem hela frukosten. Först för att de var försenade, sedan för att de var bakfulla.

Nu höll de sig medvetet i bakgrunden.

– Jag kan inte dona i dag, klagade Urban.

– Du måste. Det blir tungt, men vi måste klara det.

– I så fall gör jag en stor skandal över toalettbristen på Stadshotellet. Och följderna av det.

– Vilka följder?

– Att hederliga medborgare som tar sig en nattpromenad riskerar att bli duschade med urin bara för att hotellgästerna är tvungna att pissa ut genom fönstret.

– Det låter som en bra grej. Jag ska föreslå för Bengan att du gör den.

– Nä, ids inte.

Dagens uppdrag delades ut och alla försvann till sitt. Lasse skulle intervjua strejkande livsmedelsarbetare. Ett medlingsbud väntades samma dag av riksförlikningsmannen i Helsingfors.

– Eftersom vi har en riktig socialist här som säkert har lätt för att komma till tals med de strejkande så får unge Steen intervjua dem, förklarade Kenneth Björk.

Lasse reste sig och följde efter fotografen som hette Stefan. De körde till en större anläggning lite utanför staden. Där togs de emot av den lokala strejkkommittén. Björk hade haft rätt, det var inget problem för Lasse att förstå de strejkandes argument och snabbt komma på samma våglängd som de.

Efter att ha kommit tillbaka till redaktionen och skrivit ut intervjuerna gick Lasse till mörkrummet för att se på bilderna. I en hög på golvet låg Urban och sov.

– Ska vi väcka honom? frågade fotografen.

– Nä, låt honom sova.

Det blev en hektisk eftermiddag då artiklarna skulle redigeras och förses med bildtexter och rubriker. Också Urban vaknade och deltog i arbetet. Bengan ledde sin stab bakom ett bord på centralredaktionen. När tidningen började bli klar fram mot kvällen ansvarade Bengan för ombrytningen. Praktikanterna hade gjort sitt. Lasses och Urbans blickar möttes.

– Kom, vi hinner ännu på en kalja innan tåget går, viskade Urban och tittade på sin klocka.

– Och ni två går ingenstans! Vi andra har fått vänta tillräckligt på er under den här resan, röt Carla och ställde sig framför ytterdörren med armarna i kors.

Varken Lasse eller Urban vågade utmana henne.

Haxböle

På hållplatsen i Haxböle köpcentrum somnade Lasse. Han väcktes på ändhållplatsen av chauffören. Det var inte första gången det hände. Lasse var van vid att promenera två hållplatser tillbaka. Men denna dag hade han förutom bagaget från Jakobstad också en plastkasse mat att bära på.

Bussresan från stan till Haxböle tog under rusningstid 40 minuter. Lasse hade vuxit upp i stadskärnan och kunde aldrig vänja sig vid de långa resorna eller vid att ständigt gå med tidtabellen i minnet. Var han på fest i stan gällde det att inte missa sista bussen.

I en tvär kurva tog Lasse till vänster in på Lofotsvägen och började målmedvetet klättra upp för den hundra meter långa, branta backen. Vid krönet tog han till vänster och in på gården till en stor villa. Gården bestod av en liten gräsplätt och några björkar framför uppfarten till en garagedörr. Lasse tog trappan upp till den lilla terrassen där huvudingången låg.

På långt håll hade han sett att villan var tom. Det var mörkt i alla fönster. Nyckeln låg på sin vanliga plats under den stora tomma blomkrukan. Lasse öppnade och möttes i tamburen av Kajsu som jamade högt.

Han svor till. Som vanligt hade han glömt att köpa mat åt katten. I värsta fall skulle han bli tvungen att cykla två kilometer till köpcentret efter malet kött eller en burk Feline. Sannolikheten att de två andra som bodde i villan, bröderna Filip och Sture Lindbäck, skulle ha lämnat kattmat i kylskåpet var minimal.

Ifall Kajsu inte varit så skicklig på att fånga småfågel, möss och sorkar skulle hon antagligen ha svultit ihjäl för länge sedan. Men en förutsättning för att Kajsu skulle kunna försörja sig var att någon släppte ut henne.

Kylskåpet var som väntat nästan tomt. Ändå hade någon varit hemma. Det bevisades av att morgonens tidning låg i en hög på köksgolvet.

Efter en minutiös genomgång av kylskåpet hittade Lasse ett några dagar gammalt paket malet kött bakom en yoghurtburk. Det luktade inte alltför illa så han slängde det på golvet. Den kolsvarta katten tog några försiktiga smygande steg mot paketet och luktade misstänksamt på köttet innan hon försiktigt började äta.

Lasse satte in sina paket i kylskåpet och skrev LS på smör, ost och korvpaket. Sådan var regeln i kollektivet. Alla skrev sina initialer på matpaketen. Då visste de andra åtminstone av vems mat de åt.

Kollektivet i Haxböle hade uppstått av en slump. Pappa Marius Lindbäck hade föregående höst utnämnts till Finlands ambassadör i Paris. De båda sönerna stannade i den stora villan med uppdrag att vakta hemmet och mata katten.

Lasse